onsdag 30 november 2016

HBTQ-rörelsen måste öka pressen på s-mp-regeringen.


Ska man sammanfatta vad politik i en västerländsk demokrati ytterst handlar om är det vilka konflikter en politisk majoritet är beredda att ta. Hur starkt stödet och motståndet är för vissa reformer. Det handlar om att skapa ett förändringstryck för nya positiva reformer. Men också ibland ett tryck att behålla sådant som redan är genomfört.

När jämställdhetsministern Åsa Regnér (s) häromdagen i en debattartikel förklarade att s-mp-regeringen tagit hänsyn till kritiken - från höger till vänster - emot direktiv som kunnat tolkas som försämringar av lss-lagen för funktionshindrade var det ett synnerligen bra exempel. Det handlar inte om att politiker från s och mp vill folk med funktionsvariationer illa men att de tidigare gjort kalkylen att de inte varit tvungna att lyssna på kritiken. I slutet av 2016 gör de däremot - säkert helt rätt - analysen att det inte är en strid regeringen politiskt kan vinna.

S och mp sviker löften från 2014.

När vänstertidningen Stockholms fria nu riktat frågor till regeringskansliet och fått vissa välvilliga kommentarer är det viktigt att ha med det där perspektivet. Socialdemokratiske sjukvårdsminister Gabriel Wikström (bilden) lämnar inga som helst löften om förbättringar förutom det som s-mp-regeringens meddelat tidigare. Det är positivt att han - igen - signalerar att tvångssteriliserade bör få skadestånd. Hans kommentarer är dock som att någon kock plockar fram gammal mat, mixar om det och låtsas att det är en ny buffé.

Men både Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade i valrörelsen 2014 att om de hamnade i en ny regering skulle det startas en utredning om införande av ett tredje juridiskt kön. De förklarade att det var viktigt att utreda om barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare. Att en könsneutral föräldraskapspresumtion snabbt skulle införas. Inget av det har hänt. När det gäller att utreda att avskaffa informationsplikten för hiv-positiva - även det ett tydligt löfte från s och mp 2014 - har det förvandlats till en försiktig analys av hur lagen tillämpas. Statsminister Stefan Löfven (s) åker till Saudiarabien för att främja svensk export. Helst hade han velat fortsätta sälja även militärt materiel till den HBTQ-fientliga, judefientliga och kvinnofientliga diktaturen. Men där blev trycket för starkt utifrån. Socialdemokraterna kan trösta sig med att de alltid får stöd av Moderaterna i sådana sammanhang.

Det handlar om att pressa politiker i HBTQ-vänlig riktning.

Sedan har nuvarande regering också gjort en del bra saker inom HBTQ-området. Men det gjorde förra borgerliga regeringen också. Inget tyder på att reformtempot för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queerpersoners rättigheter blivit snabbare nu än med den regering där Kristdemokraterna var ett av partierna.

Politik handlar just om att sätta tryck på regeringar och politiska partier att förändra sig i den riktning man vill driva dem. Så krasst är det faktiskt. För oss i HBTQ-rörelsen handlar det om att pressa politiker och andra människor med makt så tydligt att de så småningom bedömer att de har mer att förlora än vinna att strunta i våra krav.

Svårare är det inte.


tisdag 29 november 2016

Gränskontrollerna måste absolut avskaffas februari 2017.



Jag bara måste blanda mig i den här debatten. Skåne skadas allvarligt av nuvarande gränskontroller införda av s-mp-regeringen med brett stöd i riksdagen. Situationen har nu nått så långt att kontrollerna tydligt försämrar även för nyanlända att få sitt första jobb. Åtgärden riskerar nu att förvärra utanförskapet i Malmöregionen. Det handlar även om bl.a. HBTQ-personer i Skåne som får ett jobb i Köpenhamn.

Även om jag är liberal och har fri invandring som vision (som dock inte kan genomföras ens på medellång sikt) har jag tagit ställning för att Sverige ska ha en stram flyktingpolitik närmaste åren. För att få ordning och reda och ge människor som redan finns här en ärlig chans att bli integrerade och att de ska få ett värdigt emottagande. Jag ställde mig bakom  - precis som de flesta riksdagspartier - när svenska regeringen beslutade i slutet av 2015 att folk som ska åka till Sverige måste ha en giltig id-handling. Även om det inskränker asylrätten till viss del. Då var det en akut kaotisk situation där flyktingpolitiken i Skåne havererat. Att inte göra något i den situationen hade varit ansvarslöst.

Det handlar inte om politisk korrekthet.

De som sedan länge vill avskaffa id-kontrollerna hävdar att få idag fastnar med att inte ha giltiga handlingar. Men det kan givetvis delvis bero på kraven, hade id-kontrollerna släppts kunde det bli något annorlunda. Trots den invändningen har vi hamnat i en situation som är fullständigt orimlig i Skåne. Varningarna hörs här från massor av folk som verkligen inte gör det för att de är "pk". Det handlar om skånska direktörer i kostym eller dräkt och som aldrig skulle få för sig att demonstrera. Det handlar om hur näringslivet i Skåne och Själland ytterligare ska bli en gemensam tillväxtregion, Nordens största. Om hur nya invandrare - och unga generellt - ska få sitt första jobb. Eller inte få det där jobbet p.g.a. byråkratiska hinder som gränskontroller. Något som orsakar att företag nu lämnar regionen.

Mitt tålamod har varit betydande just för att det bli måste ordning och reda i flyktingmottagandet. Att saker ska fungera på riktigt. Men nu är mitt tålamod slut. Jag utgår från att gränskontrollerna försvinner februari 2017.

Att s-mp-regeringens tveksamma förlängning av dem i början av november blir den absolut sista-

Jag använde själv transfobi som förolämpningar på gay-klubbar på 1990-talet.


Vi i svenska HBTQ-rörelsen måste göra upp om den transfobi som ännu finns i den.

