fredag 17 januari 2014

Trasigt.



Det här skulle kunna bli en vanlig "fredagskrönika". Ni som följt min blogg vet vad jag menar. Men det blir det inte. Jag mår för bra.

Av allt det jag skrivit på min blogg är det främst fredagskrönikorna som jag är mest stolt över. Inte alla - vissa kan jag reflektera om "hur kunde jag formulera mig så där". Men generellt. Och jag kan berätta att av de bloggposter jag skrivit är jag mer nöjd med de fredagkrönikor jag skrivit när jag druckit alkohol än andra bloggposter när jag varit nykter. Alkohol frigör något, att strunta i detaljer och se större sammanhang. Samma sak gäller säkert för narkotika även om jag aldrig testat det. Men det beror främst på att jag aldrig blivit erbjuden det. Hade jag blivit erbjuden hasch på en fest hade jag säkert velat testa det.

"Divine dog av lycka"

När artisten Divine (till vänster på bilden) dog 1988 efter en överdos av narkotika blev förklaringen från vissa av hens vänner  att orsaken var lycka. Hen hade inte upplevt det tidigare. Man kan givetvis raljera över den förklaringen men Divine, född som man biologiskt men som blev känd för sina dragshowframföranden hade ett olyckligt liv bakom kulisserna. Mycket narkotika blev det. Den om producerade alla Divines låtar var Bobby Orlando (tillhöger på bilden) . Han var från början en högerkristen människa som inom nöjesbranschen fick omvärdera sina attityder. När han i en intervju på 1990-talet blev utfrågad om sin karriär svarade han sakligt fram till det kom till Divine, han fick en värme i sina kommentarer som han inte haft tidigare.

Framgångsrika artister har mer ofta än sällan haft problem med narkotika. Eller alkohol. Eller skilsmässor. Eller konflikter. Eller diskriminering. Etc.  Och så är det för synnerligen många inom kultursektorn, ibland funderar jag på om det inte gäller för majoriteten.

Det är kanske ingen tillfällighet att homosexuella, judar och svarta är ofantligt överrepresenterade inom västvärldens kultursektor. Tre grupper som ofta blivit stigmatiserade. Och där många, men inte alla givetvis, haft en känsla "jag ska visa dem att jag kan". Den bästa kulturen görs sällan av vita heterosexuella kristna människor som bor i en förort i en fin villa.

"Att komma ut ur garderoben gör sämre musik"!

Först när jag läste artikeln med det budskapet i en brittisk gaytidning blev jag skeptisk. Att komma ut ur garderoben är ju generellt något positivt. Det frigör ju krafter inom människor. Och det är säkert sant - på ett privat plan och i ett vanligt jobb. Men så jämförde jag ett antal artister och grupper vad de presterat innan och efter det kommit ut som icke-heterosexuella. Pet shop boys, George Michael, Ricky Martin och andra. Trenden är tydlig - efter att artister kommit ut försämras kvalitén på musiken. Tolka mig rätt. Jag välkomnar alla artister som kommer ut. Det är viktigt för synliggörandet. Och för deras egen skull. Men trenden kulturellt är tydligt. Artister som är ambivalenta utåt om sin sexuella läggning gör ofta bättre musik än de som är tydliga med att de är homo eller hetero.

"Droger mer regel än undantag"

Det här kommer inte bli min bästa fredagskrönika. Många av de människor som gjort det många av oss idag älskar inom kulturen  har kraftigt använt alkohol och andra droger (det har snarare varit regel än undantag, ABBA var ett av få undantag), haft diverse problem. Det är sällan lyckliga människor som gör den bästa konsten.

Det kan jag konstatera. Jag har lämnat de allvarliga depressionerna jag hade för några år sedan. Så om du tycker den här krönikan inte är lika bra som vanligt är det för att jag mår för bra för att göra bra retorikkonst. :-)

Mycket av den bästa konsten har gjort av trasiga människor. Men handen på hjärtat, har vi inte alla både något trasigt - och helt - inom oss. Är det inte det som gör oss till människor?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg-.

HBT-kultur. A little gay history - R. B. Parkinson.



Ännu en bok som berättar om samkönade relationer senaste årtusendena. Jag har kollat in många sådana. Min entusiasm var måttlig för ännu en. I synnerhet som den inte getts ut på svenska. Men jag konstaterade att A gay little history (2013)  faktiskt bara är på 128 sidor. Och det blir faktiskt bokens främsta styrka. Att nästan varje kapitel bara är på 2 sidor. Författaren R. B. Parkinson som jobbar hos British museum har gjort ett gediget jobb att få fram intressanta historiska händelser och banta ner dem till ett fåtal poänger i varje berättelse.

Positivt är att författaren redan på de första sidorna erkänner hur svårt det är att tillämpa moderna begrepp som gay och homosexuell på personer som levde för hundratals åren sedan. Och givetvis ännu vanskligare om det handlar om människor som verkade för flera tusen år sedan. Beteenden som idag skulle definieras som homosexuell kärlek kunde i en viss kultur och viss tid närmast vara något homosocialt, nära vänskap mellan personer av samma kön. Men hans poäng är att det inte måste vara så. Och omvänt kan historiska personer som idag skulle definieras som heterosexuella, kanske för att de var gifta med någon av motsatt kön, egentligen varit homosexuella. Den historiska tolkningen har ofta varit heteronormativ.

Redan i den första "berättelsen" i boken blir det tydligt. I Mellanöstern i staden Betlehem (idag på Västbanken) har arkeologer hittat den, hittills kända, äldsta kulturyttringen av ett kärlekspar. Den lilla skulpturen beräknas vara ca 11 000 år gammal. Parkinson kommenterar.
This sculpture´s ambiguity is a reminder that we should not assume that "heterosexuality" or the modern nuclear family as we know them are the defualt options for any society, ancient or modern. Human history and culture might be much more varied than we imagine.
Och det blir sedan en genomgång genom årtusendena fram till idag. Positivt är att betydande delar av boken handlar om människor utanför Västeuropa-USA. Den här typen av böcker kan annars lätt bli för fokuserade just på västländer.

lördag 11 januari 2014

Queering sapmi - Elfrida Bergman och Sara Lindquist.



Elfrida Bergman och Sara Lindquist, som inte själva har samiskt ursprung, blev 2011 intresserade av ämnet same och queer. Fram till dess hade HBTQ inom den etniska minoritetsgruppen närmast varit helt osynliga i den offentliga debatten. Attityderna var, och är ännu, betydligt mer konservativa inom samisk kultur jämfört med de flesta andra idag i Norden. Men när Bergman och Lindquist kontaktade samer som var dolt queer konstaterade de att många ville skapa en debatt för att få till en förändring. 

När två samiska ungdomsförbund, Sáminuorra och Noereh, visade sig intresserade av projektet blev det verkligen allvar. Dels handlade det om att sprida kunskap om HBTQ bland samer men också nå ut till icke-samer om hur det är tillhöra den etniska minoriteten. En grupp som historiskt blivit förföljd av statsmakterna i bl.a. Sverige. Så sent som på 1960-talet blev elever ofta bestraffade av läraren om de talade samiska i klassrummet. Projektet fick sitt verkliga genombrott regionalt när Västerbottens museum visade en utställning om det. Och nu har det blivit en bok som heter Queering sapmi - samiska berättelser bortom normen (2013). 

Hierki inom samegruppen.

För mig som inte haft så mycket kunskap om samisk kultur har den verkligen varit intressant. Som att det finns två språk, nordsamiska och sydsamiska. Eller att det är en hierki även inom gruppen där "fjällsamer" (renskötare = machokultur) ibland har nedlåtande attityder emot "skogssamer". Den tydliga hierkin finns också inom andra områden, det gäller att vara man och heterosexuell för att avancera i den (något som givetvis också ibland gäller bland etniska svenskar). Dock håller attityderna på att förändra sig även om de är efter t.ex. Stockholm eller Oslo dit en del HBTQ-samer flyttat för att känna sig friare. 

Boken är fin med sina illustrationer där folk som vill framträda på bild (alla vill eller vågar inte det, vilket är tragiskt i sig) får möjlighet att visa vilka de är. Det är många berättelser som handlar om diskriminering båda av samer och HBTQ-personer (några etniska svenskar misshandlade ett bögpar i flera år när de var på offentliga platser). Berättelserna är ofta mänskliga i sin bästa betydelse. Den invändning jag har är dock att boken är på tok för lång (315 sidor). Det blir mycket upprepningar i berättelserna och Bergman och Lindquist borde sovrat bland materialet och kunnat banta ner det till hälften. 

Men bortsett från den reservationen är det här en synnerligen bra bok för den som vill lära sig mer om samisk kultur, HBTQ eller både och.

onsdag 8 januari 2014

Regeringens HBT-rapport är bra - men har brister.



Den borgerliga regeringen har då äntligen publicerat sin HBT-strategi. Eller som den heter officiellt - En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

En sak måste först förtydligas. Det är oehört välkommet att regeringen gör ett sådant här dokument. Det ska Alliansen ha en eloge för och i synnerhet HBT-ansvarige ministern Erik Ullenhag (fp).  I princip allt i regeringens rapport är bra. Men som vanligt handlar det, när man läser politiska dokument, vad som inte är med. Jag gjorde en lista på saker.

