HBTQ-kultur. Barracuda - Christos Tsiolkas.

Från presentationen av Barracuda (2015) av författaren Christos Tsiolkas.

.... 14-årige Daniel Kelly är en lovande simmare som spås att gå långt. När han får ett idrottsstipendium till en exklusiv privatskola i Melbourne blir det ingången till en värld av möjligheter, men också skoningslös konkurrens. Tack vare sin envishet, talang och killer instict (som en barracuda) blir han respekterad av sina rika och privilegierade klasskamrater. Vägen mot en gyllene framtid ligger öppen när han satsar allt i sitt första internationella mästerskap – och misslyckas. Tsiolkas hyllade nya roman är en djupt mänsklig, svidande skildring av drömmar och förlust, klass och identitet, vänskap och familj, och framgångens höga pris....

Intressant är att i den här presentationen utelämnas helt att huvudpersonen i boken är bisexuell men med intresse främst för män och att han skaffar sig pojkvän så småningom. Trots att det är en central av vem Daniel är. Han "heterosexualiseras" - eller kanske rättare "neutraliseras" så att de flesta heterosexuella - innan de köper boken - ska tro att han är hetero (eftersom det inte finns något som tyder på annat i bokens presentation). Det blir ännu mer ironiskt när man konstaterar att författaren Tsiolkas själv är öppet homo. Det är närmast rörande att bokförlag i bl.a. Sverige ännu är så räddhågsna och tvekande inför att i  presentationen tydliggöra att en bok handlar om något med HBTQ-tema. Trots att de allra flesta heterosexuella cis-personer i Sverige idag inte har några som helst problem med det.

Befriande ärligt om kroppen.

Barracuda hade kunnat bli en bra roman. Men tyvärr utgörs den av 500 sidor som enkelt hade kunnat bli ca 300 sidor, det är mycket som repeteras om igen. Tyvärr blir också karaktärerna ibland inte riktigt trovärdiga. Konceptet att blanda saker från när Daniel Kelly var yngre och äldre blir ibland rörigt.

Bäst är Barracuda kanske i sina analyser om "klass", hur mycket det sociala ursprunget påverkar människor. När det gäller kroppen är Tsiolkas befriande ärlig, här finns sperma, urin och bajs. Inget är främmande för honom och han gör det utan att det blir spekulativt. Som när Daniel hör sin heterosexuelle rumskompis onanera och själv blir kåt och börjar göra samma sak.

Men realismen räcker inte riktigt. Personporträtten blir för stereotypa. Och boken blir inte dålig, däremot medioker.

Öppna moderater har både rätt och fel om blodgivningsregler för män som har sex med män.

Föreningen Öppna moderater har en ny debattartikel hos HBTQ-siten Qx om att regelverket för män som har sex med män (msm) bör likställas med det för olikkönade relationer. Bland riksdagspartierna har Centerpartiet som ensamt parti tagit ställning för samma sak. Där har Öppna moderater och Centerpartiet fel (jag förklarar varför i den här bloggposten). Däremot har de rätt i sin kritik att nuvarande regelverk för msm är orimligt. 

Både RFSL och Diskrimineringsombudsmannen (DO) är för att mer strikta regler ska gälla för msm än heterosexuella generellt. Jag delar den analysen. Hade jag, RFSL och DO trott att olika regler för de båda grupperna vore omotiverat diskriminerande hade vi givetvis aldrig gett den policyn vårt stöd. Men låt oss först granska argumentationen från Öppna moderater (ungefär densamma som från c).

.... Reglerna idag säger att den som vill ge blod och är heterosexuell får ge blod om personen inte haft sex med någon ny partner de senaste tre månaderna. Det är en rimlig gräns. Reglerna säger samtidigt att män som har sex med män inte får ha haft sex överhuvudtaget på ett helt år för att kunna få ge blod. Detta gäller alltså oavsett om den mannen lever i stabilt monogamt förhållande med en och samma partner sedan många år tillbaka. Du måste ändå leva i totalt celibat i ett helt år för att kunna bidra till ett viktigt behov i samhället. Det finns inga skäl för så rigida regler och en så diskriminerande tillämpning. Allt blod som doneras testas i Sverige för att säkerställa att det inte ska medföra risker. Det blod som en blodgivare ger första gången används dessutom inte alls, utan det är först vid andra tillfället och framåt som blod du donerar ges till någon annan. Det finns alltså goda säkerhetsmarginaler inbyggda i systemet. Det är viktigt att ha hög säkerhet vid blodgivning. För att ha det måste varje blodgivare bedömas individuellt. Har den här personen ett riskbeteende eller inte. Personer som lever i stabila parförhållanden oavsett sexuell läggning är en väldigt liten risk medan en person som har många partners och byter ofta medför en större risk. Det handlar alltså inte om att vara homo- eller heterosexuell. Det är dags att ta ett steg framåt, avskaffa diskrimineringen vid blodgivning. Se till att reglerna är lika för alla och därmed ge sjukvården bättre förutsättningar att hjälpa och bota....

Låt mig reda ut några saker.

1. Det är ingen mänsklig rättighet att få ge blod. Däremot är det en rättighet för människor som behöver blod att det så långt som möjligt ska säkras att personen inte får någon allvarlig sjukdom genom transfusionen, det gäller för övrigt inte bara hiv utan även andra sjukdomar.

2. Folkhälsomyndigheten rekommenderade 2015 att hiv-tester bör betraktas som säkra redan efter 6 veckor istället för 12 som dittills.

3. Allt blod som ges testas. Men det är en färskvara och kan bara användas inom 6 veckor efter att det lämnats. Och eftersom hiv tidigare ibland inte kunde konstateras förrän ca 3 månader efter smittotillfället har sjukvården ett system med s.k. riskgrupper. Alltså grupper där hiv är betydligt vanligare än bland befolkningen generellt.

4. Sedan vill myndigheter ha en "säkerhetsmarginal". Och visst kan folk ibland beräkna fel när de senast gjorde vissa saker. Det är därför jag tidigare har rekommenderat att karenstiden för män som har sex med män sänks från 12 till 6 månader. Men med Folkhälsomyndighetens nya rekommendation vill jag gå längre. En man som inte haft sex med någon annan man senaste 3 månaderna bör få ge blod. Samma sak bör gälla för övriga s.k. riskgrupper när det gäller sex. En kvinna som haft sex med en man som haft sex med en annan man samt sexsäljare och någon som haft sex med någon sexsäljare (även för de grupperna finns det idag en karenstid på 12 månader). Då finns det en ordentlig säkerhetsmarginal i relation till 6 veckor.

5. En person kan bara ta ansvar för sig själv om hen är i ett parförhållande. En partner kan vara otrogen. Jag hävdar inte att otrohet skulle vara vanligare inom samkönade relationer än inom olikkönade relationer. Men enligt RFSL är andelen hiv-positiva bland män som har sex med män 80 gånger högre än bland befolkningen i sin helhet. Risken för hiv-spridning när det gäller ett bögpar är betydligt större vid otrohet än när det gäller olikkönade par. Därför bör reglerna inte likställas.

Däremot bör karenstiden kraftigt sänkas. När hiv idag i princip alltid upptäcks inom 6 veckor efter ett smitt-tillfälle är det galet att ha kvar 12 månaders karenstid för bl.a. män som har sex med män. Istället bör den bli 3 månader, ca 13 veckor. Då finns en marginal med råge till 6 veckor.

Totalförbud är fel lösning på problemet med tiggeri.

Om vi hade hållit en folkomröstning i Sverige idag hade säkert en tydlig majoritet röstat för att förbjuda tiggeri i landet. Vi som är emot ett sådant förbud är i minoritet, det är bara att erkänna det.  Enligt en ny opinionsmätning vill 59 % av svenska folket förbjuda tiggeri, 23 % är emot, övriga är tveksamma. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det bara mp och v där fler är emot än för ett totalförbud emot tiggeri. Moderaterna och Sverigedemokraterna är för ett sådant förbud, s har nu börjat tveka medan övriga riksdagspartier är emot.

Handlar då demokrati inte om att låta majoritetens attityder påverka de politiska besluten? Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. En välfungerande demokrati  handlar också om att skydda minoritetsgrupper samt att det finns diverse fördröjande mekanismer för att populistiska förslag inte ska genomföras utan ordentlig debatt först. Och just vi HBTQ-personer ska vara tacksamma för det. Sydafrika hade inte infört en könsneutral äktenskapslag om det hållits en folkomröstning där, inte sydstaterna i USA heller.  Genom beslut av högsta domstolen i respektive land har frihetsreformen för samkönade par blivit verklig.

Sverige är inte en Sifo-krati.

Men det handlar också om ministrar och riksdagsledamöter. När Sifo ringer till vanliga medborgare avkrävs de inte konsekvensanalyser. Det vore ju orimligt. Att vara vanlig medborgare handlar just om att slippa det. Men av ministrar och riksdagsledamöter kräver vi mer - de måste förhålla sig till Sveriges grundlagar, internationella konventioner men också göra just konsekvensanalyser.

Politiker bör också förhålla sig till opinionsmätningar där det finns en tydlig majoritet, vad en majoritet av svenska folket tycker är givetvis viktigt.  Men vi lever inte i en Sifo-krati. Ansvarsfulla politiker ska inte bara följa opinionen utan även leda den. Om stödet för en viss policy (som att Sverige inte ska förbjuda tiggeri) varaktigt håller sig runt 25 % måste det dock vara en allvarlig varningssignal till politiker som är emot ett sådant förbud. Vi som är emot ett totalförbud kanske varit för slarviga ibland i vår argumentation. En del har hojtat PK-klyschan "man kan inte förbjuda fattigdom". Ironiskt nog var det Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven (bilden) som gjorde den klyschan känd i svensk debatt. Nu har han tydligen ändrat sig.

Så låt mig då förklara, bortom PK-klyschorna, varför totalförbud emot tiggeri är fel oavsett om det är på nationell och lokal nivå.

1. Det är många som någon gång fått sin plånbok stulen eller borttappad vid en resa till en annan stad  i närheten och där man inte hade någon kompis med sig. Att förbjuda att folk i den situationen skulle samla in pengar för en resa hem till sin bostad vore helt omänskligt. Men kanske m, sd och delar av s syftar på att bettleri ska förbjudas, alltså vanemässigt tiggande.

2. Men även förbud emot vanemässigt tiggande är fel. Storbritannien är ett av få länder i Västeuropa som på 1900-talet aldrig avskaffade förbud emot att tigga pengar (Sverige tog bort "lösdriveri"-lagen 1965). Trots det har London säkert fler tiggare än Sverige, även om antalet invånare är ungefär detsamma. 

Progressiva politiker i Storbritannien och Danmark stödjer förbudslagar eftersom de är verkningslösa.

Ska vi förbjuda kan vi välja att polisen ska prioritera brott emot förbudslagen, men det finns inget västerländskt land som gjort det. Och det är klokt, polisen har viktigare saker för sig än att jaga folk som tigger pengar. Det andra alternativet är att vi får en symbolisk lag. Som i Storbritannien och Danmark där ett sådant förbud har stöd även av socialdemokratiska partier. Men det ironiska är att progressiva politiker där bara accepterar lagarna eftersom de är så verkningslösa. Hade brittisk och dansk polis startat systematiska och kostnadskrävande razzior emot tiggare hade det säkert blivit en politisk konflikt. Det enda som händer är att polisen godtyckligt kan besluta att fösa bort vissa personer som tigger.

V och fi har fel som vill främja tiggeri.

Tiggeri är besvärande för många människor och det måste politiker ta på allvar. Det finns negativa attityder emot romer i Sverige men mitt tips är att majoriteten av de som är för förbud hade haft samma attityd om det funnits etniska svenskar som tiggt utanför massor av butiker. De har ibland blivit så många att det blivit en störning i människors vardag. Och det handlar inte om att folk inte vill påminnas om att det finns fattiga. Men den retoriken borde det finnas sexsäljare utanför många butiker för att påminna om att det finns sexsäljare. När Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ vill främja situationen (genom att motsätta sig utrymning av privatägd mark som vissa romska grupper ockuperat) för tiggare eller att kommuner ska fixa skolgång åt barn till romer som tigger är det helt galet. Det finns inget som helst "progressivt" att människor ska sitta på sina knän hela dagen för att få slantar från svenskar. Och definitivt inte att göra det enklare att romer från Rumänien tar även med sig barn hit där de tvingas vara på olika skolor tillfälligt.

Tiggeriförbud är ett enormt ingrepp i en västerländsk demokrati.

Staten ska inte främja att romer kommer till Sverige för att tigga. Det är bra att s-mp-regeringen så småningom blev tydlig där. Det bör enligt mig utredas om kommuner som en sista åtgärd ska kunna förbjuda människor att samla in pengar (oavsett om det är romska tiggare eller gatumusikanter) utanför vissa begränsade områden som strax utanför entréer till kulturinstitutioner och butiker. 

Men därifrån till att generellt förbjuda i en hel kommun - eller än värre i ett helt land - är steget långt. I synnerhet som ett sådant förbud även skulle drabba en del svenska medborgare. Att i lag förbjuda människor att söka ekonomisk hjälp från andra människor är ett enormt ingrepp i en västerländsk demokrati och emot civilsamhället (den del av samhället som varken utgörs av stat eller marknad). I synnerhet Moderaterna borde reflektera om det.

Folk som är för tiggeriförbud kan givetvis hänvisa till att Storbritanniens och Danmarks förbud inte drabbat folk orimligt hårt. Men om man vill att ett förbud ska bli verkningslöst varför då införa det från början?

Jonas Sjöstedt behövde en kvinna vid sin sida i Prideparaden i Stockholm.

För första gången har jag kollat en video från HBTQ-siten Qx om Prideparaden i Stockholm. Man kunde där se deltagarna filmade direkt. Granskade inte allt. Men det var en sak som fascinerade mig. När Vänsterpartiet skulle presenteras.

Partiledaren Jonas Sjöstedt verkade närmast generad. Att vara ödmjuk är ibland en bra egenskap. Men kanske inte just i parader. Hans Linde, öppet homosexuell och gruppledare i riksdagen, vinkade mer neutralt. Men mitt fokus hamnade på Christina Höj Larsen (bilden, men den gör inte henne rättvisa och visar inte hennes utstrålning).

Politiker ler ofta inför publik. Det är en del av politiker-rollen. Men Höj Larsen verkade le "på riktigt". Hon var en blandning av fag-hag och transkvinna (trots att hon tydligen är cis-kvinna). Och det är givetvis menat som beröm.

Åkesson och Höj Larsen polariserar flyktingdebatten.

Christina Höj Larsen har som migrationspolitisk talesperson oftast en frän och polariserande ton. Ungefär som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på andra kanten i den debatten. Enligt främlingsfientliga sd har Sverige "massinvandring" även om det är 15 000 istället för 150 000 asylsökande om året. Men mitt tips är att formuleringar som Åkesson och Höj Larsen framför stöter bort de flesta som vill ha en ärlig och nyanserad debatt. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm (öppet bisexuell) är däremot alltid saklig i flyktingdebatter. Hon slänger inte runt sig anklagelser om rasism och fascism som Höj Larsen gör. Sedan håller jag absolut inte med varken mp eller v i flyktingdebatten idag, men det är en annan sak.

Jag har själv tagit ställning för en åtstramad flyktingpolitik även om jag inte ville gå riktigt lika långt som s-mp-regeringen. Men trots det kommer jag att bevaka situationen för HBTQ-flyktingar framåt. Om det får orimliga effekter kommer jag att kritisera det. Jag tror vi är många svenskar som är öppna för argument från olika sidor. Men då vill vi bli behandlade med respekt och inte kallas rasister bara för att vi inte råkar hålla med Vänsterpartiet om flyktingpolitiken. Annars kan vi kalla v för jude-hatande parti eftersom de är närmast fixerade vid att kritisera just det enda judiska landet, Israel. V bör fundera på att inte bara argumentera för "redan frälsta" inom flyktingpolitiken utan att försöka "vinna människors hjärtan". 

"Antingen är ni med oss eller emot oss" är en felaktigt attityd.

Jag är socialliberal och skulle aldrig få för mig att rösta på v (eller sd för den delen). Men Christina Höj Larsen har en betydande utstrålning. Om hon bara dämpade sin attityd "antingen är ni med oss eller emot oss" som hämtad från kristet ultra-konservative George W Bush skulle hon kanske lämpa sig att vara en del av partiledningen.

Jonas Sjöstedt såg så där generad ut vid paraden. Och det tar till viss del emot som bög att framföra följande men det är sant.

Han behövde en kvinna, Christina Höj Larsen, vid sin sida.

Min brutala kritik emot Tasso Stafilidis blev fel.

Hur hårt ska man som granskande bloggare "slå" emot personer som representerar makt i någon betydelse? Trots att man vet att de givetvis också är människor. De är inga robotar som är okänsliga för brutal kritik. Där finns givetvis inget facit. Jag betraktar som min roll att utifrån ett HBTQ- och mänskliga-rättigheter-perspektiv granska ledande personer inom och utanför svensk HBTQ-rörelse.

Blir det fel ibland? Absolut. Och jag tror varje ledarskribent från svenska tidningar gör samma analys. Men oftast handlar det om självkritik i marginalen. I allt väsentligt står jag för mina bloggposter även när jag hårt kritiserat personer. När jag bedömer vilka formuleringar jag ska använda brukar jag ha följande kriterier.

1. Hur allvarligt ett klavertramp varit.
2. Vilken makt personen som gjorde klavertrampet har.

Ju mer makt en människa har desto hårdare kan kritiken bli. Det kan handla om jag i en bloggpost "riktar kritik" eller "riktar skarp kritik", det senare är en hårdare formulering. Hårdast är att kräva en persons avgång. Och just det gjorde jag i en bloggpost för några veckor sedan om Tasso Stafilidis (bilden).

.... Det finns givetvis en risk att kräva Stafilidis avgång. Att göra det betyder förmodligen att han blir kvar på sin post därför att övriga i föreningen inte vill påverkas av folk utanför sin organisation. Men jag ger ett vänligt råd till Tasso. Fram tills du lärt dig vad hedersrelaterat våld och den islamistiska ideologin utgör för hot (det finns förvisso HBTQ-fientlighet inom alla grupper men ofta inte i närheten i medelklassområden som det är i invandrartäta förorter) bör du allvarligt pröva om du är en lämplig ordförande för West pride. På bilden till den här bloggposten har Stafilidis en hög "kapitalist-hatt". Och det är närmast symboliskt. För han är en "gåslever-socialist". Som tjänar massor av pengar och sällan besöker förorter eller bruksorter. Han värnar medelklass-bögar, en grupp han själv tillhör. Och sviker HBTQ-personer där kampen som bäst behövs i hans område, invandrartäta förorter i Göteborg....

Borde inte kallat Stafilidis för "gåslever-socialist".

I sak vidhåller jag min kritik emot vissa av Stafilidis formuleringar till Expressen. Och jag lovar att granska honom igen om jag betraktar det som befogat. Men mina formuleringar blev för brutala. De hade varit lämpliga om det handlat om en minister i s-mp-regeringen. Men Tasso Stafilidis är ordförande i West pride. Med det har han givetvis en viss informell makt. Men han är inte i närheten av att var en del av de främsta makthavarna. Och hans förtydligande inför Expressen i en senare kommentar borde gjort att jag mildrat kritiken emot honom.

Jag drar tillbaka mitt råd att Stafilidis ska avgå som ordförande för West pride. Och jag borde inte spekulativt kallat honom "gåslever-socialist" utifrån en kommentar i Expressen. Jag kollade delar av Stockholm prides parad via Qx-videon och Stafilidis gjorde ett bra jobb där.

Ska man sammanfatta det är det att vi människor alla har en hemläxa att göra. Stafilidis bör noggrannare formulera sig inför journalister. Jag bör noggrannare konstatera om en person jag kritiserar har så mycket makt att hen förtjänar brutal kritik.

Så är vi människor. Ibland blir det fel. Vilken tur att vi alla kan skärpa till oss.

HBTQ-fientliga kd-politiker borde lämnat partiet redan i höstas.

Först ska jag förtydliga att för mig är Kristdemokraterna inte något parti jag planerar rösta på 2018. Kanske partiet åker ut riksdagen då och det skulle jag inte betrakta som en katastrof. Även om kd idag faktiskt är det parti som jag är närmast inom flyktingpolitiken, den är nyanserad och balanserad.

Att jag "försvarar" Ebba Busch Thor är därför att kd idag är i ett avgörande skede att kanske bli ett HBT-vänligt parti om några år. Trots dess mörka historia. Och kd ingår i Alliansen, ett av "blocken" i Sverige. Även om kd skulle försvinna från riksdagen 2018 kommer de ha en hyfsad andel just bland frikyrkliga - den grupp där det idag finns en "värdekamp" mellan HBTQ-vänliga och HBTQ-fientliga. Det är alltså inte ointressant var kd hamnar, i synnerhet inte för de HBTQ-personer som bor i de landsbygdsområden där kd ännu är ett hyfsat populärt parti.

Det är ju tydligt att attackerna nu riktas just emot Ebba Busch Thor. Hon har själv fattat ett drastiskt beslut är kritiken, hon är "liberal-radikal". Så är propagandan. Men bland de kd-politiker som fanns med vid Stockholms pride fanns följande.

Ebba Busch Thor, ordförande 

Emma Henriksson, andre vice ordförande och riksdagsledamot från Stockholms län

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare

Aron Modig, riksdagsledamot från Göteborg, partistyrelseledamot och migrationspolitisk talesperson

Kd närmade sig på allvar HBTQ-rörelsen. 

Med röstsiffrorna 134-102 blev Kristdemokraterna hösten 2015 för nuvarande jämlika adoptionslag för samkönade och olikkönade par. En tydlig majoritet i partistyrelsen hade föreslagit det. De kd-politiker som idag attackerar Ebba Busch Thor för hennes deltagande i Prideparaden är allihop från den sida som förlorade omröstningen. Men det var valda ombud från hela partiet som beslutade att stödja nuvarande adoptionslag.

Det var egentligen där, en oktoberdag förra året,  som kd fattade det avgörande beslutet att på allvar närma sig HBTQ-rörelsen även om partiet ännu har en hemläxa att göra när det gäller flera reformer, i synnerhet lesbiska kvinnors möjlighet att bli inseminerade vid kliniker.  Men att delta i Prideparader blir bara en logisk följd av kd:s politiska beslut senaste åren.

Attacker emot en partiledare med dåliga förtroendesiffror.

Men den HBTQ-fientliga minoriteten i kd kan givetvis inte överpröva beslut fattade av partiets riksting (kongress) hur missnöjda de än är med dem. Det vore ju ett erkänna att de verkligen har förlorat i sin iver att behålla kd som ett HBTQ-fientligt parti. Istället blir taktiken att attackera Ebba Busch Thor som person eftersom hon hittills har svaga förtroendesiffror bland befolkningen generellt. Att attackerna i media sedan skadar kd bekymrar mig mindre, det är deras interna problem.

Om man som kd-politiker/sympatisör verkligen inte klarar av att partiet närmar sig HBTQ-rörelsen borde man lämnat partiet redan i höstas, efter beslutet att bli för nuvarande adoptionslag.


Uppdatering 1.

Även förste vice ordföranden i kd för deltagande i Prideparaden.

Jag har idag haft ett telefonsamtal med Maria Hansson Nielsen, som leder organisationen Öppna kristdemokrater, om stödet inom kd för att delta vid Prideparader. Hon förklarade att Jakob Forssmed som är förste vice ordförande i partiet stödjer det även om han själv inte var närvarande vid paraden i Stockholm.

Det betyder att ordföranden, förste och andre vice ordföranden samt partisekreteraren, de fyra mest centrala personerna inom kd, tydligt är för Prideparad-deltagande. Om politiker i Kristdemokraterna inte har tilltro till att de fyra tillsammans ska kunna avgöra vilka arrangemang partiet ska medverka i - då har partiet mycket större problem än bara just debatten om Prideparaden i Stockholm.

HBTQ-fientliga minoriteten i kd attackerar Ebba Busch Thor. Igen.

Kristna tidningen Dagen publicerar idag några artiklar om den interna kritiken inom Kristdemokraterna emot att partiets ordförande Ebba Busch Thor deltog i Prideparaden i Stockholm. Det handlar bl.a. om f.d. riksdagsledamoten Annelie Enochson, ökänd för sina HBTQ-fientliga kommentarer i media. Även Svenska dagbladet har en artikel om hennes attack på Busch Thor.

.... – Jag står bakom KD för att jag står bakom vår ideologi. Men hbtq-rörelsens ideologi stämmer inte överens med KD:s. Det har inget att göra med allas lika värde, för det har vi stått för för sedan dag ett....

Den där förnekelsen inom betydande delar av Kristdemokraterna (inte bara den kvarvarande HBTQ-fientliga minoriteten) inför partiets förfärliga historia inom området är fascinerande. Partiet var tydligt homofientligt fram till slutet av 1990-talet. Så sent som på 1980-talet framförde dåvarande partiledaren Alf Svensson att det visserligen inte var lämpligt att förbjuda homosexuella relationer men att det kanske inte heller var för individens eller samhällets bästa att sådana relationer fanns. Partiet har motsatt sig nästan alla reformer när de genomfördes för att efteråt ofta bli för dem.

Även kamp emot diskriminering av funktionshindrade.

När Dagen ringt runt till kd-distrikten visar det sig att antalet som lämnat partiet för att Ebba Busch Thor var med i paraden i Stockholm är synnerligen få. Kd:s ordförande i Jönköpingsdistriktet, Camilla Rinaldo Miller, lämnar en kommentar om funktionshindrade.

.... Hon menar att KD står fast vid de grundvärderingar som partiet alltid stått för, alla människors unika värde. – Jag hade önskat en parad för alla. Det finns andra grupper som känner sig lika utsatta, funktionshindrade till exempel....

Prideparader vänder sig till alla som är för centrala värderingar om kamp emot HBTQ-fientlighet, rasism, sexism, diskriminering etc. Och det gäller givetvis även att tydligt bekämpa diskriminering av funktionshindrade. Malmö pride håller på nu. Ett seminarium idag, tisdag, har rubriken "HBTQ-personer med funktionsnedsättning - en dold population".

Pridefestivaler handlar om kamp emot varje typ av diskriminering.

Malmö pride.

Blir inte så många bloggposter den här veckan av flera orsaker..

1. Det är Malmö pride och jag har varit på några och planerar besöka ännu fler arrangemang.

2. Behöver en "paus" efter de intensiva blogg-veckorna fram till Stockholm pride häromveckan.

Har kollat runt på diverse siter om Prideparaden i Malmö i lördags. Till min förvåning var det en närbild av mig. Siten Lokaltidningen visar att jag hade gul Amnestytröja i paraden och givetvis mitt regnbågshalsband. Den andre mannen på bilden är också Amnesty-engagerad. 

HBTQ-kultur. Test.

Från presentationen av Test (2013)  regisserad av Chris Mason Johnson.

Frankie is the newest, skinniest and most mocked member of an up-and-coming modern dance company in San Francisco. The year is 1985. As six muscular male dancers tumble their way through athletic choreography, Frankie stands on the sidelines, mirroring the movement and looking a little weak. The choreographer stops the music and yells at Frankie to “dance like a man!” On the sidelines, Todd watches. Todd is an established dancer in the same company and the bad boy to Frankie’s innocent. They’re friends - opposites attract. For Frankie, the city offers no relief from the bullying at work: a newspaper headline asks “Should Gays Be Quarantined?” while fresh graffiti screams “AIDS Faggot Die!” Frankie turns away and, with his bright yellow Walkman clipped to his belt, retreats into a music-filled trance. When one of the male dancers is injured Frankie must perform in his place. It’s the classic test of skill and character, and Todd helps Frankie prepare. Outside of work, as Frankie and Todd’s friendship deepens, they each face a different kind of test: the newly-named disease is spreading fast and no one seems to know anything about it, except who it targets. Together the friends navigate a world full of risk that is also, now and then, full of hope.

Trovärdighet om gay-kulturen.

Huvudrollsinnehavaren är alltså Frankie (spelad av Scott Marlowe som för övrigt är dansare själv yrkesmässigt). Han gör en stark debut i filmsammanhang. Marlowe får oss verkligen att känna sympati för hans rollfigur. Både när det handlar om festande på klubbar och när han oroar sig för att fått aids som då närmast betraktades som en dödsdom. Frankie blir ibland ovän med sin kompis och danskollega Todd (Matthew Risch) som till sin karaktär är annorlunda. Han gillar många tillfälliga sexuella förbindelser, t.o.m att sälja sex.

Ska en film eller bok göras om bögar på 1980- och 90-talet måste det finnas en trovärdighet. Jonas Gardell hade det givetvis i den, med rätta, hyllade bok-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Och Chris Mason Johnson vet också att fånga nyanserna, de sociala koderna som fanns bland många bögar. I Sverige, USA och andra länder. Men tack och lov förblir rollkaraktärerna människor, inte parodier.

Något förskönande om hiv-aids-situationen i San Francico.

Eftersom jag älskar 80-talskulturen är filmen fascinerande bara av den orsaken. Även om den fångar delar av kulturen väl vill jag dock hävda att den ibland är något för "moderniserad" för att vara riktigt genuin att gestalta de åren. Men det är bara en kritik i marginalen. En mer allvarlig invändning är att situationen för män som har sex med män i San Francisco här något förskönas. Regissören har själv förklarat att han inte vill göra en film främst om hur hemskt det var att vara bög i staden 1985. Jag kan förstå den hållningen, givetvis fanns det positiva saker även då. Men just det året var gayrörelsen närmast i en kollektiv depression just i San Francisco.

Filmen är ingen dokumentär.

Den sjukdom som senare skulle kallas hiv spreds bland män som har sex med män först i New York (1983 var krisen ett faktum inom gay-rörelsen, för första gången jobbade folk från hela rörelsen i staden tillsammans för något, att försöka hindra spridningen av sjukdomen), sedan i San Francisco (1984 fattade gay-aktivister där hur fruktansvärt allvarlig situationen verkligen var) och därefter till många andra städer, inklusive Stockholm (1985-1986).

Å andra sidan är det här ingen dokumentär. Det här är en film om några rollkaraktärer som påverkas av hotet av att fått hiv. Samma år som det för första gången fanns möjlighet att göra test för att få reda på sin hiv-status. Och där är filmen bra. T.o.m. mycket bra. Om än inte perfekt.

Trailer (Youtube)

Intuition.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....

Maj 2016.

EU hade träffat ett avtal med Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan (bilden)  för att begränsa antalet asylsökande som kom till unionen. Vi kunde konstatera några saker som för mig var argument för att behålla avtalet.

1. Samtliga 28 länders regeringar i EU, inklusive den svenska s-mp-regeringen, stödde avtalet.

2. Jag är en varm EU-anhängare.

3. Senaste året har jag tagit tydlig ställning för att Sverige flera år framåt bör ha en stram flyktingpolitik för att ge de asylsökande och flyktingar som redan finns här en ärlig chans att bli integrerade och för att minska kraftigt ökade kostnader.

4. Avtalet EU-Turkiet har varit effektivt i betydelsen att det kraftigt minskat antalet asylsökande till Balkanhalvön.

Det var alltså med viss tvekan jag 23 maj i en bloggpost tog ställning för att EU bör bryta avtalet med Turkiet. Jag visste givetvis att EU:s president Recep Tayyip Erdogan (bilden) var en islamist. Men formellt var Turkiet en demokrati om än med betydande brister. I praktiken en halv-demokrati.

Augusti 2016.

Givetvis visste jag inte något som helst i maj om vad som kulle hända senare på sommaren. Där Erdogan nu efter ett kuppförsök närmast inför en diktatur. Att asylsökande till EU ska skickas tillbaka till just Turkiet är efter det närmast bisarrt. I en situation där förmodligen massor av människor snart kommer tvingas lämna Turkiet och söka asyl i andra länder.

Vad var det som fick mig att den där maj-dagen ta ställning emot EU-avtalet? Förmodligen intuition. Något som ibland kallas kvinnligt men lika mycket är manligt. Eller mänskligt. Jag fick en känsla av att något inte stämde när EU träffat avtalet med Erdogan. Något fanns bortom de "logiska" argumenten från diverse politiker om hur bra avtalet var. Jag kunde inte riktigt förklara det logiskt, men det var en känsla. Och tyvärr fick jag rätt.

Ibland kanske vi måste lita just på vår intuition.


Uppdatering 1.

Jag är ingen "flum-liberal"

Ni som följer min blogg vet jag inte är någon PK-människa, inte långt ut på vänsterkanten, inte någon "flum-liberal". Enligt mig är "ingen människa är illegal" en fånig klyscha inför en debatt där det ofta är målkonflikter som ska tas på allvar. Jag respekterar att ibland måste det föras real-politik som inte är förenligt med idealism. Ibland krävs det hårda beslut på kort sikt för att värna mjuka värden på lång sikt. 

Men EU:s flyktingavtal med despoten Erdogan är oetiskt. Redan innehållet i sig är tveksamt även om jag fattar varför det blev ett avtal i en akut situation där EU:s yttre gränser brakade ihop. Men hade EU gjort en sådan här deal med ett demokratiskt land hade det varit en sak, här handlar det om Turkiet.

USA är idag tuffare än EU gentemot Turkiet.

EU har sedan 1970-talet verkat för mänskliga rättigheter medan NATO (som jag är för att Sverige ska medlem i) förr struntade i om dess medlemsländer var demokratier eller inte i kampen emot hotet från dåvarande totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen.

Det ironiska är att förhållandena är de omvända idag. USA:s utrikesminister John Kerry hotar Turkiet med att bli uteslutet ur NATO som sista åtgärd trots att det skulle skadat USA:s intressen i regionen enormt.. Men från EU finns det inga som helst "hot" om att avbryta flyktinguppgörelsen och planerade visumlättnader med Turkiet. Budskapet är närmast "vi vill att ni inte klubbar oppositionen för hårt". 

EU.s flyktingavtal med Turkiet är "just plain wrong" för att använda retorik från USA.