fredag 13 september 2013

HBT-kultur. Prinsen och pojken - Isak Fearon och Roberth Fearon.


Jag vet precis var jag läste den här boken. Utanför Magistratsparken i Malmö. En vacker sommardag. Den park som är granne med Malmö stadsteater som fyller 70 år 2014. När den startade, 1944, var den Nordens mest avancerade teaterhus. Blev senare också, kärleksfullt, kallad för "drömfabriken". Och vad är barnböcker om inte just "drömfabriker" - när de är som allra bäst. Och Prinsen och pojken av Isak Fearon är verkligen formidabel som barnbok med HBTQ-tema, den bästa jag läst inom genren alla kategorier (svenskt och utländskt). Problemet med vissa andra böcker är att de är så ivriga att förklara att det är ok att vara HBTQ att det går ut över det litterära värdet.

Prinsen och pojken handlar som berättelse om en prins som lever i materiellt överflöd men trots det saknar något. Hans föräldrar, kungen och drottningen, är bekymrade och låter flicka efter flicka möta honom, de förstår han saknar någon att tycka om. Men inget fungerar. Prinsen har en hemlighet, han längtar efter en annan pojke men är orolig för hur hans föräldrar ska reagera. Till sist gör han ett brev där han skriver ner sin längtan och skickar ut det som ett pappersflygplan.
Kära önskefe! Jag skulle vilja hitta en hjärtevän. Jag vill inte ha en flicka som hjärtevän, jag vill ha en pojke. Finns det någoon för mig, önskefé?: Jag ber om din hjälp för jag vågar inte prata med mamma och pappa om det. /Prinsen.
Strapatser när brevet ska återlämnas.

Brevet åker långt och hamnar till sist ute i skogen hos en pojke som bor enkelt. Han har också en längtan efter en "hjärtevän". Sedan börjar strapatserna när den fattige pojken ska återlämna brevet till prinsen.

Det finns flera dimensioner i berättelsen som kan tilltala alla oavsett ålder, att materiella saker inte betyder allt, att de man litar på kan svika för att de är fega, att när man möter någon i skogen kanske den inte är vacker utan tvärtom verkar udda men trots det är god, att riddare som hjälper till kan vara androgyna. Ett betydande plus ska riktas till Roberth Fearon (författarens pojkvän) som gjort de vackra illustrationerna. Den här boken borde placeras i händerna på alla småbarnsföräldrar, förskollärare och andra som vill ge barn ett litterärt bra alternativ med temat att alla ska respekteras oavsett sexuell läggning och könsidentitet.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

fredag 6 september 2013

Reagera.



Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss."Varför står ni bara där, varför gör ni inget?".


Transkvinnan föstes ut från en bar mot en polisbil. Hon skrek förtvivlat till de andra som stod och tittade på, som vanligt. Nästa gånger kanske det var deras tur att brutalt fösas bort. Ännu en räd från polisen. För det var ju lugnast att titta på. Så kanske man själv slipper åka till polisstationen. Skammen. Att vara annorlunda. Att ryktet kanske sprider sig till arbetskamrater, släktingar och andra.

Men just den där kvällen stod inte folk still. Några började kasta saker, till en början främst småsaker fimpar, kapsyler, efter ett tag även flaskor. Poliserna blev helt överrumplade. Sedan dess blev gayvärlden, senare HBTQ-världen, aldrig sig lik. Där utanför baren Stonewall startade en process som till slut ledde till att t.o.m. landets president skulle argumentera för samkönade pars rätt att ingå äktenskap. Och att transpersoner ska bli bemötta med respekt för den könsidentitet de själva vill tillhöra. Hade någon sagt det utanför baren hade nog folk cyniskt kommenterat "Yeah right, och den där presidenten är väl mulatt också, älskling du drömmer för mycket absurda saker".

Aktivism synliggör konflikter som tidigare varit relativt dolda i samhällsdebatten.

Mandy Smith hade en singel 1987, Positive reaction. När jag ibland följer aktivism för lika rättigheter eller för den delen miljöengagemang får jag en association till den. Trots att låten är råkommerisiell (producerad av Stock-Aitken-Waterman vars låtar var och är populära bland många bögar). Men det är den där första strofen. Lyssna på de första 15 sekunderna av låten, från Youtube.

HBTQ-aktivister, anti-rasister, feminister, miljöengagerade eller för den delen de som idag jobbar för integritet och emot massövervakning har säkert ofta inte medvetet resonerat att de vill ha en reaktion. Men egentligen är det ju syftet med aktivism. Att rucka något på normerna. Det blir verkligen inte "a positive reaction" direkt som Mandy sjunger, ofta synliggör aktivism för lika rättigheter konflikter som tidigare varit relativt dolda i samhällsdebatten. Att slåss med polisen är vanligen inte acceptabelt i en demokrati. Men en verklig demokrati kräver också respekt för minoriteter. En respekt som helt saknades för den grupp som vi idag kallar HBTQ från officiellt håll i New York den där sommardagen 1969.

Allt är möjligt. Kom ihåg det. Det är möjligt att förändra världen genom aktivism. Som kan leda till positiva reaktioner så småningom. 76 länder har ännu totalförbud mot samkönade relationer. Och där Ryssland blir mer och mer homofientligt. Men det är ingen naturlag att det måste vara så.

Kolla bara den där transkvinnan som skrek "varför gör ni inte något?"

I just want a reaction....