Regeringen måste sluta nonchalera äldre HBT-personers situation.

Jag mailade igår HBT-ansvarige ministern folkpartisten Erik Ullenhag, äldreansvariga ministern kristdemokraten Maria Larsson (bilden), några av deras medarbetare inom regeringskansliet samt till några ledande personer inom Sveriges kommuner och landsting. Det handlar om äldre HBT-personers situation där jag först tipsade om boken LHBTQ-personer och åldrande och därefter lämnade följande kommentarer.

.... Inför min recension av den här boken googlade jag om vilka andra böcker och rapporter som finns på svenska och behandlat situationen för HBTQ-äldre. Hittade nästan ingenting. Granskade den färska HBT-planen En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck (januari 2014) från regeringen. Där fanns bara följande (sid 38-39).
 
"Socialstyrelsen kartlade 2004 på regeringens uppdrag i vilken mån en persons sexuella läggning kan ha betydelse för bemötandet inom socialtjänsten.... Kartläggningen visade också att det fanns en stor okunskap och en bristande medvetenhet om frågor som rör äldre hbt-personer i kommunerna. Socialstyrelsen menade att detta får konsekvenser för hur äldre hbt-personer bemöts." 

När den borgerliga regeringen presenterade sin HBT-plan kritiserade jag just det bristande intresset för äldre HBT-personers situation. Efter en del googlande hittade jag en rapport som Socialstyrelsen på eget initiativ tagit fram (november 2013). Äldre HBT-personer och kommunernas vård och omsorg om äldre - en kartläggning. Från den. 

"I denna rapport redovisar Socialstyrelsen en kartläggning av hur hbt-perspektivet (homosexuella, bisexuella och transpersoner beaktas i kommunernas vård och omsorg om äldre. Bakgrunden till denna egeniniterade kartläggning som Socialstyrelsen genomfört är att det finns relativt få undersökningar om äldre hbt-personer inom vård och omsorg. Denna rapport är ett led i att öka kunskapen om hur hbt-perspektivet beaktas i kommunernas vård och omsorg om äldre.... Socialstyrelsens tidigare studier visar att uppskattningsvis cirka 15 000 äldre hbt-personer i landet har hemtjänst eller bor i särskilt boende." 

Ingen kommentar i regeringens HBT-plan om ny rapport från Socialstyrelsen om äldre HBT-peroner.

Det hedrar Socialstyrelsen att de gjort rapporten men det hedrar verkligen inte regeringen och i synnerhet HBT-ansvarige ministern Erik Ullenhag (fp) och äldreansvariga minister Maria Larsson (kd) att de inte ens fixade att den blev kommenterad i HBT-planen. Visst har Alliansen tagit initiativ till en del bra saker som att Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett utbildningspaket för vårdanställda om bemötande (där motarbetande av diskriminerande attityder är en del) men i det dokumentet finns det inget specifikt om HBT-äldre. 

Resultaten från Socialstyrelsens rapport visar att ambitionerna varierar ordentligt när det gäller att fokusera på att alla inom äldreomsorgen ska få ett bra bemötande oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Av kommunerna är det 16 % som rapporterar att de senaste tre åren tagit upp situationen för äldre HBT-personers vård och omsorg i nämnd eller förvaltningsledning. Siffran för kommuner med fler än 50 000 invånare är 45 % medan den i övriga kommuner är 6 %. Bara 9 % av kommunerna har senaste året bedrivit någon typ av utbildning av personer inom vård och omsorg som behandlat äldre HBT-personers situation. Endast i en av de kommuner som är med i enkäten har i princip all vårdpersonal fått del av sådan utbildning. 

Det som krävs nu är att regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) börjar engagera sig på allvar för äldre HBT-personers situation. En bra start är att regeringen tar initiativ till en ordentlig kunskapsinventering. När den är lämnad bör regeringen, och SKL, återkomma med konkreta förslag för att bekämpa diskriminering av HBT-äldre och heteronormativa attityder inom äldreomsorgen.

HBT-kultur. LHBTQ-personer och åldrande.

Det här är tydligen den första svenska boken som kommit om HBTQ-äldre. Det gör LHBTQ-personer och åldrande (2013) viktig (sedan hävdar jag att ordet l, lesbian, i början av bokstavsförkortningen är onödig eftersom i svenska sammanhang brukar h, homosexuella, betyda både män och kvinnor). Redaktörer för boken är Janne Bromseth och Anna Siverskog. De flesta kapitlen handlar om situationen i Sverige men här lämnas rapporter även från Danmark, Norge och Finland. 

Vissa delar av boken fokuserar på bögar och andra på lesbiska. Och givetvis äldre transpersoner, en kanske extra osynlig grupp i den offentliga debatten. En intressant reflexion finns på sid 144-145 just om könsidentitet.

Titeln till detta kapitel "för oss blir ju hela livet en stor teater" är ett citat från en intervju där jag och Sture pratar om kön och vad som är roller, iscensättning och "naturligt" i relation till kön. Medan Sture menar att transpersoner ständigt "spelar" kön, är det, enligt vissa genusteoretikers sätt att se det inte något som endast är förbehållet transpersoner utan något som som alla, transpersoner som cic-personer, ständigt sysselsätter sig med. 

Visst är språket i LHBTQ-personer och åldrande ibland väl akademiskt men den ger också mänskliga berättelser från äldre bögar, lesbiska och transpersoner. Och den är tydligen den första svenska boken att handla om just den gruppen. Mycket handlar om att HBT-personer själva förklarar sin situation. Men där boken verkligen blir spännande är när Linda Norrman, Emma Nilsson och Johan Törnblom avslöjar delar av en studie de gjorde med fem enhetschefer för kommunala äldreboenden i Umeå. Från sid 243. 

Flera enhetschefer menade att hbt-frågan endast skulle vara aktuell inifrån någon typ av komplikation eller problematik rörande en hbt-personer på boende. Reflektioner kring hur en heteronorm kan påverka äldre som inte tillhör normen uteblev i så när som samtliga intervjuer... Vi menar att osynliggörandet kan upplevas som ett strukturellt, om än inte medvetet, förtryck, där alla äldres behov och lika värde inte tillgodoses.

Det här avslöjar just problemet med heteronormen, den tas av många (heterosexuella cis-personer) som så given att den aldrig diskuteras. Boken resonerar också om ålderismen i samhället, något som negativt påverkar många oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Och det blir även en diskussion om den ungdomsdyrkan som finns i samhället generellt men kanske extra mycket inom den delar av bögkulturen. 

En angelägen bok. Hittills är det många äldre HBT-personer (65+) som dolt vilka de är inför andra, folk som varit uppvuxna i ett extremt homofobt och transfobt samhälle. Men antalet äldre som är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet lär öka ordentligt närmaste 15-20 åren. 

Trasigt.

Det här skulle kunna bli en vanlig "fredagskrönika". Ni som följt min blogg vet vad jag menar. Men det blir det inte. Jag mår för bra.

Av allt det jag skrivit på min blogg är det främst fredagskrönikorna som jag är mest stolt över. Inte alla - vissa kan jag reflektera om "hur kunde jag formulera mig så där". Men generellt. Och jag kan berätta att av de bloggposter jag skrivit är jag mer nöjd med de fredagkrönikor jag skrivit när jag druckit alkohol än andra bloggposter när jag varit nykter. Alkohol frigör något, att strunta i detaljer och se större sammanhang. Samma sak gäller säkert för narkotika även om jag aldrig testat det. Men det beror främst på att jag aldrig blivit erbjuden det. Hade jag blivit erbjuden hasch på en fest hade jag säkert velat testa det.

"Divine dog av lycka"

När artisten Divine (till vänster på bilden) dog 1988 efter en överdos av narkotika blev förklaringen från vissa av hens vänner  att orsaken var lycka. Hen hade inte upplevt det tidigare. Man kan givetvis raljera över den förklaringen men Divine, född som man biologiskt men som blev känd för sina dragshowframföranden hade ett olyckligt liv bakom kulisserna. Mycket narkotika blev det. Den om producerade alla Divines låtar var Bobby Orlando (tillhöger på bilden) . Han var från början en högerkristen människa som inom nöjesbranschen fick omvärdera sina attityder. När han i en intervju på 1990-talet blev utfrågad om sin karriär svarade han sakligt fram till det kom till Divine, han fick en värme i sina kommentarer som han inte haft tidigare.

Framgångsrika artister har mer ofta än sällan haft problem med narkotika. Eller alkohol. Eller skilsmässor. Eller konflikter. Eller diskriminering. Etc.  Och så är det för synnerligen många inom kultursektorn, ibland funderar jag på om det inte gäller för majoriteten.

Det är kanske ingen tillfällighet att homosexuella, judar och svarta är ofantligt överrepresenterade inom västvärldens kultursektor. Tre grupper som ofta blivit stigmatiserade. Och där många, men inte alla givetvis, haft en känsla "jag ska visa dem att jag kan". Den bästa kulturen görs sällan av vita heterosexuella kristna människor som bor i en förort i en fin villa.

"Att komma ut ur garderoben gör sämre musik"!

Först när jag läste artikeln med det budskapet i en brittisk gaytidning blev jag skeptisk. Att komma ut ur garderoben är ju generellt något positivt. Det frigör ju krafter inom människor. Och det är säkert sant - på ett privat plan och i ett vanligt jobb. Men så jämförde jag ett antal artister och grupper vad de presterat innan och efter det kommit ut som icke-heterosexuella. Pet shop boys, George Michael, Ricky Martin och andra. Trenden är tydlig - efter att artister kommit ut försämras kvalitén på musiken. Tolka mig rätt. Jag välkomnar alla artister som kommer ut. Det är viktigt för synliggörandet. Och för deras egen skull. Men trenden kulturellt är tydligt. Artister som är ambivalenta utåt om sin sexuella läggning gör ofta bättre musik än de som är tydliga med att de är homo eller hetero.

"Droger mer regel än undantag"

Det här kommer inte bli min bästa fredagskrönika. Många av de människor som gjort det många av oss idag älskar inom kulturen  har kraftigt använt alkohol och andra droger (det har snarare varit regel än undantag, ABBA var ett av få undantag), haft diverse problem. Det är sällan lyckliga människor som gör den bästa konsten.

Det kan jag konstatera. Jag har lämnat de allvarliga depressionerna jag hade för några år sedan. Så om du tycker den här krönikan inte är lika bra som vanligt är det för att jag mår för bra för att göra bra retorikkonst. :-)

Mycket av den bästa konsten har gjort av trasiga människor. Men handen på hjärtat, har vi inte alla både något trasigt - och helt - inom oss. Är det inte det som gör oss till människor?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg-.

HBT-kultur. A little gay history - R. B. Parkinson.

Ännu en bok som berättar om samkönade relationer senaste årtusendena. Jag har kollat in många sådana. Min entusiasm var måttlig för ännu en. I synnerhet som den inte getts ut på svenska. Men jag konstaterade att A gay little history (2013)  faktiskt bara är på 128 sidor. Och det blir faktiskt bokens främsta styrka. Att nästan varje kapitel bara är på 2 sidor. Författaren R. B. Parkinson som jobbar hos British museum har gjort ett gediget jobb att få fram intressanta historiska händelser och banta ner dem till ett fåtal poänger i varje berättelse.

Positivt är att författaren redan på de första sidorna erkänner hur svårt det är att tillämpa moderna begrepp som gay och homosexuell på personer som levde för hundratals åren sedan. Och givetvis ännu vanskligare om det handlar om människor som verkade för flera tusen år sedan. Beteenden som idag skulle definieras som homosexuell kärlek kunde i en viss kultur och viss tid närmast vara något homosocialt, nära vänskap mellan personer av samma kön. Men hans poäng är att det inte måste vara så. Och omvänt kan historiska personer som idag skulle definieras som heterosexuella, kanske för att de var gifta med någon av motsatt kön, egentligen varit homosexuella. Den historiska tolkningen har ofta varit heteronormativ.

Redan i den första "berättelsen" i boken blir det tydligt. I Mellanöstern i staden Betlehem (idag på Västbanken) har arkeologer hittat den, hittills kända, äldsta kulturyttringen av ett kärlekspar. Den lilla skulpturen beräknas vara ca 11 000 år gammal. Parkinson kommenterar.

This sculpture´s ambiguity is a reminder that we should not assume that "heterosexuality" or the modern nuclear family as we know them are the defualt options for any society, ancient or modern. Human history and culture might be much more varied than we imagine.

Och det blir sedan en genomgång genom årtusendena fram till idag. Positivt är att betydande delar av boken handlar om människor utanför Västeuropa-USA. Den här typen av böcker kan annars lätt bli för fokuserade just på västländer.

Queering sapmi - Elfrida Bergman och Sara Lindquist.

Elfrida Bergman och Sara Lindquist, som inte själva har samiskt ursprung, blev 2011 intresserade av ämnet same och queer. Fram till dess hade HBTQ inom den etniska minoritetsgruppen närmast varit helt osynliga i den offentliga debatten. Attityderna var, och är ännu, betydligt mer konservativa inom samisk kultur jämfört med de flesta andra idag i Norden. Men när Bergman och Lindquist kontaktade samer som var dolt queer konstaterade de att många ville skapa en debatt för att få till en förändring. 

När två samiska ungdomsförbund, Sáminuorra och Noereh, visade sig intresserade av projektet blev det verkligen allvar. Dels handlade det om att sprida kunskap om HBTQ bland samer men också nå ut till icke-samer om hur det är tillhöra den etniska minoriteten. En grupp som historiskt blivit förföljd av statsmakterna i bl.a. Sverige. Så sent som på 1960-talet blev elever ofta bestraffade av läraren om de talade samiska i klassrummet. Projektet fick sitt verkliga genombrott regionalt när Västerbottens museum visade en utställning om det. Och nu har det blivit en bok som heter Queering sapmi - samiska berättelser bortom normen (2013). 

Hierki inom samegruppen.

För mig som inte haft så mycket kunskap om samisk kultur har den verkligen varit intressant. Som att det finns två språk, nordsamiska och sydsamiska. Eller att det är en hierki även inom gruppen där "fjällsamer" (renskötare = machokultur) ibland har nedlåtande attityder emot "skogssamer". Den tydliga hierkin finns också inom andra områden, det gäller att vara man och heterosexuell för att avancera i den (något som givetvis också ibland gäller bland etniska svenskar). Dock håller attityderna på att förändra sig även om de är efter t.ex. Stockholm eller Oslo dit en del HBTQ-samer flyttat för att känna sig friare. 

Boken är fin med sina illustrationer där folk som vill framträda på bild (alla vill eller vågar inte det, vilket är tragiskt i sig) får möjlighet att visa vilka de är. Det är många berättelser som handlar om diskriminering båda av samer och HBTQ-personer (några etniska svenskar misshandlade ett bögpar i flera år när de var på offentliga platser). Berättelserna är ofta mänskliga i sin bästa betydelse. Den invändning jag har är dock att boken är på tok för lång (315 sidor). Det blir mycket upprepningar i berättelserna och Bergman och Lindquist borde sovrat bland materialet och kunnat banta ner det till hälften. 

Men bortsett från den reservationen är det här en synnerligen bra bok för den som vill lära sig mer om samisk kultur, HBTQ eller både och.

Regeringens HBT-rapport är bra - men har brister.

Den borgerliga regeringen har då äntligen publicerat sin HBT-strategi. Eller som den heter officiellt - En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

En sak måste först förtydligas. Det är oehört välkommet att regeringen gör ett sådant här dokument. Det ska Alliansen ha en eloge för och i synnerhet HBT-ansvarige ministern Erik Ullenhag (fp).  I princip allt i regeringens rapport är bra. Men som vanligt handlar det, när man läser politiska dokument, vad som inte är med. Jag gjorde en lista på saker.

Några dagar senare kollade jag HBT-föreningarna RFSL:s och RFSL-Ungdoms pressmeddelande om rapporten. Jag tycker de delvis sammanfattar min egen kritik ganska väl och därför tar jag mig friheten att kopiera det istället för att själv ägna en halvtimme åt att hitta rätt formuleringar.

Strategin ger en bra sammanfattning av sådant som regeringen redan gör, eller har gjort på hbt-området, men den innehåller tyvärr ett begränsat antal tydliga besked om vad regeringen har för avsikt att göra på ett flertal områden, särskilt när det gäller konkreta lagändringsförslag....  RFSL och RFSL Ungdom välkomnar regeringens tydlighet i fråga om hatbrott, där regeringen kommer ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att följa polisens hatbrottsarbete. Ett krav som RFSL och RFSL Ungdom drivit i flera år har varit att hatbrott måste tydligt skrivas in i Rikspolisstyrelsens regleringsbrev Detta är även ett av de åtgärdsförslag som RFSL lyfter i rapporten, ” Misstro - om hbtq-personers förtroende för olika samhällsinstanser och vad som behöver förändras” som RFSL lanserade 6 december 2013 (www.rfsl.se/misstro). Regeringen ger dock inga signaler om ändringar i hetslagstiftningen där transpersoner idag inte ingår, eller att straffskärpningsregeln förtydligas så att transpersoner inkluderas explicit. RFSL och RFSL Ungdom anser att det i hetslagstiftningen måste finnas samma skrivningar som finns i diskrimineringslagen, där könsidentitet och könsuttryck ingår, och att transpersoner skrivs tydligt in i straffskärpningsregeln.... - Strategin redogör tyvärr bara för de åtgärder som regeringen fram tills nu har vidtagit för att förbättra situatonen för hbt-personer som söker om asyl. Det är anmärkningsvärt, eftersom problematiken ju kvarstår trots dessa åtgärder....

Att regeringen nu vill att Rikspolisstyrelsen ska få i uppdrag att granska hatbrott är givetvis bra. Alliansen har fått, berättigad, kritik, för sin passivitet när det gäller kampen emot hatbrott senaste åren. Att det nu blir en prioritering av området är viktigt. Men som RFSL påpekar saknas det diskussioner i HBT-rapporten om att transpersoner har sämre juridiskt skydd emot hatbrott än bl.a. homosexuella och bisexuella. Det är anmärkningsvärt. För övrigt bör även Åklagarmyndigheten få i uppdrag att granska hur de hanterat hatbrott.

När det gäller HBT-flyktingar omnämns det i dokumentet att alla nyanställda inom Migrationsverket får utbildning i normkritik. Positivt såklart men det intressanta är att ansvariga för Migrationsverket för några år sedan hävdade att "man inte kan tvinga några anställda att gå en kurs för att få HBT-kompetens". Tydligen kan man det - när det gäller nyanställda. Men de flesta som jobbar med asylärenden inom myndigheten jobbar där sedan tidigare. Asylsökande HBT-personer från Iran, Irak och Uganda ska inte behöva ha turen att en nyanställd handläggare ska avgöra deras ansökan. Regeringen borde vara tydlig med det inför Migrationsverket.

En annan brist i dokumentet är att situationen för äldre HBT-personer bara kommenteras svepande i regeringsdokumentet, trots att mycket tyder på att just äldre i gruppen ofta har en problematisk situation, folk som växt upp i ett extremt HBT-fientligt samhälle och som ännu idag ibland inte vill berätta att de är homo-bi-trans. Äldreomsorgen kommenteras i princip inte i regeringsrapporten, och om fysiskt funktionshindrade HBT-personer finns inget som helst.

När regeringen kommenterar "det civila samhället" tar man upp som hastigast kommuner, landsting och idrottsrörelsen. Inget om religiösa samfund och hur de kan bli HBTQ-vänligare. Trots att i Sverige är alla muslimska, många kristna och även några andra religiösa samfund emot att acceptera samkönade relationer inom samfundet.

Det finns givetvis fler saker som skulle kunna vara med i dokumentet men inte är det. Men jag förstår att en regeringsrapport måste begränsas. Men just de saker jag kommenterat borde enligt mig finnas med.

Men ska man vara optimist får man betrakta regeringens skrivelse som ett "levande dokument" (som det idag så fint heter) som ska fyllas på så småningom. Regeringen har gjort ett bra jobb med sin rapport men bristerna i den bör tydliggöras och meddelas till den.

Vi har kommit långt i Sverige när det gäller HBT-rättigheter men vi är verkligen inte i mål, inte ens om rapportens förslag skulle bli genomförda.

Mp vill öka stöd till HBT-föreningar. Sd vill slopa det helt.

Miljöpartiet vill öka stödet till HBT-föreningar i förhållande till den borgerliga regeringens budgetförslag för 2014. Sverigedemokraterna vill slopa stödet helt. Det kan man konstatera när man granskar betänkandet (förslaget) från arbetsmarknadsutskottet i riksdagen när det gäller området Integration och jämställdhetsåtgärder.  Majoriteten i utskottet (i den delen), m, fp, c, kd, s och v framför följande.

Anslaget används för insatser mot diskriminering, främlingsfientlighet, homofobi och liknande former av intolerans samt för att främja lika rättigheter och möjligheter för hbt-personer. Anslaget används också för statsbidrag till organisationer för homosexuella, bisexuella, transsexuella eller personer med könsöverskridande identitet eller uttryck. Det används vidare till verksamheter som förebygger och motverkar diskriminering och till verksamheter som arbetar för att motverka rasism och liknande former av intolerans. Sammantaget ökas anslaget med ca 12 miljoner kronor. Anslaget ökas med 7 miljoner kronor per år 2014–2016 och därefter med tre miljoner kronor årligen för insatser för att stärka lika rättigheter och möjligheter för hbt-personer. Vidare ökas anslaget med ca 5 miljoner kronor per år 2014–2017 för utökade insatser mot främlingsfientlighet.

Det blir alltså betydande resursförstärkningar närmaste åren till bl.a. HBT-föreningar och kampen emot diskriminering. Det är välkommet. Visst har Sverige nått långt internationellt men även vi har problem med homofientlighet och transfientlighet. Miljöpartiet vill dock överföra mer medel.

Miljöpartiet vill också tillföra ytterligare resurser till organisationer som arbetar med hbtq-frågor (yrkande 5). Det statliga stödet till hbtq-organisationer föreslås öka med ytterligare 4 miljoner kronor.

Sverigedemokraterna har precis som sedan de kom in í riksdagen 2010 föreslagit att budgetposten Åtgärder emot diskriminering och rasism ska helt försvinna. Det skulle betyda att statsbidraget till HBTQ-föreningar (som RFSL och kristna HBT-föreningen EKHO) skulle tas bort. Sd vill även som ensamt parti avskaffa Diskrimineringsombudsmannen (DO. Ni som följer min blogg vet att jag ibland kan vara skarpt kritisk både emot DO och RFSL. Men generellt jobbar vi för samma mål, ett samhället fritt från diskriminering. Att som sd föreslår, plocka bort resurser från dem utan att ersätta det med något annat, skulle bli ett bakslag utan dess like när det gäller HBT-rättigheter.

Ärkeängeln, en hjältes hemlighet - Hans Burell.

Jag får väl erkänna att jag inte visste vem Reine Feldt var innan jag noterade att Ärkeängeln - en hjältes hemlighet (2013) publicerats. Han var fotbollsspelare och senare lagkapten i IFK Göteborg. Bredvid jobbade han på dåvarande tidningen Arbetet.

Hans hemlighet som han dolde inför nästa alla i sin omgivning var att han var främst intresserad av män sexuellt. I början av 1980-talet fick han hiv och blev den näst förste (vad man vet)  i Göteborg att dö av den sjukdomen. Även det blev rigoröst hemlighållet inför andra.

Den första halvan av boken fokuserar på hans fotbollskarriär. Eftersom jag inte är intresserad av den sporten (förutom när Sverige nått långt i typ EM och VM) blir det lätt tråkigt. Men jag tror det pedagogiskt är bra eftersom boken ges ut av förlaget Offside som specialiserar sig på just fotboll som tema. En heterosexuell fotbollsintresserad människa kan konstatera att Reine hade andra egenskaper än att vara bög, han var också en duktig lirare på plan.

I den andra halvan av boken avhandlas mer Feldts privata situation. Att hans fru konfronterade honom om att han nog var homosexuell vilket han höll med om. Trots det fortsatte relationen några år till innan skilsmässan 1980 och något år senare åkte Feldt till Amsterdam där han bodde i en husbåt.

Reine Feldt var en komplex människa. Han var frispråkig och gjorde en del bra saker, bidrog till att demokratisera fotbollen i sitt lag. Som journalist hos Arbetet lyfte han fram rasismen emot svarta på krogarna i Göteborg. Men han var också flera år sympatisör till Apk, en utbrytargrupp från Vpk (idag v) som ville behålla den absoluta lojaliteten med den vidriga kommunistdiktaturen Sovjetunionen som systematiskt förföljde och misshandlade folk från den politiska oppositionen, judar - men även homosexuella som placerades på mentalsjukhus. Inte heller Sverige var homovänligt på 1970-talet men betydligt friare både generellt för befolkningen och för bögar och lesbiska än något kommunistland.

