HBTQ-kultur. Barracuda - Christos Tsiolkas.

Från presentationen av Barracuda (2015) av författaren Christos Tsiolkas.

.... 14-årige Daniel Kelly är en lovande simmare som spås att gå långt. När han får ett idrottsstipendium till en exklusiv privatskola i Melbourne blir det ingången till en värld av möjligheter, men också skoningslös konkurrens. Tack vare sin envishet, talang och killer instict (som en barracuda) blir han respekterad av sina rika och privilegierade klasskamrater. Vägen mot en gyllene framtid ligger öppen när han satsar allt i sitt första internationella mästerskap – och misslyckas. Tsiolkas hyllade nya roman är en djupt mänsklig, svidande skildring av drömmar och förlust, klass och identitet, vänskap och familj, och framgångens höga pris....

Intressant är att i den här presentationen utelämnas helt att huvudpersonen i boken är bisexuell men med intresse främst för män och att han skaffar sig pojkvän så småningom. Trots att det är en central av vem Daniel är. Han "heterosexualiseras" - eller kanske rättare "neutraliseras" så att de flesta heterosexuella - innan de köper boken - ska tro att han är hetero (eftersom det inte finns något som tyder på annat i bokens presentation). Det blir ännu mer ironiskt när man konstaterar att författaren Tsiolkas själv är öppet homo. Det är närmast rörande att bokförlag i bl.a. Sverige ännu är så räddhågsna och tvekande inför att i  presentationen tydliggöra att en bok handlar om något med HBTQ-tema. Trots att de allra flesta heterosexuella cis-personer i Sverige idag inte har några som helst problem med det.

Befriande ärligt om kroppen.

Barracuda hade kunnat bli en bra roman. Men tyvärr utgörs den av 500 sidor som enkelt hade kunnat bli ca 300 sidor, det är mycket som repeteras om igen. Tyvärr blir också karaktärerna ibland inte riktigt trovärdiga. Konceptet att blanda saker från när Daniel Kelly var yngre och äldre blir ibland rörigt.

Bäst är Barracuda kanske i sina analyser om "klass", hur mycket det sociala ursprunget påverkar människor. När det gäller kroppen är Tsiolkas befriande ärlig, här finns sperma, urin och bajs. Inget är främmande för honom och han gör det utan att det blir spekulativt. Som när Daniel hör sin heterosexuelle rumskompis onanera och själv blir kåt och börjar göra samma sak.

Men realismen räcker inte riktigt. Personporträtten blir för stereotypa. Och boken blir inte dålig, däremot medioker.