Jag har gjort bekännelsen förr. Jag gillar ibland sd:s partisekreterare Richard Jomshof. Tycker definitivt inte att han är sexig. Håller oftast inte med honom politiskt, men det finns något "alternativt" där som verkligen saknas både hos Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson. Och då ska vi inte ens nämna Björn Söder.
Hos en tidigare gemensam fb-vän kallade jag honom Sveriges egen synth-pop-fascist. Men förklarade att rättvisare vore synth-pop-nationalist, det är dock inte lika klatschigt. Till min förvåning fick jag en like av honom vilket tyder på att han i alla fall har viss självdistans. När Expressen idag avslöjar att han kallat vissa i transgruppen för "freakshow" är det givetvis stötande. För att uttrycka det milt.
Konservativa nationalister avskyr det ambivalenta.
Han ogillar säkert inte folk som är entydigt transsexuella. Men konservativa nationalister avskyr ofta osäkerheten, det ambivalenta. Det är därför Jimmie Åkesson kritiserar det "vänsterliberala etablissemanget". Det gäller inte bara etnicitet utan även könsidentitet. För en nationalist är det lättare att tolerera, om än inte ibland respektera, någon som vill "göra ett könsbyte" eller är homo. Men de som inte enkelt kan kategoriseras? Folk som är bisexuella. Queerpersoner. Transvestiter.
Folk ska helt enkelt bestämma sig.
Annars hotar det samhällsordningen. Då blir det så att en partisekreterare i det parti som kanske blir störst, kanske näst störst, i höst inte fattar hur stötande det är att kalla delar av trans-gruppen för en "freak-show".
Sd-riksdagsledamoten David Långs kommentarer är så obegåvade att jag inte ens vill bemöta dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar