Sydsvenska dagbladet, Skånes största tidning, publicerar idag min
insändare om HBTQ-fientlighet i Malmö, och i synnerhet bland en del med invandrarursprung.
Kampen emot HBTQ-fientlighet och främlingsfientlighet bör föras samtidigt.
Jag har sedan 1990-talet varit öppen med att jag är bög. Attityderna
har generellt blivit mer hbtq-vänliga sedan dess. Men jag vet hur det
var på 1990-talet i Malmö när folk som hette Andersson och Johansson
trakasserade bögar och lesbiska. En del hade koppling till
högerextremister, de flesta var ”vanliga Svenssons”. Trakasserierna från
den gruppen har minskat betydligt, men problemet har inte försvunnit.
Istället är det enligt min erfarenhet, och en del andra
hbtq-personers, i stor utsträckning människor i andra grupper som idag
är ansvariga för hatbrott mot hbtq-personer just här i Malmö. Själv har
jag blivit trakasserad två gånger de senaste tio åren för att jag är
bög. Vid båda tillfällena var det unga med ursprung i Mellanöstern. Det
var verbala trakasserier och jag sa skarpt ifrån till dem. Jag
konfronterade dem om deras etniska ursprung och vad de skulle ha tyckt
om någon spridit negativa kommentarer om araber.
Forum för levande historia gjorde en enkät bland gymnasieelever
2009–2010. Andelen som var negativa till homosexuella hade följande
sammansättning: pojkar 30 procent och flickor 6 procent, elever med
svensk bakgrund 15 procent och elever med utländsk bakgrund 32 procent;
13 procent av kristna i Svenska kyrkan var negativa till homosexuella,
övriga kristna 30 procent, muslimer 40 procent, elever med annan
religion 23 procent och personer utan religion 17 procent.
En transperson berättade vid ett seminarium i samband med Malmö
regnbågsfestival att unga ofta trakasserade henne för att hon (som
biologiskt är en man) klädde sig i ”kvinnokläder”. Hennes bild var att
90 procent av dem som är ansvariga för det är ungdomar som inte är
etniska svenskar.
Jag hävdar givetvis inte att alla med ursprung utanför Sverige är
hbtq-fientliga, en del av dem är själva hbtq-personer. Och ofta är det
hbtq-personer med utländsk bakgrund som har det tuffast, de riskerar att
möta både hbtq-fientlighet från sin närmaste omgivning och
främlingsfientlighet från andra grupper.
Vissa progressiva människor försöker undvika att debattera detta
eftersom de gissar att det kan gynna Sverigedemokraterna. Själv tror jag
att det är precis tvärtom. Om inte vi som står upp för en generös
migrationspolitik tar upp det här kommer vi att spela de
främlingsfientliga rakt i händerna. Trots att SD själva har en
hbtq-negativ politik och har ett ursprung i halvnazistiska grupper.
Invandrarföreningar i Malmö har möjlighet att driva projekt mot
hbtq-fientlighet, men vad jag vet är intresset begränsat. Jag har själv
tagit initiativ som har bemötts med tystnad. Kanske för att de ansvariga
i en del föreningar själva har hbtq-negativa attityder? Vilka initiativ
bedriver invandrarföreningar i Malmö mot hbtq-fientlighet idag?
Kampen mot hbtq-fientlighet och kampen mot främlingsfientlighet måste gå hand i hand.
Bengt Held
liberal
Uppdatering 1.
Ryssland i fritt fall när det gäller mänskliga rättigheter.
Ni har säkert hört uttrycket "fritt fall" när det gäller Greklands ekonomi. Det betyder inte att Grekland har blivit bland de fattigaste länderna i världen utan att de just rasat jämfört med många andra länder.
Ryssland är verkligen inte bland de sämsta länderna i världen att bo i, varken för HBTQ-personer eller andra. Men när det är rykten i
S:t Petersburg (som är den stad i Ryssland där befolkningen ändå är minst ultra-konservativ) om att en staty av Apples förre VD
Steve Jobs har tagits bort för att han kommit ut som gay så är det ett ännu ett tecken på att Ryssland är i fritt fall när det gäller mänskliga rättigheter. När FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle behandla en resolution om HBT-rättigheter röstade alla närvarande länder i Amerika och Europa ja - förutom Ryssland.
Ryssland är ett mindre dåligt land att leva i för HBTQ-personer än i arabländerna och de flesta länder i Afrika.
Ännu.