lördag 28 januari 2017

Timbros sd-analys både oklanderlig och problematisk.


Timbro har genom sin VD Karin Svanborg Sjövall och förlagschef Andreas Johansson Heinö en intressant debattartikel idag i Svenska dagbladet om hur Alliansen bör förhålla sig till Sverigedemokraterna. Från debattartikeln
.... Det finns ingen tredje väg mellan att förhandla, och att inte förhandla. Antingen vidhåller man att SD är otänkbara som samtalspartners eller så gör man det inte. Vi vill inte se en borgerlig regering vars överlevnad hänger på SD:s dagliga godtycke. Nödvändiga reformer förutsätter politisk stabilitet vilket i sin tur förutsätter långsiktiga uppgörelser. Det är vare sig realistiskt eller hederligt att förvänta sig att SD ska backa upp borgerliga förslag på ad hoc-basis. Därför bör Allianspartierna acceptera SD som en part i sakpolitiska förhandlingar samtidigt som man tydligt klargör villkoren för dessa. Det grundläggande ingångsvärdet måste vara att den liberala demokratins kärna inte är förhandlingsbar..... Anledningen till att förhandlingar med SD behöver villkoras är således inte SD:s nationalism eller socialkonservatism. Det är att partiet genomsyras av auktoritära ideal. Demokrati reduceras till majoritetsstyre och majoriteten likställs med ”folket” som i klassisk kollektivistisk anda förhärligas på bekostnad av minoriteter och enskilda individer som inte passar in i bilden. Det är därför en sak att förhandla med SD om storlek på skatter och offentliga utgifter men en helt annan att diskutera minoritetsrättigheter eller mediers oberoende. En skarp gränsdragning kring förhandlingarnas villkor skulle ge de borgerliga partierna en trygg utgångsposition men det skulle också tvinga SD att bekänna färg. Är man ett parti som alla andra eller inte? Är de ständiga rasismskandalerna enskilda personers verk eller en del av partiets själ?.... Eftersom det är föga sannolikt att Sverigedemokraterna kommer att krympa till en lätthanterlig storlek under överskådlig tid är det bara en tidsfråga innan de första partierna faller för trycket och inleder förhandlingar, utan att ha gjort hemläxan så att man vet var de egna gränserna går....
Oklanderlig analys - teoretiskt.

Alla som argumenterar politiskt har en agenda. Det har även Timbro som vill gynna svenskt näringsliv med lägre skatter och färre regleringar och är positiva till västerländsk demokrati och rättssäkerhet. Att de propagerar för att Alliansen ska förhandla med sd om (lägre) skatter men inte om det demokratiska ramverket är alltså logiskt. Men så enkelt är det inte att avfärda Timbro. För deras analys är egentligen oklanderlig. Teoretiskt.

Om Sverige vore ett företag hade den säkert utan problem kunnat tillämpas. Inom näringslivet handlar det om att göra rationella ekonomiska analyser. Om en möjlig samarbetspartner har ett solkat varumärke kan man reglera det genom att via avtal begränsa samarbeten till där alla känner de vinner något. Men Sverige är inte ett företag. Att vara en bra politiker betyder inte automatiskt att man är en bra direktör och vice versa.

Sd kanske reformeras senare och blir stödparti till någon regering.

Inom politiken handlar mycket om trovärdighet och värderingar är ofta centrala. Det är möjligt, kanske t.o.m. troligt, att Sverigedemokraterna så småningom reformerats tillräckligt för att kunna bli ett parti som får samma roll i relation till en borgerlig regering som Vänsterparti har idag om budgetförhandlingar eller som Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade 1998-2006 som stödpartier i relation till dåvarande socialdemokratiska regeringen. Men sd har inte visat att de är beredda att få det ansvaret, de drabbas av skandaler igen och igen. Det stigma som sd drabbats av - med viss rätt - skulle givetvis även drabba borgerliga partier som helt började samarbeta med dem (förutom minoritetsrättigheter och demokratins ramverk) 2018. Något som vore en dålig start för en regering.

T.o.m kd är betydligt bättre än sd inom HBT-politiken.

Som jag visade i min förra bloggpost har Sverigedemokraterna en usel HBT-politik i relation till övriga riksdagspartier. T.o.m Kristdemokraterna är betydligt bättre. Ansvaret är alltså främst Sverigedemokraternas. Partiet bör tydligt och trovärdigt visa att de inte för en extrem politik och drabbas av skandaler igen och igen. Några år efter att de klarat det testet kan borgerliga partier börja diskutera Timbros förslag. Fram tills dess bör borgerliga partier bara samarbeta i riksdagens utskott med sd om reformer där samtliga inblandade partier är nära varann, alltså samma policy som Alliansen idag har gentemot Vänsterpartiet.

Timbros analys är därför både oklanderlig i teorin men problematisk i praktiken.


Uppdatering 1.

Åkesson som enda icke-rasisten i sd.

Det finns ett skämt.

"Hade sd rensat ut alla rasister skulle bara Jimmie Åkesson varit kvar i partiet".

Det där är givetvis en betydlig överdrift. Men jag betvivlar att Åkesson är rasist även om han har många fel politiskt. Men trots att han varit med i sd i mer än 20 år har ingen kunnat ertappa honom med någon öppen rasism. Däremot har han i decennier accepterat rasister inom sitt parti - bara de håller tyst om det offentligt. Samma sak med öppet homofientliga och sexister. Hans problem är inte att politiker i sd har sådana värderingar utan bara om de framför det utåt. Ibland håller Åkesson med de intoleranta.

Sverigedemokraterna behöver en ordförande som faktiskt tar problemet med hat och intolerans på allvar. Även om det bara råkar vara på slutna möten internt.



torsdag 26 januari 2017

Sd får 0 poäng i senaste HBT-sammanställningen.


Efter den senaste justeringen av min poängsammanställning får Sverigedemokraterna 0 poäng. Det har bara hänt en gång tidigare att något parti fått ett så dåligt resultat. Skulle man tillämpa det poängsystem som jag tog fram senare hade Moderaterna och Kristdemokraterna fått 0p när jag gjorde min första sammanställning våren 1998. De två partierna var då emot samtliga homoreformer (transreformer fanns inte med och diskuterades inte i riksdagen då). Däremot ville inte m och kd avskaffa några redan genomförda homoreformer.

Nu är sd emot alla nya HBT-reformer förutom två, där deras attityd är "möjligen" medan partiet vill avskaffa två redan genomförda reformer. 2p-2p = 0p. Sedan har kraven givetvis höjts ordentligt jämfört med 1998 men det här visar att sd nu är extremt ointresserade av HBT-rättigheter i relation till övriga partier av betydelse i Sverige.

Det är möjligt att tipsa om ny HBT-reform.

Jag gör i samband med Stockholm Pride rapporter där jag ger partierna poäng för HBT-politiken. Sedan uppdaterar jag kontinuerligt poängsammanställningen. Ja till ny HBT-reform betyder 2p, möjligen 1p och nej 0p. Att vilja avskaffa en reform ger -1p. Riksdagen röstade sommaren 2016 för att arbetsgivare och utbildningsansvariga ska vara skyldiga att förebygga alla sju grunderna i diskrimineringslagen, samtliga partier var för det. Sverigedemokraterna var som ensamt riksdagsparti inte drivande men accepterade reformen. Lagen trädde i kraft 1 januari 2017 och är alltså inte längre någon "ny" HBT-reform. Det betyder att jag drar av 2p från samtliga partier jag granskar och att maxpoängen blir 22 istället för 24.

Om du som bloggbesökare har tips om någon ny reform jag hittills inte haft med i mina sammanställningar kan du göra det här på bloggen eller maila mig.

heldbengt@hotmail.com 

Partierna får då följande poäng januari 2016. (Maxpoäng 22)

Miljöpartiet 22 p
Vänsterpartiet 22p
Feministiskt initiativ 22p
Piratpartiet 22p
Liberalerna 21p
Socialdemokraterna 19p
Moderaterna 19p
Centerpartiet 19p
Kristdemokraterna 14p
Sverigedemokraterna 0p

Här är en sammanställning av HBTQ-relaterade betänkanden (rapporter) i riksdagen januari-mars 2017.

Datumen handlar om när riksdagens utskott justerar (slutgiltigt fastställer) ett visst betänkande. Vill förtydliga att jag här på bloggen bara kommer kommentera en viss rapport och efterföljande riksdagsdebatt om det finns något som är nytt eller principiellt intressant.

Arbetsmarknadsutskottet.

Makt, mål och myndighet - feministisk politik för en jämställd framtid m.m. 16 februari.

Civilutskottet

Familjerätt. 2 mars.

Justitieutskottet

Straffrättsliga frågor. 30 mars.
Behandlar bl.a. motioner om hatbrottslagar.

Skatteutskottet.

Skatteförfarande och folkbokföring. 23 mars.
Behandlar bl.a. motioner om könsneutrala personnummer.

Socialförsäkringsutskottet.

Migration och asylpolitik. 28 mars.



Uppdatering 1.

Borgerliga partier bör kunna samarbeta med sd - men bara i utskotten.

Jag är sedan länge argumenterat för att Alliansen inte bör bilda regering med, inte ha som formellt stödparti, budgetförhandla eller ha gemensamma presskonferenser med Sverigedemokraterna. Däremot kunna ha överläggning med alla partier i riksdagens utskott, även sd och v. Borgerliga partier bör aldrig kompromissa med sd när det gäller jämställdhet, HBTQ-rättigheter, EU-medlemskap, anti-rasism och andra centrala värderingar. Nu har Moderaterna anslutit sig till den policyn.

Men den här sammanställningen visar hur problematiskt det är om något borgerligt parti efter valet 2018 skulle få för sig att närma sig sd än mer. Jag utgår från att m inte planerar göra det ens om det blir en komplicerad politisk situation. Kräver sd mer för att stödja en borgerlig regering bör borgerliga partier hellre gå i opposition.

Jag är emot att fälla en regering och orsaka nyval ca ett år före ett ordinarie riksdagsval, en ny regering hinner i princip inte göra något konstruktivt före valet 2018.


HBTQ-kultur. Paternity leave.


Från presentation av Paternity leave (2015) regisserad av Matt Riddlehoover.
Matt Riddlehoover's Paternity leave is a romantic comedy about Greg (Jacob York), Ken (Charlie David), and a moment of passion on the eve of their four year anniversary that changes the course of their lives forever. Greg begins feeling nauseated, fatigued, moody and – most unfortunately – fat. At his wit's end and Ken's insistence, he sees a doctor who's stumped and refers the couple to a specialist. To everyone's amazement, Greg is pregnant. Shock, stress, and fear settle in, and Greg's relationship gets put to the ultimate test. Paternity leave poses a modern answer to the age old question: "Are we ready to be parents?"
Både förväntningar och frustration.

Den här filmen är egentligen relativt medioker. När det gäller relationer generellt tillför den sällan något nytt. Förutom det där att en man blir gravid. Jacob York är relativt nyanserad när han som Greg visar både förväntningar och frustration i den situationen. Vissa scener är kul. Som när doktorn meddelar att en av dem är gravid och de först tror det är ett skämt. Chocken är dock inte värre än att de snart börjar diskutera att deras bostad kanske inte räcker för ett barn, alltså det praktiska.

Det absurda samsas med det vardagliga. Det bör dock förtydligas att det här främst är en komedi. Det verkar inte finnas någon ambition att göra den till något annat även om det givetvis indirekt handlar om vad som skulle hända om även biologiska män (i en olikkönad eller samkönad relation) hade kunnat bli gravida.

Trailer
(Youtube) till filmen.

HBTQ-kultur. Paris 05.59: Théo & Hugo.


Från presentationen av Paris 05.59: Théo & Hugo (2016) regisserad av Olivier Ducastel och Jacques Martineau. Franska originaltiteln är Théo & Hugo dans le meme bateu, i svensk översättning blir det att de två är "i samma båt".
Theo and Hugo encounter each other in a sex club, where their overwhelming desire creates an unexpected intimacy. Leaving the club they drift down the deserted streets of nocturnal Paris, but reality suddenly confronts them in an unexpected way. Do they want to know more about each other? Can their trust be rewarded? Will love come with the dawn of a new day? Told in real time this authentic tale of love and intimacy is Ducastel & Martineau’s.... most ambitious film to date and a candid insight into 21st century gay life.
Erigerade penisar bland skådespelarna.

Det här handlar givetvis inte om bögar generellt men om en del i gruppen. Den här filmen har kanske främst blivit känd för att de första 20 minuterna handlar om nakna män på en sex-klubb i Paris. Det är den mest pornografiska scenen jag kollat i en film som är främst icke-pornografisk. Jag är verkligen sexualliberal och har ofta varit kritisk emot att svensk film generellt senaste 20 åren blivit närmast puritansk när det gäller nakenhet. Så var det verkligen inte på 1970-talet där nakenscener nästan var obligatoriskt i svenska filmer som en typ av protest emot tidigare censur. Men Paris 05.59: Théo & Hugo driver det längre än så. Erigerade penisar bland skådespelarna. Scenen från sex-klubben är förvisso motiverad för handlingen men hade utan problem kunnat kortats till hälften. Det verkar närmast spekulativt, att få till en debatt om filmen, att den håller på i ca 20 minuter.

Sedan de lämnat sex-klubben börjar de diskutera att de haft oskyddat sex och att en av dem är hiv-positiv. Den som är hiv-positiv trodde att den andre hade kondom vid samlaget.  Théo (spelad av Geoffrey Couët) och Hugo (Francois Nambot) har ett fint samspel.  Även om Hugos hiv-nivå är synnerligen låg p.g.a. medicinering finns det en viss risk att han smittat Théo. Det blir en konflikt i deras relation där de söker vård akut för "eftermedicinering" för Théo.  Paradoxalt nog har de redan blivit förälskade i varann.

Patriarkala strukturer, etnicitet och social grupptillhörighet.

Filmen är som en direktsändning av två unga mäns situation en sen natt. Från 4.26 till 5.59 i Paris. De möter nya människor vilket leder till diskussioner om patriarkala strukturer, etnicitet och social grupptillhörighet. Men främst hur komplicerad kärleken kan vara. Och även hur svårt det ibland är att vara människa. 05.59, i sista scenen, beslutar de två männen något. Vad ska jag inte avslöja

Det är en bra film om än inte perfekt. Ett manus där vi ska följa vad två personer gör ca 1,5 timme hade kunnat bli hur tråkig som helst. Men de två huvudrollsinnehavarna tillför det där extra när de ibland både älskar och nästan hatar varann.

Trailer (Youtube) till filmen.

lördag 21 januari 2017

Fattigdomsstigmat.


Både svensk höger och vänster har fel om fattigdom i Sverige. Här har inkomstskillnaderna ökat senaste decennierna även om vårt land ännu är bland de mest jämlika ekonomiskt. I princip alla grupper i Sverige har fått det ekonomiskt bättre senaste 30 åren.

Jag recenserade 2015 boken Göra sig kvitt Eddy Belleguele av författaren Éduoard Louis. Han berättade om en uppväxt i de fattigaste delarna i Frankrike, arbetardistrikten nära Belgien. Han kom ut som bög. Berättade öppet om att föräldrarna precis som många andra i området var intoleranta och börjat rösta på främlingsfientliga Front national. Hans föräldrar reagerade inte tydligt negativt emot att bli utmålade som rasister och homofober. Däremot kommenterade hans mamma följande enligt Louis - "varför var du tvungen berätta att vi var fattiga?" Det här visar det som brukar kallas fattigdomsstigmat.

Det finns synnerligen få verkligt fattiga i Sverige.

I flera år har svensk höger och vänster bråkat om det finns fattigdom i Sverige. Högern förklarar - med viss rätt - att det blir absurt att mäta den som enbart relativ. Alltså att om inkomstskillnaderna ökar blir även andelen fattiga högre även om alla grupper fått det bättre ekonomiskt. Omvänt skulle det betyda att om alla rika i Sverige flyttade till USA hade fattigdomen här minskat relativt. Men givetvis hade den inte blivit mindre i praktiken.

Svensk höger generellt vill istället ha absolut fattigdom som kriterier. De som har sämst ekonomi ska jämföras med "fattiga barn i Afrika". I Sverige har nästan alla mat för dagen och bostad och är garanterade existensminimum enligt försörjningsnormen. I den betydelsen finns det synnerligen få fattiga i Sverige.

Men för att lösa den där konflikten borde debatten istället handla om stigmat den relativa fattigdomen för med sig i ett rikt land som Sverige. Barn vars föräldrar har socialbidrag jämför sig inte med barn i Etiopien, många av dem vet inte ens var landet finns på en karta. Istället jämför de sig med andra i sin nära sociala omgivning.

Människor accepterar vara relativt fattiga om de tror de får det bättre senare.

Forskning visar att människor kortsiktigt accepterar att leva fattigt (studenter är en sådan grupp) om de tror det blir bättre senare. Att folk hamnar i en tillfällig ekonomisk kris måste inte vara allvarligt. Däremot om (den relativa) fattigdomen permanentas.

1. Sverige har alltså få verkligt fattiga. Vänstern borde erkänna det när de ska göra sina "klass-analyser".

2. Fattigdomsstigmat som blir vanligare när inkomstskillnaderna ökar betydligt är ett verkligt problem. Högern borde erkänna det istället för att hänvisa till svältande barn i Etiopien. 

3. Sedan kan högern och vänstern ha olika metoder för att nå målet att minska fattigdomsstigmat och få människor att lämna utanförskap.

För om utvecklingen inte bryts i Sverige blir det fler och fler människor som kontaktar folk i sin omgivning.

"Varför var du tvungen att berätta att vi är fattiga"


Uppdatering 1.

Både levnadsstandarden och inkomstskillnaderna har ökat sedan 1980.


Jag är själv från ett arbetarhem på Österlen i Skåne. När jag var barn på 1970-talet var det inget problem att berätta för mina kompisar att vi inte hade råd med en del saker. För de hade det oftast likadant hemma.  I byn fanns ett fåtal familjer som var välbeställda. Men det fanns i byn inga som hatade rika och inga rika som spred förakt emot övriga.

Sedan var det många andra problem på 1970-talet. Arbetare har idag generellt betydligt högre levnadsstandard än på 1970-talet även om inkomstutvecklingen varit ännu bättre för välbeställda. Rasism, sexism och homofobi var vanligare på 1970-talet än idag. Att hävda "gifta kvinnor bör inte jobba, jag vill inte förbjuda det såklart men det är fel emot arbetslösa män" kunde folk då framföra och trots det bli respekterade.  Jag vill verkligen inte idyllisera, det var generellt inte bättre förr.


fredag 13 januari 2017

Löfven är inte bättre på att leverera inom HBTQ-politiken än Reinfeldt.


S-mp-regeringen har publicerat en förteckning av de propositioner och skrivelser den planerar lämna första halvåret 2017. Tyvärr finns där inte med något som helst inom HBT-politiken.

För ett år sedan meddelade regeringen att den skulle lämna en proposition, Modernare adoptionsregler, september 2016. Just den månaden blev det ett nytt besked, regeringsförslaget skulle först januari 2017 lämnas till riksdagen. Och nu blir det en försening. Igen. S-mp-regeringen planerar lämna propositionen i juni i år. Förmodligen handlar det om att tillåta även sambopar (olik- och samkönade) att gemensamt få bli prövade som adoptivföräldrar, idag är det bara möjligt för gifta par och ensamstående. En reform som bör betecknas som "queer". Det börjar närmast bli en parodi med förseningarna från regeringen.

S-mp-regeringens senfärdighet är oacceptabel.

Förra sommaren hade bl.a. HBTQ-ansvariga miljöpartistiska ministern Alice Bah Kuhnke en debattartikel  om HBTQ-politiken. Från den.
.... Regeringen kommer under 2017 att lämna en proposition till riksdagen om att inkludera transpersoner i brottet hets mot folkgrupp och hatbrottslagstiftningen i övrigt, så att transpersoner äntligen får ett fullgott skydd i lagen. Sexuell läggning omfattas sedan tidigare av hets mot folkgrupp....
När det gäller grundlagsförändringar krävs det två riksdagsbeslut med val emellan. Utredningen föreslog dock att förutom ändring av lagen om hets emot folkgrupp bör reformerna införas 1 juli 2017. Så blir det alltså tyvärr inte.

En utredning tillsattes av förra borgerliga regeringen om nuvarande 18-årsgränsen för juridiska könsbyten ska behållas, sänkas eller avskaffas. Remissinstanser fick möjlighet att kommentera förslagen fram till augusti 2015. Vi kunde konstatera att ingen av remissinstanserna var emot att sänka åldersgränsen för juridiska könsbyten. Men trots att s-mp-regeringen haft möjlighet att "bereda" ett lagförslag nästan 1,5 år har inget hänt, den signalerar inte ens att det blir en proposition före sommaren. Senfärdigheten är oacceptabel. För det förtjänar s-mp-regeringen skarp kritik.

S-mp-regeringen inte bättre inom HBTQ-politiken än förra borgerliga regeringen.

Utredningen Olika vägar till föräldraskap lämnades till regeringen i början av 2016 och remissinstanserna kunde lämna kommentarer fram till juni samma år. Eftersom det är många olika reformer som föreslås är det väntat att regeringen inte planerar lämna någon proposition i vår, däremot bör den göra det senare i år.

Min bedömning är att om den tidigare borgerliga regeringen (där Kristdemokraterna var en del) stannat kvar även efter riksdagsvalet 2014 hade HBTQ-politiken i stort varit densamma. Som med nuvarande s-mp-regering alltså. Nuvarande socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven (bilden) har visat att han inte är bättre att leverera inom HBTQ-politiken än hans företrädare moderaten Fredrik Reinfeldt.

S-mp-regeringen måste skärpa till sig. Om de inte gör det blir det bara fånigt om Röd-gröna vid Stockholm pride 2018 försöker "varna" HBTQ-personer för Alliansen eftersom Kristdemokraterna är en del av den. Kd ska kritiseras inom delar av HBTQ-politiken och det har jag ofta framfört. Men nu är det s och mp som har ansvaret.


Uppdatering 1.

S-kongressen i april behandlar HBTQ-relaterade motioner.

Socialdemokraterna håller sin nästa kongress 8-12 april i Göteborg (om inget dramatiskt händer inom partiet blir det också deras sista före riksdagsvalet 2018).  Det lär som vanligt bli en del HBTQ-relaterade motioner som ska behandlas. Handlingarna till kongressen publiceras förmodligen i början av mars vilket betyder att partistyrelsen senast i februari ska lämna kommentarer till motionerna.

S tvekar ännu om tre principiellt viktiga HBT-reformer. Att införa ett tredje juridiskt kön, att införa könsneutrala personnummer samt att i regeringsformen (en av grundlagarna) förbjuda diskriminering p.g.a. könsidentitet. Om partiet skulle ta ställning för de tre reformerna hade det blivit en enighet hos Röd-gröna att genomföra dem. Vänsterpartiet, Miljöpartiet (och Feministiskt initiativ som har en viss möjlighet att 2018 bli riksdagsparti) har "perfect record" när det gäller HBT-reformer.

Men politik handlar som bekant även om att leverera. Och det är just där Röd-gröna har problem. Sakpolitiskt är Röd-gröna partier i medel något bättre än Allianspartierna men när det gäller att leverera är de två sidorna likvärdiga.

torsdag 12 januari 2017

M saknar trovärdighet när de kritiserar röd-gröna för kulturrelativism.


Moderaterna har hittat sin roll i svensk politik 2017. Närhelst Socialdemokraterna hojtar "vi måste ha ordning och reda" kontrar m "vi vill minsann ha ännu mer ordning och reda".

För någon månad sedan hade Moderaternas partisekreterare, öppet homosexuelle Tomas Tobé (bilden), en debattartikel i Expressen där han - med rätta - kritiserar identitetspolitiken som blivit hyfsat vanlig i Sverige senaste 10 åren. Alltså att människor främst reduceras till en egenskap och bara individer från en viss grupp egentligen har rätt att vara med i debatten om gruppens situation. Vi lämnar därhän den partipolitiska moderat-propagandan i artikeln. Även problematiska (något populistiska) formuleringar som "godhetssignalering" och "politiska elitprojekt". Kvar finns då ett budskap som är relevant.
.... Både en rad debattörer samt Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har lyft godhetssignalering till norm. Det har varit viktigare med politiska elitprojekt än vad de allra flesta upplever i sin vardag. Uppenbara målkonflikter har sopats under mattan i stället för att debatteras. Det har bidragit till en ton i det politiska samtalet som utgår från att avsiktligt missförstå sin omgivning. Ett exempel är att det har varit lätt att bli stämplad som rasist om invandringsfrågan diskuterats. Andra delar har varit identitetspolitiska inslag i public service, ideologisk styrning av museiverksamhet, turerna kring Tintinböckerna på Kulturhusets bibliotek eller att försvara olika typer av separatism. Moderaterna har inte varit tillräckligt bra på att markera mot detta och hålla samhällsdebatten kring de breda reformer som Sverige behöver....
Tidigare moderat riksdagsledamot vice ordförande i islamist-förening.

Tobé har rätt när han kritiserar Röd-gröna inom identitetspolitiken (även om det funnits en del till vänster som gjort motstånd emot den). Men problemet för Moderaterna och Tomas Tobé är att de saknar trovärdighet. Abdirisak Waberi är idag vice ordförande i en förening för islamister i Europa. Tidigare var han ordförande i Islamiska förbundet i Sverige. Båda har nära kopplingar till ökända HBTQ-fientliga, sexistiska, anti-semitiska och islamistiska Muslimska brödraskapet. Nu ska Waberi starta en muslimsk friskola i Borås. Ledarredaktionen hos moderata Borås tidning är - med rätta -  kritisk emot planerna.
.... Förutom de frågetecken som ovanstående väcker är det bekymmersamt att en av skolans styrelseledamöter är Abdirizak Waberi, i dag rektor för skandalomsusade Römosseskolan i Göteborg. 2009 uppmärksammades han i SVT-programmet ”Slaget om muslimerna”. Waberi sa då att han ”definitivt” vill leva i en muslimsk stat, där Koranen och profetens traditioner styr, och att ”i islam är det självklart att män och kvinnor inte dansar med varann. Vi dansar inte med varandra”, liksom att ”vi tar inte kvinnor i hand”. Att ha sex mellan pojkvän och flickvän menade han är ”totalt förbjudet”. En man med dessa åsikter ska alltså styra en skola i Borås som hoppas på 500 elever....
Waberi argumenterade för att en man har rätt att slå sin fru.

I riksdagsvalet 2010 placerade Moderaterna i Göteborg islamisten Waberi på femteplatsen till sin riksdagslista. Partiet tyckte att han var en fin-fin representant. Waberi argumenterade för att islam inte tillåter sex utanför (heterosexuella) äktenskapet. Inget muslimskt samfund i något land  - förutom de som startats av modiga HBTQ-muslimer - erkänner samkönade relationer bland muslimer. Från en artikel i Aftonbladet 2013.
.... 2006 intervjuades Waberi i RFSU:s sexualpolitiska tidning Ottar. I intervjun uttalade han sitt stöd för konservativa muslimska åsikter om mäns och kvinnors sexualitet. Han uppgav för tidskriften att en man kan få ha fyra fruar och att han kan få slå sin hustru om hon är otrogen. Waberi sa även i intervjun att kvinnor som inte följer de muslimska klädreglerna skapar ”oro i samhället”....
Moderaterna pudlar av fel orsak.

När Gefle dagblad, med rätta, kritiserade Waberi, hade man kunnat förvänta sig att Tobé som bög och moderat skulle hållit med. Istället attackerade Tomas Tobé tillsammans med en annan moderat riksdagsledamot tidningens granskning.
.... Skribenten hänvisar till en flera år gammal TV-intervju där den numera moderata riksdagsledamoten Abdirizak Waberi från Göteborg ger teologiska förklaringar och resonemang utifrån olika texter i Koranen, inte uttryck för personliga åsikter, såsom framställdes i programmet.... Vi är kollegor med Abdirisak Waberi och känner honom som en seriöst arbetande ledamot av Sveriges Riksdag. Han har återkommande dock blivit föremål för främlingsfientliga krafter som anklagat honom för en rad uppfattningar han inte delar. Detta är något vi beklagar och ser som oroande....
Det där är bara nonsens. Det var patetiskt att Tobé beskyllde Gefle dagblad för att sprida  främlingsfientlighet. Det blir även tydligt i TV-programmet Slaget om muslimerna att det är just Waberis personliga åsikter han framför. Och ledarredaktionen för Gefle dagblad kontrade också med att de mailat Waberi för att ge honom möjlighet att förtydliga sig men att han inte gjort det.

Tobé pudlar alltså nu med rätta. Men av fel orsak. Han borde erkänna att han var med i ett drev emot de som tog fighten emot islamister och kulturrelativister som Waberi.


söndag 1 januari 2017

Trumps ideologiska "armé" är inte oslagbar.


"Den liberala västerländska demokratin med fokus på yttrandefrihet och individens rättigheter kommer nu bara nå fler och fler länder." Det var det optimistiska budskapet från många debattörer i Sverige när kommunistdiktaturerna i Östeuropa brakade ihop och rasist-regimen i Sydafrika avvecklades i början av 1990-talet. Då hade demokratiseringen i Latinamerika redan nått längre än någonsin. På 1990-talet skulle det följas av mer frihet i en del länder i Afrika. Demokratins seger tycktes vara given.

Med facit i hand vet vi att utvecklingen så småningom skulle stanna av generellt. Senaste 10 åren finns allvarliga bakslag i länder som Ryssland, Ungern och Turkiet. En extra besvikelse känner en del av oss när det gäller utvecklingen i Ungern. Inga har varit så i fronten i Europa efter 1945 för demokratin som just ungrarna - från revolten som brutalt slogs ner av kommunistdiktaturen Sovjetunionen 1956 till demokratiseringen i slutet av 1980-talet där Ungern igen och igen testade Moskvas gränser.

Inga system är givna - varken demokratiska eller auktoritära.

Den homofientliga propagandan har närmast förvärrats i många länder i Asien och Afrika som en motreaktion emot HBTQ-framgångar i väst och att fler inhemska HBTQ-grupper startats. Efter Brexit och Donalds Trumps seger i USA sprids nu spekulationer om att EU brakar ihop och till sist kanske även den liberala västerländska demokratin som sakta men säkert utvecklats som en institution för individer och i synnerhet HBTQ-personer. Vad det då skulle bli ersatt av - auktoritär demokrati som Ungern eller än värre halvdiktatur som i Ryssland och Turkiet - vet vi givetvis inte. Men då finns det orsak att - igen - konstatera att utvecklingen inte är given.

Om det är något historien lärt oss är att det inte finns någon oslagbar armé som Tysklands kallades 1940 efter att på 3 veckor ha erövrat rivalen Frankrike. Och inga system som är givna. Det gäller för både demokratiska och auktoritära system. Idén om demokrati och mänskliga rättigheter måste erövras för varje ny generation.

Det positiva är att det är vi som avgör.

Det negativa är osäkerheten - vi människor vill gärna hoppas att det bara ska bli bättre. Det är så vi fungerar.

Det positiva är att vi har framtiden i vårt öde. Som det egentligen alltid varit. Till sist är det du och jag - i vår vardag genom vår aktivism - som påverkar hur det ska bli.

Lagen om åtgärder emot diskriminering skärps.

Idag 1 januari 2017 skärps lagen om diskriminering i Sverige så att arbetsgivare och utbildningsansvariga blir skyldiga att aktivt förebygga samtliga 7 grunder i lagen. Hittills har arbetsgivare bara haft skyldighet att bedriva aktiva åtgärder emot diskriminering p.g.a. kön, etnicitet och religion. För utbildningsansvariga även för sexuell läggning och funktionshinder. Hittills har lagen om aktiva åtgärder inte gällt könsidentitet och ålder. Vissa lär kalla det en bagatellartad förändring. Och givetvis är det så - i relation till terrorattentat och inbördeskrig.

Men det är många reformer - var för sig "bagatellartade" - som tillsammans förändrar samhället på allvar. Det är så en västerländsk demokrati fungerar.