Några dagar senare kollade jag HBT-föreningarna RFSL:s och RFSL-Ungdoms pressmeddelande om rapporten. Jag tycker de delvis sammanfattar min egen kritik ganska väl och därför tar jag mig friheten att kopiera det istället för att själv ägna en halvtimme åt att hitta rätt formuleringar.
Strategin ger en bra sammanfattning av sådant som regeringen redan gör, eller har gjort på hbt-området, men den innehåller tyvärr ett begränsat antal tydliga besked om vad regeringen har för avsikt att göra på ett flertal områden, särskilt när det gäller konkreta lagändringsförslag....  RFSL och RFSL Ungdom välkomnar regeringens tydlighet i fråga om hatbrott, där regeringen kommer ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att följa polisens hatbrottsarbete. Ett krav som RFSL och RFSL Ungdom drivit i flera år har varit att hatbrott måste tydligt skrivas in i Rikspolisstyrelsens regleringsbrev Detta är även ett av de åtgärdsförslag som RFSL lyfter i rapporten, ” Misstro - om hbtq-personers förtroende för olika samhällsinstanser och vad som behöver förändras” som RFSL lanserade 6 december 2013 (www.rfsl.se/misstro). Regeringen ger dock inga signaler om ändringar i hetslagstiftningen där transpersoner idag inte ingår, eller att straffskärpningsregeln förtydligas så att transpersoner inkluderas explicit. RFSL och RFSL Ungdom anser att det i hetslagstiftningen måste finnas samma skrivningar som finns i diskrimineringslagen, där könsidentitet och könsuttryck ingår, och att transpersoner skrivs tydligt in i straffskärpningsregeln.... - Strategin redogör tyvärr bara för de åtgärder som regeringen fram tills nu har vidtagit för att förbättra situatonen för hbt-personer som söker om asyl. Det är anmärkningsvärt, eftersom problematiken ju kvarstår trots dessa åtgärder....
Att regeringen nu vill att Rikspolisstyrelsen ska få i uppdrag att granska hatbrott är givetvis bra. Alliansen har fått, berättigad, kritik, för sin passivitet när det gäller kampen emot hatbrott senaste åren. Att det nu blir en prioritering av området är viktigt. Men som RFSL påpekar saknas det diskussioner i HBT-rapporten om att transpersoner har sämre juridiskt skydd emot hatbrott än bl.a. homosexuella och bisexuella. Det är anmärkningsvärt. För övrigt bör även Åklagarmyndigheten få i uppdrag att granska hur de hanterat hatbrott.

När det gäller HBT-flyktingar omnämns det i dokumentet att alla nyanställda inom Migrationsverket får utbildning i normkritik. Positivt såklart men det intressanta är att ansvariga för Migrationsverket för några år sedan hävdade att "man inte kan tvinga några anställda att gå en kurs för att få HBT-kompetens". Tydligen kan man det - när det gäller nyanställda. Men de flesta som jobbar med asylärenden inom myndigheten jobbar där sedan tidigare. Asylsökande HBT-personer från Iran, Irak och Uganda ska inte behöva ha turen att en nyanställd handläggare ska avgöra deras ansökan. Regeringen borde vara tydlig med det inför Migrationsverket.

En annan brist i dokumentet är att situationen för äldre HBT-personer bara kommenteras svepande i regeringsdokumentet, trots att mycket tyder på att just äldre i gruppen ofta har en problematisk situation, folk som växt upp i ett extremt HBT-fientligt samhälle och som ännu idag ibland inte vill berätta att de är homo-bi-trans. Äldreomsorgen kommenteras i princip inte i regeringsrapporten, och om fysiskt funktionshindrade HBT-personer finns inget som helst.

När regeringen kommenterar "det civila samhället" tar man upp som hastigast kommuner, landsting och idrottsrörelsen. Inget om religiösa samfund och hur de kan bli HBTQ-vänligare. Trots att i Sverige är alla muslimska, många kristna och även några andra religiösa samfund emot att acceptera samkönade relationer inom samfundet.

Det finns givetvis fler saker som skulle kunna vara med i dokumentet men inte är det. Men jag förstår att en regeringsrapport måste begränsas. Men just de saker jag kommenterat borde enligt mig finnas med.

Men ska man vara optimist får man betrakta regeringens skrivelse som ett "levande dokument" (som det idag så fint heter) som ska fyllas på så småningom. Regeringen har gjort ett bra jobb med sin rapport men bristerna i den bör tydliggöras och meddelas till den.

Vi har kommit långt i Sverige när det gäller HBT-rättigheter men vi är verkligen inte i mål, inte ens om rapportens förslag skulle bli genomförda.