I förra bloggposten kommenterade jag den nya föreningen Transförsvaret. Jag besökte för första gången ett gay-ställe 1990 i Lund där jag då var student. Gick förbi stället många gånger innan jag tog mod till mig och besökte dess café. På 1990-talet använde jag på gay-discon (som det hette då) i Malmö själv föraktfulla kommentarer som "du är bara en fjolla" om någon icke-maskulin man kommenterat något elakt eller negativt. I princip räckte det som att avvisa någon då.

Partnerskapslagen var det enande projektet i gay-rörelsen på 1990-talet.

Det hade jag givetvis aldrig gjort idag (utan bara förklarat varför det var fel att bete sig elakt eller negativt) men då fanns det ingen debatt i gayrörelsen om det, den "progressiva" rörelse jag var en del av. Jag tror massor av cis-bögar på 1990-talet betedde sig just så. Vi hade ingen kunskap om transpersoner precis som heterosexuella inte hade kunskap om homosexuella på 1970-talet. Vi homosexuella och bisexuella män kämpade med att själva bli respekterade i samhället. Visst förtjänade vi att ingå partnerskap (som infördes 1995). Nästan som olikkönade par.

Idag framstår partnerskapslagen som en udda kompromiss men då var den ofantligt viktig. Vi i homorörelsen (som det hette då) kunde bråka internt om allt annat på 1990-talet. Om samkönade par verkligen borde få adoptera i ett relativt homonegativt samhälle, om RFSL var vänstervridet, om  Moderaternas svek inom gay-politiken var ett tecken på fientlighet eller ointresse, om gayställena spelade för mycket av den senaste trendiga musiken etc. Men en sak var vi alla rörande ense om - partnerskapslagen var mycket bra. Det var det enande projektet.  Även vissa homoaktivister långt ut på vänsterkanten som egentligen tyckte statssanktionerade relationer som äktenskap och partnerskap var förlegat höll något motvilligt med- lagen var bra.

Vi manliga bögar var i alla fall inte som fjollorna.

Många av oss ville slippa bli ihopkopplade med en ännu mer stigmatiserad grupp, androgyna personer. Så resonerade vi givetvis inte explicit då men i efterhand konstaterar jag att det var så. "Fjollorna" var ännu mindre respekterade än oss som var manliga bögar. Vi hade en grupp att peka på - "vi är i alla fall inte som de är". Det är givetvis inte någon ursäkt, men en förklaring.
För närmare 15 år sedan blev det för mig en aha-upplevelse för mig att transpersoner är än mer förtryckta än vi som är homosexuella. Och resten är historia om hur jag blev aktivist för transpersoners rättigheter. 

Nya radikala föreningen Transförsvaret har både rätt och fel när de ockuperade Socialstyrelsen.


Transförsvaret (bilden är deras logga) är en ny förening för transpersoners rättigheter. 21 november genomförde ca  50 aktivister från föreningen en ockupation av socialstyrelsen. Jag är själv homosexuell cis-person och är en av de i Sverige som har bäst koll på HBTQ-politiken historiskt och idag. Från organisationens hemsida.
.... Pride är mycket fest men lite verkstad där transpersoners närvaro fortfarande inte är självklar. Aktivismens närvaro tar ofta ett steg bakom festandet och firandet. Detta i kontrast till 1979 när socialstyrelsen ockuperades av aktivister. Kravet att avskaffa homosexualitet som en psykisk sjukdom fick omedelbar effekt. Varför, kan man fråga sig, slutade man med något som fungerade....
Att sjukdomsförklaringen av homosexualitet avskaffades snabbt efter ockupationen av socialstyrelsen 1979 var faktiskt mer tur än skicklighet. Myndigheten hade sedan flera år diskuterat internt om den skulle genomföra reformen, de flesta politiker hänvisade till just socialstyrelsens pågående arbete. Chefen för myndigheten, Barbro Westerholm, (som då inte var med i något parti, senare l-politiker) lyssnade på ockupanterna (med motiveringen att de inte verkade farliga vilket en del av hennes kolleger trodde) och genomdrev sedan snabbt en förändring. Reformen hade genomförts även utan ockupationen men påskyndades av den och det blev även viss media av aktionen. Något som på sikt gynnade homorörelsen. Men det hade varit en helt annan sak att genomföra ockupationer i riksdagen, det hade förmodligen inte lett till något positivt, snarare tvärtom.
.... Många lider av ångest, stress och depression och nästan alla har förlorat bekanta eller vänner till antingen våld, otillräcklig vård eller psykisk ohälsa. Att sjukdomsförklara ”transsexualism” snarare än obehaget av dysfori sjukdomsförklarar transpersoner; Det är inte sällan en ursäkt till transfobiskt våld, okunnig sjukvårdspersonal eller destruktivt självhatande....
Stötande att kalla sjukdomsförklaring för "ursäkt" för våld.

Att Transförsvaret kallar sjukdomsförklaringen för en ursäkt för transfobiskt våld är både fel och stötande. Våldet emot homosexuella minskade inte på 1980-talet därför att sjukdomsklassificeringen tagits bort, snarare tvärtom därför att bögar och lesbiska blev mer synliga. Ansvariga inom Transförsvaret är synnerligen naiva om de tror folk som hatar ger sig på just transsexuella och inte transvestiter med hänvisning till att att transvetism togs bort i sjukdomsförklaringen för några år sedan. De som hatar transpersoner håller inte koll på socialstyrelsens sjukdomsklassificering, jag lovar.

Stötande är att våldet ursäktas, när det är helt oacceptabelt. Transförsvaret syftar förmodligen på att våldet förklaras (vilket inte är detsamma som ursäktas) av sjukdomsklassificeringen men då borde de också formulerat sig annorlunda. Men även att våldet förklaras av det är alltså fel. Transförsvaret borde också känna till att klassificeringen delvis finns kvar för att motivera att det offentliga (skattebetalare) ska betala medicinska operationer i samband med att någon vill förändra sin kropp. Mitt tips är att Transförsvaret vill att skattebetalare även framåt ska bekosta dyra "könsbytesoperationer". Men om en "frisk-förklaring" av transsexuella kombineras med skattebetald vård för sådana operationer vore det givetvis det bästa.

HBTQ-rörelsen måste få provocera och inte bara "sprida kärlek".

När det är framfört har Transförsvaret flera viktiga poänger. När en främlingsfientlig grupp häromåret ville genomföra en parad i en invandrartät förort till Stockholm kommenterade en Prideaktivist "Pride-evenemang handlar om att sprida kärlek och inte om att provocera". Det är givetvis ohistoriskt och absurt. Därför att HBTQ-aktivism och Prideparader alltid provocerat många. Ett HBTQ-evenemang som inte får provocera någon är inte värt något. Precis som att konst (som Lars Vilks Muhammed-tavlor) som inte får provocera någon är en absurd vision. Men givetvis bör aktioner vanligen hållas inom lagens gränser, civil olydnad är bara (ibland) berättigad i situationer där varje annat alternativ inte verkar fungera. 

Transförsvaret har också rätt i att Pride-evenemang i Sverige senaste 10 åren blivit "av-politiserade". Företag och myndigheter tävlar om att förbättra sitt varumärke genom att delta i parader. Vilket givetvis egentligen är positivt, det motsatta (som i bl.a. Ryssland) vore förfärande. Men risken är också att Pride-evenemang så småningom bara handlar om att "sprida kärlek" (för att referera till en tidigare kommentar) utan något politiskt innehåll. De första gay-evenemangen (där den grupp som vi idag kallar transpersoner var en viktig del) var synnerligen politiska och möttes sällan av kärlek.

Avskaffande av juridisk könstillhörighet inte aktuellt idag.

Jag bifogar här "kraven" från Transförsvaret utan att ta ställning till varje del. Ni som följer min blogg vet dock att jag driver att riksdagen bör införa könsneutrala personnummer samt stödjer ett utredningsförslag om att 15-17-åringar (med vårdnadshavares godkännande) i undantagsfall bör ges tillstånd till "könsbytesoperationer". Jag är inte beredd att föreslå avskaffande av juridisk könstillhörighet i ett samhälle där könsstatistik ännu är viktig i kampen för jämställdhet, men på sikt är det givetvis möjligt. Övriga reformer bör kunna diskuteras och för- och nackdelar bli en del av den politiska debatten.
· Uteslut socialstyrelsen från transvården och ta bort dess makt i transpersoners identitet. · Ta bort restriktioner för icke-binära transpersoner inom transvården.
· Standardisera transvården genom hela landet så att transpersoner inte behöver resa över landet för kompetent vård.
· Förbjud onödiga ingrepp på intersex personers könsorgan utan deras egna tillstånd och önskan.
· Forska och gör statistik kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående.
· Ta bort restriktioner för asylsökande transpersoner inom sjukvården.
· Reducera väntetider i vården och hos myndigheterna genom att ta bort onödiga möten, prövningar och obligatoriska ”provperioder”.
· Avskaffa juridisk könstillhörighet och inför könsneutrala personnummer.
· Avsluta all deportering av asylsökande HBTQ-personer till länder där de sätts i fara eller saknar grundläggande skydd och rättigheter.
· Öka möjligheten att spara könsceller utan krav på diagnosen ”transsexualism”.
· Sänk åldersgränsen inom transvården för unga transpersoner.
· Öka möjligheten för alternativa könskorrigerande ingrepp såsom typer av orkidektomi och hysterektomi.
· Öka möjligheten för sekundära transitionsbehandlingar såsom mastektomi eller hårborttagning.

Uppdatering 1.

Den här bloggposten har mötts av hat från vissa vänsterextremister inom HBTQ-rörelsen.

Redan inom några timmar efter att jag publicerat den här bloggposten och tipsat om den på Transförsvarets faceboook-sida har jag mötts av hat från vänsterextremister i social media. Men jag vill citera Michelle Obama.
When they go low, we go high.
Jag förstår att många transpersoner haft det tufft men jag tror inte de inom gruppen som nu sprider hat emot mig i social media är representativa för gruppen. Tvärtom att de flesta gillar mitt enträgna engagemang för trans-rättigheter. Men till vänsterextremisterna vill jag framföra. Ni som hatar mig önskar jag allt bra. Ärligt. Många av er har identitetsångest men jag är verkligen inte den som är orsaken till den. Tvärtom har jag fått Dagens nyheter att nästan varje år sedan 2002 och även i två EU-parlamentsval ha artiklar om mina HBT-rapporter. Jag påverkar mer än många styrelseledamöter inom RFSL även om de också gör ett viktigt arbete.

Det som provocerat en del är att jag kallar mig en av de 50 ledande HBTQ-aktivisterna i Sverige. I Jantelagens Sverige är det givetvis just lika provocerande som när någon transperson hävdar hen varken är man eller kvinna. Men jag vidhåller att jag är det. Jag påverkar ibland rakt in i regeringskansliet..

En del transpersoner på vänsterkanten må hata mig men jag lovar att kämpa för deras mänskliga rättigheter. Varje dag i veckan. Även de förtjänar trans-vänligare lagar. ;-)


Uppdatering 2.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet är för Transförsvarets förslag på reformer.
Det största partiet utanför riksdagen, fi, meddelar på sin hemsida att det ställer sig bakom förslagen på reformer från föreningen Transförsvaret. Även pp, det näst största partiet, utanför svenska parlamentet ger stöd genom dess partisekreterare Anton Nordenfur. För ordningens skull vill jag påpeka att det alltid är lättare för oppositionspartier att ta ställning för radikala förslag än för de som är med i regeringen. För partier utanför riksdagen blir det än enklare. Feministiskt initiativ har en förmåga att just fixera sig vid män-kvinnor i många debatter, där har Piratpartiet betydligt större trovärdighet genom att de utgår från individens rättigheter.  Men när det är framfört är det tydligt att fi och pp bildar en opinion som idag visserligen bara samlar 3-4 % tillsammans men om några år kan influera även riksdagspartierna när det gäller de här förslagen, kanske främst mp, v och l. 






måndag 28 november 2016

HBTQ-kultur. Tid för vila - Johann S Lee.


Från presentationen av Tid för vila (2015) av Johann S Lee.
En långvarig relation i upplösning. En familj i disharmoni. Och ett land i förändring? Kuan Ming börjar närma sig fyrtio och känner sig mer och mer främmande inför Singapores ungdomsfixerade och ytliga gayscen. Till och med relationen med pojkvännen Josh börjar kännas tom och Kuan är inte alls tillfreds med livet. Samtidigt råder stor turbulens i hans familj. Hans yngre bror har nyss kommit ut som homosexuell, medan deras gravida syster engagerat sig i ett kristet samfund som är känt för sin skarpa hbtq-kritik. Men Kuan Ming kan inte ana hur hans liv är på väg att förändras. Tid för vila är en urban relationsroman, skriven med både humor och ömsinthet, som kretsar kring homosexuellt föräldraskap....
Det är förvånande hur "västerländsk" den här berättelsen är trots att det handlar om Singapore. Förutom att attityderna där är mer konservativa än i Västeuropa när det gäller bl.a. HBTQ-rättigheter. Det finns ingen religion i majoritet i landet men buddism är den vanligaste minoriteten, därefter kristendom. Singapore är Asiens rikaste land men är auktoritärt styrt och ingen västerländsk demokrati, snarare jämförbart med Ryssland inom gruppen "halv-demokratier". 

Singapores lagar är tydligt homofientliga. Samkönade manliga relationer är ännu totalförbjudna även om lagen sällan tillämpas. Det hålls Prideparader och det finns HBTQ-barer. Många politiker berättar att de ogillar sådant men accepterar det i praktiken. Dubbelmoralen är tydlig.

Trygghet och längtan efter något annat.

Tid för vila handlar främst om att huvudpersonen Kuan som är närmare 40 år känner sig inte längre hemma inom den ofta ungdomsfokuserade gaykulturen utan längtar efter något annat. Det gör däremot hans pojkvän och sambo. Det skulle kunna vara en allmänmänsklig berättelse men riktigt så enkelt är det inte. Heterosexuella i Singapore förväntas att i sin ungdom bilda familj med barn. För homosexuella finns klubbarna, barerna, gay-siterna och (för män) bastuklubbarna som möjliga alternativ. Att ett bögpar och ett lesbiskt par fixar att de blir föräldrar är tufft i ett konservativt samhälle. Men givetvis inte omöjligt.

Den här boken borde blivit betydligt kortare. En del teman kommenteras igen och igen. Personporträtten är till en början onyanserade men det blir bättre så småningom. Lee har en känsla för detaljer i vardagen, saker som avslöjar perspektiv. Ett bögpars något kitchiga hem kan symbolisera såväl trygghet som längtan efter något annat. Och paradoxalt blir boken just där också allmängiltig.

Tid för vila är inget mästerverk men godkänd.

lördag 26 november 2016

S-mp-regeringens policy emot hatbrott innehåller få nya åtgärder.


I torsdags meddelade s-mp-regeringen att de antagit Nationell plan emot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Från dokumentet.
.... Regeringen använder begreppet liknande former av fientlighet i betydelsen ideologier, uppfattningar eller värderingar som ger uttryck för fientlighet mot människor som uppfattas bryta mot samhällets normer när det gäller t.ex. sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Det kan ta sig uttryck i t.ex. homofobi, bifobi och transfobi. Arbetet mot dessa former av fientlighet är en självklar del av planen och dess åtgärder, men av språkliga skäl kommer ibland endast ordet rasism användas även när homofobi och transfobi omfattas....
Mer polariserad debatt.

Jag välkomnar att regeringen lämnat den här planen. Rasism, främlingsfientlighet och HBT-fientlighet är allvarliga problem. Som det förtydligas i dokumentet finns det en paradox. Människor i Sverige har generellt blivit mer toleranta senaste decennierna. Samtidigt har det blivit en "motreaktion" där de extremt intoleranta mobiliserat sig mer än tidigare, i synnerhet i social media.
.... Att.... anse att olika kulturer inte kan samexistera, har kommit att bli uttryck för rasism i dag....
Där har dock regeringen fel. Rasism handlar om att människor har olika värde efter hudfärg och etnicitet. Om människor accepterar svarta som är "assimilerade" men inte om de ägnar sig "somalisk kultur" (i delar det är förenligt med svenska lagar och mänskliga rättigheter) är de främlingsfientliga (vilket också ska kritiseras), de kan även vara rasister men måste inte vara det.

Få ny konkreta förslag.

Regeringens nationella plan sammanfattar delar av arbetet emot hatbrott och intolerans. Men de konkreta nya förslagen är få. Den vanligaste formuleringen när det gäller vad som ska göras framåt är att en myndighet ska "fortsatt" planera, samla in statistik, återredovisa etc. Förutom det som regeringen tidigare aviserat om att inkludera transpersoner i bl.a. lagen om hets emot folkgrupp finns följande åtgärder med.
.... Regeringen kommer under 2017 att presentera en handlingsplan för att värna det demokratiska samtalet mot hot och hat. Med handlingsplanen kommer ett strategiskt och systematiskt arbete att inledas för att förebygga utsatthet och hot och hat i det offentliga rummet och hos centrala aktörer som deltar i det offentliga samtalet.... Regeringen kommer under 2017 att inbjuda till en dialog med berörda aktörer för att diskutera hur rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott på bl.a. sociala medier kan förebyggas och motverkas....
Det är tunt i ett dokument som s-mp-regeringen förberett i betydligt mer än ett år, signalerat ska bli en viktig policy och som blivit kraftigt försenat. Positivt är dock att det inte finns med några extrema förslag om kvotering och identitetspolitik. Kanske Sverige nått så långt i kampen emot hatbrott att det nu främst handlar just om det pragmatiskt vardagliga arbetet.

fredag 25 november 2016

HBTQ-kultur. Viva.


Från presentationen av filmen Viva (2016) regisserad av Paddy Breathnach.
Jesus lever i skuggan - han är en doldis i jämförelse med sina skamlösa arbetskamrater på en nedgången dragqueen-klubb i Havanna. Men i hemlighet drömmer han om att själv stå i strålkastarljuset och med hjälp av den erfarna klubbägaren Mama, får han chans att börja uppträda på baren. Jesus förvandlas till Viva när han kliver ut på scen och trollbinder publiken, allt går äntligen bra för Jesus, tills den dag hans sedan länge frånvarande pappa oväntat dyker upp. Jesus blir tvungen att göra ett livsavgörande val.
Det här är något så ovanligt som en irländskt producerad film på spanska. Och filmad i Kubas huvudstad Havanna med regimens tillstånd. Amnesty har, med rätta, kritiserat den allvarliga bristen på mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturen. Att regimen godkänt projektet betyder inte att det är någon propagandafilm för situationen i landet. Fattigdomen och de patriarkala attityderna blir tydliga även om staden också är - om än något udda med sin misär - vacker. Att filmen blivit godkänd är förmodligen för att huvudrollspersonerna förklarar att de vill stanna på Kuba även om de som många andra resonerat om att lämna för USA eller Europa.

Nästan som en dokumentär.

Skådespelarna i Viva är lysande. Ibland är det som att man skulle få för sig att det här var en dokumentär - så trovärdiga är de. Huvudpersonen Jesus (spelad av Héctor Medina) som kombinerar en ung människas osäkerhet med en insikt så småningom att han duger som han är. Hans pappa Angel (Jorge Perugorria) som efter att lämnat sin familj för länge sedan återigen söker kontakt med sin son. Det blir direkt en konfrontation. Den medelålders mannen porträtteras dock nyanserat. Han är HBT-fientlig men modifierar sig så småningom. Man kan givetvis kritisera det för att vara tillrättalagt. Och Viva är inte perfekt men bra.

Till sist handlar filmen om rätten att få vara sig själv. Det må vara en klyscha men sällan har budskapet blivit så tydligt som här.

Trailer (Youtube).

måndag 21 november 2016

HBTQ-kultur. King Cobra.



Från presentationen av filmen King Cobra (2016) regisserad av Justin Kelly.
When a lonely suburban man turned gay porn producer discovers a hot, lucrative new star, he finds himself the target of rival pornographers who will stop at nothing to steal his money maker. Based on the novel "Cobra Killer".
Den här filmen har ibland presenterats som "porr-thriller".  Baserad på verkliga händelser i USA för ca 10 år sedan. Förvänta dig dock inte att den ska bli spännande. En porr-producent mördas. Men det avhandlas närmast som en dokumentär om ett brott. Regissören Justin Kelly (som själv spelar Joe, en något psykopatisk figur som är beredd att gå långt för att få det han vill ha) använder inte filmens möjligheter att på allvar dramatisera händelsen.

Hyfsad film inom drama-genren.

PR-strategin har tydligen delvis varit att genom att marknadsföra unga vackra män som är lättklädda ska många bögar vilja kolla filmen. Men mitt tips till de som gillar sådant är att söka sig till "riktiga" bögporr-filmer. Garrett Clayton är förvisso hyfsad som den unge (till en början) naive porr-skådisen Brent Corrigan. Christian Slater är en etablerad skådespelare men det här är inte hans bästa rolltolkning. Även om det är intressant att Slater som tydligen är hetero privat får en viss trovärdighet som medelålders bög och något cynisk porr-producent.

Filmen är dock inte ointressant. Paradoxalt fångar den känslan av att nästan allt är möjligt i de liberala delarna av USA. Trots den ultra-konservativa delen av högern. Förutom då att man inte ska mörda folk för att de är konkurrenter inom samma bransch. Den här filmen är varken thriller eller "porrig", däremot en hyfsad film i drama-genren.

Trailer (Youtube)

lördag 19 november 2016

HBTQ-kultur. Vara Frank - Peo Bengtsson.

Från presentationen av Vara Frank (2016) av Peo Bengtsson.
Att vara Frank är inte alltid lätt. Han befinner sig mitt i livet och jobbar som kock på Berns i Stockholm. Frank är gift med Vibeke och tillsammans har de dottern Hanna. Frank och Vibeke har det bra tillsammans och det finns inte mycket att klaga på. Så ser kärleken ut: de har bestämt sig för varandra. När Vibeke erbjuds ett toppjobb i Köpenhamn och vill att familjen flyttar dit borde det vara ett lätt beslut, men så är det inte. Det är svårare än man tror att vara Frank, framför allt mot sig själv. Sanningen är den att Frank börjar känna sig alltmer dragen till roliga, struliga kollegan Mårten, och har inte alls någon lust att lämna honom. Tänk om han har bestämt sig för fel person? Är det möjligt att välja om? 
Ambivalens om trygghet kontra det okända.

Det här skulle kunnat bli en bra bok. Om det inte vore för att Peo Bengtsson ältar igen och igen om paret Frank och Vibeke ska flytta till Köpenhamn. Om deras kris. Det har publicerats många böcker om sådant, en man och en kvinna som har problem i sin relation. Inte ens om det handlat om två bögar eller två flator hade det varit intressant.

Det som däremot tillför något till det här dramat är att Frank som medelålders man dras till en annan snubbe. Skildringen av det må inte vara perfekt men boken blir relevant där. Hans ambivalens om han ska välja trygghet eller det okända. Att han konstaterar så småningom att han nog är bisexuell. Intressantast är dock beskrivningen av Franks arbetsplats, en "fin" restaurang i Stockholm, där han jobbar som kock.

Vara Frank är inte en dålig bok. Peo Bengtsson har en förmåga att få driv i berättelsen. Men tyvärr "berättar" han oftast för mycket på bekostnad av att "visa" människors känslor.

HBTQ-kultur. Ett land att dö i - Abdellah Taia.



Från presentationen av Ett land att dö i (2016) av Abdellah Taïa.
Paris, sommaren 2010. Zahira, en marockansk prostituerad i slutet av sin karriär, är en generös kvinna trots förödmjukelser och misär. Hennes vän Aziz, på väg att byta kön, börjar tvivla. Mojtaba, en revolutionär homosexuell iranier som har flytt sitt land, korsar hennes väg och bor hos henne under månaden ramadan. Allal, hennes första kärlek, står i begrepp att lämna Marocko för att söka rätt på henne. Genom fragment av liv som krockar våldsamt med varandra, följer Ett land att dö i dessa migranter, drömmare och osynliga i deras sista strid. Öden som slås i spillror i en postkolonial värld där det visar sig omöjligt att finna sin rätta plats, att få en andra chans.
Sexualitet, etnicitet och religion.

Sällan har ett omslag symboliserat så väl vad en bok handlar om. Öppet homosexuelle Taïa poserar med bar överkropp. Hans högra arm är lagd på bröstet som en (ironisk) gest. Den kan tolkas religiöst (muslimskt) eller nationalistiskt (franskt). Abdellah Taïa med marockanskt ursprung bor idag i Paris. Sexualitet, etnicitet och religion är vanliga teman i hans böcker. Fyra har blivit översatta till svenska. De två första har jag här på bloggen gett välvilliga recensioner. Den tredje var så dålig att jag lämnade den efter ca 40 sidor. Med Ett land att dö i visar Abdellah Taïa att han ännu är relevant i den skönlitterära gestaltningen av migrationen till EU. Men tyvärr blir det här ibland bara en något blek kopia av några av hans tidigare böcker.

Taia bör fönya sig.

Ett land att dö i
visar HBTQ-fientligheten i arabiska länder och att vissa franska arbetsgivare hänsynslöst utnyttjar illegala migranter. Säkert röstar många av de arbetsgivarna på den franska högern ("vi måste ha bättre koll på gränserna") men pengar är en annan sak. Taïa reducerar dock inte människor till att bara vara offer. Här finns illegalt vistande muslimer i Paris som är "religiösa" men utan problem besöker sexsäljare. Många vänstermänniskor i Västeuropa vill ha det perfekta offret - någon som är "fin" och blir utnyttjad. Men Taïa visar att alla människor är en del av ett system och har sina fel precis som förtjänster.

Språket är som vanligt närmast expressionistiskt (om man ska hänvisa till konst). Det finns inga exakta redogörelser. Det något förvirrade och otydliga ska medföra en känsla. Boken håller dock bara delvis. Budskapet har framförts tidigare av Taïa. Det finns olika "berättare" i kapitlen. Något som kan vara en tillgång men ibland blir något rörigt. Abdellah Taïa är en begåvad författare men bör förnya sig.

fredag 18 november 2016

Sd raljerade om könsneutralitet när riksdagen debatterade ny namnlag.


Onsdagen 9 november debatterade och beslutade riksdagen om en ny namnlag som kan tolkas könsneutralt även för barn yngre än 12 år. Partierna var i allt väsentligt ense förutom vissa detaljer. När det gäller könsneutralitet hade inget parti några formella invändningar emot s-mp-regeringens lagförslag. Sverigedemokraternas representant Mikael Eskilandersson (bilden) gjorde dock några fåniga markeringar i debatten ( § 6 i riksdagens protokoll för 9 november).
.... Om man innan namnlagen fanns, till exempel i slutet av 1800-talet, ville döpa sin son till både ett pojknamn och ett flicknamn och inför prästen motiverade det med att kön bara är en social konstruktion är i alla fall jag ganska övertygad om att prästen hade sagt nej och döpt barnet efter eget huvud. Sedan hade han skrivit i kyrkböckerna något i stil med ”Föräldrar med svagt förstånd. Församlingen döpte barnet till Lukas.”.... Men när denna lag gått igenom blir väl benämningen ”flicka nr 23” eller något ditåt. Får socialdemokraterna som de vill blir det kanske ”hen nr 23”....
Alla riksdagspartier för könsneutral namnlag från 12 års ålder.

Efter domstolsavgöranden senaste decenniet har först vuxna och därefter 12-17-åringar (med vårdnadshavares godkännande) fått frihet att välja namn typiska för "det motsatta könet" (könskonträra). Samtliga riksdagspartier har tagit ställning för det, även sd. När det gäller barn yngre än 12 år lär det med den nya namnlagen bli en avvägning mellan hur "obehag" ska tolkas (om vårdnadshavare låter en pojke heta Lena och en flicka Lars och eventuella negativa reaktioner i ett samhälle som ännu är tydligt heteronormativt) och signalen från regeringens proposition att barn generellt bör få ges könskonträra namn. Något jag själv tycker är en vettig kompromiss. Om en domstol är osäker hur en lag ska tolkas är det möjligt för den att granska s.k. förarbeten till den (bl.a. regeringens proposition).

Oseriös raljans från sd.

Debatten om risken för "obehag" för barn som av sina föräldrar får könskonträra namn ska inte avfärdas. Den förtjänar dock att vara värdig. Eskilandersson (sd) visar att han inte klarar av det utan bara raljerar. Skulle jag använda samma typ av retorik hade jag kommenterat att sd verkar längta tillbaka till 1800-talet och till konservativt förmynderi. Viktigt att konstatera är också att vissa barn yngre än 12 år själva vill byta till könskonträra namn. Ingen av de sju övriga riksdagspartiernas representanter kommenterade i debatten könsneutralitet i namnlagen.

Den nya namnlagen träder i kraft 1 juli 2017.


Uppdatering 1.

S-mp-regeringens senfärdighet att lämna en proposition om att sänka åldersgränsen för att byta juridiskt kön är oacceptabel.

Jag välkomnar att riksdagens partier (förutom sd när det gäller barn yngre än 12 år) erkänner att namnlagen ska förhålla sig till att betydligt fler minderåriga än förr definierar sig som transpersoner (yngre trans-barn kanske ibland inte använder det begreppet men i sak fattar de vad det handlar om). Samma handlingskraft visar dock inte s-mp-regeringen när det gäller byte av juridiskt kön för minderåriga. Värt att konstatera är att det finns många likheter mellan att byta namn och byta juridiskt kön. Det är beslut som relativt enkelt kan ändras om någon skulle ångra sig. Annorlunda är det för medicinska "könsbytesoperationer". Lika progressiv som regeringen är när det gäller namnlagen, lika senfärdig är den att lämna förslag om att sänka nuvarande 18-årsgräns för byte av juridiskt kön.

En statlig utredning har föreslagit att 12-17-åringar ska få göra det (för 12-14-åringar ska det krävas vårdnadshavares godkännande). Sista dagen att lämna remiss-kommentarer var 31 augusti 2015. S-mp-regeringen har haft nästan 15 månader på sig att "bereda" ärendet. Regeringen bör snarast lämna en proposition där det blir en del. Sex av riksdagens partier vill sänka eller avskaffa åldersgränsen för byte av juridiskt kön. Bara sd vill behålla nuvarande 18-årsgräns medan kd tvekar om den bör sänkas.


måndag 14 november 2016

Bara 14 % av HBT-personer röstade på Trump.


Tyvärr vann som bekant Donald Trump (bilden) presidentvalet i USA 8 november. Jag förklarade i en bloggpost för ca en månad sedan att Trump förmodligen var chanslös att bli president om inte Demokraterna gjorde bort sig allvarligt eller det före 8 november blev en islamistisk terrorattack med hundratals offer i landet. Det senare hände dessbättre inte. Och egentligen inte det förstnämnda heller.

Däremot skadades Hillary Clinton och Demokraterna tydligt av att FBI - tvärtemot hur de brukar agera vid den typen av händelser - i slutet av oktober tillkännagav offentligt att hon var inblandad i en ny "mail-skandal". FBI konstaterade visserligen några dagar före valet att de inte hittat något olagligt. Men debatten mobiliserade republikanska sympatisörer och en vallokalsenkät visar att av de som bestämde sig i slutet av oktober och början av november fick  Trump en majoritet av rösterna. Förutom det har opinionsinstituten felbedömt stödet för den republikanske presidentkandidaten.

78 % av HBT-personer röstade på Clinton enligt enkät.

Presidentvalet var synnerligen jämnt. När nästan alla röster är räknade har Hillary Clinton fått 47,8 % och Donald Trump 47,3 %. Om rösterna för kandidaterna omvandlats enligt principerna för partier i riksdagsval i Sverige (inklusive en 4 %-spärr) hade Demokraterna fått 175 mandat och Republikanerna 174. Att Clinton förlorade orsakas av valsystemet där den som vinner i en delstat får alla delegater därifrån.

Bland HBT-personer brukar vanligen ca 75 % rösta på den demokratiske presidentkandidaten och Clinton fick enligt en vallokalsenkät 78 %. Andelen HBT-personer som röstade på Trump var dock bara 14 % jämfört med vanligen ca 25 % för den republikanske presidentkandidaten. Andelen i gruppen som röstade på annan kandidat eller inte svarade var ovanligt hög, 8 %.  Trump är förmodligen den minst HBT-negative republikanske presidentkandidaten hittills men han har kritiserat flera redan införda reformer. Valplattformen för Republikanerna innehöll rekordmycket av HBT-fientliga formuleringar.

"Vita" män minoritet av de som röstade på Trump.

I svensk debatt sprids det nu en del absurda myter om vilka som röstade på Trump. Att det nästan bara var "vita" män när de i verkligheten inte ens utgjorde hälften av de som stödde honom. Drygt hälften av rösterna var från kvinnor och etniska minoritetsgrupper. Bland "latinos" fick han (trots sin rasistiska retorik om folk med mexikanskt ursprung) 29 % vilket är en ökning med två procentenheter jämfört med republikanske kandidaten Mitt Romneys andel 2012. Bland män var stödet 53 % och bland kvinnor 41 % (trots hans sexism). Det är inte dramatiskt annorlunda än vad republikanska presidentkandidater brukar få. Sant är dock att stödet för honom var som störst, 63 %,  bland vita män när det gäller etnicitet och kön.

Att Trump blir president och att Republikanerna behåller majoriteten i både senaten och representanthuset påverkar HBT-politiken negativt. USA:s största HBTQ-organisation, Human rights campaign, har gjort en bra sammanfattning där. Först kan vi konstatera att det förmodligen inte blir några positiva reformer på nationell nivå i landet närmaste fyra åren - om det inte är domstolsbeslut. Dessbättre lär det inte heller bli många negativa förändringar - även om det är viss osäkerhet. Donald Trump förklarade igår att han - trots att han tidigare tydligt förklarat sig vara emot homoäktenskap - accepterar reformen.

Svårt få majoritet i senaten för HBT-fientligt lagförslag.

Den enda HBT-negativa lagreform som idag verkar ha stöd av de allra flesta republikaner i kongressen är First amendment defence act. Individer, organisationer och företag ska få slippa följa lagar emot diskriminering som skyddar bögar, lesbiska och samkönade par om de hänvisar till "religiös tro eller moralisk övertygelse". I ett land där många är konservativt kristna hade en sådan åtgärd kraftigt försämrat varje lag emot diskriminering av homosexuella och bisexuella. För dess genomförande krävs dock i praktiken att alla 51 republikanska (av 100 totalt) senatorer röstar för - och det finns en HBT-vänlig minoritet i partiet som lär stoppa det. En osäkerhetsfaktor är dock om några konservativa demokratiska senatorer - mot förmodan - skulle ansluta sig. Donald Trump har kommenterat att han vill signera lagen om kongressen röstar för den. 

Två tydliga försämringar

1. HBTQ-politik internationellt. President Barack Obarma (demokraterna) har senaste 8 åren tydligt engagerat sig för HBTQ-rättigheter internationellt. Donald Trump gör säkert inte detsamma. När EU är i konflikt med Ryssland och många länder i Asien och Afrika om HBTQ-rättigheter blir USA förmodligen "neutralt".

2. Regeringens direktiv om att transpersoner i hela landet fritt ska få välja omklädningsrum tar Trump säkert bort. Barack Obama och regeringen har lämnat flera HBT-vänliga direktiv men det där är det mest kontroversiella av dem. Trump har förklarat att han vill att delstaterna ska få avgöra policyn för transpersoner i omklädningsrum. Idag har 18 av 50 delstater (plus Washington DC) lagar som förbjuder diskriminering p.g.a könsidentitet.


lördag 5 november 2016

Vissa konservativa bögar kritiserar att jag ägnar mig åt transpersoners rättigheter.



Ni ska veta att alla HBTQ-personer inte gillar min blogg. Ska man sammanfatta kritiken handlar det dels om vissa ängsliga PK-människor på vänsterkanten som ogillar att jag för en kamp emot den fascistiska ideologin islamismen. Deras kritik är bisarr eftersom de skulle bli de första att bli fängslade om islamister fick makten.

Dels vissa högerpopulister som kritiserar att jag inte bara för kampen emot islamismen utan även granskar annat. De transreformer jag är engagerad för kallar de löjliga. På debattsiten Reddit har någon länkat till min bloggpost om vad Sveriges HBT-vänliga partier är oense om. Här är en av kommentarerna.
Själv som homo blir jag rädd när jag ser sånt här. Att alla HBT frågor ska handla om vem som är mest kränkt och icke-binära förbryllar mig. Att vi ska få ett tredje juridiskt kön som inte finns i verkligheten är så jävla sjukt, hur kan ens partier vilja detta? Antingen har man XY eller XX kromosomer det är så jävla enkelt. Kan inte politiker prata om verkliga HBT frågor som invandringen av intolerant kultur från mellanöstern istället för nåt som rör mindre än 0.01% av befolkningen.
1. Det handlar inte om kränkthet.

Förvisso finns det en del transpersoner som missbrukar det där med att vara "kränkt" men transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter. Det är inte något som vi som är cis-personer (icke-transpersoner) ska ge som någon välgörenhet åt dem.

2. Det finns visst då människor som föds med otydligt biologiskt kön, de kallas intersexuella.

Ofta begås övergrepp på deras kroppar för att "justera" vilket kön bebisen har.

3. Den juridiska situationen är betydligt sämre för transpersoner än bögar och lesbiska.

Själv är jag inte transperson. Jag är hyfsat maskulin och om en man ska hamna i min säng ska han vara detsamma. Jag talar inte i egen sak när jag jobbar för trans-rättigheter. Däremot har jag bekanta som är transpersoner och de har berättat om sina svårigheter. Men jag har ibland fått kritik från främst konservativa bögar varför jag fokuserar så mycket på just trans-reformer och inte homo-reformer. Jag förklarar pedagogiskt att när det gäller homo- och bi-rättigheter har vi i Sverige fått igenom nästan allt när det gäller lagar och regler (det finns en del saker kvar, könsneutral föräldraskapspresumtion, blodgivningsregler för män som har sex med män bör inte vara så fyrkantiga etc.). Men den juridiska situationen för transpersoner är ännu betydligt sämre än för bögar och lesbiska.

4. Invandringen och islam.

Bland Sveriges 50 ledande HBTQ-aktivister är jag den som tydligast markerat emot islamism, reaktionära muslimska samfund och problematiserat att ökad invandring från Mellanöstern riskerar att förvärra HBTQ-fientligheten i Sverige. Ingen kan anklaga mig för att vara PK. Men vissa vill att jag bara ska kommentera vilket hot islamismen är för HBTQ-personer.

De förklarar hur löjliga reformerna för transpersoner är. Men på 1970- och 80-talet betraktades homoreformer som löjliga av många heterosexuella. Det var en "privatsak" som det inte borde göras politik av. Men lagarna försämrade homosexuellas och bisexuellas situation då precis som idag när det gäller transpersoner. Vissa vill ännu 2016 "avpolitisera" transpersoners situation, att det är en "privatsak".

Kampen emot akuta åtgärder måste kombineras med att vinna den långsiktiga debatten.

Det vore givetvis perfekt för sd-folket om Helds HBT-nyheter blev deras alibi som legitimerade partiets HBT-negativa politik. Men så blir det inte. Att bedriva HBT-politik handlar enligt mig både om att kommentera det mest akuta som kampen emot hedersrelaterat våld och hatbrott och att bedriva en ideologisk kamp för att flytta debatten i HBT-vänlig riktning. Att införa ett tredje juridiskt kön motverkar heteronormativiteten. De flesta av oss HBT-personer nöjer oss inte med att vi ska slippa bli misshandlade, må det sedan vara hatbrott eller hedersrelaterat våld. Även om det är nog så viktigt. 

Våra rättigheter är mänskliga rättigheter. Tyvärr fattar inte högerpopulister det.