Skuld.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Först vill jag varna eventuella besökare från vampyrserien True Blood. Den här bloggposten handlar om kristendom. Gillar du inte det ämnet var vänlig lämna bloggen omedelbart. (jag betvivlar i.o.f.s. att några av de vampyrerna kan svenska förutom möjligen någon som har Skarsgård som efternamn).

Sedan jag startade min blogg maj 2009 har jag då och då skrivit mina "fredagskrönikor". Det är kanske dags att avslöja var jag hämtat inspirationen till dem från. Men först vill jag säga att jag konstaterat att för vissa av mina bloggbesökare har mina krönikor varit populärast. Någon människa skrev att jag oftare borde ha sådant material här på bloggen.

Jag förklarade då att om jag ska skriva en bloggpost om någon politisk händelse kan jag fixa det inom en halvtimme. Så rutinerad är jag. Sedan vet jag att det låter skrytsamt. :-)

Men att skriva "fredagskrönikor" är svårare. Det måste vara genuint. Annars blir det inte bra.

Min inspiration har jag hämtat från Amos, en tidning som ges ut av Svenska kyrkan. För första gången fick jag för några år sedan en kristen tidning som faktiskt respekterar sina läsare. Som hellre ställer frågor än lämnar svar. Där vi läsare själva får avgöra hur vi resonerar. Faktum är att när jag i min brevlåda samma dag fått någon gaytidning och Amos har det varit svårt att avgöra vilken av dem jag ska läsa först. Det säger något om hur intressant tidningen är.

Men jag har givetvis inte kopierat konceptet. Min blogg är sekulär och det är jag mycket tydlig med. Jag argumenterar inte för någon religion utan granskar kritiskt kristendom, islam, judendom och andra religioner. Kanske någon då tycker att det är en paradox att jag i mina "fredagskrönikor" ofta har referenser till kristendomen. Jag ska därför förklara hur jag resonerar.

För det första har jag alltså hämtat inspiration från en kristen tidning som diskuterar mänskliga frågor. För det andra har debatten om en könsneutral äktenskapslag de senaste åren ofta varit mellan HBT-vänliga personer och konservativt kristna. Det har då varit viktigt att visa att man kan diskutera både etik och Bibeln utan att för den skull var negativ till homorelationer. Det skriver jag även om jag inte själv identifierar mig som kristen. För det tredje är det ett faktum att kristendomen, på gott och ont, är en del av Sveriges kulturarv.

För det fjärde har jag inget som helst emot att folk som är kristna, muslimer, judar eller annat på sina bloggar argumenterar för sin tro. Det är givetvis legitimt precis som politisk retorik för ett visst parti. Men min blogg argumenterar för ett sekulärt samhälle där staten inte favoriserar någon viss religion.

Jag brukar skriva att jag inte identifierar mig som kristen. Men jag skulle idag inte kalla mig för ateist. Ett viktigt förtydligande är att det samfund jag är "närmast" är Svenska kyrkan. För några år sedan besökte jag i Malmö en del kyrkor, en synagoga och en moské. Jag konstaterade då att moskén var mest främmande för mig när det gäller kultur även om jag därmed inte säger att det skulle vara sämre människor där. Det var annorlunda.

Men jag noterade också att för mig var katolska kyrkan (nära Stadsteatern i Malmö) lika främmande som synagogan jag besökte. Återigen vill jag säga att jag trots det givetvis respekterar de människor som var där.

Vad är då centralt i kristendomen? Jag som känner mig fri och kritisk emot både Svenska kyrkan och Bibeln har konstaterat att det nog är Jesus på korset. Det är något som följt Europa i århundraden. Visst kan ni se Jesus lida på korset?

Folk kan vara hur negativa som helst emot kristendomen, ibland befogat, men när vi ser Jesus plågas på ett kors, blir kristendomen annorlunda. Aldrig är väl kristenheten så sårbar som då. Jesus tvivlar ju enligt Bibeln själv på om han har stöd av Gud.

Den tyska gruppen Enigma gjorde 1990 en låt, Mea Culpa (min skuld). Jag kan rekommendera den "katolska versionen". Inte bara för att låten är vacker utan för att en del präster i mässor i Sverige har sjungit refrängen om Jesus.

Varför har då Jesus på korset blivit en så central bild i Europa i 2000 år? Vad vill Bibeln egentligen säga med det? Min teori är att vi människor ibland känner skuld. Vi är otillräckliga. Vi vill göra bra saker men når inte alltid våra ideal. Det gäller för oss alla.

Ännu tydligare blev det i Europa innan vi skapade välfärdssamhällen här. Människor for illa. Givetvis orsakar det bland en del människor känslor av skuld. Jag var för några veckor sedan på ett ställe för f.d. narkomaner i Malmö. Som jag berättat besöker jag det även om jag aldrig själv använt narkotika. Den fredagkvällen hade en missbrukare dött. Han hade återfallit i en överdos. Det som jag reagerade mest över var att han bara var 30 år. Så meninglöst. Ingen bör känna skuld kanske men en del i hans närhet gör det nog trots det.

Hade någon frågat Jesus (som jag känner honom utan att vara kristen men följt Bibeln) om vi människor bör känna skuld hade nog Jesus svarat följande. "Ni bör inte känna skuld, men ni bör känna ansvar för era medmänniskor".

Skuld är ofta destruktiv. Det skapar försvarsreaktioner. Men ansvar har vi alla. Trots att vi alla inte alltid gör det vi vill göra. Trots att vi inte är perfekta. Följer man vad som skrivs i Bibeln var inte heller Jesus perfekt. Han tvivlade. Oavsett om vi tror på någon religion eller inte är det värt att konstatera följande.

Känn inte skuld. Men känn ansvar för dina medmänniskor.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.