fredag 28 december 2012

Årets HBT och hetero.


Tidningen Qx har sedan flera år haft sin Gaygala där folk kan nominera människor till olika priser som Årets homo/bi/trans, Årets hetero, Årets gayställe etc. När Qx gaygala första gången sändes i TV, måste väl varit för ca 10 år sedan, var det ett viktigt statement. Homo-HBT-kultur hade nått en viss folklighet.

Senaste åren har dock både evenemanget som Qx som tidning blivit mer kommersiella. Tolka mig rätt. Som liberal försvarar jag rätten att vara kommersiell. Men när nominerade för årets hetero blir någon vars enda prestation är att hen varit med i TV och sagt "jag gillar HBT-personer" i någon intervju då kanske man kan tycka att Qx gaygala spelat ut sin roll.

Men så händer något i år. Jag kanske ska, för första gången, rösta till det där spektaklet. För jag har tydliga åsikter om vem som ska bli Året homo/bi/trans respektive Årets hetero.

Om vi börjar med årets HBT-person hävdar jag att Jonas Gardell slår ut alla konkurrenter. Han har fått heterosexuella män att gråta till en TV-serie om hans bokserie Torka aldrig tårar. När en bög förlorar sin partner. Han har förmodligen gjort mer för att lyfta hiv som samtalsämne än 10 års statliga kampanjer gjort-.

När det gäller Årets hetero är det enligt mig lika tydligt. Ingen händelse var viktigare för HBT-kampen internationellt än att Barack Obama blev omvald. Ingen tidigare president i USA har varit så tydlig i sin HBT-vänlighet än Obama. Han har fått igenon att öppet homosexuella och bisexuella ska få jobba i USA:s försvar och blivit offentligt för en könsneutral äktenskapslag. En del HBTQ-aktivister i USA har, med rätta, varit otåliga och besvikna för att han inte gjort det tidigare. Men man måste också förstå att han varit pressad av de flesta i USA-högern om att han är "en vänsterextremist". Det positiva var att han vågade framföra sitt meddelande före ett val, inte efter.

Bilden till den här bloggposten är så symbolisk att det nästan är absurt. Obama är på den plats där Rosa Park satte sig 1954, en plats reserverad för vita. Hennes civila olydnad startade den rörelse som så småningom ledde till avskaffandet av rassegregerande lagar i sydstaterna. Det är från Henry Ford Museum i Dearborn i delstaten Michigan.

Rosa Park kunde nog inte ens drömma om att landet så småningom skulle få en mulatt som president (Obama är inte mer svart än han är vit, han har föräldrar från vardera hudfärgen, men att han kallas svart både av rasister och en del "PK-människor" visar att vit hudfärg är normen och mulatter som Obama definieras som svarta).

Men Obama sitter inte på bilden och ser glad ut. Han ser beslutsam ut men också ledsen. Kanske för att han vet om att rasism och homofobi ännu är en bister verklighet i alla länder. Han är synnerligen kontroversiell i USA. De flesta som ogillar honom gör det p.g.a. hans politik, de är inte rasister. Men motståndet har, av en del,, kryddats med en dos av rasism och även islamofobi (många tror han är muslim trots Obama tydligt är kristen).

Även i Sverige finns det som bekant intolerans. Där alla muslimska och många kristna samfund är homofientliga. Där f.d. ledande politiker i ett riksdagsparti tycker sig har rätt att säga till någon "det här är inte ditt land". Och där ordföranden Jimmie Åkesson i samma parti mumlar när han blir intervjuad om det, "jag kan inte ta ställning eftersom jag inte vet vad som hänt innan"-

När Rosa Parks satte sig på "fel sida" av bussen 1954 markerade hon att det också var hennes land. Må vi alla göra detsamma 2013. Att vi alla oavsett sexuell läggning, könsidentitet, kön, etnicitet, religion, funktionshinder, ålder etc. ska bli bemötta med samma respekt juridiskt och socialt.

Jag önskar mina bloggbesökare Gott nytt år.




fredag 14 december 2012

Ledsen.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Jag tror det var i somras. En intervju om f.d. ordförande i Socialdemokraterna, Håkan Juholt. En anonym bekant till honom berättade till tidningen att Juholt ännu var "riktigt ledsen" för det som hänt när han tvingades avgå från sin post. Jag vill först förtydliga att Håkan Juholt förmodligen är den sämste ordförande s någonsin haft. Som politiker förtjänade han att avgå. Men det finns en människa också. Vi glömmer lätt bort det. Och jag förstår, mänskligt, att Juholt ännu är "riktigt ledsen".