Reine Feldt konstaterar själv enligt ett citat "hade de (i Apk) fått veta att jag är homosexuell hade de nog inte velat ta i mig med tång", Trots det hyllade han regimen i DDR och deras "idrottsunder" och skrev t.o.m en bok om det. Författaren Burell konstaterar att Feldt var naiv, dopingen var omfattande i landet vilket senare skulle avslöjas. Men det blir aldrig en riktig diskussion om kommunistdiktaturerna som system. Om Feldt hade åkt till någon högerdiktatur och hyllat deras regim, hade det varit samma förlåtelse då? Förmodligen inte.

Det fascinerande är ju att när Feldt skulle "fly" från Sverige för att söka sig själv åkte han inte till något kommunistland utan till det kapitalistiska Nederländerna. Det där hyckleriet berörs inte alls i boken vilket är en brist.

Litterärt finns det dock ett ett driv i boken som gör den intressant (när den börjar fokusera på Feldts privata situation) Och den avslöjar den konservatism och homofobi som fanns i samhället generellt, även inom vänstern och idrottsrörelsen.

3. Döden - Jonas Gardell.

Så har då Jonas Gardell publicerat den sista och tredje delen av sin romansvit Torka aldrig tårar utan handskar.  3. Döden (2013). Ni som följer min blogg vet att jag gett lysande recensioner åt de två tidigare delarna och så blir det även för avslutningen. Bland de 10 bästa böcker jag någonsin läst hamnar alla tre delarna från Gardell om aids.

Granskar jag dem skönlitterärt håller jag nog ännu första delen för bäst, just för den återhållna vreden. Ofta blir det bäst litteratur då. Främst del 2 men även delvis sista delen blir vreden mer tydlig, det närmar sig politisk progaganda. Nu talar ju Gardell för en bra sak generellt. Om människors lika rätt och värde. Och han är en skicklig retoriker. När Gardell ska knyta ihop säcken i slutet på den tredje delen blir det så bra att jag nästan fick gåshud på armarna. Han summerar skickligt innehållet i sin böcker.

Jag brukar läsa tal från riksdagspartiernas ledare. Oavsett vad man tycker om innehållet är det ofta retoriskt bra. Jag konstaterar att Gardell utan problem skulle kunnat bli talskrivare åt någon partiordförande. Och det är menat som en eloge.

Jag är nog en av de i Sverige som har bäst koll på fakta när det gäller HBTQ-debatten historiskt och idag. Har kollat igenom en massa böcker och riksdagsprotokoll. Generellt är det imponerande hur väl Gardell har förhållit sig till fakta. Han formligen sprutar ur sig händelser och årtal och i princip allt är rätt vad jag kan bedöma. I den sista delen av trilogin hittar jag dock två faktafel.

Homorelationer mellan vuxna var inte accepterade i det antika Grekland.

Från sid 64

...homosexualitet var både vanligt och accepterat i hela den grekiska världen....åldersskillnad var emellertid inte en förutsättning för en relation, det finns många exempel på hur vuxna män uppvaktar andra vuxna män, även om det var mer komplicerat....

Här berättar Gardell halvsanningar, eller halvlögner om man vill kalla dem för det. Fakta är att attityden till relationer mellan två män (kvinnliga samkönade relationer betraktades som något så oväsentligt att det helt ignorerades, och det är intressant att Gardell helt förbigår det) varierade inom de olika stadsstaterna som då var en del av den grekiska kulturen. Längst gick det i den militära staden Sparta, där var en relation mellan en vuxen man och en tonåring hyllad bland soldater. I övriga Grekland handlade det om att en vuxen man skulle lära ut filosofi, "att bli vuxen" etc åt en kille 12-18 år. En del reagerar kanske över den låga åldersgränsen men vi måste komma ihåg att flickor då giftes bort, och förväntades ha sex, från de kommit in i puberteten. Senare, i det katolska Europa, var åldersgränsen för flickor att gifta sig (och ha sex) 12 år medan den var 14 år för pojkar. Men Gardell slirar på sanningen när han hävdar att samkönade relationer mellan vuxna var accepterade för så var det generellt inte. När en tonårig kille blivit vuxen förväntades det av honom att han skulle gifta sig med en kvinna (för att skaffa barn) och själva hitta en tonårig kille att "lära". Relationer mellan två vuxna män var inte accepterade i det antika Grekland. Som HBTQ-aktivist önskar jag det vore så men det är helt enkelt inte sant.

Drygt hälften av m-ledamöterna röstade ja till likställd åldersgräns.

Från sid 188-189

... Lars-Åke läser att tidigare i år , den 1 april, har det införts samma åldersgräns för homo- och heterosexuella. 15 år. Han har inte vetat att man gjort någon skillnad. Av Moderaterna var det flest som rösta nej, står det i tidningen, 35 %....

Fakta är att 53 % av de moderata ledamöterna röstade för att likställa åldersgränsen. Det var alltså det vanligaste i m-gruppen att rösta ja. Övriga röstade nej eller avstod. Dock förtjänar Moderaterna skarp kritik för att majoriteten i deras riksdagsgrupp i princip röstat nej till alla övriga homoreformer 1970-2000. Och 1978 var m det parti där andelen som röstade ja till likställd åldersgräns absolut sämst. Inom övriga dåvarande riksdagspartier röstade alla eller nästan alla ledamöter ja till reformen.

Gardell har lyft upp hiv och aids i samhällsdebatten igen.

Men det här var bara anmärkningar i sidokanten. Man kan ibland vara kritisk emot Jonas Gardell. Han är verkligen inte min favoritkomiker (ibland förväntas det nästan att man som bög ska ha honom som favorit). Han är undfallande emot homofientlighet bland muslimska samfund. Det finns säkert fler fel jag kan hitta hos honom. Precis som vi kan hitta fel hos varje människa.

Men det Jonas Gardell gjort genom trilogin Torka aldrig tårar utan handskar är att lyfta upp hiv och aids på nytt. Att ge upprättelse åt folk som dog, med skamkänslor, i ett homofobt samhälle. Litterärt är böckerna lysande.

Rosenmiraklet - Jean Genet.

I oktober var jag och såg Matrosen och stjärnan (1982) på Spegeln (en biograf i Malmö som visar "alternativa" filmer"). Att kalla filmen för homoerotisk (och kitchig) är bara förnamnet. Regissören Rainer Werner Fassbinder var själv öppet homosexuell precis som Jean Genet som skrev boken (som utkom på svenska 1956).

Boken Rosenmiraklet av Jean Genet har 2013 återutgetts i Sverige (första versionen kom här 1953) med en ung man med förförisk blick på omslaget. Senaste veckorna har det varit debatt om Timbuktus låt om att "slå Jimmie Åkesson gul och blå på en flaggstång". Jag tycker själv diskussionen varit sorglig. Det är väl självklart att folk, politiker eller inte, kan fördöma våldsuppmaningar i musiktexter emot enskilda nu levande personer. I synnerhet som det finns en allvarlig hotbild emot Jimmie Åkesson (sd), sedan kan man ha många åsikter om hans intoleranta politik.

Jean Genet förfaller aldrig till samma låga nivå som Timbuktu. Han blev själv som bög förföljd och föraktad av dåvarande ledande franska politiker men i sin roman utdelar han inte några dödshot emot dem. Däremot skriver han saker som kan tolkas som hyllningar av mördare och andra kriminella. Men som någon recensent skrev, Genet är inte omoralisk (hyllar det som är oetiskt) utan snarare amoralisk. Boken Rosenmiraklet är en feberaktig dröm där sex, våld, religion, förnedring och helgonförklarande blandas.

Att Genet växt upp i ett kristet-katolskt samhälle blir tydligt, de religiösa referenserna finns där, även protestanter bör känna igen dem. Jean Genets böcker är inget för den som vill hitta något lättillgängligt. Det här är inte roman om två män som hittar den fina romantiska kärleken och lever monogamt ihop. Det här en bok som handlar om liv, död, smuts, förnedring, det skitiga, kärlek, vänskap, våld etc i en salig blandning.

Och Jean Genet är en begåvad författare. En föregångare, i dess bästa bemärkelse, inom HBTQ-litteraturen.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.