Dömande.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Första delen kallade jag Hopp, andra delen Besinning. Det här är tredje delen, Dömande.

De konservativt kristna dömer. De struntar i mänsklighet. Annat är det med oss andra. Vi som är toleranta. HBT-vänliga. Solidariska. Humanistiska. Vi dömer inte. Vi älskar alla efter förtjänst. Eller hur?

Yeah, right. Handen på hjärtat, visst har vi alla en tendens att döma.

Jag vill erkänna att jag varit alldeles för dömande och kategorisk när jag var typ 20 år. Likt de flesta ungdomar. Det är så enkelt då. Man har hittat en ideologi, en metod som ska fixa de flesta problemen. Senare konstaterar men att det inte riktigt var så enkelt.

Men jag dömde också människor i marginalen. Politiskt var jag för social välfärd och är det ännu. Men känslomässigt kunde jag döma ut alkolisterna som skränade på en parkbänk. Vilka idioter! Varför kan de inte skärpa sig och bete sig som vanligt folk? Det var ibland min reaktion. Och de flesta av er som läser det här har nog ibland reagerat likadant.

Men idag när jag ser en alkolist som skränar och beter sig udda brukar jag föreställa mig vederbörande som 10-åring. Ett barn som inte planerat att bli a-lagare på en parkbänk. Jag vet inget som helst om vad som hänt efter att den där 10-åringen var ett naivt barn till att senare bli en alkolist på ett torg. Sannolikt har vederbörande varit med om tuffa saker. Vilken rätt har jag då att döma?

Tolka mig rätt. Varje människa har ett eget ansvar. Att skylla alla problem på "samhället" är kränkande mot de som har det svårt. Det är till att idiotförklara dem att säga att de inte kan förändra sin situation själv. För de måste själv jobba sig från sina problem. Ingen annan gör det åt dem. Men man måste också konstatera att människor är i olika situationer. Kraven måste alltid vara individanpassade.

"Döm inte andra så ska du inte själv bli dömd" är ett ungefärligt citat från Bibeln. Men det skulle också kunna vara en humanistisk policy. Men vi människor har lätt för att döma. Kanske för att vi själva då verkar bättre. Vi har någon grupp som är "sämre".

Har ni läst tidningen Amos? Det är den första "kristna" tidningen som jag verkligen gillat. Den är från Svenska kyrkan och visar respekt för sina läsare. Genom att inte i varje situation ha givna svar. En artikel i den tidningen handlade om att vi ofta visar "medlidande" om hemlösa. Men få av oss resonerar som "det kunde varit jag själv". Vi har ofta en "von oben-attityd" mot hemlösa.

Sanningen är att vi alla har olika erfarenheter. Vi har varit med om olika saker. Är även a-lagaren min medmänniska? Som kanske senare kan skaffa egen bostad och inte dricka sprit på en parkbänk varje dag?

Jag önskar alla bloggbesökare en trevlig helg.