tisdag 30 augusti 2016

Vördnad.



Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....


En av mina favoritlåtar någonsin är "I would die for you" (Youtube) från svenska disco-gruppen Antique (bilden) där medlemmarna har grekiskt ursprung. Låten tävlade för Grekland i Eurovision song contest 2001 och hamnade på tredje plats. Den har vibbar både från "Fame" och "I will survive".

Grekland var ockuperat av nazistiska Tyskland i början av 1940-talet. 1945 försökte kommunister göra landet till en annan typ av diktatur. Landets nya regering med stöd av västliga demokrater bekämpade, med rätta, det. Landet blev en del av västliga demokratier (även om en högerjunta styrde 1967-1974). Men det begicks övergrepp i mitten av 1940-talet emot mänskliga rättigheter från båda sidor. Sår som delvis än idag påverkar landet och bidrar till polariseringen.

Från Wikipedia om det motståndet i det nazistiska Tyskland.
.... Vita rosen propagerade för icke-våldsmotstånd mot den nazistiska regimen. Engagemanget var starkt präglat av medlemmarnas kristna tro. Gruppens viktigaste betydelse var moralisk genom att visa att det fanns tyskar som tog avstånd från nazismen. Gruppen tryckte sex upplagor av flygblad och en sjunde var på väg när gruppen greps av Gestapo i München den 18 februari 1943. På flygbladen uppmanades folk till motstånd mot den nazistiska regimen, vilket inte var tillåtet. Samtliga dömdes till döden av domaren vid Folkdomstolen, Roland Freisler. Syskonen Scholl och Probst avrättades med giljotin samma dag som domarna avkunnades, den 22 februari 1943. De övriga halshöggs senare samma år....
För några år sedan var det en heterosexuell HBTQ-vänlig katolik på högerkanten som förklarade att han kände "vördnad" inför mitt arbete för HBTQ-rättigheter och emot kommunism och islamism. Först blev jag förvånad. Vördnad?  Så osvenskt. Vi svenskar är inte vana vid sådana begrepp.

Men är det inte annars just det vi ibland känner för personer som varit beredda att dö för sin kamp för mänskliga rättigheter? Vi svenskar har sådan tur att vi aldrig behöver göra det i Sverige.

Vi ska alla dö så småningom. Det är den tristaste sanningen vi har att hantera. Men jag vill härmed förklara att jag känner tacksamhet inför de som i odemokratiska samhällen är beredda att bli fängslade och till sist dö för friheten. Deras kamp är vår kamp.

Inför dem känner jag just - vördnad.


Uppdatering 1.

Höger-vänster.

Mänskliga rättigheter gäller alla, precis alla. Inte någonstans i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter kommenteras det att de där rättigheterna ska gälla för alla förutom högerfolk, vänsterfolk, HBTQ-personer, ursprungsfolk, romer, funktionshindrade, judar, muslimer, kristna eller folk som är 80+.

Sedan måste mänskliga rättigheter tolkas i varje land. Det kan finnas orsaker att begränsa friheter i undantagsfall. Men då måste begränsningen vara proportionell gentemot den nytta det ger. Ett aktuellt exempel är burkini-debatten (att jag betraktar slöjor som reaktionära symboler har jag tydliggjort, men det finns en gräns för när staten ska förbjuda saker) i Frankrike och flera andra länder. Ett annat debatten om tiggeriförbud i Sverige.



måndag 29 augusti 2016

Del 6. Tveksamt om kd har stöd för att vara emot lesbiska pars inseminationer.


Här är sjätte och sista delen av min granskning av remissvaren till utredningen Olika vägar till föräldraskap, en rapport som lämnades i början av det här året. Jag har tidigare redovisat utredningens förslag och remissinstansernas kommentar till flera olika reformer.

I den sista delen ska jag fokusera på ideologi. För ibland fastnar vi, både HBTQ-aktivister och politiker, lätt i detaljer. Som är nog så viktiga på kort sikt. Men det gäller också att betrakta HBTQ-politiken och svenska folkets attityder i ett längre perspektiv.

När jag granskat ca 60 remissinstansers kommentarer kan jag konstatera följande.

1. Ingen av dem motsätter sig eller "problematiserar" att samkönade och olikkönade par ska ha samma rättigheter inom familjepolitiken. Inte ens den mest konservativa instansen generellt, Sveriges kristna råd.

2. Ingen av dem, förutom Region Jämtland Härjedalen, motsätter sig eller "problematiserar" att individer som bytt juridiskt kön är lika lämpliga att bli föräldrar som andra.

Jag är givetvis inte naiv. Remissinstanser fokuserar på just konkreta detaljreformer och det betyder givetvis inte att de allihop inte skulle ha invändningar generellt om HBTQ-vänliga policyn som råder i Sverige i allt väsentligt. Men ingen av dem, förutom alltså Region Jämtlands Härjedalen, har tyckt det varit så viktigt att markera emot den policyn i vissa delar att de gjort det i ett remissyttrande. Svenska folket har helt enkelt generellt accepterat att HBTQ-personer är lämpliga föräldrar.

Bara 31 % av kd-sympatisörer emot homoadoptioner.

Och då hamnar vi ovillkorligen i debatten om kd. En opinionsmätning från Inizio våren 2015 visade att 18 % av svenska folket var emot homoadoptioner. Siffran för kd var visserligen något högre, men även där en minoritet, 31 %. Kd:s ordförande Ebba Busch Thor, senare partistyrelsen och så småningom rikstinget (kongressen) ställde sig bakom nuvarande jämlika adoptionslag.

Och mitt tips är att om det genomförts en om lesbiska pars möjlighet att bli inseminerade vid kliniker skulle resultatet bli ungefär detsamma. Kd hänvisar till att barn som ska adopteras redan finns och att det motiverar att de blivit för homoadoptioner. Men man kan också vända på det. Kd brukar gilla barns rätt till att veta sitt biologiska ursprung. När två kvinnor genom en insemination blir föräldrar är en av dem biologisk förälder. Och får veta vem den biologiska pappan är vid 18 års ålder. Den som blir adopterad får mycket svårare hitta sina biologiska föräldrar även om hen vill det. Kd:s politik är där idag inte logisk.

Problemet är inte att barn behöver två av olika juridiskt kön.

Kristdemokraterna kanske då hänvisar till att de inte kan behålla sitt motstånd emot ensamståendes rätt att bli inseminerade om de accepterar lesbiska pars inseminationer vid kliniker. Jag har efter viss tvekan tidigare tagit ställning för att ensamstående ska få bli inseminerade vid kliniker. Jag och min bror bodde efter våra föräldrars skilsmässa ihop med vår mamma. Och det var tufft för henne ibland. Det är helt enklare lättare vara två än en som vårdnadshavare. Men problemet där är inte att barn behöver personer av båda juridiska könen i sitt hem. Vore det så hade givetvis inte kd till sist blivit för homoadoptioner. Därför bör Kristdemokraterna ompröva sin negativa attityd till lesbiska pars möjlighet att bli inseminerade vid kliniker. Orsaken är enkel - det har funkat.

Kd skulle kunna få strategisk position inom HBTQ-politiken.

Kanske då kd-politiker invänder att om partiet blir ungefär som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna inom familjepolitiken låter de få Sverigedemokraterna fritt utrymme på sin kant. Det är en berättigad invändning. För några år sedan gav sju av åtta partier ungefär samma budskap inom migrationspolitiken. Nu är HBTQ-politiken inte i närheten idag att orsaka politiska konflikter som migrationspolitiken. Men jag kan försäkra kd att de inte lär förväxlas med mp, v och l bara för att de blir för en gammal reform från 2005 om att två kvinnor ska kunna bli inseminerade vid kliniker.

Däremot skulle kd kunna skaffa en strategisk position att bli HBTQ-vänligt men vara skeptiska till de mer radikala förslagen inom HBTQ-rörelsen. Att gå med i Prideparaden men hålla viss politisk distans till RFSL.


Uppdatering 1.

Fakta.

Sverigedemokraterna vill avskaffa möjligheten för samkönade par att adoptera (förutom närståendeadoptioner) samt avskaffa möjligheten för kvinnliga samkönade par att bli inseminerade vid kliniker. Även om partiet inte drivit avskaffande i riksdagen är det deras principiella attityd.

Kristdemokraterna är principiellt emot att kvinnliga samkönade par får bli inseminerade vid kliniker men har accepterat reformen och vill inte avskaffa den.

Sverigedemokraterna är principiellt emot att sterilitetskravet för juridiskt könsbyte tagits bort samt principiellt emot att transsexuella ska kunna spara könsceller (sperma respektive äggceller) för att efter "könsbytesoperationen" kunna bli biologiska föräldrar. Partiet har dock accepterat de två reformerna och vill inte avskaffa dem.

Det ironiska är att kd tagit ställning för att transsexuella ska kunna bli föräldrar (vilket är bra). Däremot inte lesbiska par. Det betyder att om ett par av två biologiska kvinnor vill bli inseminerade är kd emot det. Om en i paret däremot byter juridiskt kön till man men ännu är en kvinna biologiskt blir kd för att de ska få möjlighet att bli inseminerade vid kliniker. En cis-kvinna och en trans-man är lämpliga föräldrar men inte två cis-kvinnor enligt kd:s policy. Logiskt är det inte.

Uppdatering 2.

Ledande kd-politiker är för att lesbiska kvinnor ska kunna bli inseminerade vid kliniker.

För några år sedan pekade jag ut de kd-politiker som var för att partiet skulle bli för fler HBTQ-reformer. Jag vidhåller att det var rätt då, även om det inte var populärt inom kd. Men det var viktigt att pressa partiet att starta en förnyelseprocess. Nu är den sedan några år igång.

Jag vet att två, kanske fler, kd-politiker i partiledningen är för att partiet ska byta policy och bli för att lesbiska kvinnor har möjlighet att bli inseminerade vid kliniker. Men när kd nu har en intern process kommer jag att inte att avslöja vilka de är, det vore förmodligen bara störande i deras förnyelseprocess.


Del 5. Informationsinsatser emot surrogatmödraskap kontroversiellt bland remissinstanser.


Här är femte delen av min granskning av remissvaren till utredningen Olika vägar till föräldraskap, en rapport som lämnades i början av det här året. I förra bloggposten redovisade jag att betydligt fler remissinstanser var emot än för att tillåta och reglera altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige (det är inte formellt förbjudet och utredningen föreslår inte heller att det ska bli förbjudet men eftersom det inte regleras i lag saknar de inblandade rättsskydd).

Men nu är det faktiskt en del svenskar som åker utomlands och får juridiska avtal erkända i det landet. I den här delen fokuserar jag på vad som ska hända med dem när det återvänder till Sverige.

Men låt oss först granska utredningens formella förslag där. (formuleringarna är direkt hämtade från utredningens förslag)

1. Svenska socialnämnders och domstolars behörighet att fastställa faderskap efter ett surrogatarrangemang i utlandet ska utökas.

2. Det ska inte införas några regler som utvidgar möjligheterna att erkänna utländska fastställelser av moderskap, faderskap eller föräldraskap.

3. Vissa utländska fastställelser av faderskap efter ett surrogat­arrangemang i utlandet ska inte längre kunna erkännas i Sverige.

4. Det bör genomföras informationsinsatser om surrogatarrangemang i utlandet riktade till myndigheter och till personer som överväger sådana arrangemang.

När det gäller punkt 1 handlar det om att en person som bidragit med sperma (genetisk fader) enklare ska kunna bli juridiskt erkänd som förälder. Samtliga remissinstanser som kommenterat den delen håller med.

Sedan till punkterna 2 och 3. Det här kan bli invecklat att förklara men för att förenkla något.

Anders och Ahmed som är gift par i Sverige har ingått ett surrogatavtal med en kvinna utomlands. Anders har bidragit med sperma. Han ska med utredningens förslag lättare bli erkänd som juridisk far (det är möjligt redan idag men situationen har varierat i olika delar av landet). När det gäller hans make Ahmed ska han enligt det nya regelverket inte erkännas som förälder (med dagens otydliga regelverk hade han fått möjlighet till det efter domstolsbeslut i vissa situationer). Utan istället ska surrogatmamman erkännas som den andra juridiska föräldern trots att hon själv inte vill det

Anton och Anna som är gift par i Sverige har ingått ett surrogatavtal med en kvinna utomlands. Anton har bidragit med sperma och Anna med äggceller. Trots det ska bara Anton erkännas som vårdnadshavare till barnet. Anna erkänns inte som förälder eftersom hon inte fött barnet trots att hon är genetiska mamman. Utan istället ska surrogatmamman erkännas som den andra juridiska föräldern trots att hon själv inte vill det. Anna kan så småningom bli få sin sak prövad men om Anton och Anna råkar bli ovänner och skiljer sig har Anton enligt utredningsförslaget möjlighet att blockera att Anna ska bli erkänd som vårdnadshavare.

Informationsinsatser.

Det handlar i praktiken om att genom information avråda folk från att söka hitta någon surrogatmamma i något annat land.

När det gäller punkt 2-3 kan vi konstatera att ca 10 remissinstanser stödjer utredningens förslag om att försvåra rättsligt erkännande förutom en eventuell genetisk pappa. Ungefär lika många kritiserar det. Det är alltså relativt jämnt.

Ungefär samma fördelning är det även när det gäller informationskampanjer emot altruistiskt surrogatmödraskap. Också flera remissinstanser som i sak är emot altruistiskt surrogatmödraskap  (som Socialstyrelsen) är skeptiska till sådana kampanjer.

Socialstyrelsen.
....Socialstyrelsen anser också att det är viktigt att eventuella informationsinsatser utformas på ett sådant sätt att de tar hänsyn till i synnerhet de barn som redan tillkommit via surrogatarrangemang och växer upp i Sverige. Det finns en risk att information som syftar till att avråda från surrogatarrangemang skulle kunna bidra till en allmän stigmatisering av barn/familjer som tillkommit på detta sätt, vilket bl.a. vore olämpligt ur ett barnperspektiv.....
Man kan tycka vad man vill om altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, själv är jag för, andra är emot. Att försvåra eller omöjliggöra för barn från andra länder att få sina sociala föräldrar juridiskt erkända som vårdnadshavare för att få komma till Sverige är dock oacceptabelt. Barn ska inte bestraffas för att vissa ogillar vad vuxna gör. Och informationskampanjer emot surrogat-avtal är även det fel. Som flera remissinstanser påpekar riskerar det bara öka stigmatiseringen av en del barn. Just barnperspektivet är frånvarande i den debatten.

.

söndag 28 augusti 2016

Del 4. Betydligt fler remissinstanser emot än för altruistiskt surrogatmödraskap.


Här är fjärde delen av min granskning av remissvaren till utredningen Olika vägar till föräldraskap, en rapport som lämnades i början av det här året. Här fokuserar jag på surrogatmödraskap i Sverige. En del bög-par är intresserade av bli juridiska föräldrar genom metoden men också hetero-par där kvinnan själv inte kan få barn och även andra. I en senare del ska jag behandla den rättsliga situationen för svenskar som i andra länder fått surrogatavtal juridiskt erkända och vill få med sig barnet (barnen) med sig hem till Sverige.

Kommersiellt surrogatmödraskap.

Utredningen har inte fått i direktiv att behandla just kommersiellt surrogatmödraskap, alltså att den som är gravid får ekonomisk ersättning förutom de egna kostnaderna för att bli surrogatförälder. Utredningen markerar dock att det inte är lämpligt att tillåta i Sverige och det får närmast ett kompakt stöd av de remissinstanser som kommenterat den delen. Bara Föreningen för surrogatmödraskap "problematiserar" debatten. .
.... Vi vill inte hänföra någon annan slutsats än utredningen i frågan, dock skulle vi gärna se att frågan om kommersiellt surrogatmödraskap utreddes något mer genuint, utan att så snabbt landa i definitiva allt för moraliskt orienterade slutsatser....
Delvis håller jag med. Situationen när det gäller kommersiellt surrogatmödraskap är tillåtet både i vissa delstater i USA och i fattiga länder. I USA kräver dock nästan alla företag som ägnar sig åt förmedling av surrogatmödraskap att den som ska bli gravid måste bevisa att individen inte har dålig ekonomi. Just för att hindra att någon desperat gör det främst av ekonomiska orsaker. Men när det är framfört vidhåller jag att kommersiellt surrogatmödraskap inte bör införas i Sverige. I USA har privata avtal en starkare juridisk ställning medan Sverige och de flesta andra länder i Västeuropa har mer ingripande statliga regler för att skydda den svagare parten i en avtals-relation. Om parterna så småningom skulle hamna i konflikt med varann blir det betydligt mer komplicerat att reda ut det om mycket pengar är inblandade.

Altruistiskt surrogatmödraskap.

När det gäller övriga förslag som utredningen behandlar är remissinstanserna resonerande. Det handlar om något är förnuftigt eller inte. Men (altruistiskt) surrogatmödraskap orsakar - förutom det resonerande - också mycket känslor. Många remissvar förvandlas närmast till debattartiklar, i synnerhet från flera som är emot altruistiskt surrogatmödraskap men ibland också från de som är positiva. Det framförs anklagelser om spridande av lögner, ovetenskaplighet, okunskap, icke-seriösa resonemang och att motståndarna inte bara har fel utan även har suspekta syften. Man kan givetvis raljera om det men vi bör nog också konstatera att reformen delvis är en symbol för många. Både för de som hävdar det handlar om individens rätt att själv avgöra vad hen ska göra med sin kropp och de som betraktar det som exploatering.

Betydligt fler remissinstanser emot än för altruistiskt surrogatmödraskap.


Ca 60 remissinstanser har lämnat kommentarer till utredningen. Av dem har 38 remissinstanser  kommenterat surrogatmödraskap. 27 stödjer utredningens förslag att vara emot altruistiskt surrogatmödraskap. 9 är för, 2 tar varken ställning för eller emot.

Bland remissinstanser emot att  tillåta surrogatmödraskap finns Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Svenska läkaresällskapet, Svenska barnmorskeförbundet, Familjerättssocionomernas riksförening, en del kvinnoföreningar och de flesta kommuner, regioner/landsting som lämnat kommentarer.

Några av de remissinstanser som är helt för altruistiskt surrogatmödraskap finns Statens medicinsk-etiska råd, RFSL, RFSU, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för surrogatmödraskap. Sahlgrenska akademin, Karolinska universitetssjukhuset och Svenska sällskapet för reproduktionsmedicin är positiva till det restriktiva system som tydligen finns på Nya Zeeland.

Karolinska universitetssjukhuset.
.... Karolinska Universitetssjukhuset anser det däremot problematiskt att helt eliminera möjligheten till surrogatmödraskap inom Sverige. Risken finns att vi på så sätt tvingar patienter till andra länder vilket medför kända risker för alla berörda. Karolinska Universitetssjukhuset ställer sig positivt till möjligheten som föreslagits från annat håll samt som finns som praxis i Nya Zeeland, att altruistiskt surrogatmödraskap kan godkännas i enskilda fall efter särskild prövning, förslagsvis av Socialstyrelsens rättsliga råd. Sådan utredning, behandling samt uppföljning med tillhörande forskning, skulle i det sammanhanget kunna genomföras under strikt ordnade former vid ett tvärprofessionellt, nationellt, högspecialiserat kompetenscentrum. Detta förutsätter att ett sådant centrum identifieras och resurssätts på adekvat vis....
Statens medicinsk-etiska råd är den "tyngsta" remissinstansen till den här utredningen. De är permanent engagerade för att just resonera om vård och etik. Ungefär hälften av dess ledamöter är politiker. Representanterna för m, mp, c och l stödjer rådets positiva yttrande om altruistiskt surrogatmödraskap, de från v och kd gör det inte. Representanterna för s och sd var inte närvarande när remissyttrandet beslutades.

Kommuner och landsting.

Samtliga remissvar från kommuner och regioner/landsting som kommenterar  altruistiskt surrogatmödraskap (Region Skåne gör det inte) är negativa. Enda undantaget är Landstinget i Uppsala län som varken tar ställning för eller emot (4 partier lämnade alternativa yttranden, sd, v och kd är negativa, m är positivt)

I Stockholms stad har m, l och c förklarat att de är positiva till altruistiskt surrogatmödraskap, även m och l i Göteborgs stad och Malmö stad. M har framfört detsamma i Region Örebro län och Region Östergötland. Det bör konstateras att c och möjligen inte heller l är representerat i samtliga kommunstyrelser respektive nämnder som skickat remissvar. Trots det är det något förvånande att de tre partierna som är positiva till altruistiskt surrogatmödraskap inte konsekventare argumenterat för utan ofta anslutit sig till den negativa majoriteten. Sedan är det givetvis möjligt att vissa m-c-l- representanter varit tveksamma till majoritetens negativa kommentarer men inte betraktat det som tillräckligt viktigt att markera emot det.

Mina kommentarer.

Jag är för att Sverige ska tillåta och skaffa ett regelverk för altruistiskt surrogatmödraskap. Jag delar i allt väsentligt resonemanget från Föreningen för surrogatmödraskap. Förutom det måste tre delar finnas med.

1. En surrogatmamma ska ha samma abort-möjligheter som andra gravida. Varje avtal som begränsar det ska betraktas som ogiltiga.

2. Den som är gravid ska ha rätt att ångra sig fram till ett antal veckor efter att barnet fötts.

3. Det par eller den individ som vill bli barnets vårdnadshavare ska inte ha rätt att ångra sig.


Uppdatering 1.

Följande politiska instanser argumenterade enhälligt emot altruistiskt surrogatmödraskap.

Landstinget Dalarna, Region Jämtland och Härjedalen, Region Jönköpings län, Västerbottens läns landsting och Umeå kommun.

Det är enkelt konstatera det finns ett geografiskt perspektiv. I norra Sverige verkar det finns färre m-l-c-politiker som vill ta konflikt om att altruistiskt surrogatmödraskap ska införas än i södra Sverige och i synnerhet i storstadsområdena.

Den tendensen blir än mer tydlig om man granskar den politiskt tillsatta styrelsen för Sahlgrenska akademin i Göteborg. Representanter för s, m, mp, c, v, l och kd var närvarande vid beslutet att ge . stöd för ett restriktivt system av altruistiskt surrogatmödraskap som finns på Nya Zeeland. Inte ens v  och kd protesterade. Bara en (av 3) s-representanter markerade stöd för utredningens förslag att vara helt emot altruistiskt surrogatmödraskap. 

Mitt tips är att det här är typiskt för nya HBTQ-reformer. Det är i storstadsområdena som folk ofta möter nya typer av familjebildningar i sin vardag. För många i mindre städer eller på landsbygden blir det ofta en teoretisk debatt även om HBTQ-personer givetvis finns i hela landet. Jag framför inte det här för att avfärda människor som fattar beslut utifrån teorier, det gör vi alla ibland. Men jag tror trots det att geografi-perspektivet är en av många faktorer som avgör attityder till reformer inom familjepolitiken.


Uppdatering 2.

Motståndet tydligt utanför storstadsområdena.

En del kanske frågar varför jag som själv är för altruistiskt surrogatmödraskap går ut offentligt med att ca 75  % remissinstanserna är emot reformen.

Orsaken är egentligen banal. I varje politisk konflikt gynnar det ingen part att tro sig ha stöd av de flesta i debatten när det inte är så (någon opinionsmätning har vad jag vet inte gjorts bland svenska folket, men motståndet är idag betydligt större än stödet bland remissinstanser). Det är givetvis kul på kort sikt att man felaktigt tror sig ha stöd av de flesta men det bara riskerar att man inte vässar argumenten och når ut till nya grupper. Ska man generalisera är det förmodligen relativt jämnt bland debattörer i storstadsområdena (Lund är en del där) och i andra större städer som Uppsala och Linköping om altruistiskt surrogatmödraskap ska tillåtas. Men i övriga Sverige är motståndet tydligt.

Mitt tips är att vi som bor i storstadsområden (bor själv i Malmö city) och är för reformen har en hemläxa att göra. Vi har missbedömt den geografiska aspekten. Vi har trott det räcker nå ut i storstadsmedia och i social media där de flesta (andra) är från storstäderna om att införa altruistiskt surrogatmödraskap. Men det räcker inte.

fredag 26 augusti 2016

Del 3. RFSL kritiserar att utredning vill försvåra för heteropar.


Här är tredje delen av min granskning av remissvaren till utredningen Olika vägar till föräldraskap, en rapport som lämnades i början av det här året. Här fokuserar jag på reglerna för fastställande av föräldraskap. RFSL lämnar i sitt remissvar en bra sammanfattning av vad den här diskussionen handlar om.
.... Utredningen redogör inledningsvis för sitt uppdrag och dess begränsningar. Uppdraget har inte omfattat att utreda om en könsneutral föräldraskapspresumtion ska införas, utan endast om föräldraskapet för en kvinna som inte fött barnet ska kunna fastställas (utan adoption) också om barnet tillkommit i egen regi eller utomlands. Detta skulle i så fall likställa fastställandet med vad som gäller för män i motsvarande situation. Utredningen konstaterar också att två tidigare utredningar.... båda tidigare har föreslagit att en könsneutral föräldraskapspresumtion ska införas utan att detta har lett till lagstiftning. Utredningen präglas generellt av en vilja att likställa regleringarna för olikkönade och samkönade par....
Likställande av regler främst genom att försvåra för heteropar.

Man kan sammanfatta utredningsförslaget med att för att likställa regelverket för olikkönade och samkönade kvinnliga par ska fastställande av föräldraskap försvåras för heteropar. Från RFSL:s remissvar.
.... utredningen föreslår att en ordning som gällt sedan 1985, där samtycke kan utgöra grund för faderskap oavsett var en insemination har ägt rum, nu föreslås tas bort. Samtycke ska inte längre kunna utgöra grund vid heminseminationer och för att samtycke ska kunna utgöra grund för faderskap vid behandlingar inom utländsk sjukvård ska det krävas att kliniken varit ”behörig” och att barnet i vuxen ålder ska kunna få uppgifter om donatorns identitet. Detta förslag föreslås gälla också för fastställande av föräldraskap för kvinnor... Motiveringarna till förslagen är tre: förutom viljan att likställa regleringarna för samkönade och olikkönade par anser utredningen också att en assisterad befruktning med donerade könsceller är oförenlig med barnets bästa om barnet inte kan få information om donatorns identitet och därför bör dessa motverkas av samhället. Utredningen menar också att ”rimliga möjligheter till insyn och kontroll” för samhället måste finnas om fastställande av föräldraskap ska baseras på samtycke....
Idag kan i Sverige föräldraskap fastställas genom presumtion (att det blir automatiskt, gäller för den kvinna som fött barnet och för en gift man i en olikkönad relation), samtycke (ett par ska intyga skriftligt att någon ska betraktas som förälder) och som tredje alternativ, genom närståendeadoption via domstol. Nästan alla remissinstanser som kommenterat utredningsförslaget i den här delen ger sitt stöd. Det bör dock påpekas att ovanligt många, majoriteten av remissinstanserna, inte kommenterar just fastställelse av föräldraskap. Och flera av de som gör det konstaterar bara att det är positivt att reglerna likställs för olikkönade och kvinnliga samkönade par.

RFSL riktar kritik
.... Barnets bästa är inte begränsat till att försäkras möjlighet till kännedom om sitt genetiska ursprung.... RFSL menar att barnet har ett intresse av att skyndsamt få sina rättsliga föräldrar fastställda, oavsett vilka val föräldrarna gjort inför dess tillblivelse och att ta hänsyn till detta i allra högsta grad får betraktas som ”barnets bästa”. Med nuvarande lagstiftning uppstår tyvärr regelbundet situationer, till följd av konflikter mellan föräldrar i familjer där närståendeadoptioner ännu inte har kunnat genomföras, där den mamma som inte fött barnet antingen undanhålls från barnet eller själv drar sig undan sina förpliktelser som förälder. Det är rimligtvis inte i barnets intresse att fråntas kontakten med sin ena förälder helt.... Om denna utrednings förslag skulle komma att införas i lagen så skulle således barn till kvinnliga sambor ha en fortsatt otrygg situation i de fall föräldrarna heminseminerat eller valt anonym donator vid utländsk klinik. För olikkönade sambopar skulle utredningens förslag till och med ge en ökad otrygghet, då möjligheten till fastställande av faderskap skulle försämras. RFSL anser att lagstiftaren istället för dessa förslag bör skapa en rättsordning där barnets rättsliga föräldraskap tryggas oavsett vilka val föräldrarna gjort inför tillblivelsen....
Även S-kvinnor är kritiska.
.... S kvinnor välkomnar att förslagen haft som målsättning att vara enhetlig och likvärdig för olikkönade och samkönade par.... S-kvinnor förstår utredarnas resonemang om att stärka barnens rättigheter i första hand. Vi vill dock väcka frågan i det sammanhanget vad är egentligen barnets bästa? Utredningen utgår från att barnets behov av kunskap om sitt genetiska ursprung är viktigast och att stort fokus läggs på rätten till genetiska föräldrar. S-kvinnor vill där tillägga att utredarna också bör beakta barnets behov av sina föräldrar, även icke genetiska....
Mina kommentarer.

1. S-mp-regeringen bör föreslå en könsneutral föräldraskapspresumtion i samband med lämnandet av förslag från utredningen Olika vägar till föräldraskap. Jag delar inte RFSL:s kommentar om att det snarast behöver tillsättas en ny utredning om det även om jag givetvis förstår att de föreslår det för att driva processen framåt. Det finns ett utredningsförslag från 2007 om att införa reformen, det remissbehandlades men i den tidigare borgerliga regeringen blockerade Kristdemokraterna införandet. För att komma vidare drev då Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet (idag Liberalerna) igenom att andra typer av fastställande av föräldraskap för samkönade par skulle behandlas av en ny utredning.

2. Det är positivt att kvinnliga samkönade par föreslås få ökade möjligheter att få föräldraskap fastställt genom samtycke istället för närståendeadoption, om donatorn av sperma inte är anonym och det genomförts vid "behörig" sjukvårdsinrättning i andra länder. 

3. Sedan till debatten om det viktigaste för barn är att få möjlighet att söka sitt genetiska ursprung (sin biologiska pappa) eller att få föräldraskapet till sina sociala föräldrar snabbare fastställda. Det är en typisk mål-konflikt där båda sidors argument är relevanta. Jag är själv tveksam till vilket alternativ som är bäst. Men konstaterar att det verkligen inte är självklart att likställande av reglerna främst bör fixas genom att försvåra för olikkönade par.

torsdag 25 augusti 2016

Del 2. Flera remissinstanser vill avskaffa pappa och mamma och ersätta det med förälder.



Det här är andra delen av min granskning av remissvaren till utredningen Olika vägar till föräldraskap. Sista remissdag var i juni och ofta brukar det dröja någon månad innan regeringskansliet sammanställt remissvarens kommentarer. Eftersom det varit sommar kanske den sammanställningen blir klar först nu i slutet av augusti. Sedan börjar det som på politiker-språk kallas beredning. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska till att börja med komma överens om i vilka delar de håller med utredningsförslagen.

Både förslag till juridiska förändringar och information.

Här granskar jag förslaget om juridiska följdändringar som en konsekvens av att sterilitetskravet för några år sedan togs bort för människor som vill byta kön juridiskt. Från utredningsrapporten (det finns ett längre resonemang om det här sid 42-44). KtM är en förkortning för Kvinna-till-Man-transsexuella.
.... Vår bedömning är att föräldraskapet i dessa fall bör betecknas och registreras på ett sätt som avspeglar en förälders rättslig a köns- tillhörighet. En KtM som föder barn bör således betecknas och registreras som barnets rättsliga far. Vidare bör föräldrar som har ändrat könstillhörighet ha samma rättigheter, förmåner och skyldig - heter som de hade haft om de inte hade ändrat könstillhörighet. En KtM som föder barn bör ha samma rättigheter, förmåner och skyldigheter som en rättslig mor....Det har också förekommit vissa problem inom hälso- och sjukvården och som bl.a. beror på att man inte känt till att en gravid KtM har samma rättigheter som en gravid kvinna. Vi anser att det handlar om kunskapsproblem, som inte föranleder några författningsändringar. Det kan däremot behöva genomföras informationsinsatser för att komma till rätta med problemen....
Bara Region Jämtland Härjedalen negativa.

Stödet från remissinstanserna är nästan 100 % (bland de som kommenterat den delen). T.o.m Sveriges kristna råd som generellt är den mest konservativa remissinstansen är för förslaget. Region Jämtland Härjedalen är ensamma om att vara negativa.
.... Som tidigare remissvar beträffande ensamstående kvinnors möjlighet till assisterad befruktning, är Region Jämtland Härjedalen fortsatt mycket tveksam till att gruppen med ändrad könstillhörighet utan ytterligare utredning skall omfattas av detta regelverk. Både när det gäller KtM som bevarat sin förmåga att föda barn och MtK som har möjlighet att bidra med spermier för tillskapande av barn. Det är alldeles nytt (från 2013-07-01) att transsexuella har möjlighet att spara könsceller genom att steriliseringskravet är borttaget. Huvudmotivet till att slopa steriliseringskravet var inte att ge möjligheten för sparande av könsceller utan att ta bort ett gammalmodigt förlegat krav. Konsekvensen däremot blev att det också gav en möjlighet för sparande av könsceller. Utredning beträffande sparande av könsceller och dess senare användning har varit mycket sparsam, för att inte säga obefintlig samt att det praktiska omkring dessa frågor fortfarande är i sin linda. En egen utredning beträffande under vilka omständigheter assisterad befruktning för denna grupp vore det enda rätta.
En del i Region Jämtland Härjedalen verkar missat att det fanns en tydlig debatt inför avskaffandet av sterilitetskravet att som en följdeffekt av det skulle transsexuella kunna bli biologiska föräldrar även efter sitt juridiska könsbyte. Det var ju delvis själva poängen med reformen. Sverigedemokraterna var som ensamt riksdagsparti emot den av den orsaken. Men nu är det genomfört och det förslaget handlar om är att göra juridiska följdförändringar.

Sedan är flera  remissinstanser kritiska med utgångspunkten att det borde införas mer radikala reformer för Sveriges lagar ska bli helt könsneutrala. Här är några exempel.

Försäkringskassan. SFB = socialförsäkringsbalken.
.... Som anges i utredningen är SFB i stora delar skriven utifrån ett heteronormativt perspektiv och utan beaktande av möjligheterna till könskorrigering. Det innebär att vi har svårigheter med att tillämpa vissa bestämmelser när föräldrarna inte är en man och en kvinna samt när en person genomgår könskorrigering....
.... Myndigheten vill även påpeka att surrogatföräldraskap är ett mer könsneutralt begrepp än surrogatmoderskap....
.... RFSU önskar att inom en snar framtid se en heltäckande utredning av införandet av en könsneutral föräldraskapslagstiftning, som även omprövar befintliga begrepp.... I dagsläget är t.ex. begreppet förälder, istället för mor eller far, förbehållet partner i samkönad relation mellan kvinnor. Detta är dock ett begrepp som vissa personer som ändrat könstillhörighet gärna skulle vilja kunna använda i betecknandet av sitt föräldraskap....
.... En ny utredning bör tillsättas skyndsamt för att bland annat utreda hur föräldraskapslagstiftningen kan göras könsneutral och lagstiftningen bli överskådlig och förutsägbar för alla barn oavsett deras föräldrars könsidentitet eller sexuella läggning....
.... En konsekvens av utredningens förslag om att registrera den födande föräldern som far är, enligt Skatteverkets mening, att det i framtiden inte kommer att finnas en uppgift i folkbokföringen som visar vem av barnets föräldrar som fött barnet och därmed, i vissa sammanhang, ska anses som barnets mor. Det kan ha särskild betydelse för framtida släktforskare eller om barnet själv vill ta del av uppgifter om sitt ursprung. Det kan även bli svårt för den som ändrat könstillhörighet att styrka de bakomliggande förhållandena om föräldraskapet inför myndigheter och organisationer i Sverige och i utlandet, exempelvis vid prövning av frågan om barnets utländska medborgarskap vid ansökan om ett utländskt pass. Skatteverkets förslag till lösning är att uppgift om vem som har fött barnet framgår som en historisk information i folkbokföringsdatabasen.... Mot denna bakgrund anser Skatteverket därför att det är angeläget att regeringen tar ytterligare steg för att skapa ett enhetligt rättsligt könsneutralt föräldrabegrepp. Därigenom finns det lagstöd för att använda begreppet ”förälder” i stället för dagens föräldrabegrepp. Det nya begreppet ”förälder” kan exempelvis användas i personbevis.
Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet.
.... Det är dock så att flera av de svårigheter som uppstår med föräldraskapslagstiftningen för personer som har ändrat könstillhörighet orsakas av att Föräldrabalken fastställer moderskap, faderskap och föräldraskap vilket är beteckningar kopplade till kön. En könsneutral föräldraskapslagstiftning skulle minska dessa problem avsevärt. Det finns inget bärande argument till att en förälder måste betecknas och registreras som fader eller moder. Alla kan registreras som förälder. I vardagstal kan folk beteckna sig som de vill. Det finns heller inget bärande argument till att särbehandla personer utifrån deras juridiska könstillhörighet. Lagstiftningen bör vila på en persons fysiologiska förutsättningar för föräldraskap. Det innebär att Föräldrabalken och andra författningar alltså fortsättningsvis bör ha skilda regler för personer med livmoder jämfört med personer som kan ge upphov till spermier. Dessa regler behöver däremot inte vara kopplade till en persons könstillhörighet....

Del 1. Kompakt stöd för embryodonationer från remissinstanserna.


Utredaren till Olika vägar till föräldraskap lämnade sin rapport i februari i år. Det handlar bl.a. om Sverige ska tillåta embryodonationer, altruistiskt surrogatmödraskap (där var utredningens förslag dock negativt), likställa reglerna efter vissa inseminationer när det gäller lesbiska och hetero-par samt göra förtydliganden i lagen för att skydda transsexuella som bytt kön juridiskt och efteråt blivit föräldrar.

Jag ska i flera bloggposter närmaste dagarna i detalj granska remissvaren som inkommit. Det är ett betydande material, närmare 500 sidor enligt regeringskansliet som sänt det till mig. Jag börjar här med att granska remissvaren när det gäller embryodonationer.

Visserligen hade jag väntat mig att 80-90 % skulle vara positiva till att både sperma och äggceller (eller befruktade ägg) skulle få doneras till par eller individer. Men här är stödet närmast 100 %. Enda problematiseringen är från Sveriges kristna råd där samfunden är oense (Svenska kyrkan är dock tydligt för i dess egna  remissyttrande).

RFSL riktar kritik emot "medicinska krav".

Miljöpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Liberalerna har redan tydligt tagit ställning för att tillåta embryodonationer. Socialdemokraterna och Moderaterna har hittills varit försiktigt positiva men lär bli för reformen med det kompakta stödet från remissinstanser. Mitt tips är att även Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kommer bli positiva så småningom även om det inte är lika säkert. Jag är själv för utredningens förslag om att tillåta embryodonationer, det finns helt enkelt inte några vettiga argument emot. Sedan kan det bli en viss politisk konflikt om förslaget att bara medicinska skäl ska få motivera embryodonationer. Från RFSL:s remissvar.
.... Tyvärr har utredningen missat att ta till sig RFSL:s samtliga argument och berör till exempel inte situationen alls för transmän som sparat ägg, men som av könsidentitetsskäl inte vill genomgå en graviditet. Det finns även en rad olika skäl till att ett kvinnligt samkönat par kan önska att den ena kvinnan bär ett barn från den andra kvinnans ägg, förutom de rent praktiska som nämndes ovan att det redan finns ett befruktat ägg i frysen från en tidigare provrörsbefruktningsomgång. I vissa fall vill den ena partnern bli genetisk förälder men vill inte vara gravid, samtidigt som partnern är villig att bära barnet. För vissa par finns också en önskan om att båda ska ha en biologisk koppling till barnet, den ena genom graviditeten och den andra genom genetik. Att ha sådana önskemål inför familjebildningen menar utredningen inte ska tillåtas när det gäller par som inte består av en cisman och en ciskvinna... Samtidigt vill vi påtala de många former av assisterad befruktning som syftar till att hjälpa par att få just genetiskt egna barn. Jämför exempelvis med situationen där ett olikkönat cispar inte kan bli gravida på egen hand på grund av att mannen har en otillräcklig spermaproduktion. Här kan paret få ett barn som är genetiskt släkt med båda föräldrarna med hjälp av avancerade behandlingsmetoder där en av mannens spermier injiceras direkt in i en av kvinnans äggceller. Detta genomförs idag inom svensk sjukvård för att hjälpa dessa par att få barn med en genetisk koppling till dem båda, trots att kvinnan i dessa fall skulle kunna bli gravid genom en medicinskt enklare metod: insemination med donerad sperma. Vi anser att svensk sjukvård också ska tillmötesgå de kvinnor i samkönade relationer, liksom transmän, som önskar bli genetiska föräldrar genom att partnern bär deras genetiska barn. RFSL vill alltså se ett tillåtande av redan befruktade ägg och samtidig donation av ägg och spermier, utan begränsning till endast strikt medicinska skäl, också när det gäller par där båda har ägg. Vid den ovan nämnda hearingen för organisationer och myndigheter rådde också i det närmaste total konsensus i denna fråga. Utredningens förslag till begränsningar är därför något förvånande....
Bara ett fåtal remissinstanser kommenterar för eller emot medicinska krav.

De fåtal remissinstanser som försvarar att det ska finnas medicinska skäl hänvisar till att det finns en ökad medicinsk risk vid donerande av ägg jämfört med vanlig donation av sperma. Alltså att det inte ska genomföras "i onödan". Trots det är det något paternalistiskt. Självklart ska sjukvården informera om utökade risker vid äggdonation. Kanske även de paren inte ska omfattas av vanliga skattesubventioner (det finns många andra förslag som behandlas av utredningen där det är tveksamt om och hur skattepengar ska användas för att subventionera). Men om ett par inom sig vill donera ett ägg utan medicinska indikationer och är beredda att betala för det fullt ut vore det konstigt om det fortsatt skulle förbjudas.  I synnerhet som behandlingar genomförs för olikkönade cis-par trots att det ibland inte finns medicinska motiv.

Även antalet remissinstanser som har invändningar som RFSL när det gäller medicinska krav är få, men där finns bl.a. RFSU. De allra flesta remissinstanser har bara välkomnat embryodonationer utan att ta ställning just till medicinska krav.

onsdag 24 augusti 2016

HBTQ-kultur. En svart man i mitt badrum - Eusebius McKaiser.


Från presentationen av En svart man i mitt badrum (2014) av författaren Eusebius McKaiser.
.... Boken skulle kunna betraktas som ett slags memoarer och vanligtvis brukar ju människor som skriver om sig själva medvetet utlämna vissa detaljer. Men det är inget som ligger för McKaiser. På sin snabba prosa berättar han hur han blev våldtagen när han var sju, om sin skam över att vara färgad (med det menar han mer än den märkliga definition som vita använder sig av) och om sina vilda lekar i svarta mäns (hans favoritpartners) sovrum. Varje kapitel inleds med en självupplevd historia, som McKaiser använder sig av för att skapa diskussion om vad han anser vara sjukliga sydafrikanska förhållningssätt. Frågorna han väcker fungerar alldeles utmärkt att fundera över sett ur ett svenskt samhällsperspektiv.Om du läser boken, kommer du då att bli känslomässigt berörd, stämd till eftertanke, road och underhållen? Ja, om det råder ingen som helst tvekan....
Eusebius Mckaiser är öppet homosexuell och färgad (vilket i Sydafrika betyder att han har ursprung både från vita och svarta, det är alltså inte som i Sverige där svarta och färgade används som synonymer). Sydafrika är ett land som vi svenskar sällan känner till i detalj. Visst vet vi att det fanns ett hemskt apartheid-system förr. Rasbiologin var fram till ca 1990 så "vetenskaplig" att det tillsattes politiska kommissioner om hur albinos (folk vars hudfärg blivit vitare genom en kromosom-avvikelse) skulle "ras-definieras". Och det där finns kvar som ett socialt arv trots att landet idag gett folk oavsett hudfärg rösträtt sedan flera decennier. Den andra typen av nyheter som når till Sverige är att nivån av kriminalitet i Sydafrika är bland de värsta i världen.

Sydafrika är bland de ekonomiskt mest ojämlika länderna - trots vänsterstyre.

Det som jag fått veta genom boken är att Sydafrika ännu är bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen. Vid sidan av vissa länder i Latinamerika är klassklyftorna störst just där. Och då har trots det många svarta och färgade senaste 20 åren blivit en del av de välbeställda och landet styrts av anc som är ett vänsterparti.

Ironiskt nog erkänner McKaiser som själv kallar sig liberal att konservativt kristna (oavsett om de är vita, svarta eller färgade) sällan har tillträde till de viktigaste tidningarna. Det förs en debatt om ett "liberalt etablissemang" av medelklassmänniskor. Det är ungefär som svensk debatt där sd-sympatisörer känner att de inte blir riktigt respekterade. Det är ännu en sak som jag tidigare inte känt till om Sydafrika.

Bra argumentering emot informationsplikt för hiv-positiva.

Vissa debatter blir givetvis väl inhemska för att appliceras i Sverige. Men diskussionen om att eventuellt införa en informationsplikt för hiv-positiva är givetvis synnerligen aktuell även hos oss. I synnerhet som s-mp-regeringen i alla fall temporärt svikit sitt tidigare löfte om att utreda ett avskaffande av den informationsplikten. McKaiser formulerar tydligt varför en sådan lag har många brister.

Eusebius McKaiser väjer inte för att diskutera saker som är tabu bland många, som när han argumenterar för att månggifte borde tillåtas (där håller jag inte med honom dock och motiven till det har jag förklarat tidigare här på bloggen). Men också när han visar att svarta och färgade kan vara rasister, det kan vilken folkgrupp som helst vara. Han är för positiv särbehandling av svarta och kvinnor. Där är jag helt oense med honom men förstår också att den debatten är mycket mer problematisk (även om jag vidhåller att han har fel principiellt)  i ett land som fram tills för några decennier sedan förbjöd svarta och färgade att bli välutbildade och där sexismen är betydligt värre än i Sverige.

Debatt-böcker från USA är ofta mer anpassade till icke-akademiker än i Västeuropa. Och En svart man i mitt badkar är där närmare den populariserade USA-traditionen. Litterärt är boken intressant. Det betyder inte att jag håller med McKaiser om allt. Hans analyser om positiv särbehandling är nedlåtande emot hans motståndare bland svarta och färgade i den debatten.  Men vill du lära dig mer om Sydafrika av idag kan jag rekommendera den.



HBTQ-kultur. Barracuda - Christos Tsiolkas.


Från presentationen av Barracuda (2015) av författaren Christos Tsiolkas.
.... 14-årige Daniel Kelly är en lovande simmare som spås att gå långt. När han får ett idrottsstipendium till en exklusiv privatskola i Melbourne blir det ingången till en värld av möjligheter, men också skoningslös konkurrens. Tack vare sin envishet, talang och killer instict (som en barracuda) blir han respekterad av sina rika och privilegierade klasskamrater. Vägen mot en gyllene framtid ligger öppen när han satsar allt i sitt första internationella mästerskap – och misslyckas. Tsiolkas hyllade nya roman är en djupt mänsklig, svidande skildring av drömmar och förlust, klass och identitet, vänskap och familj, och framgångens höga pris....
Intressant är att i den här presentationen utelämnas helt att huvudpersonen i boken är bisexuell men med intresse främst för män och att han skaffar sig pojkvän så småningom. Trots att det är en central av vem Daniel är. Han "heterosexualiseras" - eller kanske rättare "neutraliseras" så att de flesta heterosexuella - innan de köper boken - ska tro att han är hetero (eftersom det inte finns något som tyder på annat i bokens presentation). Det blir ännu mer ironiskt när man konstaterar att författaren Tsiolkas själv är öppet homo. Det är närmast rörande att bokförlag i bl.a. Sverige ännu är så räddhågsna och tvekande inför att i  presentationen tydliggöra att en bok handlar om något med HBTQ-tema. Trots att de allra flesta heterosexuella cis-personer i Sverige idag inte har några som helst problem med det.

Befriande ärligt om kroppen.

Barracuda hade kunnat bli en bra roman. Men tyvärr utgörs den av 500 sidor som enkelt hade kunnat bli ca 300 sidor, det är mycket som repeteras om igen. Tyvärr blir också karaktärerna ibland inte riktigt trovärdiga. Konceptet att blanda saker från när Daniel Kelly var yngre och äldre blir ibland rörigt.

Bäst är Barracuda kanske i sina analyser om "klass", hur mycket det sociala ursprunget påverkar människor. När det gäller kroppen är Tsiolkas befriande ärlig, här finns sperma, urin och bajs. Inget är främmande för honom och han gör det utan att det blir spekulativt. Som när Daniel hör sin heterosexuelle rumskompis onanera och själv blir kåt och börjar göra samma sak.

Men realismen räcker inte riktigt. Personporträtten blir för stereotypa. Och boken blir inte dålig, däremot medioker.

tisdag 23 augusti 2016

Öppna moderater har både rätt och fel om blodgivningsregler för män som har sex med män.


Föreningen Öppna moderater har en ny debattartikel hos HBTQ-siten Qx om att regelverket för män som har sex med män (msm) bör likställas med det för olikkönade relationer. Bland riksdagspartierna har Centerpartiet som ensamt parti tagit ställning för samma sak. Där har Öppna moderater och Centerpartiet fel (jag förklarar varför i den här bloggposten). Däremot har de rätt i sin kritik att nuvarande regelverk för msm är orimligt. 

Både RFSL och Diskrimineringsombudsmannen (DO) är för att mer strikta regler ska gälla för msm än heterosexuella generellt. Jag delar den analysen. Hade jag, RFSL och DO trott att olika regler för de båda grupperna vore omotiverat diskriminerande hade vi givetvis aldrig gett den policyn vårt stöd. Men låt oss först granska argumentationen från Öppna moderater (ungefär densamma som från c).
.... Reglerna idag säger att den som vill ge blod och är heterosexuell får ge blod om personen inte haft sex med någon ny partner de senaste tre månaderna. Det är en rimlig gräns. Reglerna säger samtidigt att män som har sex med män inte får ha haft sex överhuvudtaget på ett helt år för att kunna få ge blod. Detta gäller alltså oavsett om den mannen lever i stabilt monogamt förhållande med en och samma partner sedan många år tillbaka. Du måste ändå leva i totalt celibat i ett helt år för att kunna bidra till ett viktigt behov i samhället. Det finns inga skäl för så rigida regler och en så diskriminerande tillämpning. Allt blod som doneras testas i Sverige för att säkerställa att det inte ska medföra risker. Det blod som en blodgivare ger första gången används dessutom inte alls, utan det är först vid andra tillfället och framåt som blod du donerar ges till någon annan. Det finns alltså goda säkerhetsmarginaler inbyggda i systemet. Det är viktigt att ha hög säkerhet vid blodgivning. För att ha det måste varje blodgivare bedömas individuellt. Har den här personen ett riskbeteende eller inte. Personer som lever i stabila parförhållanden oavsett sexuell läggning är en väldigt liten risk medan en person som har många partners och byter ofta medför en större risk. Det handlar alltså inte om att vara homo- eller heterosexuell. Det är dags att ta ett steg framåt, avskaffa diskrimineringen vid blodgivning. Se till att reglerna är lika för alla och därmed ge sjukvården bättre förutsättningar att hjälpa och bota....
Låt mig reda ut några saker.

1. Det är ingen mänsklig rättighet att få ge blod. Däremot är det en rättighet för människor som behöver blod att det så långt som möjligt ska säkras att personen inte får någon allvarlig sjukdom genom transfusionen, det gäller för övrigt inte bara hiv utan även andra sjukdomar.

2. Folkhälsomyndigheten rekommenderade 2015 att hiv-tester bör betraktas som säkra redan efter 6 veckor istället för 12 som dittills.

3. Allt blod som ges testas. Men det är en färskvara och kan bara användas inom 6 veckor efter att det lämnats. Och eftersom hiv tidigare ibland inte kunde konstateras förrän ca 3 månader efter smittotillfället har sjukvården ett system med s.k. riskgrupper. Alltså grupper där hiv är betydligt vanligare än bland befolkningen generellt.

4. Sedan vill myndigheter ha en "säkerhetsmarginal". Och visst kan folk ibland beräkna fel när de senast gjorde vissa saker. Det är därför jag tidigare har rekommenderat att karenstiden för män som har sex med män sänks från 12 till 6 månader. Men med Folkhälsomyndighetens nya rekommendation vill jag gå längre. En man som inte haft sex med någon annan man senaste 3 månaderna bör få ge blod. Samma sak bör gälla för övriga s.k. riskgrupper när det gäller sex. En kvinna som haft sex med en man som haft sex med en annan man samt sexsäljare och någon som haft sex med någon sexsäljare (även för de grupperna finns det idag en karenstid på 12 månader). Då finns det en ordentlig säkerhetsmarginal i relation till 6 veckor.

5. En person kan bara ta ansvar för sig själv om hen är i ett parförhållande. En partner kan vara otrogen. Jag hävdar inte att otrohet skulle vara vanligare inom samkönade relationer än inom olikkönade relationer. Men enligt RFSL är andelen hiv-positiva bland män som har sex med män 80 gånger högre än bland befolkningen i sin helhet. Risken för hiv-spridning när det gäller ett bögpar är betydligt större vid otrohet än när det gäller olikkönade par. Därför bör reglerna inte likställas.

Däremot bör karenstiden kraftigt sänkas. När hiv idag i princip alltid upptäcks inom 6 veckor efter ett smitt-tillfälle är det galet att ha kvar 12 månaders karenstid för bl.a. män som har sex med män. Istället bör den bli 3 månader, ca 13 veckor. Då finns en marginal med råge till 6 veckor.

måndag 22 augusti 2016

Totalförbud är fel lösning på problemet med tiggeri.


Om vi hade hållit en folkomröstning i Sverige idag hade säkert en tydlig majoritet röstat för att förbjuda tiggeri i landet. Vi som är emot ett sådant förbud är i minoritet, det är bara att erkänna det.  Enligt en ny opinionsmätning vill 59 % av svenska folket förbjuda tiggeri, 23 % är emot, övriga är tveksamma. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det bara mp och v där fler är emot än för ett totalförbud emot tiggeri. Moderaterna och Sverigedemokraterna är för ett sådant förbud, s har nu börjat tveka medan övriga riksdagspartier är emot.

Handlar då demokrati inte om att låta majoritetens attityder påverka de politiska besluten? Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. En välfungerande demokrati  handlar också om att skydda minoritetsgrupper samt att det finns diverse fördröjande mekanismer för att populistiska förslag inte ska genomföras utan ordentlig debatt först. Och just vi HBTQ-personer ska vara tacksamma för det. Sydafrika hade inte infört en könsneutral äktenskapslag om det hållits en folkomröstning där, inte sydstaterna i USA heller.  Genom beslut av högsta domstolen i respektive land har frihetsreformen för samkönade par blivit verklig.

Sverige är inte en Sifo-krati.

Men det handlar också om ministrar och riksdagsledamöter. När Sifo ringer till vanliga medborgare avkrävs de inte konsekvensanalyser. Det vore ju orimligt. Att vara vanlig medborgare handlar just om att slippa det. Men av ministrar och riksdagsledamöter kräver vi mer - de måste förhålla sig till Sveriges grundlagar, internationella konventioner men också göra just konsekvensanalyser.

Politiker bör också förhålla sig till opinionsmätningar där det finns en tydlig majoritet, vad en majoritet av svenska folket tycker är givetvis viktigt.  Men vi lever inte i en Sifo-krati. Ansvarsfulla politiker ska inte bara följa opinionen utan även leda den. Om stödet för en viss policy (som att Sverige inte ska förbjuda tiggeri) varaktigt håller sig runt 25 % måste det dock vara en allvarlig varningssignal till politiker som är emot ett sådant förbud. Vi som är emot ett totalförbud kanske varit för slarviga ibland i vår argumentation. En del har hojtat PK-klyschan "man kan inte förbjuda fattigdom". Ironiskt nog var det Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven (bilden) som gjorde den klyschan känd i svensk debatt. Nu har han tydligen ändrat sig.

Så låt mig då förklara, bortom PK-klyschorna, varför totalförbud emot tiggeri är fel oavsett om det är på nationell och lokal nivå.

1. Det är många som någon gång fått sin plånbok stulen eller borttappad vid en resa till en annan stad  i närheten och där man inte hade någon kompis med sig. Att förbjuda att folk i den situationen skulle samla in pengar för en resa hem till sin bostad vore helt omänskligt. Men kanske m, sd och delar av s syftar på att bettleri ska förbjudas, alltså vanemässigt tiggande.

2. Men även förbud emot vanemässigt tiggande är fel. Storbritannien är ett av få länder i Västeuropa som på 1900-talet aldrig avskaffade förbud emot att tigga pengar (Sverige tog bort "lösdriveri"-lagen 1965). Trots det har London säkert fler tiggare än Sverige, även om antalet invånare är ungefär detsamma. 

Progressiva politiker i Storbritannien och Danmark stödjer förbudslagar eftersom de är verkningslösa.

Ska vi förbjuda kan vi välja att polisen ska prioritera brott emot förbudslagen, men det finns inget västerländskt land som gjort det. Och det är klokt, polisen har viktigare saker för sig än att jaga folk som tigger pengar. Det andra alternativet är att vi får en symbolisk lag. Som i Storbritannien och Danmark där ett sådant förbud har stöd även av socialdemokratiska partier. Men det ironiska är att progressiva politiker där bara accepterar lagarna eftersom de är så verkningslösa. Hade brittisk och dansk polis startat systematiska och kostnadskrävande razzior emot tiggare hade det säkert blivit en politisk konflikt. Det enda som händer är att polisen godtyckligt kan besluta att fösa bort vissa personer som tigger.

V och fi har fel som vill främja tiggeri.

Tiggeri är besvärande för många människor och det måste politiker ta på allvar. Det finns negativa attityder emot romer i Sverige men mitt tips är att majoriteten av de som är för förbud hade haft samma attityd om det funnits etniska svenskar som tiggt utanför massor av butiker. De har ibland blivit så många att det blivit en störning i människors vardag. Och det handlar inte om att folk inte vill påminnas om att det finns fattiga. Men den retoriken borde det finnas sexsäljare utanför många butiker för att påminna om att det finns sexsäljare. När Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ vill främja situationen (genom att motsätta sig utrymning av privatägd mark som vissa romska grupper ockuperat) för tiggare eller att kommuner ska fixa skolgång åt barn till romer som tigger är det helt galet. Det finns inget som helst "progressivt" att människor ska sitta på sina knän hela dagen för att få slantar från svenskar. Och definitivt inte att göra det enklare att romer från Rumänien tar även med sig barn hit där de tvingas vara på olika skolor tillfälligt.

Tiggeriförbud är ett enormt ingrepp i en västerländsk demokrati.

Staten ska inte främja att romer kommer till Sverige för att tigga. Det är bra att s-mp-regeringen så småningom blev tydlig där. Det bör enligt mig utredas om kommuner som en sista åtgärd ska kunna förbjuda människor att samla in pengar (oavsett om det är romska tiggare eller gatumusikanter) utanför vissa begränsade områden som strax utanför entréer till kulturinstitutioner och butiker. 

Men därifrån till att generellt förbjuda i en hel kommun - eller än värre i ett helt land - är steget långt. I synnerhet som ett sådant förbud även skulle drabba en del svenska medborgare. Att i lag förbjuda människor att söka ekonomisk hjälp från andra människor är ett enormt ingrepp i en västerländsk demokrati och emot civilsamhället (den del av samhället som varken utgörs av stat eller marknad). I synnerhet Moderaterna borde reflektera om det.

Folk som är för tiggeriförbud kan givetvis hänvisa till att Storbritanniens och Danmarks förbud inte drabbat folk orimligt hårt. Men om man vill att ett förbud ska bli verkningslöst varför då införa det från början?

lördag 20 augusti 2016

Jonas Sjöstedt behövde en kvinna vid sin sida i Prideparaden i Stockholm.


För första gången har jag kollat en video från HBTQ-siten Qx om Prideparaden i Stockholm. Man kunde där se deltagarna filmade direkt. Granskade inte allt. Men det var en sak som fascinerade mig. När Vänsterpartiet skulle presenteras.

Partiledaren Jonas Sjöstedt verkade närmast generad. Att vara ödmjuk är ibland en bra egenskap. Men kanske inte just i parader. Hans Linde, öppet homosexuell och gruppledare i riksdagen, vinkade mer neutralt. Men mitt fokus hamnade på Christina Höj Larsen (bilden, men den gör inte henne rättvisa och visar inte hennes utstrålning).

Politiker ler ofta inför publik. Det är en del av politiker-rollen. Men Höj Larsen verkade le "på riktigt". Hon var en blandning av fag-hag och transkvinna (trots att hon tydligen är cis-kvinna). Och det är givetvis menat som beröm.

Åkesson och Höj Larsen polariserar flyktingdebatten.

Christina Höj Larsen har som migrationspolitisk talesperson oftast en frän och polariserande ton. Ungefär som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på andra kanten i den debatten. Enligt främlingsfientliga sd har Sverige "massinvandring" även om det är 15 000 istället för 150 000 asylsökande om året. Men mitt tips är att formuleringar som Åkesson och Höj Larsen framför stöter bort de flesta som vill ha en ärlig och nyanserad debatt. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm (öppet bisexuell) är däremot alltid saklig i flyktingdebatter. Hon slänger inte runt sig anklagelser om rasism och fascism som Höj Larsen gör. Sedan håller jag absolut inte med varken mp eller v i flyktingdebatten idag, men det är en annan sak.

Jag har själv tagit ställning för en åtstramad flyktingpolitik även om jag inte ville gå riktigt lika långt som s-mp-regeringen. Men trots det kommer jag att bevaka situationen för HBTQ-flyktingar framåt. Om det får orimliga effekter kommer jag att kritisera det. Jag tror vi är många svenskar som är öppna för argument från olika sidor. Men då vill vi bli behandlade med respekt och inte kallas rasister bara för att vi inte råkar hålla med Vänsterpartiet om flyktingpolitiken. Annars kan vi kalla v för jude-hatande parti eftersom de är närmast fixerade vid att kritisera just det enda judiska landet, Israel. V bör fundera på att inte bara argumentera för "redan frälsta" inom flyktingpolitiken utan att försöka "vinna människors hjärtan". 

"Antingen är ni med oss eller emot oss" är en felaktigt attityd.

Jag är socialliberal och skulle aldrig få för mig att rösta på v (eller sd för den delen). Men Christina Höj Larsen har en betydande utstrålning. Om hon bara dämpade sin attityd "antingen är ni med oss eller emot oss" som hämtad från kristet ultra-konservative George W Bush skulle hon kanske lämpa sig att vara en del av partiledningen.

Jonas Sjöstedt såg så där generad ut vid paraden. Och det tar till viss del emot som bög att framföra följande men det är sant.

Han behövde en kvinna, Christina Höj Larsen, vid sin sida.




Min brutala kritik emot Tasso Stafilidis blev fel.



Hur hårt ska man som granskande bloggare "slå" emot personer som representerar makt i någon betydelse? Trots att man vet att de givetvis också är människor. De är inga robotar som är okänsliga för brutal kritik. Där finns givetvis inget facit. Jag betraktar som min roll att utifrån ett HBTQ- och mänskliga-rättigheter-perspektiv granska ledande personer inom och utanför svensk HBTQ-rörelse.

Blir det fel ibland? Absolut. Och jag tror varje ledarskribent från svenska tidningar gör samma analys. Men oftast handlar det om självkritik i marginalen. I allt väsentligt står jag för mina bloggposter även när jag hårt kritiserat personer. När jag bedömer vilka formuleringar jag ska använda brukar jag ha följande kriterier.

1. Hur allvarligt ett klavertramp varit.
2. Vilken makt personen som gjorde klavertrampet har.

Ju mer makt en människa har desto hårdare kan kritiken bli. Det kan handla om jag i en bloggpost "riktar kritik" eller "riktar skarp kritik", det senare är en hårdare formulering. Hårdast är att kräva en persons avgång. Och just det gjorde jag i en bloggpost för några veckor sedan om Tasso Stafilidis (bilden).
.... Det finns givetvis en risk att kräva Stafilidis avgång. Att göra det betyder förmodligen att han blir kvar på sin post därför att övriga i föreningen inte vill påverkas av folk utanför sin organisation. Men jag ger ett vänligt råd till Tasso. Fram tills du lärt dig vad hedersrelaterat våld och den islamistiska ideologin utgör för hot (det finns förvisso HBTQ-fientlighet inom alla grupper men ofta inte i närheten i medelklassområden som det är i invandrartäta förorter) bör du allvarligt pröva om du är en lämplig ordförande för West pride. På bilden till den här bloggposten har Stafilidis en hög "kapitalist-hatt". Och det är närmast symboliskt. För han är en "gåslever-socialist". Som tjänar massor av pengar och sällan besöker förorter eller bruksorter. Han värnar medelklass-bögar, en grupp han själv tillhör. Och sviker HBTQ-personer där kampen som bäst behövs i hans område, invandrartäta förorter i Göteborg....
Borde inte kallat Stafilidis för "gåslever-socialist".

I sak vidhåller jag min kritik emot vissa av Stafilidis formuleringar till Expressen. Och jag lovar att granska honom igen om jag betraktar det som befogat. Men mina formuleringar blev för brutala. De hade varit lämpliga om det handlat om en minister i s-mp-regeringen. Men Tasso Stafilidis är ordförande i West pride. Med det har han givetvis en viss informell makt. Men han är inte i närheten av att var en del av de främsta makthavarna. Och hans förtydligande inför Expressen i en senare kommentar borde gjort att jag mildrat kritiken emot honom.

Jag drar tillbaka mitt råd att Stafilidis ska avgå som ordförande för West pride. Och jag borde inte spekulativt kallat honom "gåslever-socialist" utifrån en kommentar i Expressen. Jag kollade delar av Stockholm prides parad via Qx-videon och Stafilidis gjorde ett bra jobb där.

Ska man sammanfatta det är det att vi människor alla har en hemläxa att göra. Stafilidis bör noggrannare formulera sig inför journalister. Jag bör noggrannare konstatera om en person jag kritiserar har så mycket makt att hen förtjänar brutal kritik.

Så är vi människor. Ibland blir det fel. Vilken tur att vi alla kan skärpa till oss.



onsdag 10 augusti 2016

HBTQ-fientliga kd-politiker borde lämnat partiet redan i höstas.



Först ska jag förtydliga att för mig är Kristdemokraterna inte något parti jag planerar rösta på 2018. Kanske partiet åker ut riksdagen då och det skulle jag inte betrakta som en katastrof. Även om kd idag faktiskt är det parti som jag är närmast inom flyktingpolitiken, den är nyanserad och balanserad.

Att jag "försvarar" Ebba Busch Thor är därför att kd idag är i ett avgörande skede att kanske bli ett HBT-vänligt parti om några år. Trots dess mörka historia. Och kd ingår i Alliansen, ett av "blocken" i Sverige. Även om kd skulle försvinna från riksdagen 2018 kommer de ha en hyfsad andel just bland frikyrkliga - den grupp där det idag finns en "värdekamp" mellan HBTQ-vänliga och HBTQ-fientliga. Det är alltså inte ointressant var kd hamnar, i synnerhet inte för de HBTQ-personer som bor i de landsbygdsområden där kd ännu är ett hyfsat populärt parti.

Det är ju tydligt att attackerna nu riktas just emot Ebba Busch Thor. Hon har själv fattat ett drastiskt beslut är kritiken, hon är "liberal-radikal". Så är propagandan. Men bland de kd-politiker som fanns med vid Stockholms pride fanns följande.

Ebba Busch Thor, ordförande 
Emma Henriksson, andre vice ordförande och riksdagsledamot från Stockholms län
Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare
Aron Modig, riksdagsledamot från Göteborg, partistyrelseledamot och migrationspolitisk talesperson

Kd närmade sig på allvar HBTQ-rörelsen. 

Med röstsiffrorna 134-102 blev Kristdemokraterna hösten 2015 för nuvarande jämlika adoptionslag för samkönade och olikkönade par. En tydlig majoritet i partistyrelsen hade föreslagit det. De kd-politiker som idag attackerar Ebba Busch Thor för hennes deltagande i Prideparaden är allihop från den sida som förlorade omröstningen. Men det var valda ombud från hela partiet som beslutade att stödja nuvarande adoptionslag.

Det var egentligen där, en oktoberdag förra året,  som kd fattade det avgörande beslutet att på allvar närma sig HBTQ-rörelsen även om partiet ännu har en hemläxa att göra när det gäller flera reformer, i synnerhet lesbiska kvinnors möjlighet att bli inseminerade vid kliniker.  Men att delta i Prideparader blir bara en logisk följd av kd:s politiska beslut senaste åren.

Attacker emot en partiledare med dåliga förtroendesiffror.

Men den HBTQ-fientliga minoriteten i kd kan givetvis inte överpröva beslut fattade av partiets riksting (kongress) hur missnöjda de än är med dem. Det vore ju ett erkänna att de verkligen har förlorat i sin iver att behålla kd som ett HBTQ-fientligt parti. Istället blir taktiken att attackera Ebba Busch Thor som person eftersom hon hittills har svaga förtroendesiffror bland befolkningen generellt. Att attackerna i media sedan skadar kd bekymrar mig mindre, det är deras interna problem.

Om man som kd-politiker/sympatisör verkligen inte klarar av att partiet närmar sig HBTQ-rörelsen borde man lämnat partiet redan i höstas, efter beslutet att bli för nuvarande adoptionslag.


Uppdatering 1.

Även förste vice ordföranden i kd för deltagande i Prideparaden.


Jag har idag haft ett telefonsamtal med Maria Hansson Nielsen, som leder organisationen Öppna kristdemokrater, om stödet inom kd för att delta vid Prideparader. Hon förklarade att Jakob Forssmed som är förste vice ordförande i partiet stödjer det även om han själv inte var närvarande vid paraden i Stockholm.

Det betyder att ordföranden, förste och andre vice ordföranden samt partisekreteraren, de fyra mest centrala personerna inom kd, tydligt är för Prideparad-deltagande. Om politiker i Kristdemokraterna inte har tilltro till att de fyra tillsammans ska kunna avgöra vilka arrangemang partiet ska medverka i - då har partiet mycket större problem än bara just debatten om Prideparaden i Stockholm.




tisdag 9 augusti 2016

HBTQ-fientliga minoriteten i kd attackerar Ebba Busch Thor. Igen.


Kristna tidningen Dagen publicerar idag några artiklar om den interna kritiken inom Kristdemokraterna emot att partiets ordförande Ebba Busch Thor deltog i Prideparaden i Stockholm. Det handlar bl.a. om f.d. riksdagsledamoten Annelie Enochson, ökänd för sina HBTQ-fientliga kommentarer i media. Även Svenska dagbladet har en artikel om hennes attack på Busch Thor.
.... – Jag står bakom KD för att jag står bakom vår ideologi. Men hbtq-rörelsens ideologi stämmer inte överens med KD:s. Det har inget att göra med allas lika värde, för det har vi stått för för sedan dag ett....
Den där förnekelsen inom betydande delar av Kristdemokraterna (inte bara den kvarvarande HBTQ-fientliga minoriteten) inför partiets förfärliga historia inom området är fascinerande. Partiet var tydligt homofientligt fram till slutet av 1990-talet. Så sent som på 1980-talet framförde dåvarande partiledaren Alf Svensson att det visserligen inte var lämpligt att förbjuda homosexuella relationer men att det kanske inte heller var för individens eller samhällets bästa att sådana relationer fanns. Partiet har motsatt sig nästan alla reformer när de genomfördes för att efteråt ofta bli för dem.

Även kamp emot diskriminering av funktionshindrade.

När Dagen ringt runt till kd-distrikten visar det sig att antalet som lämnat partiet för att Ebba Busch Thor var med i paraden i Stockholm är synnerligen få. Kd:s ordförande i Jönköpingsdistriktet, Camilla Rinaldo Miller, lämnar en kommentar om funktionshindrade.
.... Hon menar att KD står fast vid de grundvärderingar som partiet alltid stått för, alla människors unika värde. – Jag hade önskat en parad för alla. Det finns andra grupper som känner sig lika utsatta, funktionshindrade till exempel....
Prideparader vänder sig till alla som är för centrala värderingar om kamp emot HBTQ-fientlighet, rasism, sexism, diskriminering etc. Och det gäller givetvis även att tydligt bekämpa diskriminering av funktionshindrade. Malmö pride håller på nu. Ett seminarium idag, tisdag, har rubriken "HBTQ-personer med funktionsnedsättning - en dold population".

Pridefestivaler handlar om kamp emot varje typ av diskriminering.










måndag 8 augusti 2016

Malmö pride.


Blir inte så många bloggposter den här veckan av flera orsaker..

1. Det är Malmö pride och jag har varit på några och planerar besöka ännu fler arrangemang.
2. Behöver en "paus" efter de intensiva blogg-veckorna fram till Stockholm pride häromveckan.

Har kollat runt på diverse siter om Prideparaden i Malmö i lördags. Till min förvåning var det en närbild av mig. Siten Lokaltidningen visar att jag hade gul Amnestytröja i paraden och givetvis mitt regnbågshalsband. Den andre mannen på bilden är också Amnesty-engagerad. 



torsdag 4 augusti 2016

HBTQ-kultur. Test.


Från presentationen av Test (2013)  regisserad av Chris Mason Johnson.
Frankie is the newest, skinniest and most mocked member of an up-and-coming modern dance company in San Francisco. The year is 1985. As six muscular male dancers tumble their way through athletic choreography, Frankie stands on the sidelines, mirroring the movement and looking a little weak. The choreographer stops the music and yells at Frankie to “dance like a man!” On the sidelines, Todd watches. Todd is an established dancer in the same company and the bad boy to Frankie’s innocent. They’re friends - opposites attract. For Frankie, the city offers no relief from the bullying at work: a newspaper headline asks “Should Gays Be Quarantined?” while fresh graffiti screams “AIDS Faggot Die!” Frankie turns away and, with his bright yellow Walkman clipped to his belt, retreats into a music-filled trance. When one of the male dancers is injured Frankie must perform in his place. It’s the classic test of skill and character, and Todd helps Frankie prepare. Outside of work, as Frankie and Todd’s friendship deepens, they each face a different kind of test: the newly-named disease is spreading fast and no one seems to know anything about it, except who it targets. Together the friends navigate a world full of risk that is also, now and then, full of hope.
Trovärdighet om gay-kulturen.

Huvudrollsinnehavaren är alltså Frankie (spelad av Scott Marlowe som för övrigt är dansare själv yrkesmässigt). Han gör en stark debut i filmsammanhang. Marlowe får oss verkligen att känna sympati för hans rollfigur. Både när det handlar om festande på klubbar och när han oroar sig för att fått aids som då närmast betraktades som en dödsdom. Frankie blir ibland ovän med sin kompis och danskollega Todd (Matthew Risch) som till sin karaktär är annorlunda. Han gillar många tillfälliga sexuella förbindelser, t.o.m att sälja sex.

Ska en film eller bok göras om bögar på 1980- och 90-talet måste det finnas en trovärdighet. Jonas Gardell hade det givetvis i den, med rätta, hyllade bok-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Och Chris Mason Johnson vet också att fånga nyanserna, de sociala koderna som fanns bland många bögar. I Sverige, USA och andra länder. Men tack och lov förblir rollkaraktärerna människor, inte parodier.

Något förskönande om hiv-aids-situationen i San Francico.

Eftersom jag älskar 80-talskulturen är filmen fascinerande bara av den orsaken. Även om den fångar delar av kulturen väl vill jag dock hävda att den ibland är något för "moderniserad" för att vara riktigt genuin att gestalta de åren. Men det är bara en kritik i marginalen. En mer allvarlig invändning är att situationen för män som har sex med män i San Francisco här något förskönas. Regissören har själv förklarat att han inte vill göra en film främst om hur hemskt det var att vara bög i staden 1985. Jag kan förstå den hållningen, givetvis fanns det positiva saker även då. Men just det året var gayrörelsen närmast i en kollektiv depression just i San Francisco.

Filmen är ingen dokumentär.

Den sjukdom som senare skulle kallas hiv spreds bland män som har sex med män först i New York (1983 var krisen ett faktum inom gay-rörelsen, för första gången jobbade folk från hela rörelsen i staden tillsammans för något, att försöka hindra spridningen av sjukdomen), sedan i San Francisco (1984 fattade gay-aktivister där hur fruktansvärt allvarlig situationen verkligen var) och därefter till många andra städer, inklusive Stockholm (1985-1986).

Å andra sidan är det här ingen dokumentär. Det här är en film om några rollkaraktärer som påverkas av hotet av att fått hiv. Samma år som det för första gången fanns möjlighet att göra test för att få reda på sin hiv-status. Och där är filmen bra. T.o.m. mycket bra. Om än inte perfekt.

Trailer (Youtube)

Intuition.



Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....


Maj 2016.

EU hade träffat ett avtal med Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan (bilden)  för att begränsa antalet asylsökande som kom till unionen. Vi kunde konstatera några saker som för mig var argument för att behålla avtalet.

1. Samtliga 28 länders regeringar i EU, inklusive den svenska s-mp-regeringen, stödde avtalet.
2. Jag är en varm EU-anhängare.
3. Senaste året har jag tagit tydlig ställning för att Sverige flera år framåt bör ha en stram flyktingpolitik för att ge de asylsökande och flyktingar som redan finns här en ärlig chans att bli integrerade och för att minska kraftigt ökade kostnader.
4. Avtalet EU-Turkiet har varit effektivt i betydelsen att det kraftigt minskat antalet asylsökande till Balkanhalvön.

Det var alltså med viss tvekan jag 23 maj i en bloggpost tog ställning för att EU bör bryta avtalet med Turkiet. Jag visste givetvis att EU:s president Recep Tayyip Erdogan (bilden) var en islamist. Men formellt var Turkiet en demokrati om än med betydande brister. I praktiken en halv-demokrati.

Augusti 2016.

Givetvis visste jag inte något som helst i maj om vad som kulle hända senare på sommaren. Där Erdogan nu efter ett kuppförsök närmast inför en diktatur. Att asylsökande till EU ska skickas tillbaka till just Turkiet är efter det närmast bisarrt. I en situation där förmodligen massor av människor snart kommer tvingas lämna Turkiet och söka asyl i andra länder.

Vad var det som fick mig att den där maj-dagen ta ställning emot EU-avtalet? Förmodligen intuition. Något som ibland kallas kvinnligt men lika mycket är manligt. Eller mänskligt. Jag fick en känsla av att något inte stämde när EU träffat avtalet med Erdogan. Något fanns bortom de "logiska" argumenten från diverse politiker om hur bra avtalet var. Jag kunde inte riktigt förklara det logiskt, men det var en känsla. Och tyvärr fick jag rätt.

Ibland kanske vi måste lita just på vår intuition.


Uppdatering 1.

Jag är ingen "flum-liberal"


Ni som följer min blogg vet jag inte är någon PK-människa, inte långt ut på vänsterkanten, inte någon "flum-liberal". Enligt mig är "ingen människa är illegal" en fånig klyscha inför en debatt där det ofta är målkonflikter som ska tas på allvar. Jag respekterar att ibland måste det föras real-politik som inte är förenligt med idealism. Ibland krävs det hårda beslut på kort sikt för att värna mjuka värden på lång sikt. 

Men EU:s flyktingavtal med despoten Erdogan är oetiskt. Redan innehållet i sig är tveksamt även om jag fattar varför det blev ett avtal i en akut situation där EU:s yttre gränser brakade ihop. Men hade EU gjort en sådan här deal med ett demokratiskt land hade det varit en sak, här handlar det om Turkiet.

USA är idag tuffare än EU gentemot Turkiet.

EU har sedan 1970-talet verkat för mänskliga rättigheter medan NATO (som jag är för att Sverige ska medlem i) förr struntade i om dess medlemsländer var demokratier eller inte i kampen emot hotet från dåvarande totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen.

Det ironiska är att förhållandena är de omvända idag. USA:s utrikesminister John Kerry hotar Turkiet med att bli uteslutet ur NATO som sista åtgärd trots att det skulle skadat USA:s intressen i regionen enormt.. Men från EU finns det inga som helst "hot" om att avbryta flyktinguppgörelsen och planerade visumlättnader med Turkiet. Budskapet är närmast "vi vill att ni inte klubbar oppositionen för hårt". 

EU.s flyktingavtal med Turkiet är "just plain wrong" för att använda retorik från USA.