Tyvärr var det nog jag som drog in Kent Ekeroth (sd) i politiken.

Vissa saker blir möjliga att avslöja först långt efteråt. Som att det nog var jag som 2005 drog in Kent Ekeroth (bilden) i politiken. Kanske den sverigedemokratiske riksdagsledamot som är mest kontroversiell idag - med viss rätt. Har jag likt Frankenstein bidragit till att skapa ett monster?

Jag bekymrar mig egentligen föga om det eftersom jag är säker på att Ekeroth förr eller senare hade blivit en ledande sd-politiker. Hans ihärdighet var tydlig redan den där sommardagen i Malmö 2005. Och jag är för övrigt tveksam om han ska kallas "monster", han är nog mer komplicerad än så.

Men låt oss börja från början. Jag var då ledande politiker i Folkpartiet (idag Liberalerna) i Malmö, sedan 2007 är jag inte medlem i något parti. Representerade fp efter en inbjudan från judiska församlingen i Malmö (övriga partier hade nonchalerat inbjudan). Bredvid mig i panelen fanns en medelålders judisk man som stridit militärt för Israel men också var delvis kritisk emot Israel-regeringens konfrontationspolitik. De 15-20 personer i publiken, däribland en konservativ kristen präst, var mer pro-Israel än vad vi var.  Och så fanns där en ung man i 25-årsåldern.

Ekeroth var fixerad vid att stoppa invandring.

Senare fick jag veta att han heter Kent Ekeroth. Han var vältalig emot alla fel som arab-palestinier-sidan gjort. Han hade en ovanlig ihärdighet som fick mig att att konstatera att han kanske borde bli politiker. Och han var faktiskt ganska söt. Är man politiker så avgör sådant sällan hur man hanterar en situation - vi måste agera professionellt. Och det gjorde jag nästan alltid. Det är jag stolt över. Men vi som var eller är politiker är som andra människor (och det gäller oavsett sexuell läggning, jag lovar). Ett vackert ansikte blir en del av vågskålen trots det inte borde vara det när det gäller att värva någon till sitt parti. Kent Ekeroth var förvisso så Israel-vänlig att jag närmast kände mig som aktivist för palestinier. Vi var ense om att tydliga krav bör ställas för att nya invandrare ska få bli medborgare i Sverige. Något jag är helt för ännu idag.

Men så var det attityden till invandrare generellt. Jag försökte som den fp-politiker jag var förklara att invandrare inte är ett problem i sig - bara om de om inte respekterar västerländsk demokrati och det är därför vissa krav bör skärpas. Men Ekeroth var närmast fixerad vid just invandringen. "De måste stoppas komma hit överhuvudtaget". "Varför det?" var min kommentar. "För att de inte passar in här". Jag försökte påtala att man inte kan dra alla invandrare över en kam men varje debatt slutade i princip med att Ekeroth ville stänga gränserna. Permanent.

Ekeroth är inte fascist men förmodligen rasist.

Och då blev hans unga vackra ansikte inte riktigt lika vackert. Efter några dagar accepterade jag att han har en annan vision. Som verkligen inte är liberal. Jag framförde till honom "du kanske ska söka dig till ett annat parti om din främsta ambition är att stänga Sveriges gränser". Och det har han sedan gjort.

Är Kent Ekeroth det monster han ibland framställs som i delar av media? Det blir närmast omöjligt för mig att kommentera eftersom jag bara träffade honom 2005. Men han hade absolut inga tendenser till nazism (tvärtom eftersom han har judiskt ursprung) eller fascism eller att avskaffa den parlamentariska demokratin i väst. Däremot var han tydligt främlingsfientlig och var närmast rasistiskt besatt av hat emot folk med arabiskt ursprung. Jag konfronterade honom med att han förvisso hade rätt att många ultra-konservativa araber sökt asyl här men att han rimligen borde fatta att det även finns araber som är för mänskliga rättigheter, som flyr hit just för tilltron till västerländsk demokrati.  Men han ville inte erkänna det, araber var ett hot.

Efter Sverigedemokraternas "Putin-skandaler" (där Ekeroth själv varit nära) och "anti-jude-skandaler" tidigare i höst ställs det på sin spets. 

Han är (som jag bedömer det även idag precis som jag gjorde relativt snabbt 2005) en extremist. Och förmodligen rasist. Om än inte en fascist.


Uppdatering 1.

Att judiska församlingen i Malmö har en organiserad koppling till sd är en myt.

Eftersom f.d. kommunstyrelseordföranden i Malmö, Ilmar Reepalu (s), gjort flera kommentarer som kan tolkas som anti-semitiska vill jag förtydliga följande. Hans anklagelse om kopplingar mellan judiska församlingen i Malmö och sd är absurda. Tvärtom har judiska församlingen ibland varit allt för tysta att offentligt förklara att det främst är unga muslimer (inte alla men vissa) som främst trakasserar judar i Malmö. Församlingen har varit tysta med motiveringen att de inte vill peka ut en annan minoritetsgrupp. Och det argumentet håller - till en viss gräns. Men etniska svenskar i Malmö är inte mer anti-judiska än etniska svenskar i Stockholm eller Göteborg. De som trakasserar judar i Malmö är oftast islamister.

Judiska församlingen i Malmö har tidigare varit mer konservativ än i de två andra storstäderna när det gäller samkönade relationer. Men för flera år sedan fick den homovänliga falangen inom församlingen majoritet och de viger nu samkönade par.


Uppdatering 2.

Skönhet och värderingar.

Idag skulle jag aldrig beteckna Ekeroth som vacker. Det handlar inte främst om att han är drygt 10 år äldre. Utan hans värderingar. Visst är det fascinerande att folk som delar de värderingar man själv har eller gör något fint för sina medmänniskor blir lite extra vackra. Även om vi inte skulle vilja ha sex med dem. 

HBTQ-kultur. Nemesis - Martin Ekman.

Från presentationen av Nemesis (2015) av Martin Ekman.

1979. Två unga pojkar hittar ett svårt sargat lik i en båt på Svartån. Polisen är förbryllad men lyckas trots intensivt arbete inte lösa mordet, något som tar mycket hårt på Håkan Steen, en av de främsta utredarna på fallet. 2004. Mårten Steen, nyss hemflyttad från Stockholm till staden där han vuxit upp, blir chef för roteln för grova brott i Örebro, ett jobb han tar över efter sin far. Mårten kastas nästan genast in i jakten på en mördare som inte bara verkar ha kopierat ett tjugofem år gammalt mord, men som också verkar ha någon annan agenda och fler människor är sannolikt i allvarlig fara. Men det Mårten och hans kollegor har svårt att hitta, liksom poliserna hade 1979, är ett motiv. För att hitta det, förstå sammanhanget och förhindra fler mord, måste Mårten och hans närmaste kollega, Anna-Lena Hallberg, dyka djupt i mördarens mörka sinne. Och djupt i den svenska historien,

Det här är något så ovanligt som en svensk kriminalroman där polisen som är främst ansvarig att hitta en mördare är bög. Men dessbättre blir det inte en viktig del av boken, han bara råkar vara intresserad av andra män och inte kvinnor. Martin Ekman har tidigare själv jobbat som polis men är nu anställd i Svenska kyrkan. Och visst blir det tydligt att hans tidigare yrke påverkat honom.

Granskar man boken litterärt är den medioker. Närmast som rapporter om vad som hänt. Inte dåligt, inte något mästerverk men acceptabelt. Ekman är däremot bra när det gäller att få en berättelse intressant. Trots att det här är hans debutroman (efter att ha gett ut några noveller) har han lärt sig att dramatisera händelser. Örebrotrakten,  som annars inte brukar vara i centrum för deckare, skildras. Och spåren i det här mysteriet kommer till slut att nå fram till både Engelbrekt Engelbrektsson (legend från 1400-talet) och f.d. statsministern Olof Palme.

Den här boken är spännande.

Ideellt.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....

När jag som 18-åring beslutade att bli medlem i Folkpartiet 1984 var en del av det som lockade mig att partiet hävdade "det ideella engagemanget är omistligt". Det som idag ibland kallas "den tredje sektorn". Socialdemokraterna och Vpk (idag v) hade närmast attityden att det offentliga så småningom skulle bedriva en så bra verksamhet att de ideella föreningarna inte behövdes. Moderaterna drev sina nyliberala teorier på 1980-talet att om bara marknaden släpptes friare och skatterna sänktes radikalt skulle det mesta fixa sig - "välgörenhet" vore möjligen ett komplement. Nu fanns det förvisso andra partier som också erkände den ideella sektorns betydelse, Centerpartiet, Kristdemokraterna (som då var ett reaktionärt homofientligt parti) och Miljöpartiet.

Den ideella sektorn gör det stat och marknad inte klarar.

2007 lämnade jag fp (idag l) och är sedan dess inte medlem i något parti. Däremot ännu med i Amnesty international som tillhör just "den tredje sektorn" och är engagerad för bl.a. HBTQ-rättigheter. Bara några kvarter bort från min bostad i Malmö city finns Stadsmissionens verksamhet för människor som socialt och ekonomiskt har det tufft. Idag har den ideella sektorn fått viss upprättelse. Det handlar delvis om att det offentliga i sina ekonomiska prioriteringar tvingats erkänna att andra aktörer är viktiga och har kompetens som det offentliga ibland saknar. Både vänstern (s och v) och högern (m) erkänner idag att den ideella sektorn är viktig. Den sektor som varken drivs av det offentliga eller marknaden.

Men egentligen är det fundamentalt. Marknaden är bra på mycket - men bara om det är lönsamt. Det offentliga klarar av mycket - men solidaritet kan inte reduceras till kontorstid.

Den ideella sektorn - bortom stat och marknad - är omistlig. Idag precis som 1984.

HBTQ-kultur. Livets outgrundliga mysterier - Benjamin Alire Sáenz.

Från presentationen av Livets outgrundliga mysterier (2015) av Benjamin Alire Sáenz.

Aristotle Mendoza är femton år och arg på världen, livet, allt och alla – inklusive sig själv. Hans bror sitter i fängelse, hans pappa är traumatiserad av kriget och han har inga vänner. En het sommardag träffar han Dante vid den lokala poolen. Dante som läser dikter, målar, gråter, har intellektuella föräldrar och älskar att gå barfota. Deras vänskap är osannolik men omedelbar och tillsammans utforskar de livets outgrundliga mysterier – hur man ska lära sig att acceptera sin familj som den är, vad det innebär att växa upp, varför man känner som man gör och, framför allt, hur man ska veta vem man egentligen älskar.

Det här handlar om två tonårskillar på 1980-talet. Båda har mexikanskt ursprung och tillhör de i USA som kallas "latinos". Gruppen som generellt är väletablerad i landet har i kampanjer inför årets presidentval hamnat i fokus eftersom det finns många från Mexico som vistas illegalt där. Den första hälften av boken ger inga indikationer om något HBTQ-tema. Senare blir det desto mer.

Sexualitet och etnicitet.

Språket är vardagligt och från en tonårskilles perspektiv. Alire Sáenz har en förmåga att få fram både humor och känsla om sexualitet, etnicitet och hur en pojke blir man. Det är bra litterärt. Det som brister i boken är trovärdigheten. I synnerhet slutet av den.

Men den är ibland obarmhärtig inför resonemanget om vad det är att vara människa. Det är i det svåra den blir som bäst. Om hur vi alla ibland måste försöka hitta en balans mellan ärlighet och kompromisser.

HBTQ-kultur. Kärlek på öppet hav - Samantha Olofsdotter.

Från presentationen av Kärlek på öppet hav (2016) av Samantha Olofsdotter.

Hennes tankar kretsade kring känslor hon å ena sidan längtat efter, å andra sidan övermannats av. Det skulle inte ske så här. Det skulle ha skett på ett helt annat sätt, med en helt annan kvinna och på en helt annan plats. Ändå glödde hennes kropp redan av tanken på Petras blick, händer och sökande mun. Året är 1849. Hertiginnan Henrietta av Krusenlund reser iväg för att besöka sin barndomsvän och ungdomskärlek grevinnan Florine. De har inte setts på tio år men minnena av Florines hungriga läppar lever kvar inom Henrietta. När trotjänarinnan Hulda blir kvar på land behöver Henrietta någon som kan hjälpa henne med de vardagliga bestyren. På båten träffar hon den nya skepparpojken Petter som åtar sig att stå hertiginnan till tjänst. Henrietta förstår snabbt att under den illasittande och slitna skjortan bultar ett kvinnohjärta. Petra, som Petter egentligen heter, vill vara fri inte fången i könsrollernas hårda bojor. En stark åtrå väcks mellan de två kvinnorna och på havets böljande vågor börjar en förbjuden kärlek spira. Samtidigt finns drömmen om Florine kvar. Vad vill grevinnan egentligen? Var det bara några passionerade år eller finns det en framtid för dem? Henrietta slits mellan sina känslor. Under den hårt åtsnörda korsetten finns längtan efter en kärlek som kan krossa alla konventioner och göra henne fri. Frågan är bara vem hon ska välja?

Normbrytande i dubbel betydelse.

Harlequin är ett bokförlag som främst är känt för "romantiska" romaner. Genren kan närmast jämföras med gammaldags schlager inom musiken. Populär bland en del, ogillad av andra och något som sällan hyllas av kulturrecensenter. Det här är första Harlequin-boken med en svensk författare. Tydligen är Samantha Olofsdotter en pseudonym för någon som är känd inom svensk litteratur.

Jag vill förtydliga att det här verkligen inte är min favorit-genre inom litteraturen. Ibland blir det bara fånigt när personerna i boken desperat längtar efter kärlek. Men att det handlar om två kvinnor (varav en förklädd som man) gör att det blir normbrytande i dubbel betydelse. Litterärt är det här också relativt bra. Pseudonymen Olofsdotter lyckas ibland förmedla känsla till banala detaljer.

Även om helhetsbedömningen inte blir annat än något bättre än medioker är det onekligen intressant att även samkönade relationer finns i genren. Något som vore omöjligt förr.

HBTQ-kultur. Stulna blickar.

Från presentationen av filmen Stulna blickar (2016) av regissören Lorenzo Vigas.

Medelåldersmannen Armandos ensamhet och längtan efter närhet driver honom till Caracas kaotiska slum. Där finns liv, och där finns unge Elder. Från motsatta världar - välbärgade Armando äger ett företag som skapar tandproteser, medan Elder knappt ens är myndig med ändå ledare för ett kriminellt gäng - möts de två i vad som växer till en ömsesidig kärlek. Men mellan de två står förutom en djup samhällsklyfta även spöken från Armandos förflutna som döljer sig i ensamheten.

Det här är inte någon feel-good-film. Ingen av karaktärerna är egentligen sympatisk. Men filmen från Venezuela är verkligen inte ointressant. När Armando (spelad av Alfredo Castro) möter Elder (Luis Silva) blir det direkt en konflikt. Relativt välbeställde Armando vill att unga fattiga killar ska klä av sig mot att de får pengar. Inte för att han vill röra dem - utan för att tillfredsställa sig själv. Elder slår Armando och tar hans pengar. Men trots det behåller de senare kontakten. Det är som att de motvilligt dras till varann.

Sedlar kan tolkas som symboliska.

Silva spelar väl den råbarkade ynglingen som successivt blir "civiliserad". Castros dystre och oftast tigande medelålders man är däremot för stereotyp om man ska betrakta det här som att handla om ett drama i verkligheten. Men svängarna i filmen är så udda att den nog inte har den ambitionen. Medelklassen i sina lägenheter i huvudstaden Caracas skulle kunna vara som hämtad från Västeuropa. Men några kvarter bort finns slumkvarteren. Fattigdomen. Och kriminaliteten. Latinamerika har de största inkomstklyftorna i världen - även i Venezuela efter många år av auktoritärt vänsterstyre men där det nu förs en politisk maktkamp. När Armando plockar fram sedlar och använder dem för att få unga killar att posera kan det tolkas som något symboliskt.

Men den här filmen är inte främst politisk. Den visar att maktrelationer kan vara komplicerade. Elder utnyttjar för egen ekonomisk vinnings skull att Armando egentligen söker en ung kille att "ta hand om". Socialt - inte sexuellt. När de så småningom har sex med varann är det Elder som vill det - Armando är negativ. Ett centralt tema är fäder och söner. I synnerhet som Armando själv har en dålig relation till sin pappa. Ett mord genomförs i filmen - något som får dramatiska följder senare.

Inget tydligt budskap.

Tekniskt är filmen synnerligen bra. Kameravinklingarna förmedlar vad som händer även om ingen kommenterar något. Att filmen ibland saknar dramatik och Armandos tystnad i vissa scener blir dock så småningom negativt. Det här är inget att rekommendera för den som söker efter att kolla något med "tydligt budskap". Stulna blickar är udda men så konstnärligt intressant att den är något bättre än medioker.

Trailer (Youtube)

HBTQ-kultur. Stand.

Från presentationen av filmen Stand (2014), regisserad av Jonathan Taïeb.

After taking a wrong turn in their car, a young gay Russian couple witnesses what they believe is a vicious gay bashing. The slow-burning film is highly topical, given the intense worldwide outrage over Russia’s mistreatment of gays and the country’s 2013 federal law prohibiting homosexual “propaganda.” Anton and Vlad make a handsome pair, sharing a loving and natural chemistry in the comfortable privacy of their Moscow apartment. For Anton, the burden of what they may have witnessed outweighs Vlad’s fear of probing too deeply into the incident. Anton talks his skeptical lover into launching their own amateur investigation into the hate crime. Their risky search for the truth has unexpected and grim consequences.

Den franske regissören Jonathan Taïeb fick inspiration till den här filmen efter att Ryssland för några år sedan införde en lag emot "homosexuell propaganda". Hatbrotten emot HBTQ-personer hade ökat dramatiskt i landet efter det. Att främst göra en film med ett politiskt syfte är vanskligt - ofta är det på den konstnärliga kvaliténs bekostnad. Även om dokumentärer givetvis är berättigade. Dessbättre är den ryska HBTQ-fientliga politiken inte i fokus i den här filmen. Istället handlar den främst om ett bögpar i Moskva och hur de tvingas hantera homofientliga stämningar. Temat var så känsligt i Östeuropa att regissören valde att filma i Ukraina utan att meddela myndigheterna där officiellt.

Ensamma i sin kamp att få fast mördarna.

Huvudpersonerna är Anton (spelad av Renat Shuteev) och Vlad (Andrey Kurganov). Skådisarna har ett fint samspel och är trovärdiga som ett par som ibland är oense men älskar varann. Efter att ha bevittnat ett hatbrott och fått reda på att personen avlidit förändras saker. Att bara kontakta polisen räcker inte - de bryr sig inte om hatbrott. Antons skuldkänslor gör att att han närmast blir fixerad vid att försöka få tag på de ansvariga. Pojkvännen Vlad dras motvilligt med.

Anton försöker via gaysiter på internet bli ett lockbete och och möta de som misshandlade en person till döds för att avslöja dem. I Ryssland försöker en del hatare få kontakt med folk via sådana siter genom att låtsas vara homo. Hade den här filmen utspelats i USA eller Västeuropa skulle storyn lätt blivit banal. Men i Ryssland är de ensamma i sin kamp för att få fast mördarna. Det här är en lågbudgetfilm. Ingen thriller i dess konventionella betydelse. Men trots det är den relativt bra. Fransk filosofi blandas med ryskt vemod.

Det handlar om stämningen som närmast är "film noir" och antyder att Anton - trots sitt mod - har gjort ett ödesdigert beslut. Som kan få fruktansvärda konsekvenser.

Trailer (Youtube)

Det här är riksdagens HBT-vänliga partier oense om.

När jag ger partier poäng för HBT-vänlighet tar jag med ett urval av principiellt viktiga reformer. I en tidigare bloggpost meddelade jag att m hunnit ikapp s och c. Jag passade på att även granska en del HBT-reformer som jag inte ger partierna poäng för samt vissa queer-reformer. Noterade plus och minus för s, m och c. Och det blev samma resultat - även om de tre partierna är oense om några reformer.

Vi kan konstatera att det idag finns fyra kategorier av partier.

1. Mycket HBT-vänliga, mp, v, l, fi och pp.
2. HBT-vänliga, s, m och c.
3. Varken HBT-vänligt eller HBT-negativt, kd
4. HBT-negativt, sd.

Låt oss då granska vad de 8 HBT-vänliga partierna är oense om när det gäller de reformer jag ger dem poäng för.

Inför könsneutrala personnummer.

S, m, c och l tvekar.

Inför möjligheten att tillhöra ett tredje juridiskt kön.

C är emot, s och m tvekar.

Förbjud i regeringsformen diskriminering p.g.a. könsidentitet.

S och m tvekar.

Att 8 av Sveriges 10 största partier bara är oense om tre principiellt viktiga nya HBT-reformer visar en positiv utveckling. Men också att s, m, c och l har en hemläxa att göra när det gäller transrättigheter.


Uppdatering 1.

Socialdemokraterna har kongress 8-12 april 2017 i Göteborg. Sista dag för att lämna motioner är 8 november. S har dock ett system där varje motion först måste behandlas lokalt i partiet. Mötet kan besluta att yrka bifall, yrka avslag men tillåta att motionen sänds till kongressen från motionärerna men det kan också inte tillåta det och då behandlas den inte på s-kongressen. Det är för sent för s-medlemmar att skicka motioner men förhoppningsvis är det HBTQ-vänliga politiker i partier som är engagerade för att s ska bli för de tre transreformerna.

C och m svänger delvis om vårdnadsbidrag och kvoterad föräldraförsäkring.

Det här är tredje och sista delen av min granskning av motionerna från allmänna motionstiden i riksdagen. Här fokuserar jag på jämställdhet, vårdnadsbidrag och föräldraförsäkringen.

Först vill jag förtydliga att som liberal är det här inte enkelt. Att vara för vårdnadsbidrag och emot öronmärkta månader - "pappamånader" - i föräldraförsäkringen är i någon betydelse den ultimata valfriheten om vi ska ha skattebetalda system till småbarnsföräldrar. Jag har ibland blivit anklagad för att inte vara riktig liberal. Det eftersom jag tagit ställning för att Sverige idag har tre öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och att jag har som mål att 4 månader ska reserveras för vardera vårdnadshavaren (så länge det bara är tillåtet med två vårdnadshavare) medan övriga månader ska kunna överlåtas även till individer utanför paret.

Men vad är den "riktiga" liberalen? Kanske vissa hänvisar till den "ursprungliga" liberalismen på 1800-talet. Det som vi idag skulle kalla nyliberalism. Hade någon då föreslagit att staten först ska beskatta alla medborgare för att sedan skänka bort massor av pengar till familjer bara för att de råkat få barn hade de flesta liberaler på 1800-talet blivit förfärade. "Vill modern vara hemma med sina barn får fadern garantera försörjningen, andras inkomster ska inte tvångsbeskattas för sådant."

Staten ska rimligen inte fördela skattepengar för att främja patriarkala strukturer.

Den som är hard-core-liberal (extremt nyliberal) kan föreslå att alla bidrag till familjer (inklusive barnbidrag och bostadsbidrag) tas bort. Det är den ultimata valfriheten. På riktigt. Den som skaffar barn får själva ta konsekvenserna och inte vilja att andra ska betala det via sina skatter. Men nu är det ytterst få idag som är för en sådan modell. Både för att det skulle leda till extrem barnfattigdom ibland och skada tillväxten (barnomsorg och föräldraförsäkringen är tillväxtfrämjande i ett samhällsekonomiskt perspektiv).

När staten ska fördela resurser till familjer är det inte orimligt att regelverket är utformat så att det inte stärker patriarkala strukturer och motverkar jämställdhet. Könsfördelningen av föräldraförsäkringen gör att unga män generellt har bättre möjlighet att få jobb och göra karriär än unga kvinnor.  Kanske någon invänder att jag hård-drar det. Och det erkänner jag. Självklart måste debatten om valfrihet anpassas till att vi idag har en generell offentligt betald välfärd - vilket liberaler var emot på 1800-talet. Men min poäng är att de som hävdar att den ultimata liberalismen är att alla ska betala höga skatter (även folk som inte har barn) för att staten sedan ska ge en massa pengar till de familjer som vill behålla patriarkala strukturer också hård-drar vad liberalism är. Det är mer komplicerat än så.

M vacklande om öronmärkta månader i föräldraförsäkringen.

Sd, kd och m motsatte sig att s-mp-regeringen avskaffade vårdnadsbidraget i början av det här året. Vi kan konstatera att m nu accepterat det. Bara sd och kd lämnar motioner om att återinföra vårdnadsbidraget - även om kd nu kallar det barnomsorgspeng. Sd, kd, m och c motsatte sig att s-mp-regeringen införde en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkring i början av det här året. Redan när det debatterades var det tydligt att c var nära att bli för reformen och partiet har nu accepterat den. Moderaterna är mer ambivalenta. I en motion förklarar partiet att de inte tror "mer kvotering" är rätt metod att få en mer jämställd föräldraförsäkring men de har inga som helst förslag om att ta bort den tredje öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen. Sd och kd vill ännu helt ta bort de öronmärkta månaderna i föräldraförsäkringen.

Mitt tips är att oavsett om det blir en borgerlig och röd-grön regering efter valet 2018 behålls nuvarande tre öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och vårdnadsbidrag återinförs inte - inte heller i form av barnomsorgspeng.

Vi som är liberaler kan tvista om det är bra eller inte. Men en seger för jämställdheten är det definitivt.


Uppdatering 1. 

Riksdagspartierna oense om en fjärde öronmärkt månad i föräldraförsäkringen.

Jag är emot en helt kvoterad (individualiserad) föräldraförsäkring som s och v har som mål. Det blir för oflexibelt för många familjer och tar inte heller hänsyn till att även individer utanför paret kan ha en nära relation till barnet och bör få möjlighet att vara föräldralediga. Det kan handla om ett bögpar och ett lesbiskt par som skaffat barn tillsammans. Istället är jag alltså för mp:s alternativ om en tredelad föräldraförsäkring, där en fjärde månad bör öronmärkas men inte fler.

Här finns en tydlig konflikt bland riksdagspartierna. S, mp och v är alltså för en fjärde öronmärkt månad, m, sd och kd är emot. C är skeptiska medan l har attityden "möjligen".  

S-mp-regeringen har tillsatt en utredning om föräldraförsäkringen.

En utredning om föräldraförsäkringen ska delredovisa förslag senast 31 oktober i år, alltså om några veckor. Den ska lämna sin slutrapport senast 1 oktober 2017. Intressant är att samtliga partier i Alliansen tagit ställning för att delar av föräldraförsäkringen ska kunna överlåtas till andra. Senast gjorde kd det för några veckor sedan. Från en artikel på partiets hemsida.

.... Vi vill också öka de i dag mycket begränsade möjligheterna att överlåta föräldrapenningdagar till närstående. Familjers situationer ser olika ut och ibland finns det skäl att en annan närstående person än vårdnadshavaren tar det huvudsakliga ansvaret för barnet. Det skulle underlätta vardagen för olika familjekonstellationer, som exempelvis samkönade familjer eller ombildade familjer. Det ökar också möjligheten att överlåta föräldrapenningdagar till andra närstående såsom far- och morföräldrar eller vuxna syskon....

Även om riksdagspartierna i övrigt är oense om föräldraförsäkringen hoppas jag att de kan enas om den här reformen.

Robert Hannah (l) vill Sverige gör en vitbok om tidigare statlig HBT-fientlighet.

