Folkmusiker dansar som protest emot främlingsfientlighet.

För några veckor sedan skrev jag här på bloggen om att jag besökt ett protestmöte emot Sverigedemokraterna. På Möllevångstorget i Malmö var det en hatisk och obehaglig stämning.

Därför bli jag glad när jag idag läser i Sydsvenska Dagbladet om att ett antal människor som spelar folkmusik gjort en offentlig manifestation mot främlingsfientlighet igår utanför Stadshuset i Malmö. Positivt är att det blir en tidningsartikel där folk inte tävlar vem som oftast kan använda ord som fascister och rasister. Eller försöker låtsas förneka att det existerar en svensk kultur. Utan istället lugnt och sakligt förklarar att det är möjligt att både gilla folkmusik och mångkultur. Och att kulturer påverkar varann inom musik och annat inte bara är oundvikligt utan också positivt.

Färre hatiska floskler och mer resonemang. Färre maskerade ansikten och fler "knätofsar". Det är nog det som behövs i kampen emot främlingsfientligheten från sd.

Klockan fem över halv ett ljuder ett kohorn utanför Stadshuset i Malmö. Det är riksspelmannen Göran Jackson som inleder folkmusikernas manifestation mot främlingsfientlighet.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hamnade plötsligt folkmusiken och folkdansen i rampljuset. Partiet vill stödja den traditionella svenska kulturen, på bekostnad av annan kultur. Det har retat upp många utövare av just den kultur som SD vill stödja.

Organisationer som Svenska folkdansringen och Riksförbundet för folkmusik och dans har protesterat mot att bli förknippade med SD.

Nätverket Folkmusiker mot främlingsfientlighet har författat ett ”knätofsmanifest”, som slår fast att mångfald och folkkultur inte är varandras motsatser.

Och över hela landet – i Malmö, utanför riksdagen i Stockholm, i Göteborg, i Umeå, i Östersund, i Malung, i Arvika – ordnade folkmusikerna igår manifestationer med folkmusik och folkdans, på initiativ av nätverket.

Fiolspelaren Maria Bojlund, riksspelman på låtar från Skåne, är en av de folkmusiker som slutit upp utanför Stadshuset i Malmö för att delta i manifestationen.

– Det är en konstig sits. Vi har alltid kämpat för att få mer pengar till folkmusiken. Och nu skulle vi helt plötsligt få det, på villkor vi inte vill ställa upp på, säger hon.

– Det är viktigt att svensk folkmusik inte får en politisk laddning, inte blir ett verktyg i en politisk debatt. Folkmusiken är öppen för alla.

Maria Bojlund menar att folkmusiken alltid påverkats av influenser utifrån.

– Folkmusiken lät inte så här för 100 år sedan och folkmusiken för 100 år sedan lät inte likadan som den 100 år tidigare. Folkmusik växer hela tiden, med respekt för det som har varit.

Pia Qvarnström, som dansar folkdans och spelar traditionell vietnamesisk musik, är arrangör för manifestationen i Malmö.

– Vi som håller på med folkmusik vill göra vår röst hörd när det debatteras folkmusik kontra mångfald. Svensk folkmusik är en del av mångfaldssamhället. Jag hoppas att folk när de pratar om folkkultur ska prata med folkmusiker och inte lägga ord i munnen på oss, säger hon.

När musikerna, cirka tjugo stycken, spelar dansar hon och Dan Nordström en värmlandspolska.

– Det är viktigt att visa att folklig kultur tillhör alla och alltid har påverkats av det som finns runtomkring, säger Dan Nordström, som förutom att dansa folkdans även sysslar med folklig slöjd.

– Vi vill visa att vi inte ställer oss bakom en politik där man exkluderar, där man bara vill bevara en kulturyttring och inte låta den påverkas av influenser utifrån. Kultur utan influenser självdör.

Uppdatering 1.

Ännu ett tecken på att många som sysslar med folkmusik är begåvade människor hittar man på siten Newsmill i en ny debattartikel. Ett antal folkmusiker kritiserar där, med rätta, kulturminister Lena Liljeroth (m) som i en intervju i Dagens Nyheter 6 oktober tydligen sagt att "det inte finns någon specifikt svensk kultur". Från debattartikeln på Newsmill.

Men att känna samhörighet på ett kollektivt plan behöver inte vara inskränkande eller främlingsfientligt och det behöver inte inskränka sig till att heja på fotbollslag och vifta med flaggor. Samhörighetskänsla kan vara inspirerande och dessutom kanske hjälpa en att förstå vem man är och förhålla sig till samtiden. Man behöver inte spela nyckelharpa eller jojka för att fascineras och inspireras av den mänsklighet, kontinuitet och uppfinningsrikedom som dessa företeelser representerar. Det skapar ett slags samhörighet, eftersom det är uttryck som finns och utvecklats i ett samhälle vi tillhör. Precis samma slags respekt, fascination och inspiration kan man känna inför musikkulturella uttryck som utvecklats i andra kulturer. Som folkmusiker kan man ofta känna en djupare samhörighet med folkmusiker från andra kulturer än med fotbollsspelare, hur blågula de än är.