Idag berättar Svenska dagbladet att det bland de samkönade par som gift sig sedan 1 maj i år är de flesta kvinnor. Likadant har det varit i flera år. Medan de flesta var män som ingick partnerskap de första åren det var möjligt på 1990-talet.
Det här är nog inte slump. När RFSL drev kravet på äktenskap-partnerskap på 1980-talet menade många i föreningen att det var en "bögreform". De flesta lesbiska kvinnor, och i och för sig även många bögar, som var engagerade då var ganska negativa till äktenskapet som de menade var en patriarkal institution.
Men det är kanske lika bra vi granskar svängningarna inom svensk homorörelse sedan RFSL startade som förening 1950.
Redan i början av 1950-talet krävde RFSL rätten för homopar att ingå äktenskap. Något som de flesta andra då menade var ett extremt och absurt förslag. Det här var ju bara några år efter att riksdagen 1944 avskaffat totalförbudet mot homorelationer. Det var också på 1950-talet som flera svenska tidningar bedrev närmast en hatkampanj mot homosexuella. Även en del tidningar som kallade sig liberala, socialdemokratiska eller socialistiska var skyldiga till den hatkampanjen.
På 1970-talet blev samhällsdebatten i Sverige mer "vänster" vilket påverkade även RFSL och homorörelsen. Många var mycket negativa till att samkönade par skulle "imitera" heterosexuellas äktenskapsideal. Istället borde man jobba för att bekämpa äktenskapet som de menade ofta förtryckte kvinnor. RFSL borde hylla alternativa livsstilar. En del vänsterfolk i homorörelsen kopplade också ihop äktenskapet med kapitalismen som de ogillade.
1981 startade föreningen Gaymoderaterna. Men ska inte överdriva föreningens betydelse i sig, det var relativt få engagerade där. Men någonstans blev det en ideologisk vändpunkt. Tillsammans med att samhällsdebatten på 1980-talet blev mer "höger" så gjorde det att allt fler inom svensk homorörelse återigen prioriterade rätten att gifta sig.
Men hela 1980-talet och början av 1990-talet så var det en intern debatt inom RFSL om man skulle kräva rätt till äktenskapet eller främst bekämpa äktenskapet som institution. Idag kan man kanske tycka att dåvarande debatt var verklighetsfrämmande och absurd. Visst, det var den väl till viss del. Men homosexuella var mycket mer marginaliserade då än idag. Det är inte konstigt att en minoritet som ofta är diskriminerad är mer negativ till majoritetens normer när det gäller t.ex. äktenskap.
De senaste 10-15 åren har attityderna förändrats dramatiskt och blivit betydligt mer homovänliga. En annan förändring är att svensk gayrörelse blivit mer "mainstream". Och här är givetvis ett visst samspel. Folk som blir mer respekterade blir ofta mer positiva till samhällets normer generellt när det gäller äktenskap etc. Men vi kan också konstatera att det bland heterosexuella idag är en annan acceptans för att inte följa normer. Man kan säga att homosexuella och heterosexuella här har närmat sig varann från två håll om man ska generalisera.
Är då äktenskapet en patriarkal institution? Bör vi som är emot heteronormativitet också bekämpa äktenskapet? Eller för den delen bekämpa kärnfamiljen? Enligt min mening bör svaret bli nej.
Jag har respekt för de heteropar som gifter sig och försöker hålla ihop sin familj, ibland för barnens skull. Kärnfamiljen och äktenskapet är inte något fel i sig. Däremot måste vi skapa en respekt för att det inte passar alla människor. Dels har vi givetvis samkönade relationer. Men även bland heterosexuella så är folk intresserade av olika livsstilar. Bland folk (homoe eller hetero) vill vissa vara sambo, några vill vara polyamorösa (fler än två i en kärleksrelation tillsammans), en del vill inte ha någon partner utan söker främst tillfälliga sexuella relationer. Etc.
Att äktenskapet varit och ibland ännu är patriarkalt är ju för att samhället är det generellt. Det är ju inget som säger att ett äktenskap måste vara ojämlikt. Eller måste vara hetero. Även om dess ursprung ofta varit en heterorelation där en man haft makt över en kvinna.
Det här är nog inte slump. När RFSL drev kravet på äktenskap-partnerskap på 1980-talet menade många i föreningen att det var en "bögreform". De flesta lesbiska kvinnor, och i och för sig även många bögar, som var engagerade då var ganska negativa till äktenskapet som de menade var en patriarkal institution.
Men det är kanske lika bra vi granskar svängningarna inom svensk homorörelse sedan RFSL startade som förening 1950.
Redan i början av 1950-talet krävde RFSL rätten för homopar att ingå äktenskap. Något som de flesta andra då menade var ett extremt och absurt förslag. Det här var ju bara några år efter att riksdagen 1944 avskaffat totalförbudet mot homorelationer. Det var också på 1950-talet som flera svenska tidningar bedrev närmast en hatkampanj mot homosexuella. Även en del tidningar som kallade sig liberala, socialdemokratiska eller socialistiska var skyldiga till den hatkampanjen.
På 1970-talet blev samhällsdebatten i Sverige mer "vänster" vilket påverkade även RFSL och homorörelsen. Många var mycket negativa till att samkönade par skulle "imitera" heterosexuellas äktenskapsideal. Istället borde man jobba för att bekämpa äktenskapet som de menade ofta förtryckte kvinnor. RFSL borde hylla alternativa livsstilar. En del vänsterfolk i homorörelsen kopplade också ihop äktenskapet med kapitalismen som de ogillade.
1981 startade föreningen Gaymoderaterna. Men ska inte överdriva föreningens betydelse i sig, det var relativt få engagerade där. Men någonstans blev det en ideologisk vändpunkt. Tillsammans med att samhällsdebatten på 1980-talet blev mer "höger" så gjorde det att allt fler inom svensk homorörelse återigen prioriterade rätten att gifta sig.
Men hela 1980-talet och början av 1990-talet så var det en intern debatt inom RFSL om man skulle kräva rätt till äktenskapet eller främst bekämpa äktenskapet som institution. Idag kan man kanske tycka att dåvarande debatt var verklighetsfrämmande och absurd. Visst, det var den väl till viss del. Men homosexuella var mycket mer marginaliserade då än idag. Det är inte konstigt att en minoritet som ofta är diskriminerad är mer negativ till majoritetens normer när det gäller t.ex. äktenskap.
De senaste 10-15 åren har attityderna förändrats dramatiskt och blivit betydligt mer homovänliga. En annan förändring är att svensk gayrörelse blivit mer "mainstream". Och här är givetvis ett visst samspel. Folk som blir mer respekterade blir ofta mer positiva till samhällets normer generellt när det gäller äktenskap etc. Men vi kan också konstatera att det bland heterosexuella idag är en annan acceptans för att inte följa normer. Man kan säga att homosexuella och heterosexuella här har närmat sig varann från två håll om man ska generalisera.
Är då äktenskapet en patriarkal institution? Bör vi som är emot heteronormativitet också bekämpa äktenskapet? Eller för den delen bekämpa kärnfamiljen? Enligt min mening bör svaret bli nej.
Jag har respekt för de heteropar som gifter sig och försöker hålla ihop sin familj, ibland för barnens skull. Kärnfamiljen och äktenskapet är inte något fel i sig. Däremot måste vi skapa en respekt för att det inte passar alla människor. Dels har vi givetvis samkönade relationer. Men även bland heterosexuella så är folk intresserade av olika livsstilar. Bland folk (homoe eller hetero) vill vissa vara sambo, några vill vara polyamorösa (fler än två i en kärleksrelation tillsammans), en del vill inte ha någon partner utan söker främst tillfälliga sexuella relationer. Etc.
Att äktenskapet varit och ibland ännu är patriarkalt är ju för att samhället är det generellt. Det är ju inget som säger att ett äktenskap måste vara ojämlikt. Eller måste vara hetero. Även om dess ursprung ofta varit en heterorelation där en man haft makt över en kvinna.
Det här är den verkliga paradoxen. Medan samhället generellt blivit mer "alternativt" så har svensk gayrörelse blivit mer "vanlig" när det gäller attityder om äktenskapet. Men av någon orsak är det sällan som konservativa i debatten förklarar att förändringen inom gayrörelsen är positiv.
Även kristna tidningen Dagen skriver om nyheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar