Riksdagen röstade tisdagen 21 juni med bred majoritet för att kraftigt strama åt flyktingpolitiken.
Jag ska redogöra för omröstningarna senare i den här bloggposten men först vill jag kommentera en politisk konflikt i en tidigare borgerlig regering i Tyskland. För just efter riksdagens omröstning får jag associationer till när borgerliga politiker i Berlin bråkade offentligt. De tre borgerliga partierna i tyska regeringen hade i en ekonomisk kris bantat många offentliga program. Men det räckte inte, ekonomin bara försämrades. Kristdemokratiska CDU ville då höja skatten, nyliberala FDP var bestämt emot. Reaktionära kristdemokratiska CSU i Bayern fick en avgörande roll och gjorde att FDP gick ge sig. De stödde skattehöjningen trots att CSU traditionellt attackerat vänstern i Bayern för just det, att folk skulle få högre skatter. Kommentaren från CSU var ungefär följande.
Jag ska redogöra för omröstningarna senare i den här bloggposten men först vill jag kommentera en politisk konflikt i en tidigare borgerlig regering i Tyskland. För just efter riksdagens omröstning får jag associationer till när borgerliga politiker i Berlin bråkade offentligt. De tre borgerliga partierna i tyska regeringen hade i en ekonomisk kris bantat många offentliga program. Men det räckte inte, ekonomin bara försämrades. Kristdemokratiska CDU ville då höja skatten, nyliberala FDP var bestämt emot. Reaktionära kristdemokratiska CSU i Bayern fick en avgörande roll och gjorde att FDP gick ge sig. De stödde skattehöjningen trots att CSU traditionellt attackerat vänstern i Bayern för just det, att folk skulle få högre skatter. Kommentaren från CSU var ungefär följande.
.... Det är med sorg vi accepterat högre skatter, vi gör det inte för att vi vill det utan för att det är nödvändigt....
Inget att fira.
Jag har inte känt sorg efter riksdagens beslut om en kraftigt åtstramad flyktingpolitik. Men att regeringen fått igenom sitt förslag, hur nödvändigt det än är på kort sikt, är inget att fira. Det är väl bara möjligen på sd:s riksdagskansli som man känt genuin glädje när Sverige drastiskt förändrar sin migrationspolitik.
I den avgörande voteringen om s-mp-regeringens proposition i sin helhet röstade Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet ja medan Centerpartiet och Vänsterpartiet ville avslå förslaget. Liberalerna och Kristdemokraterna avstod i den omröstningen. Några avvek från partilinjen. Staffan Danielsson (c) avstod i omröstningen och f.d. EU-ministern Birgitta Ohlsson (l) röstade nej. Även fyra mp-ledamöter röstade nej, Jabar Amin, Annika Lillemets, Valter Mutt och Carl Schlyter.
Kritiken handlade främst om nya regler för familjeåterförening.
Den åtgärd i regeringens nya flyktingförslag som blev mest omdebatterad i riksdagsdebatten är att bara konventionsflyktingar ska kunna återförenas med sin eventuella familj. Det betyder att "alternativt skyddsbehövande" (de flesta från krigets Syrien tillhör den gruppen) drabbas av de nya reglerna. Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna yrkade på att den delen av förslaget skulle avslås. Vänsterpartiet var alltså emot propositionen i sin helhet och avstod i omröstningar om förslag från andra partier. Samma resultat blev det när c, l och kd ville att riksdagen skulle besluta att behålla möjligheten för folk att få asyl (bl.a. HBTQ-asylsökande) därför att de tillhör "övriga skyddsbehövande". Även där avstod v med samma motivering. Övriga partier stödde regeringen i den delen.
För några månader sedan stödde jag m-förslaget om att nästan stänga gränserna. Det var i en extrem situation där min första reaktion var att pendeln måste snabbt gå åt andra hållet. Men dessbättre ger debatten också möjlighet att reflektera. När jag fått distans till den kaotiska situationen i slutet av förra året kan jag konstatera att jag inte stödjer m. Snarare bör det diskuteras om s-mp-regeringen kanske gått för långt i sina åtstramningar. I allt väsentligt stödjer jag dock regeringens förslag. Den nya politiken är närmaste åren bättre än den gamla. Trots en del brister.
S och mp borde kompromissat med l och kd.
Men jag beklagar att vi hamnat i den här situationen. För mig som liberal är fri invandring det långsiktiga målet. Riksdagens beslut går i motsatt riktning. Men ibland måste man ta ställning för tuffa beslut för att få ordning och reda. Det är just det som är att ta ansvar. Men jag vill betona att flera av de nya förslagen verkligen måste bli just tillfälliga. Att en del flyktingar inte ska få återförenas med sina familjer. Att "övriga skyddsbehövande" inte ska få asyl. Att vissa asylsökande bara får tillfälligt uppehållstillstånd 13 månader istället för 3 år som jag hävdar borde vara regeln. S-mp-regeringen förde sina förslag vidare i processen, medvetna om att de skulle få stöd från m och sd vilka skärpningar de än skulle föreslå. Bättre hade kanske varit om s och mp i socialförsäkringsutskottet ingått en kompromiss med l och kd. Två partier som också ville skärpa lagarna men inte gå lika långt. Men nu är det som det är.
