HBTQ-kultur. Blå är den varmaste färgen - Julie Maroh.

Från bokförlagets presentation av Blå är den varmaste färgen (2015) av Julie Maroh.

Clémentines liv förändras den dagen hon träffar Emma, en tjej med blått hår som visar henne lustens alla sidor och hjälper henne att konfrontera andras fördomar. Detta är en historia om en öm och känslostark kärlek.

Det här är alltså det serie-album som i sin franska originalversion så småningom blev en film. Jag har inte kollat den senare och planerar inte heller göra det och lämna en recension av den. Däremot alltså om boken.

Julie Maroh får här fram en en balanserad berättelse som startar med att en av kvinnorna avlidit och den andra läser hennes gamla dagbok. Sedan följs hur en ung tjejs vacklande försök till en identitet (är hon lesbisk?) blir centralt. Det här är en berättelse med både mörker och hopp.

Julie Marohs teckningar är vackra. Inte bara sådär inställsamt. Här finns konflikter och sorg. Men det finns en mjukhet, en sökan efter estetik, som bjärt kontrasterar emot berättelsen. Och kanske just därför gör det konstnärligt mer effektivt.