lördag 27 oktober 2012

Undantagslöst.



Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


Prinsessan Madeleine tillsammans med Christopher O´Neill meddelar sin förlovning. Och plötsligt blir det så tydligt vad problemet är med monarkin. Inte att kungamedlemmarna har för mycket makt. Utan för lite makt. Över sina egna liv.

Men många i HBT-rörelsen, precis som övriga samhället, fjäskar som om det vore en tvålopera. Kanske i synnerhet delar av HBT-rörelsen. Kungahuset är som en dragshow. Vad mer kan en glitterbög vilja ha? I ett nummer i höst hade HBT-tidningen Qx ett reportage om dragshowartister som lämnat sitt yrke. Den friheten måste givetvis folk ha. En del drugor vill inte vara i offentligheten längre. Men visar vi samma generositet mot kungafamiljen? Kan någon av dem - på allvar- lämna publiciteten?

Jag är så trött på ursäkterna från en del från Qx och andra rojalistvurmare. Ni bara förmedlar vad folket vill ha. Yeah, right. Precis som förr när riksdagen röstade nej till diverse HBT-reformer..Ge folk vad de flesta är för. Och många politiker som privat var homovänliga struntade i att försöka påverka andras värderingar.

Nederländerna ska utreda möjligheten för fler än två vårdnadshavare.

När ska man börja driva debatter på allvar? En bred majoritet i Nederländernas parlament, med representanter från både partier till höger och vänster, har beslutat att starta en utredning om att tillåta ett barn att få fler än två vårdnadshavare. Och då är vi där - igen. Jag har någon gång argumenterat för att riksdagen bör utreda att barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare. Men är det något som jag ska prioritera idag? Nja.

Skulle jag fått mer stöd senaste åren när jag mailat politiker från m och kd om jag samtidigt ofta kontaktat dem om reformen om fler än två vårdnadshavare? Eller att avskaffa monarkin? Skulle det förbättrat eller försämrat min förmåga att påverka dem när det gäller HBT-reformer? Tolka mig rätt. Hade jag verkligen trott att en utredning vore akut, att barn ska få kunna få fler vårdnadshavare än två, hade jag utan tvekan mailat om det. Jag är inte konflikträdd. Men ibland måste man prioritera vilka debatter man ska fokusera på

Kungafamiljen har lärt sig försvara systemet.

När ska man ta debatten om att införa ett republikanskt statsskick eller att med kraft argumentera om det är lämpligt att utreda om det är till barn bästa att kunna få flera än två vårdnadshavare? Ingen av oss har facit. Men ni som hävdar att kungafamiljen accepterar sin situation vill jag framföra: Kungafamiljen är lärd att professionellt hantera situationen, att de trivs i sin roll i monarkisystemet (även om de inte gör det). Det är en del av deras roll som kungliga. Om någon av dem skulle plädera för republik kan ni bara gissa vilken reaktion det skulle bli.

Monarkin är en egentligen extremt heteronormativ institution. För vad skulle hända om samtliga kungabarn berättade att de hittat någon partner av samma kön. Monarkin handlar om avelse. Hur skulle Daniel och Victoria klara sig om de inte fick barn? Trots det är det många HBT-personer som tycks heja på institutionen. Viljan till att ompröva bland en del tycks ringa.

Jag är principiellt för att Sverige på sikt bör bli republik. Något annat är inte demokratiskt värdigt. Till sist handlar det om att varje person själv ska få välja sin situation. Inte bara de flesta, utan varje individ. Även en prins eller prinsessa.

Varje individ. Utan undantag.

Och förresten. För en gångs skull har jag i den här bloggposten prioriterat att argumentera för republik. :-)

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

fredag 19 oktober 2012

HBT-kultur. Mitt positiva liv - Andreas Lundstedt.


Varför publiceras Andreas Lundstedts bok just nu? Var syftet att exploatera den väntade "hysterin" när Jonas Gardells bokserie blev känd? Ingen har väl direkt anklagat Lundstedt för det men det är mycket som tyder på att det är en myt om någon skulle göra det. För det första erkänner Andreas Lundstedt i sin bok en del handlingar som är brottsliga (användande av och delaktig indirekt att distribuera knark) och först måste bli preskriberade om han inte ska riskera åtal, sedan har han tydligen även hittat en kärlek, Niklas, som kanske gjort honom trygg nog att avslöja detaljer om sitt liv.

För detaljer, även synnerligen privata, berättar Lundstedt om i boken. Litterärt använder han samma "knep" som Rickard Engfors gjorde i sin biografi Allt eller inget, börjar med dramatiska händelser, sedan startar från barndomen och framåt. Andreas Lundstedt har iofs "fuskat" något eftersom han skrivit boken tillsammans med Cecilia Blankens, journalist som jobbar bl.a. för Expressen.

Ärligaste beskrivningen av att använda narkotika.

Att reducera den här boken till "en sångare som fått hiv" vore bara fånigt. För den är så mycket mer. För det finns så många dimensioner i den. Visst ger den intressant information om hur det är att få hiv, skammen, rädslan för att bli avvisad men också glädjen när Andreas, med rätta, blev hyllad för sitt mod när han väl berättade om sin sjukdom. Men Lundstedt avslöjar också att han var drogpåverkad på många evenemang när gruppen han var med i, Alcazar, var som populärast 2003-2004. Jag ska erkänna att jag själv aldrig testat narkotika, men jag ska också avslöja att det kanske främst beror på att jag aldrig hamnat på någon efterfest där det varit aktuellt. Inte för att jag tror att narkotika är en lösning på problem men det är lätt att fördöma för den som aldrig varit i närheten av drogerna.

Jag har dock fått information om droger bland bekanta och jag kan intyga från deras berättelser att sällan har en människa så ärligt beskrivit narkotiska preparats positiva och negativa egenskaper som Lundstedt gör i den här boken. Han varken skönmålar eller svartmålar. Men konstaterar efteråt att han använde droger för att "han mådde kass". Från sid 173.
Jag orkade vara Alcazar-Andreas, fastän min knarkande andra persona levde som en rysk babusjkadocka precis under huden. Och under den - väl gömd, låg ett tredje jag och pyrde ilsket. Hiv-Stina. Hiv-Stina som bidade sin tid. Jag var som en tryckkokare som bara väntade på att explocera, men än skulle det dröja några år innan jag föll isär.
Ibland kanske Andreas Lundstedt är för självkritisk.

"Hiv-Stina" är vad Andreas kallar sitt hiv-positiva alter ego de år han döljer inför sin omgivning att han har sjukdomen. I boken berättar han också om sin musikaliska karriär. Men i en tid när folk "outar" andra i böcker för vad de (eventuellt) gjort lägger Lundstedt nästan aldrig skulden på någon annan. I de flesta situationer i boken konstaterar han att det nog främst var han själv som hade ansvaret för att det blev fel. Ibland kanske han är för självkritisk. Men det är befriande. Och när han kritiserar andra anonymiserar han dem som "reportern".

Nej, givetvis är Mitt positiva liv litterärt inget jämfört med Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Men hur många böcker är det? Mitt positiva liv är som en läcker poplåt, typ Alcazars Not a sinner, nor a saint. Var favorit 2003 men blev ingen klassiker men kan tas fram igen. Mitt positiva liv är kanske den bästa biografin jag läst. Har kollat saker i den genren från böcker av Tage Erlander (s) och Bertil Ohlin (fp) till Rickard Engfors.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

torsdag 11 oktober 2012

Katastrof.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


Vissa bokcitat minns man. Kanske inte ordagrant men på ett ungefär. Men hur många av dem minns man så väl att man även kommer ihåg var exakt man var när man läste det? Inte många eller hur? Men ett sådant var när jag lånade en bok om homosexuellas situation i det nazistiska Tyskland i början av 1940-talet. Citatet var typ såhär.
Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv som när jag var i koncentrationslägret. Varken förr eller senare. Det var mitt livs kärlek jag träffade där, en av de andra fångarna med "rosa triangel".
Det var en gammal tysk man som berättade det i en intervju för boken. Och jag minns ännu att jag satt i Pildammsparken (enligt mig stadens vackraste park) med en kopp kaffe vid restaurangen bredvid Pildammsteaterns (en utescen) plats. Jag var nog tvungen att läsa meningarna tre gånger. Läste jag rätt? Kan en människa varit lyckligast i de tyska ökända koncentrationslägren där två tredjedelar av fångarna med rosa triangel dog p.g.a. hårt arbete, brist på sjukvård och undernäring. Om de inte slogs ihjäl av lägervakter. Jag minns också det var en varm sommardag. Perfekt för att man ska må bra. Men jag var deprimerad. Och kanske det var där jag till sist fattade vad den gamle tyske mannen menade. Det är ibland inte de yttre omständigheterna som avgör hur lycklig man är. 

Sångare skulle inte vilja vara utan hiv.

Idag, några år senare, har jag lämnat depressionen och kan glädjas åt saker i vardagen. Även när det är kallt och man fryser ibland. Men det förklarar givetvis inte den extrema situationen i koncentrationslägret. Ska kanske förklara att den tyske mannen hade kunnat muta en lägervakt för att slippa den värsta behandlingen som många medfångar drabbades av. Trots det var de i ett läger, om den mutade vakten av någon orsak flyttade därifrån visste han att risken för att dö var betydande.

Igår började jag läsa Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt, en bok jag planerar recensera här nästa vecka. Andreas berättar att han inte skulle vilja vara utan erfarenheten av att ha fått hiv. Trots att sjukdomen orsakat honom mycket sorg, i synnerhet innan han offentligt berättade om den. Återigen kanske vi blir förvånade. Även om exemplet inte är lika drastiskt som den tyske homosexuelle mannens. Men Andreas Lundstedt förklarar att det faktum att han fått sjukdomen gjort honom till den människa han är idag.

Folk kan växa efter "katastrofer".

Prästen Ulla-Britt Persson (bilden) blev intervjuad i Dagens Nyheter 29 augusti.
– Hiv och aids väckte de sämsta och bästa sidorna hos oss människor. En del kände bara avsky, andra ställde upp för sina sjuka anhöriga eller vänner. Inom vården fanns det också helt underbara läkare, sjuksköterskor och andra som gjorde allt för att hjälpa denna utsatta grupp.... Som präst på Roslagstulls sjukhus var Ulla-Britt Persson mer samtalspartner än en religiös förkunnare. Både de sjuka och deras anhöriga upplevde ofta att de behövde någon att dela sina tankar med, någon att prata med om smärta och glädje.

– Vi satt bildligt talat i dödens väntrum och samtalade. Många sjuka var ändå mitt i allt mörker tacksamma över vad de fått uppleva under sina ganska korta liv. Och de tog vara på varje stund då de inte hade så ont; de uppfylldes av den tunnaste lilla solstråle, luktade på den minsta lilla blomma och var helt närvarande när vänner och andra kom på besök. Nära döden tycks många människor mogna.
Kanske vi där hittar en del av förklaringen. Nazismens ondska drabbade folk obarmhärtigt. Även om den tyske mannen klarade sig något lindrigare än sina medfångar borde han aldrig varit tvungen att bo i ett koncentrationsläger, att ha varit med om det. Sjukdomen hiv för inget positivt med sig i sig, bara problem med mediciner. Men mitt i en kris är det många människor som mognar och omprövar. Kärleken kan ibland besegra andra känslor, t.o.m. i ett koncentrationsläger. I det kinesiska tecknet för kris finns även ordet hopp som en del av tecknet. Varje människa drabbas ibland av "katastrofer", om än symboliska. Men vi kan också växa efteråt.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

tisdag 9 oktober 2012

Sd ska vara tacksamma andra partier avvisar deras byggnadspolicy.



Sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige i Norrköping, Markus Wiechel (bilden), går till vildsint attack mot tillåtande av en ny moské i en debattartikel på Newsmill.
Bakom slutna dörrar har Stadsplaneringsnämnden i Norrköping godkänt att Bosnisk Islamska Församlingen i Norrköping ska få köpa mark mellan Nya Parken och Skarphagsleden. I byggplanerna ingår bönerum, en samlingslokal och tillstånd om att få uppföra en minaret. Man ska alltså bygga en fullskalig moské, ganska centralt i Norrköping.
Markus Wiechel, som även är suppleant i sd:s partistyrelse och ordförande för sd i Östergötland. är en av några få politiker i sd som faktiskt gett ett seriöst intryck på sin blogg och han har också spontant tackat för mitt HBT-nyhetsbrev, den ende från sd som gjort det hittills. Istället för konspirationsteorier om media, islamisering etc. som är vanligt bland hans partikolleger, har han närmast verkat vara en klassiskt konservativ person, resonerande även om jag ofta inte håller med honom. 

Sd försöker exploatera islamofobi.

Men nu har Wiechel släppt alla spärrar. Låt oss granska delar av hans artikel. I citatet i början av den här bloggposten försöker han antyda att övriga partier försöker smyga undan beslut om en ny moské i Norrköping från offentligheten. Vad han inte berättar i artikeln är att enligt praxis är bara kommunfullmäktigemöten offentliga i kommuner, om det finns stadsdelsnämnder även dem. Men stadsbyggnadsnämnder, som avgör tillstånd att bygga saker, är inte öppna för allmänheten. Det har alltså inte något som helst med att andra partier vill "dölja" något. Och får sd tillräckligt många röster i en kommun blir även de representerade i dess stadsbyggnadsnämnd.
När planerna är satta till verket kommer det nog att uppröra många norrköpingsbor.
Det kommer det säkert. Och seriösa partier förklarar då att det handlar om religionsfrihet. Visst är alla muslimska samfund homofientliga och accepterar inte samkönade relationer men katolska kyrkan, pingströrelsen och många andra kristna samfund har samma attityd. Men sd bekymrar sig givetvis inte över att en del folk i Norrköping är "upprörda", tvärtom försöker de nu exploatera det.
De kommer nog att fundera över vart Norrköping är på väg, när de får veta att ytterligare en moské ska byggas. Islamskt Kulturcenter äger redan mark för ändamålet i Hageby.
Kristna samfund har, med stöd av sd, kampanjat emot homoreformer.

Ibland förnekar sd att de är islamofober och att de visst inte klumpar ihop alla muslimer. Men här gör de just det. För vi kan ta ett exempel att några katoliker har en kyrka i en stad i Turkiet där de flesta är muslimer. Ortodoxa kristna ansöker om att få bygga en ny kyrka men "Turkietdemokraterna" tycker att de kristna redan har ett ställe och det räcker. Galet resonemang givetvis. Men samma typ av analys gör sd.
Islam är till skillnad från andra religioner planerat för att växa snabbt. Islam är inte enbart en religion, utan också en ideologi som i detalj reglerar hur man ska leva sitt liv.
Wiechels historielöshet är förvånande. Kristendomen har varit och är lika mycket missionerande som islam. Och att kristendomen inte skulle vilja styra hur människor ska leva? Seriöst? De flesta kristna samfund i Sverige har kampanjat, ofta med stöd av sd, emot flera centrala reformer för homosexuella och bisexuella, partnerskapslagen, adoptionslagen, vår nuvarande könsneutrala äktenskapslag etc.
Många godtrogna svenskar bortser från att alla faktiskt inte tänker på samma sätt.
Förbud mot minareter och kyrktorn ingen effektiv metod bekämpa intolerans.