Och just där känner jag mig delvis som CSU-politikerna när de sa ja till skattehöjningar.
Det här inget jag gillar men det är nödvändigt.
Uppdatering 1.
HBTQ-asylsökandes situation.
I riksdagsdebatten i måndags var det en politiker som kommenterade HBTQ-asylsökande situation, Christina Höj Larsen (v).
Jag har inte känt sorg efter riksdagens beslut om en kraftigt åtstramad flyktingpolitik. Men att regeringen fått igenom sitt förslag, hur nödvändigt det än är på kort sikt, är inget att fira. Det är väl bara möjligen på sd:s riksdagskansli som man känt genuin glädje när Sverige drastiskt förändrar sin migrationspolitik.
I den avgörande voteringen om s-mp-regeringens proposition i sin helhet röstade Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet ja medan Centerpartiet och Vänsterpartiet ville avslå förslaget. Liberalerna och Kristdemokraterna avstod i den omröstningen. Några avvek från partilinjen. Staffan Danielsson (c) avstod i omröstningen och f.d. EU-ministern Birgitta Ohlsson (l) röstade nej. Även fyra mp-ledamöter röstade nej, Jabar Amin, Annika Lillemets, Valter Mutt och Carl Schlyter.
Kritiken handlade främst om nya regler för familjeåterförening.
Den åtgärd i regeringens nya flyktingförslag som blev mest omdebatterad i riksdagsdebatten är att bara konventionsflyktingar ska kunna återförenas med sin eventuella familj. Det betyder att "alternativt skyddsbehövande" (de flesta från krigets Syrien tillhör den gruppen) drabbas av de nya reglerna. Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna yrkade på att den delen av förslaget skulle avslås. Vänsterpartiet var alltså emot propositionen i sin helhet och avstod i omröstningar om förslag från andra partier. Samma resultat blev det när c, l och kd ville att riksdagen skulle besluta att behålla möjligheten för folk att få asyl (bl.a. HBTQ-asylsökande) därför att de tillhör "övriga skyddsbehövande". Även där avstod v med samma motivering. Övriga partier stödde regeringen i den delen.
För några månader sedan stödde jag m-förslaget om att nästan stänga gränserna. Det var i en extrem situation där min första reaktion var att pendeln måste snabbt gå åt andra hållet. Men dessbättre ger debatten också möjlighet att reflektera. När jag fått distans till den kaotiska situationen i slutet av förra året kan jag konstatera att jag inte stödjer m. Snarare bör det diskuteras om s-mp-regeringen kanske gått för långt i sina åtstramningar. I allt väsentligt stödjer jag dock regeringens förslag. Den nya politiken är närmaste åren bättre än den gamla. Trots en del brister.
S och mp borde kompromissat med l och kd.
Men jag beklagar att vi hamnat i den här situationen. För mig som liberal är fri invandring det långsiktiga målet. Riksdagens beslut går i motsatt riktning. Men ibland måste man ta ställning för tuffa beslut för att få ordning och reda. Det är just det som är att ta ansvar. Men jag vill betona att flera av de nya förslagen verkligen måste bli just tillfälliga. Att en del flyktingar inte ska få återförenas med sina familjer. Att "övriga skyddsbehövande" inte ska få asyl. Att vissa asylsökande bara får tillfälligt uppehållstillstånd 13 månader istället för 3 år som jag hävdar borde vara regeln. S-mp-regeringen förde sina förslag vidare i processen, medvetna om att de skulle få stöd från m och sd vilka skärpningar de än skulle föreslå. Bättre hade kanske varit om s och mp i socialförsäkringsutskottet ingått en kompromiss med l och kd. Två partier som också ville skärpa lagarna men inte gå lika långt. Men nu är det som det är.
Och just där känner jag mig delvis som CSU-politikerna när de sa ja till skattehöjningar.
Det här inget jag gillar men det är nödvändigt.
Uppdatering 1.
HBTQ-asylsökandes situation.
I riksdagsdebatten i måndags var det en politiker som kommenterade HBTQ-asylsökande situation, Christina Höj Larsen (v).
.... Hela grunden för förslaget är att det ska komma färre asylsökande till Sverige.... Det ska rättfärdiga att hbtq-personer kommer att nekas skydd när skyddsgrunden övriga skyddsbehövande tas bort....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar