Från förlagets presentation av boken Joggarna (2012) av Fredrik Ekelund.
Joggarna är Fredrik Ekelunds femte roman med kriminalinspektörerna Monica Gren och Hjalmar Lindström. En spännande berättelse om skulden som förgörande kraft och om blind, plötslig förälskelse men också, som så ofta hos Ekelund, en roman om det nya, moderna Malmö med dess obändiga framtidstro, utmaningar och sociala spänningar.
Det var faktiskt först i höstas som jag fick information om att Fredrik Ekelund för flera år sedan fått ihop en deckare med homotema. Och den skulle innehålla beskrivningar av både Malmös och Köpenhamns HBTQ-kultur. Det lät spännande.
Men boken är delvis en besvikelse. Personerna i boken är så fyrkantigt porträtterade att man inte bara frågar sig om de "skulle finnas på riktigt". Utan om Fredrik Ekelund själv finns på riktigt. Skildringarna av erotik och sex (samkönat och olikkönat) är så taffliga att man ibland tror det är en 13-åring som fantiserat ihop dem. Som att vid ett tillfälligt sexuellt möte på en "cruising-plats" börjar en av männen sjunga opera (sic!). Och då har jag ändå inte kommenterat huvudpersonen, bisexuelle Martin och hans relation till sin fru. De är som plast-figurer. Utan äkthet.
Den enda gången boken blir trovärdig i skildringar av bögar är vid en gay-bar i Köpenhamn (den har dock getts ett annat namn i romanen än på riktigt). Och emot slutet börjar boken bli hyfsat spännande (trots att mördaren tidigt avslöjas)
Joggaren blir sällan tråkig, bara fånig. Och det är illa nog.
Men boken är delvis en besvikelse. Personerna i boken är så fyrkantigt porträtterade att man inte bara frågar sig om de "skulle finnas på riktigt". Utan om Fredrik Ekelund själv finns på riktigt. Skildringarna av erotik och sex (samkönat och olikkönat) är så taffliga att man ibland tror det är en 13-åring som fantiserat ihop dem. Som att vid ett tillfälligt sexuellt möte på en "cruising-plats" börjar en av männen sjunga opera (sic!). Och då har jag ändå inte kommenterat huvudpersonen, bisexuelle Martin och hans relation till sin fru. De är som plast-figurer. Utan äkthet.
Den enda gången boken blir trovärdig i skildringar av bögar är vid en gay-bar i Köpenhamn (den har dock getts ett annat namn i romanen än på riktigt). Och emot slutet börjar boken bli hyfsat spännande (trots att mördaren tidigt avslöjas)
Joggaren blir sällan tråkig, bara fånig. Och det är illa nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar