Primitivt.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Dödsstraff är fel och bör avskaffas i alla länder. De flesta av er vet att jag inte någon typisk "PK-människa". Men ibland är jag faktiskt politiskt korrekt när jag tycker det också är verkligt korrekt. Och jag står upp emot dödsstraffet som metod. Vi kan tycka den debatten är avslutad för Sveriges del och så är det givetvis på politisk nivå. Men det finns en (betydande) minoritet av svenska folket som är för dödsstraff för de allra grövsta brotten. Låt mig förklara varför jag hävdar att de har fel.

1. Dödsstraff är oåterkalleligt.

Det har avslöjats ibland att en helt oskyldig människa blivit dömd till långa straff, i andra länder t.o.m. dödsstraff. En fängslad fånge kan bli frigiven men hur upprättar man en person som staten avrättat? Det borde egentligen räcka som argument emot dödsstraffet men jag ska utveckla det mer.

2. Dödsstraffet är inte förenligt med en rättsstat och värnandet om varje människas liv.
Varje människa har ett unikt och okränkbart värde. Det värdet försvinner inte hur vidriga saker en människa än begår. Börjar man resonera om att vissa människor förlorat sitt människovärde är vi på ett sluttande plan. Det börjar med massmördare och fortsätter till mord i affekt till folk som begår våldtäkt, grov misshandel etc.

Det var därför det var fel att Saddam Hussein blev avrättad i Irak. Någon invänder kanske att han själv bidragit till mord av tusentals personer. Förtjänade han inte att då själv bli avrättad? Men straff handlar inte bara om vad folk förtjänar. Skulle Saddam få ett straff han förtjänar skulle dödsstraff var ett för milt straff. Då skulle han torteras precis som han själv gav order om att tortera tusentals fångar. Men då sänker vi oss till hans nivå. Då skulle vi låta hans mörker också bli en del av vårt mörker.

För några månader sändes på TV filmen Capote.Trailer till filmen (Youtube)

Om den öppet homosexuelle författaren Truman Capote och hans liv i slutet av 1950-talet och 1960-talet. Han intresserar sig för ett mord på en hel familj i Kansas. Träffar så småningom en av de två mördarna och får bra kontakt med honom. Filmen beskriver en man som haft en trasig barndom (så är det ofta med grovt kriminella) men det är ingen sentimental berättelse. Den visar en scen där han brutalt mördade pappan genom att skära honom i halsen efter att ha dödat hans fru och barn. Trots det kände jag hur tragiskt det var när mördaren blev avrättad. Det är så mycket enklare att vara för dödsstraff när de som staten officiellt ska avrätta är anonyma i någon statistik. Min spontana reaktion var - på vilket vis blir det bättre av att ännu en (eller två mördare som i filmen) ska dö? Givetvis förtjänade mannen ett hårt straff, 40-50 år i fängelse, men inte dödsstraff.

Primitiva reaktioner.

Vi lever i ett samhälle där det är tabu att önska livet av någon. Men ska vi vara ärliga är vi många som gjort det i någon extrem situation. Och jag klandrar verkligen inte anhöriga till mördade om de i sin sorg vill att mördaren ska bli avrättad.

Men just då måste övriga samhället, vi andra, kunna resonera förnuftigt. Inte ge efter för primitiva instinkter.