onsdag 15 december 2010

Bomber. I Stockholm city och Skärholmen.

Eftersom det nu är mycket debatt i Sverige om terrorism, mångkultur etc. vill jag tipsa om en recension jag skrev i våras. Inga bomber över Skärholmen av Hans Olsson varken skönmålar eller svartmålar det mångkulturella samhället. Och kanske just därför blir trovärdig.

Skärholmen är för er som inte vet en förort till Stockholm, någon mil från där en självmordsbombare sprängde sig själv till döds i helgen. Jag rekommenderar den här ungdomsboken extra till er som jobbar med unga.
Inga bomber över Skärholmen - Hans Olsson.

Ni kanske blir förvirrade. Varför skulle ett lugnt ställt som Skärholmen utanför Stockholm bli bombat? Men huvudpersonen i den här boken, Petar, eller
Peter som han kallar sig i Sverige, har sitt ursprung i Serbien. NATO med USA i ledningen bombade Belgrad 1999, EU och bl.a. den dåvarande socialdemokratiska regeringen i Sverige stödde bombningnarna.

Men den här boken är inte främst politisk. Jag var själv entydigt för att man skulle bomba Serbien för att nå fred i Bosnien. Den dåvarande serbiska regeringen betedde sig vidrigt i bl.a. Kosovo. Men den här boken handlar om vilka värderingar vi har. Något som är mer centralt än om vi för något krig eller inte.

Peters bäste kompis är
Rashid. Som är från Irak. Eftersom boken är skriven 2003 (och om flyktingar från Irak tidigare) handlar den inte om USA:s invasion av landet men däremot en del om kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet. För er som inte känner till det så anföll Irak (och dess diktator Saddam Hussein) Iran på 1980-talet, lyckades erövra en del av landet, men när det blev fred så fastställdes de vanliga gränserna.

Peter och Rashid skildras fint och nyanserat i boken. De har något som närmast kan kallas för
bromance d.v.s. de är två killar som är mycket nära varann utan att ha sex med varann. Jag vill berätta om hur de enligt boken träffades. Inte någon av dem kunde då ett ord på svenska Från sid 15 i boken om Rashid.
Han kom fram till Peter. Fastklämd mellan armen och midjan hade han en fotboll. Så hade han sträckt fram bollen, hållit den som gåva i högerhanden och sett frågande på Peter. Peter reste sig från gungan. De gick ner till den smala gräsremsan mot tunnelbanespåren, och såg tågen skramla förbi när de hämtade bollen som då och då rullade ner mot stängslet vid spåren.
Jag vill inte på något vis bagatellisera de allvarliga integrationsproblem som Sverige har. För de problemen är värda att diskutera. Men kanske alla skulle ha något att lära av Rashid i boken. Ibland måste man inte tala samma språk, man kan nå varann trots det.

Boken skildrar empatiskt hur Peter blir förälskad i Sara. Hur de närmar sig varann. Medan Rashid är där bredvid, snubben som oftare än Peter raggar tjejer. Men en av dem, Peter och Rashid, är egentligen bög.

Det här är kanske en ungdomsbok. Den är perfekt för tonåringar. Handlar främst hur det är att vara ung. Att försöka hitta sin identitet. Och det i ett Sverige som är ett mångkulturellt samhälle. Jobbar du med ungdomar vill jag tipsa om den här boken. Det är mycket fotbollssnack eftersom Peter och Rashid har det som sin främsta hobby. Men även vuxna har ett värde av boken eftersom den är så välskriven.

Men det är även mycket allvar. Hur ärliga är vi mot varann? Och är sanningar egentligen bra? Vilka skador kan inte de orsaka? Är det bra om vi är ärliga mot varann?

Nej, givetvis faller inga bomber över Skärholmen. Det är ju Sverige. Det vet ju både du och jag att det är lugnt här. Men ibland är lugnet bedrägligt. För när människor har hemligheter kan avslöjanden falla som bomber. Det skapar kaos för andra.

Egentligen handlar den här boken inte främst om homorelationer. Det är en marginell del. Istället är fokus på att vara ärlig. För hur är det möjligt att vara neutral när
Fatima förlorade tre söner i kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet? Från sid 307 i boken.
Man kan få behöva hata en tid, ja man måste få hata, sa Fatima, men om mitt hat hade fått fortsätta hade jag fastnat där. Hat är som kvicksand det drar en allt djupare ner, och till slut skulle det bara drabba mej själv och dom runt omkring mej, inte dem jag hatade.
Nej, inga bomber faller över Skärholmen. Hur skull det vara möjligt? En trygg förort till Stockholm. Men ibland är som sagt lugnet bedrägligt.

Människorna i boken är hela. Utanpå. Men när bomber exploderar, från förr och nu, då skadas människor. När hemligheter avslöjas då blir det effekter. Även i Skärholmen.

Men boken
Inga bomber över Skärholmen är bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar