Migrationsverket avvisar med absurda argument lesbisk kvinna från Kenya.

Igår beslutade den borgerliga regeringen om en "ny regional strategi för Afrika 2010-2015".

Målet med strategin är ökad förmåga och politiskt samförstånd hos länder och mellanstatliga organisationer i Afrika att hantera gränsöverskridande utmaningar som gäller stabilitet, handel och ekonomisk integration samt hållbar utveckling. De prioriterade samarbetsområdena är: fred och säkerhet; miljö och klimat; ekonomisk integration inklusive handel, näringsliv och finansiella system. Strategin innehåller även en särskild satsning på korruptionsbekämpning.

Inget fel på det där men jag saknar ett omnämnande av mänskliga rättigheter. Det är också många som menar att värnande av mänskliga rättigheter, förutom att det givetvis har ett värde i sig, är positivt för att utveckla ekonomin och bekämpa fattigdomen i ett land.

Annars har den borgerliga regeringen de senaste åren inom biståndspolitiken tydligt fokuserat både på mänskliga rättigheter generellt och HBT-rättigheter. Även om det återstår mycket att göra innan det verkligen fungerar i praktiken i alla länder som får svenskt bistånd. Och just i Afrika är problemen allvarliga. Det är ingen annan kontinent där så hög andel av länderna totalförbjuder manliga homosexuella relationer. 37 av 53 länder i Afrika. 23 av dem har även totalförbud mot kvinnliga homosexuella relationer.

Bara ett land, Sydafrika, har några positiva lagar för HBT-personer. Som könsneutral äktenskapslag, homoadoptioner och lagar mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning. I övriga länder i Afrika är homosexualitet ännu ett tabu, även om det varierar hur allvarlig förföljelsen är av HBT-personer. Uganda och Zimbabwe är några av länderna där situationen är som värst. Mauritanien, Sudan och de delar av Nigeria och Somalia som är styrda av islamister har dödsstraff för homorelationer även om inte några blivit avrättade av den orsaken de senaste åren vad Amnesty vet.

Ett positivt tecken är dock att antalet HBT-engagerade i Afrika ökat betydligt de senaste åren. Och i april i år publicerade ett antal föreningar African Queer Manifesto..

Här är innehållet i manifestet som antogs i Kenyas huvudstad Nairobi 18 april 2010.

As Africans, we all have infinite potential. We stand for an African revolution which encompasses the demand for a re-imagination of our lives outside neo-colonial categories of identity and power. For centuries, we have faced control through structures, systems and individuals who disappear our existence as people with agency, courage, creativity, and economic and political authority.

As Africans, we stand for the celebration of our complexities and we are committed to ways of being which allow for self-determination at all levels of our sexual, social, political and economic lives. The possibilities are endless. We need economic justice; we need to claim and redistribute power; we need to eradicate violence; we need to redistribute land; we need gender justice; we need environmental justice; we need erotic justice; we need racial and ethnic justice; we need rightful access to affirming and responsive institutions, services and spaces; overall we need total liberation.

We are specifically committed to the transformation of the politics of sexuality in our contexts. As long as African LGBTI people are oppressed, the whole of Africa is oppressed.

This vision demands that we commit ourselves to:

Reclaiming and sharing our stories (past and present), our lived realities, our contributions to society and our hopes for the future;

Strengthening ourselves and our organizations, deepening our links and understanding of our communities, building principled alliances, and actively contributing towards the revolution.

Challenging all legal systems and practices which either currently criminalize or seek to reinforce the criminalization of LGBTI people, organizations, knowledge creation, sexual self expression, and movement building.

Challenging state support for oppressive sexual, gendered, discriminatory norms, legal and political structures and cultural systems.

Strengthening the bonds of respect, cooperation, passion, and solidarity between LGBTI people, in our complexities, differences and diverse contexts. This includes respecting and celebrating our multiple ways of being, self expression, and languages.

Contributing to the social and political recognition that sexuality, pleasure, and the erotic are part of our common humanity.

Placing ourselves proactively within all movement building supportive of our vision.

Som svensk kanske man kan tycka att många av målen är generella och att konkreta lagförslag som juridiskt erkännande av samkönade relationer (äktenskap, partnerskap etc) saknas. Men det är viktigt att konstatera att de flesta av de som sagt ja till manifestet lever i en helt annan social verklighet än vi i Sverige. Bara att göra ett sådant här manifest är kontroversiellt nog, skulle de även argumentera för homoäktenskap (som är ett givet krav i Sverige) hade det varit risk att de avfärdats som extremister. För övrigt är det i Afrika ofta kristna och muslimska samfund som är de som främst sprider hatpropaganda mot HBT-personer.

Tyvärr är det vissa som jobbar inom det svenska Migrationsverket som ännu inte fattar hur svår situationen är för många HBT-personer i Afrika. RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund hade för några dagar sedan en debattartikel i Expressen om att Migrationsverket avvisat en lesbisk kvinna till Kenya.

I mars 2009 avslog Migrationsverket en asylansökan från en kvinna från Kenya. Kvinnan har för de svenska myndigheterna berättat om hur hon under åtta års tid levde ihop med en annan kvinna i Kenya, att varken hennes egna eller den andra kvinnans föräldrar accepterade förhållandet, att grannar och andra hotade dem och att paret fick höra att de var ”konstiga och onda”.....

Myndigheten skriver, efter att ha återgivit kvinnans berättelse om hoten hon och hennes partner utsatts för: ”Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter.”

Migrationsverket fortsätter: ”…du och din partner NN [har] bott tillsammans mellan 2000-2008. Du uppger att ni under flera års tid visat ert förhållande öppet. (…) Det har inte framkommit att det faktiskt hänt er något förutom att folk, såväl grannar som folk på stan, trakasserade er och sa att ni var konstiga och onda samt hotade er.”

Det är förstås ett bisarrt stycke myndighetstext. Migrationsverket talar om för kvinnan att det faktiskt inte "hänt er något” – trots att man tio rader längre upp refererat hur hennes partner bränts inne, och i samma mening konstaterar att paret både trakasserats och hotats.

Resonemanget från Migrationsverket är inte bara empatilöst utan faktiskt också oförenligt med svensk lag. När riksdagen sa ja till den nya utlännningslagen för några år sedan var man tydlig med att ingen asylsökande som är homosexuell eller bisexuell ska skickas tillbaka med argumentet att vederbörande kan dölja sin sexuella läggning.

Den borgerliga regeringen har sedan 2006 i regleringsbrev till Migrationsverket krävt att de ska utbilda sin personal i HBT-kompetens. Det är givetvis bra. Men trots det är det ännu allvarliga brister. Och migrationsminister Tobias Billström (m), själv öppet bisexuell, har i offentliga debatter varit oacceptabelt tyst om principen att ingen HBT-person ska avvisas med argumentet att vederbörande kan dölja vem han eller hon är. Givetvis kan och får han inte kommentera individuella asylprövningar. Men han kan påtala principerna som gäller.

Att tiga är silver, att tala är guld, Tobias Billström. I alla fall när det gäller ditt ansvar att förtydliga asylpolicyn för HBT-flyktingar.

Uppdatering 1.

På tal om flyktingpolitik är det ju ofta debatt om hur man ska hantera främlingsfientliga och HBT-negativa Sverigedemokraterna. Liberala Dagens Nyheter har idag en ledarartikel om fackföreningarnas relation till de medlemmar som är politiskt engagerade i Sverigedemokraterna.

Slutsatsen är därför att facket måste acceptera aktiva Sverigedemokrater både som medlemmar och förtroendevalda. Så länge fackligt aktiva företräder alla medlemmar och inte i övrigt bryter mot organisationens uppdrag kan och bör de inte uteslutas.

Samtidigt behövs det mer av öppen ideologisk strid. I mitten av förra seklet surrade det av diskussioner om kommunism och demokrati på klubbmöten och arbetsplatser i hela landet. I dag skulle facket kunna spela en lika viktig roll i kampen mot de främlingsfientliga krafterna i Sverige.

Jag håller med. Är själv mycket skeptisk till att fackföreningar ska utesluta medlemmar för att de är med i främlingsfientliga, eller HBT-fientliga för den delen, föreningar. Ofta skapar det bara martyrer. Däremot har alla fackföreningar ett ansvar att bekämpa intolerans. Både främlingsfientlighet och HBT-fientlighet. Facket får aldrig gömma sig och vara tysta bakom argument som "många av våra medlemmar har de där åsikterna". Tvärtom är det faktum är många är intoleranta ett argument för att vara tydlig i debatter.

Dagen avslöjar att Martin Modéus idag blivit vald till ny biskop för Svenska kyrkan i Linköpings stift. Modéus är precis som de flesta av sina kolleger för homovigslar. Några få av dem är ännu emot det men alla Svenska kyrkans biskopar är för välsignelser av samkönade relationer.