Den här recensionen hade jag planerat att publicera igår fredag men av olika orsaker blev det inte möjligt.
Den här boken är en besvikelse. Men trots det kanske jag vill rekommendera den. En paradox? Problemet är att Niclas Ericsson (som själv är öppet homo) låtsas skriva en thriller. Men misslyckas helt. Ironiskt nog är boken nästan aldrig spännande.
Visst man vill följa vad som ska hända. Niclas Ericsson för berättelsen vidare. Är sällan tråkig. Men storyn är så konstruerad och ologisk att James Bond-filmerna närmast verkar vara faktadokumentärer i jämförelse. Det är helt enkelt inte trovärdigt. Inte ens i en genre där författare givetvis har rätt att skruva till saker.
Huvudpersoner Patrik, journalist från Sverige, blir tillkallad till Turkiet av sin vän Okan som är hans kollega på tidningen där han jobbar. Och Patrik åker dit. Han är någon typ av "Tintin". Ibland blir det nästan som när den välkände blonde mannen åkte till Kongo. Ni vet boken som Hergé ångrade efteråt för stereotyperna av svarta.
Jag skulle inte få för mig att anklaga Niclas Ericsson för att vara främlingsfientlig. Han har varit ledarskribent på liberala tidningar och har aldrig visat några sådana tecken. Och ni som följer min blogg vet att jag definitivt inte kräver någon politisk korrekthet. Tvärtom. Ericsson har givetvis rätt i att patriarkala strukturer är mycket vanligare i Turkiet än i Sverige. Även korruptionen. Trots det blir det något problematiskt när i princip alla karaktärer i boken, förutom svenske Patrik, är ohederliga. Sedan kvittar det om de är homo eller hetero. Det är bara ett fåtal transpersoner som får mänskliga drag.
Transsexuella Lokhoum är stark och bräcklig, säker och tvivlande - som de flesta människor.
Patrik är som Tintin fast utan charmen hos den senare. Han är så stereotyp och overkligt beskriven att det nästan är absurt. Den enda som framträder med nyanserade egenskaper, som är mänsklig och komplex, är transsexuella Lokhoum. Startade som pojke, har opererat bröst till sin kropp och vars mål är att även göra samma sak med sina könsorgan. För att få pengar till det försörjer hon sig som prostituerad. Hon är stark och bräcklig, säker och tvivlande. Precis som de flesta människor. Oavsett kön, sexuell läggning och könsidentitet.
Det som annars är givande med den här boken och som gör den värd att rekommendera (trots den ofta banala handlingen), är den initierade beskrivningen av Turkiet och Istanbul, staden där handlingen utspelar sig. Ett kontrasternas land som är aktuellt eftersom det söker medlemskap i EU. Kurdernas situation, korruptionen, mångfalden, dubbelmoralen, att Konstatinopel (som Istanbul hette förr) tidigare varit en av Europas främst centra.
Men om jag ska rekommendera någon bok av Niclas Ericsson får det bli hans debut Familjehemligheter från 2009. Familj i titeln syftar inte på några människor som bor ihop utan på att ordet ibland använts om "gaysamhället". Ni som varit på gayställen i Stockholm eller bor i stan kommer nog känna igen del. Intrigerna når även till US Video, den kanske mest kända "videoklubben" i stan. Mördandet räcker även dit. Och bokens tema att vara övervakad av någon har sin koppling till debatten om integritet.
Vill ni veta mer om Turkiet och hur det är att vara transsexuell där är mitt tips Turkish Delight. Men om ni söker spänning rekommenderar jag Familjehemligheter.
Den här boken är en besvikelse. Men trots det kanske jag vill rekommendera den. En paradox? Problemet är att Niclas Ericsson (som själv är öppet homo) låtsas skriva en thriller. Men misslyckas helt. Ironiskt nog är boken nästan aldrig spännande.
Visst man vill följa vad som ska hända. Niclas Ericsson för berättelsen vidare. Är sällan tråkig. Men storyn är så konstruerad och ologisk att James Bond-filmerna närmast verkar vara faktadokumentärer i jämförelse. Det är helt enkelt inte trovärdigt. Inte ens i en genre där författare givetvis har rätt att skruva till saker.
Huvudpersoner Patrik, journalist från Sverige, blir tillkallad till Turkiet av sin vän Okan som är hans kollega på tidningen där han jobbar. Och Patrik åker dit. Han är någon typ av "Tintin". Ibland blir det nästan som när den välkände blonde mannen åkte till Kongo. Ni vet boken som Hergé ångrade efteråt för stereotyperna av svarta.
Jag skulle inte få för mig att anklaga Niclas Ericsson för att vara främlingsfientlig. Han har varit ledarskribent på liberala tidningar och har aldrig visat några sådana tecken. Och ni som följer min blogg vet att jag definitivt inte kräver någon politisk korrekthet. Tvärtom. Ericsson har givetvis rätt i att patriarkala strukturer är mycket vanligare i Turkiet än i Sverige. Även korruptionen. Trots det blir det något problematiskt när i princip alla karaktärer i boken, förutom svenske Patrik, är ohederliga. Sedan kvittar det om de är homo eller hetero. Det är bara ett fåtal transpersoner som får mänskliga drag.
Transsexuella Lokhoum är stark och bräcklig, säker och tvivlande - som de flesta människor.
Patrik är som Tintin fast utan charmen hos den senare. Han är så stereotyp och overkligt beskriven att det nästan är absurt. Den enda som framträder med nyanserade egenskaper, som är mänsklig och komplex, är transsexuella Lokhoum. Startade som pojke, har opererat bröst till sin kropp och vars mål är att även göra samma sak med sina könsorgan. För att få pengar till det försörjer hon sig som prostituerad. Hon är stark och bräcklig, säker och tvivlande. Precis som de flesta människor. Oavsett kön, sexuell läggning och könsidentitet.
Det som annars är givande med den här boken och som gör den värd att rekommendera (trots den ofta banala handlingen), är den initierade beskrivningen av Turkiet och Istanbul, staden där handlingen utspelar sig. Ett kontrasternas land som är aktuellt eftersom det söker medlemskap i EU. Kurdernas situation, korruptionen, mångfalden, dubbelmoralen, att Konstatinopel (som Istanbul hette förr) tidigare varit en av Europas främst centra.
Men om jag ska rekommendera någon bok av Niclas Ericsson får det bli hans debut Familjehemligheter från 2009. Familj i titeln syftar inte på några människor som bor ihop utan på att ordet ibland använts om "gaysamhället". Ni som varit på gayställen i Stockholm eller bor i stan kommer nog känna igen del. Intrigerna når även till US Video, den kanske mest kända "videoklubben" i stan. Mördandet räcker även dit. Och bokens tema att vara övervakad av någon har sin koppling till debatten om integritet.
Vill ni veta mer om Turkiet och hur det är att vara transsexuell där är mitt tips Turkish Delight. Men om ni söker spänning rekommenderar jag Familjehemligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar