Skönhetens linje av Alan Hollinghurst blev en bestseller både i Storbritannien och USA. Och när man läser boken förstår man varför. Den är välskriven och intressant
Huvudpersonen i boken är homosexuelle Nick Guest som i början av 1980-talet flyttar in hos skolkamraten Toby Feddens överklassfamilj i Storbritannien. Tobys pappa är parlamentsledamot för konservativa Tory. Men innan jag börjar själva recensionen vill jag berätta en del om den politiska situationen i Storbritannien på 1980-talet eftersom det är centralt för berättelsen i boken.
Margaret Thatcher och konservativa Tory vann valet 1979. Idag används ordet hatad slarvigt. Många säger "jag hatar" när de egentligen menar jag ogillar. Men Thatcher var verkligen hatad av många britter på 1980-talet. Symptomatiskt är att när man ca 1987 gjorde en opinionsmätning bland britter om vem som folk hatade mest bland nu levande och historiska personer hamnade Judas (från Bibeln) på plats ett, Margaret Thatcher blev tvåa och Adolf Hitler trea. Och jag lovar - Hitler är inte älskad bland britter generellt. Men givetvis var Thatcher också älskad av många. Annars hade hon inte blivit omvald.
Margaret Thatcher bekämpade fackföreningarnas vilda strejker. Faktum är att de flesta idag nog håller med om att det var rätt. Medan svensk (och tysk etc.) fackföreningsrörelse ofta visat samhällsansvar kan man inte säga samma sak om en del brittiska fackföreningar för några decennier sedan. Och Labour behöll ca 90 % av de ekonomiska liberaliseringarna när de vann valet 1997.
Men Thatcher var också komplicerad. Hon bekämpade envist, med rätta, kommunistdiktaturerna i Östeuropa. Men samarbetade utan problem med högerdiktatorn Pinochet i Chile. Hon snackade om individens frihet. Men var också ansvarig för Clause 28 som förbjöd lokala myndigheter i landet att ge positiv information om homosexualitet. Thatcher sa offentligt att arbetslösheten måste öka (något ingen konservativ politiker i andra länder i Europa skulle få för sig att argumentera för) för att få sänkt inflation. Först därefter kunde man försöka minska arbetslösheten. Hon tyckte i princip att fattiga fick skylla sig själva för sin situation.
I den här politiska situation utspelar sig bokens berättelse om Nick Guest. Författaren kopplar snyggt ihop hans upplevelser med mycket som var "typiskt" för 1980-talet. Yuppiekulturen som startade då - där rika kunde köpa mobiltelefoner (de var då så stora att folk kunde använda dem om de ville styrketräna) som var mycket exotiskt då. Aids som drabbade folk från alla samhällsgrupper - rika som fattiga. Rasismen mot svarta som fanns kvar i Storbritannien då - inte öppet men dolt även bland en del konservativa politiker. Kokainanvändandet som på 1980-talet blev en "innedrog" bland en del välbeställda ungdomar.
Mitt i den här politiska och sociala situationen försöker Nick Guest hitta kärleken. Hans första date blir med en svart kille. Bara det komplicerar situationen något. Sedan träffar han nya män.
Skönhetens linje är en mycket bra bok. En av de bästa inom gaygenren. Alan Hollinghurst skriver inte någon politisk "hatbok" mot konservativa Tory och överklassen i Storbritannien. Tvärtom skildras de nyanserat och ofta med empati. Men till sist blir hyckleriet tydligt. Och kanske det träffar dubbelmoralen än hårdare eftersom det inte är någon "politisk" bok utan att den avslöjar hur människor i diverse system ibland säger en sak och gör något annat.
Det är ingen "killen som konstaterade han var homo och sedan blev lycklig-bok". Men kanske just därför är den intressant. Till sist handlar boken mycket om vad det betyder att vara människa. Vad är viktigt? Vilket ansvar har vi i diverse situationer?
Jag rekommenderar verkligen den här boken för alla som är intresserade av gayrättigheter och hur situationen var i Storbritannien på 1980-talet.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Huvudpersonen i boken är homosexuelle Nick Guest som i början av 1980-talet flyttar in hos skolkamraten Toby Feddens överklassfamilj i Storbritannien. Tobys pappa är parlamentsledamot för konservativa Tory. Men innan jag börjar själva recensionen vill jag berätta en del om den politiska situationen i Storbritannien på 1980-talet eftersom det är centralt för berättelsen i boken.
Margaret Thatcher och konservativa Tory vann valet 1979. Idag används ordet hatad slarvigt. Många säger "jag hatar" när de egentligen menar jag ogillar. Men Thatcher var verkligen hatad av många britter på 1980-talet. Symptomatiskt är att när man ca 1987 gjorde en opinionsmätning bland britter om vem som folk hatade mest bland nu levande och historiska personer hamnade Judas (från Bibeln) på plats ett, Margaret Thatcher blev tvåa och Adolf Hitler trea. Och jag lovar - Hitler är inte älskad bland britter generellt. Men givetvis var Thatcher också älskad av många. Annars hade hon inte blivit omvald.
Margaret Thatcher bekämpade fackföreningarnas vilda strejker. Faktum är att de flesta idag nog håller med om att det var rätt. Medan svensk (och tysk etc.) fackföreningsrörelse ofta visat samhällsansvar kan man inte säga samma sak om en del brittiska fackföreningar för några decennier sedan. Och Labour behöll ca 90 % av de ekonomiska liberaliseringarna när de vann valet 1997.
Men Thatcher var också komplicerad. Hon bekämpade envist, med rätta, kommunistdiktaturerna i Östeuropa. Men samarbetade utan problem med högerdiktatorn Pinochet i Chile. Hon snackade om individens frihet. Men var också ansvarig för Clause 28 som förbjöd lokala myndigheter i landet att ge positiv information om homosexualitet. Thatcher sa offentligt att arbetslösheten måste öka (något ingen konservativ politiker i andra länder i Europa skulle få för sig att argumentera för) för att få sänkt inflation. Först därefter kunde man försöka minska arbetslösheten. Hon tyckte i princip att fattiga fick skylla sig själva för sin situation.
I den här politiska situation utspelar sig bokens berättelse om Nick Guest. Författaren kopplar snyggt ihop hans upplevelser med mycket som var "typiskt" för 1980-talet. Yuppiekulturen som startade då - där rika kunde köpa mobiltelefoner (de var då så stora att folk kunde använda dem om de ville styrketräna) som var mycket exotiskt då. Aids som drabbade folk från alla samhällsgrupper - rika som fattiga. Rasismen mot svarta som fanns kvar i Storbritannien då - inte öppet men dolt även bland en del konservativa politiker. Kokainanvändandet som på 1980-talet blev en "innedrog" bland en del välbeställda ungdomar.
Mitt i den här politiska och sociala situationen försöker Nick Guest hitta kärleken. Hans första date blir med en svart kille. Bara det komplicerar situationen något. Sedan träffar han nya män.
Skönhetens linje är en mycket bra bok. En av de bästa inom gaygenren. Alan Hollinghurst skriver inte någon politisk "hatbok" mot konservativa Tory och överklassen i Storbritannien. Tvärtom skildras de nyanserat och ofta med empati. Men till sist blir hyckleriet tydligt. Och kanske det träffar dubbelmoralen än hårdare eftersom det inte är någon "politisk" bok utan att den avslöjar hur människor i diverse system ibland säger en sak och gör något annat.
Det är ingen "killen som konstaterade han var homo och sedan blev lycklig-bok". Men kanske just därför är den intressant. Till sist handlar boken mycket om vad det betyder att vara människa. Vad är viktigt? Vilket ansvar har vi i diverse situationer?
Jag rekommenderar verkligen den här boken för alla som är intresserade av gayrättigheter och hur situationen var i Storbritannien på 1980-talet.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Tack detsamma. :)
SvaraRaderaLåter som en bra bok -skulle gärna läsa en skönlitterär bok som utspelas under Thatchertiden. 80-talet ur gayperspektiv tror jag kan vara intressant. Men jag får nog beta av alla de böcker som står överst på listan först, jag hinner inte läsa så mycket som jag vill, tyvärr.
"Rasismen mot svarta som fanns kvar i Storbritannien då (...)."
SvaraRaderaJag vet inte om jag skulle gå så långt som att säga att den är utrotad idag. Men det är nog bättre nu än vad det var på 80-talet i denna sak.
Bra recension för övrigt.
Fredrik
SvaraRaderaNej, du har rätt i att den är kvar och jag menade inte heller att den försvunnit. Jag kanske borde skrivit "rasismen mot svarta som då ännu var vanlig i Storbritannien", även bland en del politiker.
David Cameron sa i ett internt tal på en Torykonferens när han var nyvald som ordförande "jag vill vara tydlig, Tory ska inte längre vara ett parti där folk besöker våra partimöten för att slippa möta homosexuella, svarta och förvärvsarbetande kvinnor".
Givetvis överdrev Cameron något men piken var mycket tydligt mot delar av partiet.
Har du läst boken förresten Fredrik? Vad tyckte du om du läst den?
Bengt
Thacher hatdes dock inte mer änn att hon blev vld tre gågner. Tooooooory! Toooooory!
SvaraRaderaAnonym
SvaraRaderaJag skrev att hon var både älskad och hatad. Torys strukturomvandlingar av ekonomin och bekämpandet av vilda strejker fick fart på tillväxten i mitten av 1980-talet efter att landet i decennier haft sämre utveckling än de flesta andra länder i Västeuropa.
Men de första åren för Thatcher var katastrofala. Tory fick 43 % i parlamentsvalet 1979. Thatcher argumenterade för ökad arbetslöshet för att minska inflationen, ett löfte som hon även höll. Arbetslösheten mångdubblades inom några år och de sociala problemen i landet förvärrades radikalt. 1982, efter tre år med konservativ politik hade stödet för Tory minskat från 43 % till 23 %. Den nya alliansen mellan Liberal Democrats och ett utbrytarparti från Labour av högersossar fick ca 50 % i opionsmätningarna. Allt tydde på att Tory skulle förlora nästa val.
Även det brittiska kungahuset som nästan aldrig blandar sig i partipolitiken kritiserade regeringens politik. Drottningen kommenterade offentligt att det hade varit positivt om regeringen visat ett "socialt ansvar". Även en del i Tory fördömde den extrema politiken där man inte hade någon medkänsla med folk som har det tufft.
Paradoxalt nog blev Argentinas attack mot Falklandsöarna partiets räddning. När Storbritannien med militärt våld återtog öarna ökade stödet för Tory från 23 % till ca 50 % inom någon månad. Och vid parlamentsvalet därefter 1983 vann Tory igen.
I mitten av 1980-talet hade strukturomvandlingarna lett till ökad tillväxt och högre levnadsstandard främst i södra England där många därför gillade Tory. I norra England och Skottland var dock arbetslösheten ännu mycket hög och många hatade Thatcher. Det skulle dröja till ca 1993 innan arbetslösheten var tillbaka på ungefär samma nivå som när Tory vann parlamentsvalet 1979.
1987 blev Tory omvald igen. Tillväxten i ekonomin var en orsak, men lika viktigt var nog att Labour hade hamnat långt ut på vänsterkanten med krav på socialiseringar, något som gynnade Tory.
1990 blev Thatcher avsatt som partiordförande, många ogillade hennes maktfullkomlighet och ointresse för dialog.
En paradox är också att hon blev Storbritannien första kvinnliga statsminister men när hon valde ministrar var de nästan allihop män. Hon var inte intresserad av jämställdhet.
Bengt
Det finns dessutom ingen i Sverige med någon som helst verklighetsförankrad bild av vår nära historia som skulle neka till att Olof Palme var en i många kretsar hatad människa. Men Palme omvaldes, liksom Thatcher, upprepade gånger. 80-talet var för övrigt på många håll en tid av kraftigt polariserande politiker i Väst på ett sätt man inte sett sedan trettio- och fyrtiotalen, och som vi egentligen inte upplevt igen sedan dess.
SvaraRaderaBra exposé över regeringen Thatchers valhistorik.
Nej, jag har inte läst boken än. Det kanske kommer i sommar, man vet aldrig. Men boktraven har hunnit växa till oanade höjder under våren, och jag har hittills inte hunnit läsa så mycket som jag brukat tidigare år...
Fredrik
SvaraRaderaDet är sant att Olof Palme var hatad och kontroversiell. Precis som Margaret Thatcher. Båda två kunde vara hänsynslösa i debatter så givetvis var de själva inte oskyldiga. Därmed är det ingen ursäkt för hatkampanjer givetvis.
Men trots det var hatet mot Thathcer delvis annorlunda än mot Palme. Därför att hatet mot Palme var mer riktat mot honom som människa, att han var elak i debatter etc. Få borgerliga människor inbillade sig att sossarnas politik skulle vara väsentligt annorlunda med någon annan än Palme som ordförande.
När det gäller situationen i Storbritannien var däremot Thatcher ansvarig för att Tory förändrades radikalt åt höger. Därför blev det inte bara ett hat mot henne som människa utan även som ansvarig för en politik som kanske varit annorlunda med någon annan som ordförande i partiet.
Visst var dåvarande presidenten i USA Ronald Reagan också mycket kontroversiell och hade ofta samma åsikter som Thatcher. Men de var inte ense inom homopolitiken. Reagan hade en liberal sida när det gäller folks privata situation. Förmodligen därför att han som tidigare skådespelare i Hollywood träffat massor av homosexuella (även om ingen berättade det offentligt visste givetvis många av deras kolleger att de var gay, ibland snackade de själva om det för dem)
Reagan var som guvernör med och jobbade emot ett folkomröstningsförslag 1978 om att förbjuda homosexuella att jobba som lärare. Trots det röstade iofs 43 % (sic) för ett sådant förbud. I Kalifornien som redan då var en av de mest liberala delarna av USA.
Däremot var Reagan konservativ inom familjepolitiken och var emot varje juridiskt erkännande av homorelationer. Men det var å andra sidan också Moderaterna, Centerpartiet och givetvis Kds (nu Kristdemokraterna) på 1980-talet.
Den kritik man annars främst kan rikta mot Reagan bland sådant som har koppling till HBT är att han i många år helt nonchalerade aids-spridningen. Först 1987 började han engagera sig, då hade redan massor av människor i främst New York och San Fransisco hunnit bli smittade och en del även dött. USA var det västland där hiv först spreds och USA hade också fler (per invånare) hiv--smittade homosexuella och bisexuella män än något land i Västeuropa.
När det gäller svenska hatkampanjer hamnar dock Palme bara på andra plats. Den värsta kampanjen någonsin mot en politiker var emot liberalen Karl Staaf. Inom högerkretsar och bland överklassen i Sverige var han så hatad och man tom började tillverka askkoppar med Staafs ansikte som motiv.
Det främsta orsaken till hatet var att Staaf och liberalerna inte vill höja försvarsanslagen, det som då var den största stridsreformen vid sidan av debatten om allmän rösträtt.
Det är verkligen ironiskt att Jan Björklund (fp) idag vill höja anslagen till försvaret medan Moderaterna är emot. Men de två partierna kan vara med i samma regering. Något som varit totalt omöjligt för 100 år sedan när de värsta kampanjerna mot Staaf höll på.
Bengt
Givetvis var det många bland välbeställda och högersympatisörer som ogillade att liberalerna och Karl Staaf ville ge arbetare rösträtt i båda kamrarna i riksdagen och därmed skulle orsaka "pöbelvälde". (Staaf hade för övrigt som advokat försvarat många arbetare på 1890-talet i rättstvister vid arbetskonflikter)
SvaraRaderaMen även inom delar av högern var det en del som konstaterade att det inte var möjligt att stoppa demokratiseringen. Det som främst gjorde högerfolk rasande var konflikten om pengar till försvaret där Staaf ofta kallades för landsförrädare eftersom han inte ville höja anslagen.
Bengt
Synen på stjärn/regnbågsfamiljer och på homosexuella (de andra två bokstäverna blev nog också lätt åsidosatta) är inte helt samma fråga tycker inte jag heller. Precis som Reagan hade en syn på familjebildning och en på gaypersoner så var ju mycket av attityden överlag då, såvitt jag vet. Så jag har också funderat mycket på "valfrihetens politiks" koppling till det konservativa. Men jag har inte kommit till någon klar slutsats. Det är intressant att höra vad du skriver.
SvaraRaderaKampanjerna mot Staaff var ovärdiga Sverige även som samhället var utformat på den tiden. Det värsta är att Staaff, till skillnad från Palme, inte kunde vänta sig något ovillkorligt fördömande mot absurda kampanjinslag som de nämnda askkopparna, eller ens ett handfast stöd från det egna partiet (som också sönderföll efter Staaffs död).
SvaraRaderaDet är ironiskt med tanke på Thatchers mycket nyliberala retorik, att den brittiska statsutgifterna som andel av bruttonationalprodukten inte minskade. Utgifterna var 42.5% av BNP 1977/78 och 41.7% 1987/88, vilket knappast kan sägas vara någon dramatisk minskning. Myten om den ultramonetaristiska Thatchereran hölls dock uppe både av förespråkare och motståndare, de första propagerade för den som önskvärd medan de senare använde den som bevis på regeringens orättfärdighet. I själva verket övergavs monetarismen i allt väsentligt av regeringen Thatcher under andra hälften av 80-talet, och retoriken kom istället främst att handla om "ökning av konsumtionskraften", ett mer traditionellt politiskt tema.
Staaff anklagades förresten dessutom mer eller mindre öppet för mycket grova brott. Han anklagades offentligt (och fullständigt grundlöst) för att ta mutor från Ryssland för att verka för en nedrustning av det svenska försvaret. Detta var liktydigt med landsförräderi, ett brott som kunde betinga dödsstraff med dåvarande lagstiftning. Liknande anklagelser har aldrig förts fram i offentlig debatt i Sverige varken tidigare eller senare. Debatten under den s.k. frihetstiden (där de parlamentariska strukturerna ändå var långt mindre utvecklade än under det tidiga 1900-talet) var fylld av personangrepp och smutskastning, men någonting lika grovt som angreppen på Staaff förekom knappast. I modern tid förekom angrepp på Palme liknande de på Staaff från ytterlighetsrörelser till höger, bland annat saluförde tidskriften Contra en piltavla med Palmes ansikte på. Dessa angrepp möttes dock av fördömanden både från allmänhet och från etablerade politiker från samtliga partier.
SvaraRaderaFredrik
SvaraRaderaMen sänkte inte Thatcher skattenivån? Iofs betalades det väl då främst med ökade budgetunderskott om inte utgiftsnivån minskade radikalt. Sedan ska man notera att både Reagan och Thatcher ökade försvarsanalagen. Mycket av den konservativa politiken handlade om att omfördela utgifter från socialpolitik till försvarspolitik.
Flickrummet
Mycket av debatten från 1970-talets homoaccepterande politiker handlade om friheten av att homosexuella skulle få göra vad de vill hemma, att det hade inte andra med att göra. Av den orsaken är det logiskt att Reagan engagerade sig emot förbudet för bögar och lesbiska att jobba som lärare eftersom om de bodde ihop med någon av samma kön eller besökte gayklubbar inte hade betydelse för hur de var som lärare.
Däremot var Reagan emot att samhället skulle ge ett "offentligt erkännande av en avvikande livsstil" dvs någon typ av sambolag för samkönade par. Den här attityden var också vanlig inom m och c i Sverige. Och även i flera andra partier.
Det var först 1987 som s, fp och mp (efter några års tvekan inom de tre partierna) sa ja till en sambolag för samkönade par. Vpk (nu v) hade redan 1973 sagt ja till en "könsneutral samlevnadslag" (vpk var då av ideologiska skäl emot ordet äktenskap som de menade var något borgerligt och använde därför samlevnad istället).
Attityden emot sambolagar var ofta "homosexuella har inte barn" (vilket var fel redan då) och därför behövs inte några rättsliga regler för deras relationer. Och att homosexualitet är en privatsak i privata hem och på gayklubbar men inget som samhället skulle "uppmuntra" genom nya lagar.
Bengt
En viktig orsak till att vpk blev homovänligt före övriga partier var att det då var få kristna inom partiet (partiet hade en ateistisk tradition) medan det var många kristna inom övriga partier. I de flesta partier var det främst kristna som stoppade och bromsade respektive parti att säga ja till nya homoreformer.
SvaraRaderaEtt undantag är Socialdemokraterna där en del kristna var progressiva inom homopolitiken men där det istället var tabu av andra orsaker att debattera homosexuellas rättigheter internt i partiet, många av sossarnas politiker var från industri- och byggarbetsplatser (med dess homofoba jargong) och var själva homofoba.
Bengt
Det totala skattetrycket minskade under regeringen Thatcher, främst genom att inkomstskatten plattades ut något, och bolagsskatten sänktes så vitt jag minns (har inte siffrorna framför mig just f.n.). Man ska dock ha i åtanke att skatten faktiskt ändå höjdes inom vissa områden, något som både Thatcherianer och meningsmotståndare tycks ha glömt bort i debatten om Thatchers eftermäle. Falklandskriget var inte heller direkt gratis, och kan rentav urskiljas i statistiken för budgetbalansen. Så är det dock med krig. Säga vad man vill om Falklandskriget, men inte ens den mest inbitne Thatcherhatare kan komma ifrån att krigshandlingar inleddes av Argentina, inte av Storbritannien.
SvaraRaderaAngående vpk så hade det också med den allt mer definitiva brytningen med Moskva att göra. Den sovjetiska kommunismen var inte positivt inställd till homosexuella. även om det blev mindre dåligt efter Stalin. (Denne ska ha yttrat att "om vi bara får bukt med homofilerna" skulle åtskilliga av den unga sovjetstatens problem vara lösta.) Men ju mer vpk fjärmade sig från Moskvalinjen, desto fler icke-korrekta åsikter kunde man skaffa sig. Det skulle vara intressant med en mer ingående historisk undersökning om detta, framför allt under perioden 1969-1989, men det känner jag inte till någon. Borde dock vara skrivet någonting i ämnet.
Fredrik
SvaraRaderaJa, att vpk så småningom distanserade sig från Sovjet påverkade givetvis partiets politik inom vissa områden. Däremot skulle jag inte kalla det en definitiv brytning med Sovjet som du skriver - vpk hade kontakter med alla diktaturpartierna i Östeuropa fram till 1989 när diktaturerna kollapsade - förutom Sovjet som först några år senare blev en demokrati. Även om vpk kritiserade saker i Östeuropa ibland.
Jag har följt alla riksdagsdebatter med koppling till homosexuellas situation i riksdagsprotokollen. Och även om det är få referenser till Sovjet i debatterna användes det givetvis ibland emot vpk, främst av homovänliga riksdagsledamöter från Folkpartiet.
Det blev tydligt dels att vpk kände en viss solidaritet med Sovjet ännu på 1970-talet. Man kallade Sovjet för ett socialistiskt land typ "tyvärr har man problem med homofobi även i socialistiska länder" och man argumenterade för att det blivit bättre där när det gäller homosexuellas situation trots att Sovjet var det land som på 1970-talet hade den värsta förföljelsen av homosexuella vid sidan av fascistdiktaturen Spanien. Visst var homosexuella diskriminerade och stigmatiserade även i kommunistdiktaturer som Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien men situationen var betydligt värre i Sovjetunionen där många bögar och lesbiska blev inspärrade på mentalsjukhus eller skickade till arbetsläger för att de hade homorelationer.
Annars har du rätt i att de kommunistpartier som distanserade sig politiskt från Sovjet (som vpk) ofta var homovänligare medan de kommunistpartier (bla i Frankrike) som hyllade Sovjetsystemet var mer homonegativa. Det blev också tydligt i att de mindre kommunistpartierna i Sverige vid sidan av vpk ofta var betydligt mer negativa eller ointresserade av homorättigheter än vpk. Dåvarande kpml (r) (nu Kommunistiska partiet) var direkt homofientligt och menade att homosexualitet var ett tecken på "borgerlig dekadens" även om de aldrig skrev något om homosexuella i något partiprogram.
Vpk gjorde som första parti i Sverige en broschyr om homosexuellas rättigheter 1985. Även där var det vinklat och man sa att homofobin ofta vara värst i "väst och syd" medan den generellt var betydligt värre i kommunistdiktaturerna i Östeuropa än i demokratierna i Västeuropa.
1987 var vpk första partiet i Sverige att ha med något om homorättigheter i ett partiprogram (för övrigt det första partiprogrammet där man explicit kritiserade Sovjet vilket man inte gjorde i det förra partiprogrammet från 1972 där man tvärtom skrev att en tredjedel av världens befolknings styrs av "arbetare och bönder" alltså främst diktaturerna Sovjet och Kina.)
Centerpartiet blev 1990 för övrigt det andra partiet att ha med homorättigheter i ett partiprogram, men det var kontroversiellt och beslutade först efter debatt och omröstning där en del var emot det. Något paradoxalt eftersom c dittills var negativa till de flesta homoreformer.
Folkpartiets ungdomsförbund (fpu) (nu luf) var den första partipolitiska föreningen att ha med homorättigheter i ett program. 1973 beslutade man att i fpu:s handlingsprogram skriva att man är för att homosexuella par ska få ingå äktenskap.
Fpu var också första partipolitiska föreningen att säga ja till homoadoptioner, 1987. Året efter sa Kommunistisk ungdom (nu ung vänster) ja till homoadoptioner.
Så sent som för 20 år sedan, 1990, var det i princip bara tre föreningar utanför själva homorörelsen som var för homoadoptioner, fpu, kommunistisk ungdom och RFSU (riksförbundet för sexuell upplysning). Det har hänt mycket sedan dess. Idag är kd och sd nästan ensamma om att vara emot reformen bland föreningar av betydelse i Sverige.
Bengt
Ja, jag känner till historien. Men jag fattar likväl inte varför så många frihetsälskande personer även inom HBT-rörelsen älskar nyliberalism? I vissa fall även Thatchers och Reagans politik. Men jag har försökt förstå det i tjugo års tid. Om jag läser era diskussioner kanske jag lär mig nåt.
SvaraRaderaFö ansåg många (de flesta?) homosexuella själva att homosexuella inte borde ha barn för sisådär tjugo år sen. Jag har haft gay och bs-vänner sen jag var tonåring, och jag var i stort ensam om att tycka att det borde vara möjligt (mer accepterat), då. Men jag tror det har att göra med att grupper som upplever sig som utsatta ibland bildar starka inre normer inom gruppen. Men jag tyckte alltid det var så konstigt.
Flickrummet
SvaraRaderaAtt en del HBT-personer gillar nyliberalism är väl för att ideologin betyder att du ska få göra vad du vill så länge det inte skadar någon annan. I teorin är det en mycket frihetlig ideologi. Sedan är jag som socialliberal kritisk därför att jag menar att det ibland krävs politiska åtgärder för att garantera att friheten når alla. Typ vad hjälper det att ha rätt att starta tidningar för folk som inte lärt sig läsa och inte heller har råd att köpa några tidningar (som situationen ännu är i en del länder).
Men det där är kanske en annan debatt. :-)
Annars är det logiskt att HBT-personer, invandrare etc har blandade åsikter från höger till vänster. Vi har inget mer gemensamt än att vi har annorlunda sexuell läggning och-eller könsidentitet än majoriteten i samhället. Det är inget som säger att HBT-personer och invandrare automatiskt ska vara till höger eller till vänster. Av samma orsak som inte alla rödhåriga eller eller radhusboende har samma politiska värderingar.
Bengt
Bengt:
SvaraRaderaDet är helt riktigt att brytningen inte var definitiv. Det var ett oriktigt påstående från min sida. Det jag menade var att den politiska agendan upphörde att dikteras från det sovjetiska kommunistpartiet KPSS och istället bli mer nationell. Det oriktiga i mitt påstående bestod i att brytningen inte var definitiv, dels ifråga om kontakter mellan partier, och dels genom att anpassningar förekom i övergripande politiska frågor (detta kom främst att röra säkerhetspolitiken, där vpk var anmärkningsvärt sovjetvänliga). Dessa anpassningar skedde däremot knappast i vad som ur storpolitisk synpunkt sett var obetydliga petitessfrågor, såsom förhållandet till homosexuellas situation. Därav kom brytningen att möjliggöra en mer HBT-vänlig politik, paralleller till vilken vi ju också som du påpekade har sett i andra kommunistpartier som fjärmat sig från KPSS:s linje.
Angående nyliberalism, och lite angående Thatcher:
Nyliberalismen är i grunden en ideologi som förordar en minimal stat med minimalt inflytande över individen. Därför är nyliberalismen teoretiskt extremt tolerant mot avvikelser från rådande samhällsnormer, förutsatt att dessa avvikelser inte skadar andra. Många nyliberaler är också påverkade av en nietzscheansk värdenihilism, d.v.s. att det inte existerar några absoluta moraliska värden, utan individen själv sätter villkoren för sin moral. Detta går sedan smidigt ihop med den övergripande ekonomiska tanken att samhällssystemet är självreglerande och mår bäst av att lämnas ifred i så stor utsträckning som överhuvudtaget är möjlig.
Nu följer föga överraskande ett stort aber, som så vanligt när man låter en simplistisk teori möta en ganska knölig och ojämn verklighet.
Nyliberalismen har, något förenklat, två aspekter. Den ena är social, vilket innebär förordande av så få lagar som möjligt som reglerar individens vardag, vanor och intressen. Den andra är ekonomisk, och förordar minimala skatter, minimala regleringar av företags verksamhet och minimal reglering av kreditmarknad et.c.. Men allt som oftast har politiker i praktiken inte varit lika konsekventa i båda dessa aspekter. För att återknyta till Thatcher, så var hon betydligt mer intresserad av de ekonomiska aspekterna (även om inte heller dessa gick att realisera fullt ut), medan det brittiska samhället faktiskt blev mer auktoritärt inom många områden under hennes regeringstid. Exempel på motsatsen kan man hitta i Förenta staterna, där till exempel demokrater som tidigare senatorn från Alaska Mike Gravel (som numera är ansluten till det libertarianska partiet) fokuserat starkt på individens frihet, men accepterar socialliberalistiska ekonomiska styrmedel.
Egentligen är dessa avsteg från idealet positiva. Pragmatism är en egenskap hos politiker som bör premieras. En strikt dogmatisk åskådning oavsett politisk inriktning är, och bör vara, förbehållen extremister på de yttre kanterna av den politiska skalan.
Bengt:
SvaraRadera"(...) trots att Sovjet var det land som på 1970-talet hade den värsta förföljelsen av homosexuella vid sidan av fascistdiktaturen Spanien."
Jag antar här att du menar i Europa? Det torde även då ha funnits bl.a. teokratiskt styrda stater i Tredje världen, där homosexualitet betingade dödsstraff.
Fredrik
SvaraRaderaJa, givetvis i Europa.
För övrigt om man ska jämföra Thatcher med någon politiker senare år får det blir George W Bush. Båda två hade en tendens att sedan de beslutat sig för något sedan inte ändra sig hur kompakt kritiken blev.
99 % av omgivningen kunde säga till dem att de borde ändra någon del av politiken men de bara konstaterade "jag ändrar mig inte". Principfasthet kan bli till dum oresonlighet. Var exakt gränsen går avgörs givetvis av ens egna värderingar och vad det handlar om.
Bengt
Ja, jo, i teorin ja. Jag brukar kalla det postmodernism för att inte blanda ihop med den politiska praktiken. Vad jag menade var nog det allmänmänskliga fenomenet att tex tillhöra en grupp/rörelse och sedan vara emot rättigheter som är viktiga för en del ur den gruppen för att man själv tex inte vill ha barn. Egogrejen kan jag förstå, men det känns samtidigt som att man på sikt liksom skadar sig själv. Men jag är dålig på att förklara. Jag tror jag menar att om ett gäng folk umgås 24/7 börjar de snart dela värderingar också. Man blir som man umgås. Jag tänkte nog på ett kompisgäng jag en gång kände några ur där snarast. Det har inget alls med läggning att göra, såklart. Jag känner regnbågsföräldrar också, och de har ju uppenbarligen annan åsikt. Det var inte meningen att låta så, det hade ju varit som att kritisera mig själv/mina vänner. Förlåt om det lät så illa.
SvaraRaderaMen om du är socialliberal kan du nog inte förklara vad som är så bra med Thatcher för mig, misstänker jag.
Flickrummet
SvaraRaderaNär det gäller homoadoptioner är det viktigt att konstatera att den debatten involverar en tredje part. Kristdemokraterna har ju slentrianmässigt använt orden barnets bästa (de skulle nog vara emot homoadoptioner även om de visste till 100 % att det är bra för barnen) men det är en poäng i att det inte handlar om vuxnas rättigheter. Ibland tycker jag HBT-rörelsen, främst tidigare, försökt låtsas som att det är någon rättighet i sig att bli prövad som adoptivförälder. Det är det ju inte bl.a. är det åldersgränser.
Men måste också konstatera att för 20 år sedan när samhället var mycket homofientligare än idag så var givetvis risken för att barn skulle bli mobbade eller stigmatiserade betydligt större. Plus att det var få forskningsrapporter om det då.
Jag var själv först negativ sedan tveksam till internationella homoadoptioner och inseminationer för lesbiska par i många år på 1990-talet. Givetvis visste jag det skulle vara bra för de samkönade paren men var det bra för barnet? Det var avgörande för mig.
Det som fick mig att säga tydligt ja till reformerna var när jag 1999 hittade rapporterna från Ameikanska psykologförbundet. Jag hade själv ärligt talat förväntat mig att barn i homofamiljer generellt skulle må sämre än andra barn. Inte för att homopar i sig skulle vara sämre föräldrar men att det var risk för mobbing och att avsaknaden av både manliga och kvinnliga förebilder i hemmet skulle orsaka problem för vissa barn.
Därför brukar jag respektera även idag att en del är emot de här reformerna. De måste inte vara homofober. De känner kanske inte till vad forksningsresultaten visar, ungefär som att jag inte visste det i flera år på 1990-talet.
Men av politiker i riksdagen och i regeringen kan man kräva att de faktiskt ska ta reda på forskningsresultat innan de kommenterar en reform att vara negativ. Okunskapen inom kd och sd är inte acceptabel 2010.
Bengt
Den här diskussionen tar en ny vändning varje gång jag ska svara. Jag vill inte heller kalla någon homofob för att den har en annan hållning än jag haft vad gäller alternativa familjer. Isåfall borde det heta stjärnfamiljofob eller nåt för det första, för det andra så tycker jag det är alldeles för hårt. Jag tror också det kan finnas en poäng i att människor är olika, att en del är mer försiktigt granskande, även om min synvinkel kändes självklar för mig. Att föräldrar separerar och träffar nya är inget exeptionellt, jag kunde inte se varför barnen skulle skadas av att deras föräldrars nya relationer var samkönade, och med tanke på att dessa, andra skilsmässobarn och ensamstående blev allt vanligare kunde jag inte se varför man inte kunde "skapa" sådana situationer med flit. Men jag tror både försiktiga och de som tycker något känns självklart behövs.
SvaraRaderaVarför Thatchers ekonomiska politik av många ansågs som "den enda möjliga ekonomiska politiken för att få england på fötter" kommer jag kanske aldrig begripa iaf.
Men det är roligt att få intelligenta svar iaf :) Ha en bra kväll.
Och visst -jag kan också inse varför en del tyckte mina åsikter var kontroversiella då, men som tonåring har man ju oftast mindre distans till åsikter och så. Jag förstår såklart idag. Numera är jag vuxen, lugn och sansad. :)
SvaraRaderaSka förtydliga att många som idag är emot homoadoptioner är homofober. Min poäng är att de inte måste vara det. Ofta funkar testet att kolla vad de tycker om andra "kontroversiella" reformer. Är de för en könsneutral äktenskapslag, inte har några problem med gayparader etc. så är det kanske ett tecken på att de främst inte följt forskningen om barn i samkönade familjer än att de är emot homosexuella och bisexuella.
SvaraRaderaBengt
Flickrummet:
SvaraRadera"Ja, jo, i teorin ja. Jag brukar kalla det postmodernism för att inte blanda ihop med den politiska praktiken."
Med all respekt måste jag vända mig mot detta. Om jag inte fullständigt misstolkade din åsyftan, är inte detta vad postmodernism betyder.
Bengt Held:
"Okunskapen inom kd och sd är inte acceptabel 2010."
I framför allt Sverigedemokraternas, men också till viss del Kristdemokraternas, fall handlar det inte bara om okunskap, utan om en öppen ovilja att acceptera dessa forskningsrön.
Fredrik,
SvaraRaderadu har rätt jag uttryckte mig klumpigt. Det var inte riktigt så jag menade, men du får rätt i det.
Bengt,
tack för samtalet.
Fredrik
SvaraRaderaDu har säkert rätt i att många är ovilliga att erkänna forskningsrönen. Men det är nog en del politiker i partierna som inte känner till dem. I vilket som helst skadar det inte att sprida dem i valrörelsen, även kanske på kd- och sd-bloggar när det är aktuellt.
Flickrummet
Tack själv för samtalet.
Bengt
"I vilket som helst skadar det inte att sprida dem i valrörelsen, även kanske på kd- och sd-bloggar när det är aktuellt." Absolut, inte minst så att andra personer som frekventerar dessa bloggar kan ta del av dem.
SvaraRaderaTackar Bengt Held och Flickrummet för en högst givande diskussion. Nu är det läggdags för undertecknad, det är en dag imorgon också.