Det här är andra delen av min granskning av riksdagsmotioner från den allmänna motionstiden. Några veckor varje höst får riksdagsledamöter lämna förslag om i princip vad som helst. En av de ledamöter som oftast är engagerad i HBTQ-relaterade debatter är öppet homosexuelle Robert Hannah (bilden) från Liberalerna. Och han har lämnat en motion om en s.k. vitbok om tidigare statliga HBT-fientliga åtgärder och lagar. Från motionen.

.... Vitboken om myndigheternas övergrepp och kränkningar av romer i Sverige belyste ett sekel av förtryck.... Förtrycket av romer var regeringspolitik. Systemet med vitbok är ett ytterst bra koncept för Sverige att göra upp med historiskt förtryck av svenska minoritetsgrupper.... Det är dags för den svenska staten att göra upp med sin historia genom att ta fram en vitbok i ämnet. Det kommer skänka en bättre förståelse för det svenska samhället om hur kampen för hbt-rättigheter har sett ut i Sverige rent historiskt. Dessutom kan Sverige genom sitt agerande återigen bli en förkämpe för hbt- personer rättigheter i världen eftersom många av de statliga ingrepp som Sverige historiskt ägnat sig åt mot hbt-personer frihet fortfarande praktiseras i majoriteten av världens länder....

Det är onekligen ett intressant förslag som partierna allvarligt bör pröva. Liberalerna har inte tagit ställning för motionen men kan givetvis, precis som andra partier, göra det när den senare behandlas i riksdagen.

Absurt att Liberalerna inte kan förklara att partiet är för ett tredje juridiskt kön.

Liberalerna har lämnat den mest omfattande HBTQ-motionen. Det är givetvis positivt. Däremot förtjänar l:s riksdagsgrupp, och partiets HBTQ-politiska talesperson Barbro Westerholm, kritik för att de i motionen nonchalerar att partiet vid sitt landsmöte (kongress) november 2015 blev officiellt för att införande av ett tredje juridiskt kön. Detta trots att jag i våras mailade l-riksdagsgruppen om en tidigare sådan fadäs och en politiskt anställd erkände det var ett misstag. Det erkännandet sände jag också sedan till hela riksdagsgruppen. Trots det låtsas l som att de ännu tvekar om reformen.

Vanligen brukar partier framställa sig som bättre inom HBTQ-politiken än de egentligen är. Men Liberalerna har tydligen tvärtom problem ibland att kommunicera utåt att de blivit för reformer. "Vi får inte bli för tydliga". Absurt.

Dessbättre har Robert Hannah en egen motion om dels att införa ett tredje juridiskt kön (som l alltså är för i sak), dels att införa könsneutrala personnummer (där l:s attityd är "möjligen"). S och mp lovade i valrörelsen 2014 att om de blev regeringspartier skulle de tillsätta en utredning om ett tredje juridiskt kön, hittills har de dock svikit det löftet.

Några HBTQ-negativa motioner från sd och kd.

Det finns många HBTQ-vänliga motioner från ledamöter från s, m, v och l. Färre från mp, c och kd.  Ingen från sd. I en motion kommenterar partiet visserligen att hedersrelaterat våld även drabbar människor med "avvikande sexuella läggningar". Men begreppet avvikande är nedlåtande. Att sd-politikerna inte själva fattar det är avslöjande.  Sd har, precis som tidigare, även en motion om Sveriges Television (SVT) och argumenterar emot "sexuell representation" (sic!). Något jag granskat. Det kommenteras dock inte i sd-motionen om "Bonnier-judar" påverkar SVT för mycket.

Jag har tidigare avslöjat att Sverigedemokraterna vill avveckla Diskrimineringsombudsmannen (DO) fram till 2018. Kristdemokraterna argumenterar emot att ensamstående kvinnor får bli inseminerade vid svenska kliniker och emot att barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare.

Vänsterpartiet har en motion om HBTQ-rättigheter internationellt där det bl.a. föreslås att s-mp-regeringens handlingsplan för en feministisk utrikespolitik ska revideras så att det inte bara blir resonemang om män och kvinnor utan även transpersoner.