Identitet.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


När ett land förvandlats från diktatur till demokrati måste väl alla vara nöjda. Då blir det frihet. Visst, det är sant. Och jag ska inte raljera om frihet, förföljelserna är fruktansvärda i de flesta diktaturer.

Men en del som jobbat i den politiska oppositionen säger sedan landet blivit demokratiskt "Jag känner en tomhet, visst är jag glad att mitt land blivit fritt. Men jag saknar den mening kampen gav".

Även vi i det trygga Sverige kan väl känna igen oss. Trots att de flesta tack och lov aldrig varit med om politisk förföljelse.

Själv var jag på ett möte med referensgruppen inför teaterpjäsen "All we need is love" i slutet av förra året. Man började snacka om olika personlighetstyper bland bögar. En av dem var "nostalgikern". Och när jag lyssnade måste jag erkänna att jag har en del av det resonemanget.

Inte så att jag längtar tillbaka till då Sverige var ett ganska homonegativt samhälle. Det var mycket stigmatisering av homosexuella och bisexuella. Många var visserligen toleranta men man visste inte vilken reaktionen skulle bli när man berättade man är homo. Det vet man i och för sig inte idag heller.

Men dels är homofoberna betydligt färre än för 10-20 år sedan. Dels så har det officiella Sverige blivit mycket tydligare homovänligt.

Jag började besöka gayställen i början på 1990-talet. Det var en viss spänning i att åka till något bögdisco i Malmö på fredagkvällen. Eller till RFSL:s café i Lund på söndagarna (då hade föreningen en avdelning i den staden) där jag då bodde. Jag skulle aldrig få för mig att berätta för folk på tåget eller bussen att jag skulle besöka gayställen. Inte ens om vi av någon orsak börjat snacka med varann. Då var det ännu tabu. I flera år bodde jag på studentkorridor utan att berätta för någon att jag är bög.

Men jag måste erkänna att det hade en viss lockelse. Utan att dramatisera kände man sig ibland som James Bond som är på uppdrag i något land. Jo, kanske det är att dramatisera men ni gissar nog vad jag menar. Även om man inte berättade för andra att man var bög kände man också en viss stolthet att man hade modet att besöka gayställen. För det var verkligen ett statement, man skaffade sig en identitet.

Ibland på 1990-talet tyckte jag nästan synd om heterosexuella. Alla människor vill ju skaffa sig en identitet, inte vara en i mängden. Vi homosexuella och bisexuella fick det nästan gratis. Men för den som var heterosexuell måste det varit tuffare, hur undvika att bli någon utan identitet?

Idag är samkönade relationer så accepterade att det flesta inte skulle reagera i Malmö om jag berättade för folk på stan att jag är bög. "Jaha", skulle de svara. Egentligen är vi homosar 2010 i samma situation där heterosarna är. Vi måste fixa en egen identitet. Vi har blivit nästan Svenssons annars. Och vem vill egentligen vara det?

Ibland är det enklast att ha något att kämpa för. Att ha några "fiender". Det blir mer komplicerat när nästan alla håller med vad man säger.

Kanske det är så att vi alla behöver känna mening i det vi gör. Och vad är det för mening att säga saker som de flesta redan håller med om? Då gäller det att hitta nya mål.

Kanske det egentligen är sunt att även vi som är homosexuella och bisexuella måste hitta en identitet som inte har med sexualitet att göra.

Men visst kan jag bli nostalgisk. Resan på fredagkvällen till det där "förbjudna" men spännande... Men jag gläds annars åt att Sverige blivit ett homovänligare land.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.