fredag 4 juni 2010

Ingen HBT-minister i nya brittiska regeringen.

Som jag avslöjade i förra bloggposten har USA-högern fastnat i extremism, intolerans och oförmåga att anpassa sig till sociala förändringar i samhället. Dessbättre är situationen något annorlunda i Europa. Bland de fyra länder i Västeuropa med flest invånare är det bara i Italien som högern ännu är homofientlig som i USA.

I Storbritannien har David Cameron förvandlat sitt parti radikalt, konservativa Tory, de senaste åren. Partiet vann parlamentsvalet i början av maj och bildade regering tillsammans med Liberal Democrats och deras ordförande Nick Clegg. 20 maj avslöjade de det politiska program för de närmaste åren som de två partierna kompromissat ihop sig om. Från programmet.
The deal says the government will help schools deal with homophobic bullying, pressure other countries to support gay rights, push for international recognition of UK civil partnerships, stop deportment of gay asylum seekers at risk of harm, treat gay sex convictions as spent and promote better recording of homophobic and transphobic hate crimes.
Det kanske mest intressanta är att det tydligen ska bli enklare för HBT-flyktingar att få asyl. I.o.f.s. lovade båda partierna det före valet men Tory har också tydligt drivit att flyktingpolitiken ska bli än mer restriktiv de närmaste åren vilket Liberal Democrats accepterat i programmet. Därför är markeringen när det gäller HBT-flyktingar extra viktig. Den förra socialdemokratiska brittiska regeringen har revolutionerat HBT-politiken till det bättre generellt, men har också fått mycket kritik, med rätta, för att många blivit avvisade bl.a. till Irak med argumentet att de kan stanna kvar i sitt gamla hemland om de är "diskreta".

När det gäller fördelningen av ministrar i den nya regeringen är resultatet tyvärr inte positivt. Paradoxalt hade landet en öppet homosexuell minister någon dag. Tidningen Daily Telegraph avslöjade att nye finansministern liberalen David Lawe har en pojkvän. Orsaken till att det blev en politisk skandal var att han dolt det (vilket han i och för sig har rätt att göra) men trots det sökt ersättningar för kostnader för "extraboende". Han tvingades lämna sin ministerpost strax därefter vilket brittiska HBT-siten Pinknews avslöjar.

Av de 27 ministrarna i den nya konservativ-liberala brittiska regeringen är 23 män och 4 kvinnor. Ja, du läste rätt, 85 % män och 15 % kvinnor. Bara en minister har invandrarursprung. De flesta av er vet att jag är tydligt emot kvotering. Främst för att det måste vara en flexibilitet vid nomineringar och varje människa främst är en individ. Men givetvis är det oacceptabelt med en könsfördelning i en regering 2010 där 85 % är män, 4 % har invandrarursprung och inte någon är öppet HBT. Nog borde man kunnat hitta kompetenta människor och kombinera det med mångfald.

I Tyskland har den kristdemokratisk-liberala regeringen nästan likställt de federala skattereglerna för samkönade par i partnerskap och olikkönade par i äktenskap, det är bara någon detalj kvar. Det avslöjar Frankfurter Rundschau. Tidigare har gifta heteropar haft betydligt bättre skatteregler än homopar i partnerskap. Sedan kan man ju vara kritisk emot att det skulle dröja till 2010 innan det här blev verklighet trots att landet fick partnerskapslagen 2001, för 9 år sedan. När det gäller helt likställd adoptionslag är dock regeringspartierna ännu oense. Liberala FDP är för medan kristdemokratiska CDU-CSU är emot.

Positivt är annars är att familjeministern kristdemokraten Kristina Schröder ska vara ansvarig för öppnandet av gaysportfestivalen "Respect Gaymes" som startar imorgon, 5 juni i Berlin. Redan igår, 3 juni, öppnade stadens homosexuelle borgmästare, socialdemokraten Klaus Wowereit "Pride Weeks", den årliga HBT-festivalen i Berlin.

Högerregeringen (från partiet UMP) i Frankrike beslutade tidigare i år att landet ska bli först i världen att avskaffa transsexualism som en sjukdom.

Även om man kan rikta mycket kritik mot högerpartierna Tory, CDU och UMP för att vara konservativa och inte för en könsneutral äktenskapslag och många andra viktiga reformer är det tydligt att de erkänner att HBT-rättigheter är mänskliga rättigheter och även jobbar för det internationellt. Medan republikanerna i USA och Berlusconi och hans högerkompisar i Italien ännu är kvar i homofientlighet.

3 kommentarer:

  1. Könsfördelningen är miserabel och borde enkelt kunnat fås att överensstämma en smula mer med elektoratet. Men frågan är om det finns någon vidare utbud av HBT-personer (i brist på bättre uttryck) inom det konservativa partiet. Man ska inte glömma att det inte var många år sedan partiet var öppet HBT-fientligt, vilket rimligtvis borde ha begränsat antalet HBT-personer som gjort karriär inom partiet.

    Inom det liberaldemokratiska partiet har situationen visserligen alltid varit bättre, så någon enda borde man kunnat hitta där åtminstone.

    SvaraRadera
  2. Sedan är det även viktigt att konstatera att könsfördelningen är nästan lika dålig i det brittiska parlamentet. När jag läste siffran i någon tidning i samband med valet trodde jag nästan inte det var sant. Färre än 20 % är tydligen kvinnor och därmed drygt 80 % män. I ett EU-land i Västeuropa 2010. Det är givetvis ingen ursäkt för den brittiska regeringen att ha ännu sämre könsfördelning, tvärtom. Det är även en gåta politiskt eftersom en del av förvandlingen av Tory de senaste åren (precis som inom svenska Moderaterna) har varit att man på allvar börjat snacka om jämställdhet. Och Liberal Democrats är sedan länge engagerade. Jag menar att då ska man också försöka leva som man lär. Jag är inte för kvotering och kräver inte att 13 eller 14 av de 27 ministrarna måste vara av vardera könet. Men färre än 10 av 27 av något kön hade i nordiska länder, med rätta, betraktats som ett fiasko för jämställdheten. I Storbritannien är det alltså 23 män och 4 kvinnor.

    När det gäller Tory så gissar du faktiskt fel Fredrik. Det har hänt ganska mycket de senaste åren. Och jag ska förtydliga att när jag skriver om fördelningen i den brittiska regeringen syftar jag på det man kallar Cabinet alltså den inre kretsen av ministrar. Sedan har regeringen även många andra ministerposter som de kallar "junior ministers". och två av dem är öppet HBT.

    Från brittiska HBT-siten Pinknews.

    http://www.pinknews.co.uk/2010/05/14/gay-tory-mp-alan-duncan-appointed-international-development-minister/

    "Out gay Conservative MP Alan Duncan has been appointed international development minister in David Cameron's new coalition government."

    http://www.pinknews.co.uk/2010/05/13/gay-tory-mp-nick-herbert-appointed-policing-minister/

    "Nick Herbert was appointed policing minister today after missing out on a place in the coalition cabinet."

    Det är alltså två öppet homosexuella, Alan Duncan och Nick Herbert, båda konservativa, bland "övriga" ministrar. Att jag inte tar med "junior ministers" är för att om det ska bli jämförbart med fördelningen i andra länders regeringar är det mer rättvist att ha med de 27 som är i Cabinet. Som jämförelse har Sverige 22 ministrar i nuvarande borgerliga regering varav 2, Andreas Carlgren (c) och Tobias Billström (m) tillhör HBT-gruppen. Å andra sidan har inga tidigare socialdemokratisk eller borgerliga regering i Sverige haft någon minister som varit öppet HBT.

    När det gäller Liberal Democrats är det paradoxala att de flesta av de ledande politiker som idag är öppet HBT inom partiet har blivit "outade" av media. Trots att partiet sedan decennier är tydligt homovänligt har nästan ingen ledande politiker frivilligt berättat att de är gay. Varför vet jag inte.

    I den senaste brittiska socialdemokratiska regeringen (fram till i maj i år) var 3 av ministrarna i Cabinet öppet HBT. Generellt har Labourregeringarna sedan 1997 haft hyfsad representation av ministrar som är öppet HBT. Vilket fått en del brittiska tidningar att snacka om att "gaymaffian" styr landet. Generellt har media i landet varit mycket mer homofientlig än svenska tidningar även om det blivit betydligt bättre de senaste åren. En del brittiska tidningar har publicerat homohat och vidriga antydningar mot gaykändisar som ingen svensk tidning, inte ens konservativa Nya Wermlandstidningen, skulle acceptera att publicera.

    Bengt

    SvaraRadera
  3. På tal om Italien och dess homofientliga högerregering. Den är som bekant även främlingsfientlig.

    Jag skrev häromdagen en bloggpost om Västländer inte är lika tydliga med sin kritik mot Ryssland som mot andra länder i östra Europa eftersom den ryska ekonomin är viktig för en del länder, kanske främst Tyskland och dess beroende av rysk gas.

    Vi vet alla hur delar av Italien behandlar romer, det är tydlig diskriminering. Hitills har EU varit ganska tyst om det. Medan man varit tydligare mot Slovakien och andra mindre länder när de behandlat romer dåligt.

    Jag vet att folk från Storbritannien, Tyskland och Frankrike inte inbillar sig att intoleransproblem bara existerar i östra Europa. När man gör EU-resolutioner som fördömer länder i Östeuropa börjar man oftast med att berätta om problem i de stora länder i väst. Strategin är klok, att inte få länder i östra Europa att känna sig ensidigt utpekade.

    Men trots det är frågan om EU varit lika tysta om något mindre land betett sig mot romer som Italien gjort de senaste åren. Om inte ett av EU:s kärnländer som Italien beter sig värdigt mot minoriteter hur ska man då på allvar kräva att Turkiet och andra ansökarländer gör det?

    Bengt

    SvaraRadera