fredag 5 mars 2010

HBT-kultur. "All we need is love"

Det är namnet på en teaterpjäs som har premiär lördagen 6 mars 2010. På Intiman som är en del av Malmö stadsteater.

Jag känner mig nästan som delansvarig för pjäsen eftersom jag varit en del av en "referensgrupp" som fått lämna beröm och kritik till regissören Ronny Danielsson och de sex manliga skådespelarna. Det startade redan i höstas när Danielsson sökte efter homosexuella män som han kunde ha en dialog med för att framförandet skulle bli så trovärdigt som möjligt.

Därför har jag och många andra Malmöbögar kollat repetitioner av pjäsen och direkt efteråt lämnat synpunkter, både beröm och kritik. Det har varit riktigt spännande att se skådespelarna utveckla sig. Från ofta något tafatta framföranden till en början till att de senare blivit riktiga "bögproffs" på scen ikväll. Jag har nämligen precis kommit hem efter att ha kollat genrepet inför premiären imorgon.

All we need is love handlar om sex olika människor, inspirationen har hämtats från verkliga berättelser. Vi har den äldre bögen som berättar nostalgiskt om hur det var förr, det är sportkillen som våndas inför att berätta offentligt att han är bög, invandrarsnubben från Irak, familjebögen som bor med sin man och sina barn. Etc.

Jag vill ge en eloge till skådespelarna som gör ett mycket bra jobb. Vad jag vet är fem av dem heterosexuella men trots det är det mycket igenkännande från HBT-samhället när man granskar framförandet. Bland de bästa prestationerna är när Lindy Larsson spelar en kille från Irak som kommit som flykting till Sverige. Han tydliggör både problemen att vara bög från en homofientlig kultur och svårigheterna att bli accepterad i Sverige där en del etniska svenskar är negativa mot invandrare.

Eloge förtjänar också den del av pjäsen som handlar om feminina killar, fjollor, som ofta är föraktade både av heterosexuella och en del manliga bögar. Killarna är hysteriskt galna men också nyanserade när de ska förtydliga och problematisera varför det för en del är viktigt att män alltid måste vara "manliga".

Den del av pjäsen som jag själv är något kritisk emot är när Göran Dyrssen ska spela en medelålders gift revisor som blir förälskad i en 18-åring. Inte för att det är fel i sig. Men dels så är det nog den enda delen av pjäsen där tempot blir för långsamt. Dels så problematiseras varken att den han är förälskad i är betydligt yngre än honom själv eller att han är gift och därmed otrogen när han senare har sex med killen.

Men det är kritik i marginalen. Killarna använder effektivt skåpdörrar på scen som symboler för att "lämna garderoben". Att sedan snubbarna ofta är i kalsonger och att två av dem är helnakna i en scen kan möjligen locka en del och vara kontroversiellt för andra. Men fokus måste vara på pjäsens budskap.

Vad betyder det att vara man? Varför är det provocerande för en del heterokillar med två snubbar som håller varann i hand på stan? Varför är det så svårt för bögar att berätta vem de är i delar av det svenska samhället, sportkulturen, en del invandrarkulturer etc. Trots att vi i Sverige har en könsneutral äktenskapslag 2010.

En bra pjäs ställer mer frågor än lämnar svar. All we need is love är en sådan pjäs.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.


Uppdatering 1

För övrigt är en av pjäsens skådespelare Mårten Svedberg, från Fotbollsbögen som bl.a. visades vid Regnbågsfestivalen hösten 2009.


Uppdatering 2

Sydsvenska Dagbladet har idag en recension av teaterpjäsen. Intressant nog så är det där ungefär samma typer av beröm och kritik som från mig. Tyvärr är recensionen bara med i papperstidningen, sid 1 i B-delen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar