onsdag 27 december 2017

Problem att Alliansen inte fattar kopplingen mellan Metoo och otrygga anställningar.



Metoo är kanske den viktigaste kampanjen 2017. Ingenting blir någonsin sig likt efter den. Det var en svart kvinna i USA som startade den. Hon visste nog inte vad det skulle resultera i. Förmodligen tillhör jag den femtedel av män i Sverige som är mest engagerade för jämställdhet och emot patriarkala strukturer. Men även jag har blivit förvånad. Visst trodde jag det var illa men inte så vanligt. Efteråt fattar jag dock den främsta orsaken.

Många (heteromän men även andra) har låtsats vara jämställda utåt men haft en annan attityd när de varit ensam med någon de varit sexuellt intresserade av. Många kvinnor (och en del män och transpersoner) har skämts efter att ha blivit trakasserade. Nu ska åtgärder vidtas och det är bra. För en gångs skull finns det en enighet från höger till vänster i Sverige. Det visar att vi är ett av de minst ojämställda länderna. Att reaktionen blivit så stark just i vårt land är faktiskt ett positivt tecken.

Tillsvidareanställning (fast anställning) ändrar maktrelationen:

Men det har också blivit en debatt om unga kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Och där har många (främst från höger) duckat. Visstidsanställningar är ofta en regel för unga. Det är inte sällan en bra anställningsform. Till en början. Jag vet när jag blev anställd hos ett försäljningsföretag. Jag tjänade massor av pengar och var relativt säker på att bli tillsvidareanställd efter 6 månader vilket jag blev. Jag drog in mycket pengar både till mig och företaget. Trots det hade det där en symbolisk betydelse. Det ändrade maktförhållandet.

Jag är förvånad att Alliansen och Sverigedemokraterna inte verkar fattar just det där. Den där känslan att som anställd fritt kunna kritisera sin arbetsgivare utan att oroa sig för om den tillfälliga anställningen ska avslutas. I riksdagen var det en debatt för några veckor sedan om problemet. En borgerlig politiker hävdade "men ni i v tillämpar själva tillfälliga anställningar". Indirekt erkände v:s representant det genom att inte kommentera det.

Kvinnor med otrygga anställningar anmäler mer sällan tafsande chefer.

Men så enkelt är det faktiskt inte. Vänsterpartiet må ibland vara hycklande i debatten. Men det betyder inte att det är oproblematiskt att en arbetsgivare kan stapla tillfälliga anställningar på varann. Det kanske måste regleras mer för att nå bättre jämställdhet. Även om det gynnar tillväxten och oss alla om det finns en viss flexibilitet. Det där är en typisk målkonflikt där olika värden står emot varann. Sedan finns LO (med koppling till s tyvärr, de borde vara partipolitiskt oberoende) som ibland är absurt mansdominerade.

Jag brukar inte kommentera traditionella höger-vänster-debatter. Men den politiker som inte fattar att det finns en koppling mellan otrygga anställningar och viljan att anmäla tafsande chefer har nog inte lärt sig mycket. Organisationerna Statens arbetsgivarverk, Sveriges kommuner och landsting och  Svenska näringslivet bör än tydligare kommunicera ut om vikten av jämställdhet och stopp för sexuella trakasserier. Det kvittar om det är chefer, kolleger, kunder, män, kvinnor eller transpersoner som är förövarna. Och att faktiskt inte missbruka den förvisso berättigade möjligheten till visstidsanställningar.

Alternativet är att vi måste införa nya lagar. För mig som liberal är förbud och nya regleringar de sista medlen att ta till om inget annat fungerar men då får faktiskt svenska arbetsgivare också visa sitt ansvar. 

Uppdatering 1.

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet gjorde upp om Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) i mitten av 1970-talet.

Det var då som svensk politik generellt var längst åt vänster. Vpk (idag v) ville gå ännu längre. Moderaterna var inte emot alla delar av s-regeringens lagförslag. Partiet erkände att det fanns en viss befogenhet för ökat skydd för anställda, i synnerhet för de som inte var medlemmar i någon fackförening. Men Moderaterna ville principiellt behålla den gamla principen om att "arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet". Även att det till sist måste vara arbetsgivaren som fritt beslutar om vilka som ska avskedas efter eventuella förhandlingar med facket.  M har dock svängt där senare och i de flesta delar accepterat lagarna.

Enligt dåvarande Lagen om anställningsskydd blev alla automatiskt tillsvidareanställda (fast anställda). Men snart konstaterade fp (idag l) och c att det kunde få orimliga konsekvenser (att det blev svårt att avskeda någon som visade sig tydligt olämplig för jobbet) och en senare borgerlig regering införde möjligheten till provanställningar i sex månader. Socialdemokraterna var emot men accepterade förändringen när de åter blev regeringsparti på 1980-talet. Med rätta. Det måste finnas en flexibilitet. Utan det får företag det svårare vilket försämrar tillväxten.

Men tillsvidareanställningar och medbestämmandelagen ökar tryggheten för anställda att kritisera missförhållanden och bl.a. sexuella trakasserier utan risk för repressalier. Lagar om diskriminering har ytterligare förbättrat det skyddet. Det finns givetvis inget facit hur vi hittar rätt balans. Det avgörs främst av våra politiska värderingar generellt. Men alla borde erkänna att det finns en målkonflikt där.

Uppdatering 2.

De flesta företagare är seriösa.

Jag vill förtydliga att min kritik inte riktar sig emot majoriteten av Sveriges företagare. Många tar ett socialt ansvar bortom lönsamheten. I synnerhet på landsbygden. Och som någon direktör kommenterade på 1980-talet "Den tråkigaste delen av mitt jobb är att meddela att folk måste varslas men när företaget går dåligt och vi har fattat ett beslut gör jag det så snabbt som möjligt. Det är att visa respekt för de anställda, att de inte ska behöva förtvivla mellan hopp och oro flera veckor."

Som liberal värnar jag marknadsekonomi och företagande. Men alla är tyvärr inte seriösa. Det finns de som avskedar även kompetenta personer för att hindra att de ska bli fast anställda. Och istället anställer någon ny för en visstidsanställning. De flesta i den gruppen gör det för att behålla mer makt och inte för att sexuellt trakassera. Men den arbetsgivare som vill tafsa på anställda har det lättast om få är fast anställda. 
.




tisdag 19 december 2017

Totalitära rörelser älskar döden mer än livet.


Nordiska motståndsrörelsen ska ställa upp i valet 2018. Islamister planerar terrorattentat. Kanske vi ska kolla det som hänt förr. Om totalitära system och propaganda.

1942-1943 Tyskland.

Som ni säkert känner till hade den nazistiska diktaturregimen i Tyskland kontroll av all officiell information. När den tyska armén förlorat i Stalingrad blir det en chock för de flesta tyskar. Regimen hade bara berättat om framgångar. Tysk radio spelar sorgemusik i tre dagar. Den nazistiska ledningen gjorde hemliga opinionsmätningar som visade att stödet för den kraftigt minskat.

Min morfar var soldat i Hitler-Tysklands armé. Han var från Österrike som 1938 blev en del av Tyskland. Alla tyska unga män måste bli soldater. De som vägrar (en del från Jehovas vittnen gör det) hamnar i koncentrationsläger. Min morfar dog som många andra tyska soldater i Stalingrad 1942. Fler av dem dog där än i kriget dittills.

1944 Tyskland.

Den nazistiska ledningen beslutar att hålla ett propagandamöte. Adolf Hitler är själv inte närvarande men flera andra av hans närmaste politiskt. För första gången erkänner nazistledningen att Tyskland haft många förluster. Det har de flesta tyskar vetat genom rykten. Och genom det där mötet ökar stödet något för regimen bland tyska befolkningen (enligt regimens hemliga opinionsmätningar). Äntligen är de ärliga.

Det där mötet är suggestivt. Som en masshypnos. Tusentals människor finns i byggnaden, givetvis noga utvalda. En man på scen frågar "vill ni ha ett ännu totalare krig". Och publiken ropar "ja". En brittisk journalist var närvarande och erkänner att han drogs med av stämningen. "Hade ledaren frågat om han ska döda publiken hade de hållit med".

Det är så totalitära rörelser fungerar. De älskar döden mer än livet. Och därför ska de besegras.



fredag 15 december 2017

HBTQ-kultur. Johan Ehn - Down under.




Från presentationen av Down under (2017) av Johan Ehn.
.... 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under....
Det här ska tydligen vara en självbiografisk berättelse. Johan Ehn är i min ålder och jag känner igen mycket i hans berättelser om 1970- och 80-talet. Här blandas kapitel om när han var barn och tonåring i Sverige med situationen på Nya Zeeland 1987-1988. Början av boken är något trög, det händer få saker. Det ändras dock senare. Huvudpersonen Jim börjar så småningom besöka gayställen på Nya Zeeland.

Ehn är ingen dålig författare. Det blir - så småningom - ett driv i berättelsen. Jims känslor är ofta centrala. Det är till viss del positivt. Där blir det som mest mänskligt. Men trovärdigheten reduceras något när fokus nästan bara är på problem. Bäst är slutet av boken. Det blir närmast ett rafflande känslomässigt drama där det avslöjas i detalj vad som fick Jim att flytta till Nya Zeeland.


fredag 8 december 2017

Ny utredning om transpersoners situation.



Rapporten Stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner har publicerats. Och den är bättre än väntat. I princip varje aktuell del av svensk transpolitik är inkluderad. Rapporten utgörs av 921 sidor (sic!). En del av oss HBTQ-aktivister granskar vissa delar av den.

Risken fanns att det bara skulle föreslås saker som visserligen är positiva men som inte ens sd-politiker skulle protestera emot. Som åtgärder emot trakasserier av transpersoner och att vården när det gäller "könsbyten" ska vara bra. Istället rekommenderas även kontroversiella men viktiga reformer som att utreda införande av ett tredje juridiskt kön och könsneutrala personnummer.  Utredningen har letts av Ulrika Westerlund, f.d. ordförande i RFSL.

Ca 10 % är tydligt transfientliga.

Det finns många citat från transpersoner. En del av dem skulle jag vilja kalla för något lättkränkta, reaktionen är inte i proportion till vad som hänt dem. Ofta handlar det mer om okunskap än illvilja från de som handlat fel. Men oftast är det förfärande berättelser. Förakt och diskriminering. 

Det är fascinerande hur folk som inte följer traditionella könsroller ännu kan provocera en del så mycket. Och det i Sverige som är ett av världens mest transvänliga länder. En opinionsmätning som kommenteras visar att ca 70-80 % av svenska folket är principiellt transvänliga. Ca 10 % är tydligt transfientliga.

Vi som är cis-personer (icke-transpersoner) bör markera emot transfoberna.

torsdag 7 december 2017

S-mp-regeringen viker sig för felaktig kritik om könsidentitet.

S-mp-regeringen har nu lämnat en proposition om att transpersoner ska få samma juridiska skydd emot hets, hatbrott och diskriminering som bl.a. homosexuella och bisexuella redan har. I somras publicerades en lagrådsremiss. Vanligen brukar en proposition komma ca en månad efteråt men här har processen dröjt. Regeringen har efter kritik från lagrådet ändrat sig när det gäller att ändra "könsöverskridande identitet och uttryck" till könsidentitet.
.... Enligt Lagrådets mening är det tveksamt om intresset att skydda gruppen transpersoner gör det nödvändigt att begränsa yttrandefriheten så långt som föreslogs i lagrådsremissen. Det kan enligt Lagrådet ifrågasättas om det är förenligt med regeringsformens krav att låta regleringen omfatta all könsidentitet och allt könsuttryck.... Begreppet har mött kritik sedan det infördes. Kritiken har i huvudsak gått ut på att den valda formuleringen är skriven med ett avvikarperspektiv, dvs. att den utgår från en uppfattning om en norm och definierar dem som inte följer denna. Under remissbehandlingen framhöll också ett flertal remissinstanser att det finns goda skäl att frångå den nuvarande diskrimineringsgrundens avvikarperspektiv..... Mot bakgrund av den kritik som framkommit i detta lagstiftningsärende gör regeringen emellertid bedömningen att uttrycket könsidentitet eller könsuttryck för närvarande inte bör föras in i diskrimineringslagen, lagen om Diskrimineringsombudsmannen, skollagen och lagen om uthyrning av arbetstagare....
Fel att s-mp-regeringen ändrat sig.

Något förenklat handlar kritiken emot att cis-personer skulle få skydd av lagarna att det hade kunnat medföra att även hets p.g.a. någons kön av en del domstolar tolkats som förbjuden. Jag bedömer inte att det skulle bli så eftersom riksdagen i lagars s.k. förarbeten definierat att kön och könsidentitet är olika saker. Än mer absurt blir det att att s-mp-regeringen viker sig för kritiken när det gäller bl.a diskrimineringslagen. Den borde hållit kvar vid formuleringarna i lagrådsremissen.

måndag 4 december 2017

M och c bör skaffa gemensamma flyktingprinciper före valet 2018.


Borgerliga partier har historiskt ofta kritiserat s-ledda regeringar från olika håll. Ibland har Folkpartiet (idag l) och senare även Centerpartiet hävdat att det inte gjordes tillräckligt om det som idag kallas HBTQ-rättigheter medan främst Kristdemokraterna men även Moderaterna  haft invändningar från andra hållet. Vi HBTQ-aktivister tycker givetvis den debatten varit en av de viktigaste. Men det höll inte majoriteten av svenska folket med om. Varken för eller emot.

Ett av de områden som svenska folket tycker är viktigast idag är migrations- och integrationspolitiken. Det avgör hur det fungerar i många andra delar av samhället. Hur vi ska få ett samhälle med en hållbar migrationspolitik och där det är viktigare vart du vill än var du är ifrån. Regeringen har inför valet enats om vissa principer.

S-mp-regeringen har varit tafflig inom migrationspolitiken.

S-mp-regeringen har våndats om det där. Den har också hanterat migrationspolitiken taffligt senaste åren. Men de har enats om en kompromiss för några dagar sedan. Alla vet att de inte är ense i sak och är för samma flyktingpolitik. Det finns detaljer i uppgörelsen som kan kritiseras.

Man vad tycker Alliansen? Moderaterna kritiserar regeringen för att vara för mjuk, Centerpartiet att den är för hård. Hej och hå, nu blir det utspel. Från motsatta håll. Jag fattar att Alliansen velat avvakta besluten på sina "kongresser" i höst. Nu är de avklarade. Och de får faktiskt samla sig. Som s och mp gjort. Inte om hur politiken ska vara i detalj utan just vissa principer.

Väljarna betraktar flyktingpolitiken som ett av de viktigaste politiska områdena. Om Alliansen tror att de ska väljar-maximera genom att fram till september ge regeringen kritik från två olika håll har de nog gjort en strategisk felbedömning.

Uppdatering 1.

Möjligheten att stanna som "övrig skyddsbehövande" bör återinföras.


Den åtgärd som kanske är viktigast för HBTQ-asylsökande är möjligheten att få stanna av "synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter". Den möjligheten försvann i den nya utlänningslagen 2016. Jag har själv tagit ställning för en stram men inte omänsklig flyktingpolitik närmaste åren och accepterade - efter viss tvekan - att möjligheten försvann. Men det var en säkerhetsventil för vissa och handlade om relativt få individer. Möjligheten bör återinföras 2019. Inom Alliansen är alla partier förutom m för det, inom Rödgröna alla partier förutom s. Sd är givetvis mest negativt. Varken Alliansen och Röd-gröna har enats där om en gemensam attityd.


Uppdatering 2.

Rättelse.

Jag har gjort en ändring. I en tidigare version föreslog jag att "övriga skyddsbehövande" ska få möjlighet till asyl från 2019. Det handlar om folk som vill stanna av "synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter."

lördag 2 december 2017

Mass-åtalen emot nazister för "hets" är fel.



Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me.
Det är en välkänd barnramsa i USA. I en barnramsa är det enkelt. I verkligheten är det mer komplicerat. För visst kan ord såra mer än slag ibland.

Av någon orsak är det främst folk till höger politiskt som försvarar yttrandefriheten i Sverige. Annat är det i Storbritannien och USA. Där är det folk både från högern och vänstern som protesterar mot inskränkningar av yttrandefriheten. Kanske det har historiska orsaker.

Storbritannien och USA hade en betydande yttrandefrihet redan på 1800-talet när de flesta andra länder fängslade folk som skrev sådant som ansvariga politiker och kungar ogillade. Även om fattiga i de två länderna saknade många viktiga rättigheter på 1800-talet hade de yttrandefrihet. Även om få hade möjlighet att utnyttja det själv (analfabetism etc) kunde radikala politiker och journalister offentligt kritisera behandlingen av fattiga och folk med problem.

Betvivla inte vad målet är för det vidriga partiet Nordiska motståndsrörelsen. Att mörda judar, HBT-personer, romer, politiker till vänster etc. Precis som på 1930-talet.

Det krävs främst mer resurser till rättsväsendet.

Men den yttrandefrihet som inte tillåter det fula, fördomsfulla och smutsiga är inte värd sitt namn. Jag är närmast yttrandefrihetsfundamentalist. Argument och debatt är främsta verktyget emot intolerans i en västerländsk demokrati. Sedan finns det ett fåtal som inte nås av sakargument. Men det främsta problemet med dem är faktiskt inte att de hyllar nazistdiktatorn Adolf Hitler även om det förvisso är obegåvat. Utan att de hotar och trakasserar människor. Och ofta slipper något straff för det. Det är oacceptabelt.

Att ge mer resurser till rättsväsendet och till myndigheter emot extremism och emot hatbrott bör vara främsta prioriteten. Givetvis även det förebyggande arbetet, skolan har en viktig roll där.

Nassar bör få hylla den vidrige diktatorn Hitler. Den nazist som hotar andra bör dock få veta att det blir konsekvenser. Om de misshandlar en RFSL-aktivist bör polisen snabbt vara där. Och så är det tyvärr ofta inte idag.

Uppdatering 1.

Lagen om hets emot folkgrupp bör förändras.

Alla västdemokratier har någon typ av hetslag. Förutom i USA där det bedöms att inte vara förenligt med konstitutionen. Idag är det förbjudet att "hota" eller "missakta" någon grupp p.g.a. sexuell läggning, etnicitet och religion. S-mp-regeringen planerar lämna ett förslag att även könsidentitet ska inkluderas. Mitt förslag är att "missakta", detta diffusa begrepp, bör tas bort och bara "hota" ska finnas kvar".

Om vi tar bort hetslagen helt kan nazister och islamister dela ut flygblad med budskapet "judar och homosexuella förtjänar att dö" utanför gay-klubbar och synagogor. Polisen skulle då inte ha någon rätt att ingripa om det var på en offentlig plats. Det vore fel.



fredag 1 december 2017

Hovrätten friar sensationellt nog Kent Ekeroth (sd)


Trots en film (stödbevisning) frias sd-ledamoten Kent Ekeroth från brottet ringa misshandel. Mitt tips var att sannolikheten att även hovrätten skulle fälla honom var 99 %. Dagens beslut inget annat än en sensation.

Hade han varit en vanlig Svensson skulle han aldrig fått målet prövat i hovrätten. Men de gav honom chansen. Just för att en fällande dom hade radikalt förändrat hans vardag.

Ekeroth från främlingsfientliga sd har betett sig ytterst olämpligt och ljugit om sin roll i situationen. Hade han varit rädd för några borde han snabbt lämnat platsen istället för att vandra tillbaka och gett en örfil för att han kände sig kränkt. Men i västerländsk rätt är det åklagaren som har bevisbördan. Det är värre att någon oskyldig blir fälld än att någon skyldig blir friad. Vi är många som är förvånade och något besvikna idag men till sist ska vi nog vara tacksamma för den principen.

Sd-politiker gnäller ofta om att de är "förföljda" av etablissemanget. Så var det förr, men inte i dag. Släng offerkoftan.


Uppdatering 1

Ekeroth lämnar justitieutskottet.
.... SD-toppen Kent Ekeroth är dömd i tingsrätten för ringa misshandel. Nu frias han helt i hovrätten. SD uppmanar honom nu, trots den friande domen, att lämna justitieutskottet. – Vi tycker att han i sitt val av livsföring, uppförande och omdöme ändå inte lyckas leva upp till de höga krav som partiet ställer på företrädare i kriminalpolitiska frågor, säger gruppledaren Mattias Karlsson till TT. I en intervju med Samnytt säger Ekeroth nu att han inte delar partiets analys, men att han kommer att lämna sin plats i justitieutskottet.....
Det här kan tyckas som en paradox. Ekeroth vet att han, efter den här händelsen, förmodligen aldrig blir en del av partiledningen. Men nu handlar det om att han ska kunna kandidera inför nästa riksdagsval. Många i sd tycker att han inte borde finnas på någon valsedel. Att han nu lämnar justitieutskottet är en eftergift emot dem.

Det är välkänt att hovrätter, där det finns fler jurister, oftare friar än tingsrätter. Idag hyllar sd-politiker  det. Men när invandrare blir friade är de rasande.