.... "Jag är trettio. Jag har känt dig i tretton år. Och här, nu, står jag inte ut längre. jag vill inte längre leva i din skugga. jag vill inte längre bli handledd av dig, göra saker på ditt sätt. Vara som man ska: en Parisbo bland Parisbor, inte för mycket arab för dig och din värld, inte för mycket muslim, inte för mycket därbortifrån." Den som är värd att bli älskad är en drabbande brevroman i vilken författaren utforskar ondskans ursprung och skildrar hur den franska kolonialismen dröjer kvar i en ung homosexuell marockans kärleksliv....
Alltså om nu Frankrike är ett så rasistiskt land är det en gåta att så många från dess gamla kolonier söker sig just dit. De borde söka sig till typ U.S.A eller Tyskland istället. Men riktigt så enkelt är det inte. Många har en hat-kärlek till de som tidigare koloniserat deras hemland, att lämna en repressiv regim för västerländsk demokrati. Och sällan har det blivit tydligare än i den här romanen. Ambivalensen.
Både prosa och poesi.
Den kallas roman men är även delvis poesi. Vissa kan tolka en del i den som kvinnoförakt, en del som en invandrare som gnäller. Men retoriken är lysande. När prosa och poesi blandas får författare ibland ta ut svängarna.
Främst handlar det om sorg och svärta, boken är synnerligen mörk. Medelålderskris, arabisk homofientlighet, fransk smygrasism, Berättelsens "Ahmed" är ibland så självkritisk att det blir hemskt.
Det här är Abdellah Taïas bästa bok hittills.
Både prosa och poesi.
Den kallas roman men är även delvis poesi. Vissa kan tolka en del i den som kvinnoförakt, en del som en invandrare som gnäller. Men retoriken är lysande. När prosa och poesi blandas får författare ibland ta ut svängarna.
Främst handlar det om sorg och svärta, boken är synnerligen mörk. Medelålderskris, arabisk homofientlighet, fransk smygrasism, Berättelsens "Ahmed" är ibland så självkritisk att det blir hemskt.
Det här är Abdellah Taïas bästa bok hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar