HBT-kultur. Tom at the farm.

Tom at the farm (2013) är regisserad av öppet homosexuelle Xavier Dolan från Kanada. För något år sedan recenserade jag hans Hjärtslag. Medan den filmen var "smal" och "filosofisk" (och fick ett mediokert men godkänt betyg av mig) är Tom at the farm radikalt annorlunda. Och betydligt bättre. Mer USA-stil (om än med franska som språk) och en thriller som skulle kunna komma direkt från Hollywood.

Filmen har jämförts med Alfred Hitchcocks Psycho från 1960. En klassiker. Och jag förstår hänvisningen även om Tom at the farm konstnärligt inte riktigt når upp till samma nivå men det är det få filmer som gör. Storyn är baserad på en teaterpjäs av Michel Marc Bouchard. Från svenska filmdistributörens presentation.

Tom reser till landsbygden för att gå på sin pojkväns begravning. Han jobbar på reklambyrå, har blonderat hår i arty frisyr och kränger självsäkert ut sin svarta väska och ett snyggt kostymfodral ur bilen när han kommer fram. På plats märker han snabbt att inget är som han trott. Pojkvännens familj har många hemligheter med djupt inarbetade roller och ett psykologiskt gastkramande spel sätts igång. Sorgen och vistelsen färgas av lögner, våld och sexuella lekar och långsamt omvandlas Toms reaktioner från undran och avsky till förvirrat Stockholmssyndrom. 

Lysande porträtt av psykopat.

Huvudpersonen Tom spelas av regissören själv, Xavier Dolan. Pierre-Yves Cardinal gör som skådespelare ett lysande porträtt av Francis - som är bror till Toms avlidne pojkvän. Francis skulle kunna vara en psykopat hämtad just från Hitchcock-filmer. Han kan dominera en scen bara genom några blickar. Verkar först vara en klassisk homofob. Men hur heterosexuell är han egentligen?

Ett drama startas om våld, dominans och underkastelse, förträngd och dold sexualitet etc. Och där även den grymmaste förövare kan vara ett offer i någon situation. Och om "Stockholms-syndromet", ett begrepp som kom till efter att några kidnappade personer på en bank i Stockholm 1973 efter några dagar började försvara de som höll dem som gisslan. Till sist får Tom sin tjej-kompis Sara (Evelyne Brochu) att komma till farmen. Förljugenheten måste vara kvar, hon ska låtsas ha varit flickvän till den kille han var pojkvän med. Men i en scen antyds det att mamman Agathe (Lise Roy) innerst inne fattat hur det är.

Konstnärligt är det här riktigt bra. Bild, ljud, koreografi etc. Det finns inte någon tråkig minut.

I Hitchcocks klassiker Fåglarna från 1963 åker en kvinna i slut-scenen tillbaka från en stad anfallen av fåglar och fattar inte vad som hänt. I sista scenen i den här filmen är det också någon som gör det. Hen fattar bara att det handlar om att lämna något mörkt.

Trailer (Youtube) till filmen.