Poängen med att alla inte tänker på samma sätt är väl just att tillåta mångfald, inte att som sd vill, låtsas som att muslimer ska behandlas sämre än kristna. Sedan refererar Markus Wiechel till avslöjanden i TV-programmet Uppdrag granskning om förfärliga attityder bland en del imamer. Jag håller med om att vissa varit naiva om det problemet. Och det har jag också kritiserat. Men löser man problemet genom att förbjuda byggande av moskeer och minareter? Är det någon som på allvar tror att förbud för högerkristna samfund i USA att bygga kyrkor och ringa i kyrkklockor är en effektiv metod att bekämpa homohat och intolerans från dem? Nej, givetvis bekämpar man sådant genom debatt och argumentation.
Samtidigt som skattemedel försvinner talar vissa om öppenhet och andra talar om tolerans. Jag talar om kunskapsbrist angående världens snabbast växande och patriarkala ideologi.
Det är sant att muslimska samfund generellt är reaktionära, precis som många kristna och en del judiska. Även om det finns progressiva muslimer, kristna och religiösa Men notera att en politiker från Sverigedemokraterna använder ordet patriarkal. Det parti som annars med förakt avfärdar att det finns patriarkala strukturer. Markus Wiechel har väl inte blivit extremistfeminist, något folk från hans parti ofta kallar andra som erkänner att den typen av strukturer finns?

Sd:s policy skulle drabba dem själva.

Sd ogillar alltså, ibland, att tillstånd för byggande av lokaler ska avgöras på "slutna möten". Men vad är deras alternativ? Att kommunfullmäktige ska rösta om det? Att det inte är Plan- och bygglagen och miljöhänsyn som främst ska avgöra vilka som får tillstånd utan vad diverse partier tycker om den förening som ansöker om tillstånd? Sd bör nog vara tacksamma att övriga partier avvisar deras populistiska alternativ. För om det är någon minoritetsgrupp som är lika "ogillad" som muslimska samfund i många kommuner så är det sd som parti. Den debatten har ibland redan drabbat dem när de haft svårt att hitta fastighetsägare som vill hyra ut lokaler till deras möten. En del vill inte att sd ska få hyra rum i kommunala lokaler heller. Ofta är invändningen exakt den samma som sd framför mot muslimska samfund. "De är extremister och följer inte våra värderingar i övrigt i samhället".

I ett parti där konspirationsteorier, intolerans och sektbeteende är vanligt har Markus Wiechel varit något annorlunda. Nu har även han kapitulerat till ohejdad populism. Det avslöjar något om partiet. Att hitta en seriös politiker i sd är ungefär som att leta efter en köttätande vegan.

söndag 7 oktober 2012

Mp ensamma - igen - att ha med HBT i budgetförslag.


När man granskar riksdagspartiernas budgetförslag från HBT-synvinkel är det inget av dem som förtjänar beröm egentligen. För det första kan man konstatera att tystnaden om HBT-personers rättigheter är total i budgetförslagen från regeringen (Alliansen), Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Alla de politiker till höger, mitten och vänster som besöker Stockholm Pride och andra HBTQ-festivaler och där bedyrar att de givetvis prioriterar HBT-rättigheter orkade inte ens få med något om det i sina egna partiers förslag. Förutom Miljöpartiet som i sin alternativbudget, Nya jobb i ett modernare Sverige, har med följande. Från sid 43.
Miljöpartiet saknar helt satsningar mot islamofobi och antisemitism i regeringens budgetar och noterar med oro att HBTQ-personer fortsätter att osynliggöras
Från sid 59-60.
Det demokratiska samhället bygger på idén om alla människors lika värde och rättigheter. Det förutsätter att individers liv och villkor inte styrs eller bestäms av olika förväntningar och begränsande normer. Miljöpartiet arbetar för ett samhälle där alla människor oavsett kön, ålder, etnicitet, funktionsnedsättning, religion, sexuell läggningeller könsuttryck ges samma förutsättningar.....
Det är positivt att mp som ensamt riksdagsparti har med HBTQ-personers rättigheter explicit i sin alternativbudget. Men här är en annan del av dokumentet. Från sid 59-60.
Miljöpartiet anser att utsatta gruppers möjligheter att ta tillvara sina rättigheter måste stärkas, men också att samhället måste ta sitt ansvar för att motverka rasism och diskriminering. Rasism och diskriminering innebär för många människor i Sverige sämre tillgång till jobb, bostad och nöjesliv, men också risk för hälsoproblem, minskat förtroende för samhället och svårigheter för individen att ta vara på sina rättigheter. Vi vill också ge antidiskrimineringsbyråerna större möjligheter att driva diskrimineringsmål i domstol. Samt se över hur möjligheten att processa strukturell diskriminering i domstol kan utvecklas. Skolan är en nyckelarena för att motverka rasism i samhället. Det finns tydliga samband mellan utbildning i mänskliga rättigheter och attityder gentemot minoriteter. Lärares kunskap i mänskliga rättigheter, mångfald och konflikthantering behöver prioriteras. Miljöpartiet satsar 50 miljoner kronor för kompetensutveckling för lärare inom ramen för Forum för levande historias verksamhet.
När jag kommenterade första utkastet till nytt partiprogram för mp konstaterade jag att att programgruppen rangordnade etnicitet och religion före andra diskrimineringsgrunder. Och nu slarvar de igen. Varför bara nämna just rasism explicit och inte HBT-fientlighet? Eller för den delen sexism? Mp gör om samma fel. Det är dags de lär sig att alla typer av intolerans och diskriminering är lika allvarliga.Och ska man nämna olika typer av intolerans kan man konstatera att rasism och homofobi är de vanligaste enligt statistik bl.a. från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Om man annars granskar mp:s förslag i sak är flera av dem intressanta, skolan, antidiskrimineringsbyråers situation etc.

Bortser man från Sverigedemokraterna som haft både positiva (men då riktade mot arbetsmarknadsåtgärder för nyanlända invandrare) och negativa (ensidigt fokus på "kärnfamiljens betydelse") kan man konstatera att det bara var mp som hade med något med koppling till HBT i de budgetförslag som lämnades hösten 2010, våren 2011 och våren 2012. Vänsterpartiet var ensamma om att ha med något om HBT hösten 2011.

Det man möjligen kan tycka är tråkigt är att de båda huvudalternativen i svensk politik, Alliansen och Socialdemokraterna, inte tycker det är värt att nämna i centrala budgetdokument att man ska prioritera jobba mot diskriminering av HBT-personer. Vill förtydliga att jag för regeringens del bara tar med själva huvudbudgetdokumentet, varje regering (nuvarande och tidigare s-regeringar) har sedan givetvis med i detalj hur de vill myndigheter ska jobba mot diskriminering p.g.a. bl.a. sexuell läggning men för att det ska bli rättvisande mot oppositionspartierna tar jag inte med det.


Uppdatering 1.

Ikväll hålls en partiledardebatt i SVT. Den borgerliga regeringen lovade i våras att försöka lämna ett konkret förslag (en s.k. departementspromemoria) i september om att avskaffa kravet att vara steril för att få byta kön juridiskt. Ännu 7 oktober har inget förslag presenterats på regeringens hemsida. Kommer s, v och mp ta upp tvångssteriliseringarna i debatten och försöka pressa regeringspartierna? Är det någon från övriga sju partier som kommer kritisera sd för att de ännu är för tvångssteriliseringar av transsexuella?

Kommer någon från s, v och mp kritisera Alliansen för att den ännu inte lämnat förslag om en könsneutral föräldraskapspresumtion vid inseminationer vid kliniker? Att regeln för lesbiska och olikkönade par ska jämställas, något som redan 2007 föreslogs i en utredning.

Kommer Fredrik Reinfeldt (m) och Stefan Löfven (s) berätta att de blivit för att transpersoner ska få skydd av regeringsformens diskrimineringsförbud nästa gång det blir en utredning av grundlagarna? En reform som s, m, sd och kd ännu tvekar om medan mp, fp, c och v är för den.

Kommer HBT att ens nämnas av någon i debatten? För just mp, fp, c och v kunde HBT-rättigheter vara något att profilera sig för. Min bedömning är att det med de hyfsat HBT-vänliga attityder vi nu har i Sverige skulle strategiskt tjäna på det i relation till de två stora partierna och i relation till kd och sd. Förutom att det är rätt i sak, HBT-rättigheter är mänskliga rättigheter.






fredag 5 oktober 2012

Storm.


Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


För någon vecka sedan sprängdes en bomb vid entrén till Judiska församlingen i Malmö. I min hemstad där antisemitiska trakasserier blivit ett vanligt problem. Nästan alla tar avstånd från dådet. Men hur kunde det hända? Två gamla svenska ordspråk är centrala (för oss alla som bor här idag oavsett etniskt ursprung). Men vi börjar med filmen Änglagård. Som blev en något oväntad succé och som gjorde Rikard Wolff (i huvudrollen som Zac) till kändis och gjorde att han tydligt och offentligt avslöjade att han är intresserad av män sexuellt.

I filmen har Per-Ove Ågren (spelad av Jan Mybrand) en lanthandel där han ofta kollar på porr tillsammans med sin bäste kompis Mårten Flogfält (Jakob Eklund, till vänster på bilden). De umgås också tillsammans med Mårtens föräldrar Axel (Sven Wollter till höger på bilden) och Rut (Viveka Seldahl i mitten på bilden). Dubbelmoralen på landsbygden i Västergötland avslöjas obarmhärtigt (men också nyanserat) i filmen. Trots att många i trakten ägnar sig åt porr och tillfälliga (hetero-) sexuella förbindelser betraktas bisexuelle Zac och hans älskarinna Fanny (Helena Bergström) och deras följe av alla möjliga "udda" människor som något suspekt. I deras bekantskapskrets finns t.o.m. transpersoner vilket inte var lätt för en del att acceptera i den konservativa byn.

Per-Ove Ågren sätter i slutet av filmen eld på Änglagård. Han bränner bokstavligt upp både gården och ägorna. Han börjar med att hälla ut bensin i en något som närmast är en vansinnesattack. Sedan sätter han eld på åkrarna. Resultatet blir han nöjd med. Men inte polisen och många andra. Men det intressantaste i filmen är egentligen dialogen när det konservativa paret Axel och Rut möter Per-Ove. Det här är en ungefärlig beskrivning av dialogen, det är många år sedan jag kollade filmen.

Axel (Sven Wollter), förfärad: Vad är det du har gjort människa? Du har satt fyr på en gård och förstört den?
Per-Ove (Jan Mybrand) ledsen men också stridsberedd: "Men ni sa ju själva om Änglagård att någon borde sätta eld på huset för att få bort de sjuka människorna härifrån"
Rut (Viveka Seldahl), förtvivlad: Men det fattar du väl att att vi inte menade egentligen?

Samtliga dessa exempel är påhittade men kan vara sanna.

Sverige 2012. I Rosengård i Malmö.

Pappan. Vad är det du gjort människa? Du har placerat en bomb vid synagogan? Och nu är polisen ute efter dig.
En 18-åring. Ja, ska jag gå till polisen och erkänna det? Vill ni kasta mig i fängelse? Vi såg på TV förra veckan om Palestina och såg hur människor blev förnedrade på Västbanken. Ni sa ju själva "Jag blir så arg. Judar sprider bara förstörelse. Om Allah är rättfärdig så skickar han någon att placera en bomb bland sionisterna vid synagogan här i stan så att det får veta hur våra bröder och systrar blir behandlade i Palestina".
Mamman: Men det fattar du väl att vi inte egentligen menade?

Sverige 2012. I Danderyd i Stockholm.

Pappan. Vad är det du gjort människa. Polisen kommer hit och berättar du kastat en sten genom moskén på Södermalm och släppt in en gris där.
En 18-åring. Ni sa ju själva att ni "inte har något emot att folk från andra länder kommer hit. Att vissa, som japaner och folk från USA, kan anpassa sig men det kan inte de förbannade araberna som bara orsakar problem. Vissa grupper får faktiskt skylla sig själva om de förblir fattiga. Någon borde släppa in en gris i moskén på Södermalm så att de lär sig att här i Sverige äter vi fläskkött".
Mamman: Men det fattar du väl att vi inte egentligen menade?

Sverige 2012. I Jönköping.

Pappan. Vad är det du gjort människa. Polisen är ute efter dig för att du vandaliserat RFSL:s lokal i stan.
En 18-åring: Vi promenerade förbi deras lokal och kastade en sten genom glasrutan. Men ni sa ju själva  för några dagar sedan när ni läste i Jönköpingsposten att RFSL fått bidrag till att informera unga "nu ska homosexperversiteterna också läras ut i skolan. Och RFSL får fritt tillträde till att förföra våra unga. Någon borde kasta en sten i deras lokal. Jesus är tydlig, ingen människa ska skadas, men en markering vore bra. Om någon kastar en sten genom fönsterrutan när ingen är där. Vi älskar människorna men hatar deras synd"
Mamman: Men det fattar du väl att vi inte egentligen menade.

Det finns två klassiska svenska ordspråk som är aktuella i debatten.
Som de gamla sjunga, så kvittra de unga.
När hatbrott genomförs är det nästan alltid folk yngre än 30 år som är ansvariga. Men deras intolerans har de fått från äldre. Och är det ett socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö som "sjunger" lovar jag att en del unga "kvittrar",

Men det viktigaste ordspråket är kanske följande. Det har sitt ursprung i en svensk kultur där byar och städer ofta hade en rivalitet. Den som började sprida illasinnade rykten och uppmaningar till våld kunde ibland konstatera att konflikterna blev värre än väntat.
Den som sår vind, skördar storm
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

tisdag 2 oktober 2012

Förhoppningsvis slutar m och kd hyckla om hiv.

Svenska Dagbladet har senaste dagarna haft en mycket intressant artikelserie om hiv. I samband med att det nu är 30 år sedan det blev känt att sjukdomen nått Sverige. Från SvD idag.
Under 2000-talet har antalet nyupptäckta hivinfektioner ökat bland män som har sex med män. Visserligen har kurvan planat ut de allra senaste åren, men trenden är tydlig. 59 procent av alla som smittats i Sverige idag är homo- och bisexuella män – det vill säga samma grupp där epidemin först fick fäste för 30 år sedan och kallades ”bögpest”....

Hiv ökar bland män som har sex med män i hela världen, oberoende om det handlar om hög-, medel- eller låginkomstländer. Det visar ny data som den vetenskapliga tidskriften Lancet sammanställt i sommar. Lancet slår fast att orsaken är att det inte görs tillräckligt med riktade insatser mot den gruppen. Den svenska regeringens satsningar på hivprevention har minskat över åren, visar SvD:s genomgång. De senaste fem åren har summan legat still på 146 miljoner kronor. Vid mitten av 1980-talet satsades runt 200 miljoner kronor årligen, vilket idagens penningvärde motsvarar ungefär 400 miljoner.

Samtidigt har den del som specifikt riktas till homosexuella män minskat de senaste åren. Det är socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL) som bestämmer hur pengarna fördelas. En rapport från RFSL visar att i den senaste överenskommelsen gick bara 12 procent till hiv-prevention bland homo- och bisexuella män. Istället har bland annat ungdomar och insatser mot oönskade graviditeter prioriterats.
236 eller 18 miljoner för att bekämpa hivspridning bland MSM?

Det är närmast en skandal att den hiv-prevention som riktar sig till män som har sex med män (MSM) idag bara får ca 18 miljoner (12 % av 146 miljoner) 2012 om siffrorna är rätt i artikeln i SvD. På 1980-talet var totalanslaget ca 400 miljoner i dagens penningvärde och om 59 % av de pengarna (59 % av de nysmittade är från gruppen män som har sex med män) skulle istället kampen mot spridning av hiv bland män som har sex med män få 236 miljoner. Nu fattar nog de flesta att man inte bör fördela medel mellan grupper bara efter andelen nysmittade, det finns andra viktiga faktorer att ta hänsyn till, men visst är det avslöjande i sig. 236 miljoner som vore möjligt och 18 miljoner i praktiken.
I regeringens budgetproposition som presenterades häromveckan slår regeringen nu fast att det preventiva arbetet bör bedrivas mot särskilda riskgrupper, och att överenskommelsen mellan socialdepartementet och SKL ska ses över vilket RFSL välkomnar.
Det är bra att den borgerliga regeringen och folkhälsominister Maria Larsson (kd) äntligen börjar fatta att nuvarande fördelning inte varit lämplig. Men det återstå att fixa till att den nya policyn genomförs. Givetvis har främst regeringspartierna ett ansvar men i ledningen för Sveriges kommuner och landsting (SKL) finns politiker även från oppositionspartierna.

Moderaterna och Kristdemokraterna har hycklat om hur allvarlig sjukdomen hiv är.

Även om en debatt om att utreda om informationsplikten för hiv-positiva bör avskaffas har startat inom Moderaterna så är partiet, tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, ännu officiellt emot att se över det vettiga i att hiv-positiva som tar bromsmediciner (och där smittrisken är synnerligen marginell) kan dömas till långa fängelsestraff om de inte informerat en partner om sin sjukdom. Även om de haft säkrare sex.

Då är budskapet från de två regeringspartierna m och kd att hiv är en sådan fruktansvärd sjukdom (och den är allvarlig men vi måste ompröva om informationsplikt är en bra metod att bekämpa dess spridning) att Sverige måste, tillsammans med Norge, behålla Västeuropas mest repressiva politik inom området. Men när det gäller att spridningen av hiv senaste åren varit hög bland MSM har m och kd och ansvarig minister Maria Larsson fram till i höst visat synnerligen svalt intresse att öka de låga anslagen riktade till gruppen. Och ännu vägrar de radikalt höja de generella anslagen. Det är hycklande.

Visst har varje individ ytterst det främsta ansvaret att skydda sig själv och andra mot spridning av hiv. Men det finns också ett politiskt ansvar. Dags att regeringen och SKL även konkret tar det när medlen ska fördelas nästa år.


Uppdatering 1.

Uruguays beslut att byta abortlag kan påverka andra länder.

Uruguay kommer att ändra sin abortlag. Från Svenska Dagbladet.
I veckan genomfördes en revolution för aborträtten i Uruguay. Med röstsiffrorna 50-49 röstade underhuset igenom den nya lagen, som ger alla kvinnor rätt till laglig abort under graviditetens första 12 veckor. Samtidigt avkriminaliserades senare aborter när moderns liv är i fara eller när fostret är så skadat att det inte kan överleva efter födseln. President José Mujica har redan sagt att han tänker godkänna lagen om senaten gör det. Eftersom senaten tidigare röstat för en mer liberal version av abortlagen, så det är högst sannolikt, enligt nyhetsbyrån AP.
Förslaget, som är en kompromiss, har stöd av befolkningen i Uruguay enligt en opinionsmätning. I Amerika är det bara ett fåtal länder, Kanada, USA, Kuba och Guyana som har fri abort. I Nicaragua och Chile är aborter totalförbjudna även om kvinnans liv riskeras av graviditeten. I de flesta andra länder är politiken mycket restriktiv, det krävs oftast att moderns liv ska vara i fara, att graviditeten är orsakad av våldtäkt eller att kvinnan har allvarliga psykiska problem. Istället är illegala aborter vanliga i de flesta länder i Latinamerika. Ett foster blir successivt en människa. I början av graviditeten måste det därför vara kvinnan som avgöra om hon ska göra abort eller inte. Förhoppningsvis avskaffar Uruguay senare de delar av kompromissen där en panel ska hålla förhör med kvinnan (det är ju ironiskt att en del tycker att acceptans av en panel eller läkare skulle göra en abort etisk om den annars vore oetisk). Och landet kan påverka debatten även i andra länder i Sydamerika.


Uppdatering 2.

HBT-vänlig vs HBT-fientlig i USA-debatt.

Ecce Homo, bilder med temat kristendom och HBT, av Elisabeth Ohlson Wallin ska visas i Serbien i samband med en Pridefestival där.

Inatt svensk tid möts HBT-vänlige president Barack Obama (Demokraterna) och hans utmanare HBT-fientlige  Mitt Romney (Republikanerna) i den första av tre TV-sända debatter i höst. Presidentvalet hålls i november.

I augusti redovisade jag i detalj vad presidentkandidaterna och en del andra USA-politiker tycker om aktuella HBT-reformer och vilka reformer det främst lär bli konflikt om närmaste åren i kongressen. Du kan läsa det här.

måndag 1 oktober 2012

Jag ska bli volontär i Noaks Ark.

Idag har jag beslutat det. Ska bli volontär på Noaks Ark som jobbar för hiv-positivas rättigheter. När jag lämnade deras lokal nära Möllevångstorget i Malmö för någon timme sedan kände jag mig stolt. Men också ledsen. En låt av öppet homosexuelle Jimmy Sommarville blev tydlig. Mer om det senare i bloggposten.

Inspirationen till att engagera mig fick jag egentligen för flera år sedan. Ett seminarium som arrangerades vid Regnbågsfestivalen, var nog 2009, hade bjudit in gäster från Stockholm. Vi var tre i publiken. Två tjejer som avslöjade de jobbade som volontärer i Noaks ark. Och så jag. Konstaterade att jag dagen innan besökt seminarier om heteronormativitet, kulturevenemang etc som lockat 20-30 personer. Hiv var för de flesta inte intressant. Trots att det här var den period där båda mainstream- och HBT-media berättade att antalet hiv-smittade bland män som har sex med män ökade dramatiskt.

Förträngning av hiv.

Jag fattar ju att det har att göra med att hiv idag tack och lov är behandlingsbar och inte längre en dödlig sjukdom (om man får bromsmediciner). Visst kan jag till viss del också förstå att människor som vill festa på en festival kanske ibland förtränger det som är jobbigt. "Om nu sjukdomen inte är dödlig och jag ska ut och ragga på kvällen vill jag kanske inte besöka ett seminarium om biverkningar av hiv" är det möjligen en del som resonerar.

Men få, om ens någon, som får hiv, 2012 tar det lätt. Personalen från Ven-hälsan (vårdmottagning för homosexuella och bisexuella i Stockholm) berättade på mötet 2009 i Malmö att när de möter patienter och de ska avslöja att vederbörande har hiv är nästan alltid reaktionen förtvivlan och patienten säger "det är inte sant".

Det finns också mycket stigmatisering från övriga samhället. Jag vill förtydliga att jag själv är hiv-negativ. Det gör jag inte för att betona att jag är bättre än  hiv-positiva. Våra förtjänster och brister avgörs inte av vår hiv-status. Utan istället är min poäng att kampen mot hiv och stigmatisering av hiv-positiva är allas ansvar. Det berör oss alla - direkt eller indirekt. Du vet inte om någon i din närhet kommer att få hiv. Att överlåta kampen mot hiv och stigmatiseringen av våra medmänniskor bara till de som redan har sjukdomen och deras anhöriga är inte en humanistisk attityd.

Har vad jag vet aldrig haft någon vän som har hiv.

Jag har länger velat argumentera för att fler ska engagera sig i Noaks Ark. Men får givetvis trovärdighet först när jag själv börjar med det. Att föregå med gott exempel. Vad var det då som fick mig att nästan börja nynna på låten For a friend av Jimmy Sommerville när jag lämnade Noaks ark-lokalen för några timmar sedan. Jo, att jag konstaterade att jag trots att jag varit ute på gayställen sedan 1990 aldrig haft någon vän som jag vet har fått hiv. Givetvis har jag träffat folk på gayställen som berättat det. Men ingen av mina vänner.

När jag lämnade lokalen hamnade hiv plötsligt nära igen. Precis som i början av 1990-talet när jag och andra bögar betraktade det som en dödsdom. Tack och lov har jag nästan alltid tillämpat säkrare sex och det har de flesta av mina vänner också. Men kanske jag också kände en skuld. Att jag varit förskonad från sjukdomens konsekvenser i min närhet. Men kanske också för att jag vet att jag nog aldrig orkat jobba för någon hiv-positiv i början av 1990-talet. Jag hade nog med fokus på att hitta en identitet som bög.

Nu gör jag min "samhällstjänst", 20 år senare. Och låten av Jimmy Sommerville och hans grupp Commmunards blir tydlig. För nya vänner kommer jag att få på Noaks Ark.

For a friend. (Youtube)