Ödmjukhet.

Inom ett år förvandlades det mesta för min del. Från sommaren 2002 till sommaren 2003. Det blev framgång efter framgång. Man brukar snacka om hur man hanterar problem. Mer sällan hur vi ska hantera framgångar.

Först ska jag säga att är jag är från det man brukar kalla ett arbetarhem. De flesta i vår omgivning hade också vanliga inkomster.

Jag brukar sällan skriva om att jag tidigare varit partipolitiskt aktiv. Därför att jag vet hur lätt det blir att folk får för sig att jag vinklar bloggen trots att jag vet själv att jag inte gör det. Men jag var i flera år engagerad i Folkpartiet i Malmö och var i praktiken integrationspolitisk talesman för partiet 2001-2006. Därefter har jag lämnat partipolitiken och är idag inte med i något parti även om jag ännu har liberala värderingar. Ärligt talat har jag inte bestämt vilket parti jag ska rösta på i riksdagsvalet ännu. Däremot vet jag givetvis några partier jag definitivt inte ska rösta på.

Men till sommaren 2002. Jag var arbetslös och det blev ofta att man fick vända på varje krona om man ville unna sig något extra. Jag var engagerad i ett politiskt parti där det var osäkert om det skulle stanna kvar i riksdagen. Det var en ganska bra sommar men framgångsrik kallade jag mig inte. Men jag hade varit ansvarig för att ha fixat ett integrationspolitiskt program för partiet, något jag var stolt över.

I augusti 2006 blev det en vändning som även förvånade många i partiet. Det berömda språkkravstestet gav en genklang hos svenska folket vilket gjorde att partiet snabbt ökade i opinionsmätningarna dag för dag. Jag var ute på debatter och minns ännu hur lycklig jag var. Att få debattera för ett parti i medvind är härligt. Jag vet hur många i Miljöpartiet känt sig i vår. Eller hur folk i Moderaterna känner sig idag efter senaste opinionsmätningen från Demoskop.

Jag står ännu för språkkravstestet för medborgarskap och att ställa krav inom integrationspolitiken. För mig och de flesta andra i partiet var det något vi ärligt menade var bäst för Sverige. Några år senare skulle det dock urarta där partiet försökte överträffa sig självt i att säga "saker man inte får säga". Jag ska inte skylla allt på dåvarande partisekreteraren Johan Jakobsson, för dåvarande partiordföranden Lars Leijonborg och andra hade ett ansvar som godkände strategin. Men Jakobsson var en skicklig spindoctor. Problemet var att det till sist blev viktigare att hamna i tidningen än själva innehållet i pressmeddelandena. Något han också fick mycket intern kritik av oss som jobbade med integrationspolitik ute i lokalavdelningarna.

Jag fick också ett nytt jobb hösten 2002. Som försäljare, i början gav det hyfsade inkomster men i början av 2003 började jag tjäna riktigt bra. Våren 2003 hade jag flera månader ungefär samma inkomst som riksdagsledamöter. Och efter partiets valframgång hade jag fått massor av nya uppdrag och var i praktiken en av de tre mest centrala integrationspolitikerna i Malmö (vid sidan av representanterna för s och m).

Givetvis var jag lycklig. Men ärligt talade jobbade jag också hårt för min lön och för att vara med i de politiska debatterna. Men en annan sak jag noterade var att jag höll på att förändras av framgångarna. Jag som var från ett arbetarhem och alltid respekterat folk vilket yrke de än hade, höll på att känna mig något bättre än de flesta andra. Jag lovar att många som är i politiken idag har haft samma känsla även om en del aldrig skulle erkänna det.

Det är inte så att man avgör att man känner sig som en del av en elit i samhället. Det gjorde inte jag. Men man påverkas av framgångarna.

Redan efter några veckor avgjorde jag därför att nu är det dags att avgöra vilka värderingar jag har. Jag accepterar att en del tjänar mycket pengar. Men jag har alltid avskytt folk som fått för sig att de ska behandlas bättre i diverse situationer för att de har en viss status eller viss inkomst. Jag ogillar "vip-system" och att folk ska vara extra vänliga mot rika människor. Alla har samma människovärde och min princip har alltid varit att behandla en man i kostym och slips på samma vis som en hemlös när jag möter dem.

Så här efteråt konstaterar jag att det var viktigt för mig att resonera om mina värderingar. Jag åkte sommaren 2003 på en resa genom Sverige, från stad till stad. Det var intressant. Det som kändes bra var att jag mötte alla med samma respekt som jag hade gjort ett år tidigare. Från direktörer till städfolk.

Ödmjukhet handlar inte om någon jantelag. Vi ska alla tro att vi är något för det är vi. Utan ödmjukhet handlar om att det snabbt kan förändras vem som är vinnare eller förlorare. Att inte tillåta en persons status och inkomst avgöra vårt bemötande. För vi vet inte vem som är vinnare och förlorare imorgon.

Paradoxalt nog har de två statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin varit uträknade i sina respektive partier. Men juni 2010 är de partiordförande. Idag har Demoskop avslöjat en opinionsmätning som visar att Alliansen leder tydligt. Trots att Reinfeldt var uträknad av en del för några år sedan. Och Sahlin är nog uträknad av en del idag.

Men mitt tips till borgerliga politiker är detsamma som det jag lämnade till röd-gröna politiker för något år sedan. Var ödmjuk. Visst ska man få glädjas åt framgångar. Men ännu har inte någon medborgare lämnat sin röst. Den som verkar vara vinnare i något avseende har ett extra ansvar att visa respekt för övriga. Det konstaterade jag våren 2003.

Det gäller inom politiken, föreningar etc. Men även privat.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.