För några år sedan debatterade jag med en transperson på en site. Hen var besviken att RFSL inte gjort något för transpersoner. Vederbörande mådde dåligt. Jag är verkligen inte någon som alltid försvarar RFSL, tvärtom. Föreningen förtjänar lika ofta skarp kritik som beröm. Men jag redovisade en del vad RFSL gjort för transpersoner sedan föreningen började jobba för gruppen 2001. Men vår konflikt bara förvärrades. När transpersonen lämnat debatten var jag konfuderad. Jag hade verkligen försökt bemöta hen med respekt och redogjort sakligt för vad RFSL gjort.

En annan människa på siten sa då att hen "kanske inte behövde en föreläsning utan tröst". För mig blev det en tankeställare. När vi möter folk på internet eller IRL vad är det som de egentligen har för budskap. När arbetslösa berättar att den borgerliga regeringen inte gjort något för dem, eller arbetslösa om det skulle bli en s-regering, så kanske de inte främst vill höra vilka arbetsmarknadspolitiskt åtgärder som regeringen infört eller planerar. Kanske de bara behöver tröst. Och hopp.

Människor är ibland "riktigt ledsna". Varenda en av oss. Då duger bara tröst och hopp. Kan vi ge det?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

fredag 7 december 2012

HBT-kultur. Svikaren - Katarina Wennstam.


Svikaren (2012)  av Katarina Wennstam är en roman om en välkänd (påhittad) fotbollsspelare som hittas mördad. Först riktas misstankarna tydligt åt ett håll. Han har tidigare bytt lag bland Stockholmsklubbarna och efter det blivit närmast hatad av en del. Men det är något som inte riktigt stämmer. Först är det närmast en intuition, våldet är för brutalt för att "bara" handla om en svikna fotbollsfans. Så småningom riktar intresset mot vem spelaren var privat.

Katarina Wennstam försöker göra en roman. Men lika ofta blir det en politisk pamflett. Mot sexism, homofobi och intolerans. Hon har säkert goda intentioner. Och det är tydligt att hon har skaffat sig information om hur det är att leva dolt som homosexuell. Och boken är ibland spännande.

Men trots det finns det en "PK-varning". Inte så att Wennstam väjer för "svåra" saker som att homofobi även finns bland invandrare eller bland en del homo-bisexuella själva (internaliserad homofobi) men det är en präktig attityd som drar ner boken litterärt. Det är svårt att förena skönlitteratur med tydliga (icke-poetiska) politiska budskap. För några år sedan kollade jag Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Och där fanns samma "PK-varning". Men Stieg Larsson lyckades hamna på "rätt sida". Hans bok blev trovärdig. Wennstams hamnar nog på "fel sida". Men är trots det inte ointressant". Ni som vill följa en aktuell debatt om homofobi i skönlitterär form är det en bra bok.

Kritik mot övervakningssamhälle.

Några som ofta lyckats är min favoritgrupp Pet shop boys. I sin låt Integral (Youtube) är de skoningslöst ironiska mot den övervakningsmentalitet i Europa som nått allra längst i deras hemland Storbritannien. Men också mot den attityd där socialdemokratiska Labour och konservativa Tory senaste 10 åren tävlat om vem som är för den mest restriktiva invandringspolitiken.
If you've done nothing wrong
You've got nothing to fear
If you've something to hide
You shouldn't even be here

You've had your chance
Now we've got the mandate
If you've changed your mind
I'm afraid it's too late
I ett Sverige där en del sd-politiker springer omkring med järnrör och sprider främlingsfientlighet och enligt deras nye rättspolitiske talesperson vill skärpa övervakningen kan det här tillämpas på Sverige december 2012. Sd-politikerna tar upp viktiga problem, och deras ordförande Jimmie Åkesson är skicklig oavsett vad man tycker om hans åsikter, men har sällan verkliga lösningar.

Som "politiskt dokument" håller Pet shop boys-låten. Mer tveksamt är om Wennstams bok håller.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Bloggfabriken startar igen. Helds HBT-nyheter 2.0.


Det är ovant att vara inne i fabriken igen. Helds HBT-fabrik. Slår på strömmen. Kollar maskinerna. Jo, allt är kvar som förut. Det har varit en välbehövlig paus senaste veckorna då jag helt kopplat bort bloggandet. Och egentligen hela hösten då mitt engagemang i princip försvann för att rapportera om HBT-relaterade nyheter inom politik och kultur. Så blir det lätt när man jobbat mycket intensivt för något i flera år.

Men nu startar det igen. Det kommer inte bli i samma tempo som för några år sedan. Å andra sidan har jag en annan distans till bloggen än när jag startade den 2009. Jag har bevisat att jag kan nå ut och påverka. Nu gör jag det bara för att det är kul. Och för att jag är engagerad för HBT-rättigheter.

Redan ikväll blir det en bokrecension.

Om jag så småningom ska starta mina HBT-nyhetsbrev avgör jag i början av 2013.