Död.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


Det måste vara första gången någonsin jag här på bloggen framför något citat från Vatikanen i något positivt sammanhang.

"Osama bin Laden, as we all know, bore the most serious responsibility for spreading divisions and hatred among populations, causing the deaths of innumerable people, and manipulating religions to this end," Father Lombardi said.

"In the face of a man's death, a Christian never rejoices, but reflects on the serious responsibilities of each person before God and before men, and hopes and works so that every event may be the occasion for the further growth of peace and not of hatred," the spokesman said.

Visst är det utmanande. Kanske provocerande. Men också därför viktigt. Jag ska förtydliga att jag kände lättnad när jag fick reda på att Bin Laden blivit dödad. Att en av de människor som varit ansvarig för att sprida död och sorg själv blivit dödad. Men någon glädje kände jag inte. Hur kan man känna någon glädje att någon dött? Jag skulle nog inte ens fira när Hitler och Stalin dog om jag varit med då. Det är ju främst tragiskt att en del människor orsakat så mycket lidande.

Vi måste inte falskt låtsas att vi sörjer. Det vore hycklande. Men kommentaren från Vatikanen är något som lätt associeras med vad prästen vanligen framför i Svenska kyrkan när någon i församlingen avlidit. Berättande av namnen och sedan "låt oss förbereda oss själva för vår förestående bortgång". Efter det blir det först tyst i kyrkan. Klockorna börja ringa. Sällan är en kristen mässa så värdig.

Jag har tidigare avslöjat att jag besökt kyrkor och även någon synagoga och moské för att på plats granska dem. Inte hyllande eller dömande. Utan för att konstatera hur de resonerar. När prästen i Svenska kyrkan talar om förberedelse för döden är min kommentar att det är en del av en livsfientlig teori. Att livet här är ett problem som bara är en förberedelser för något annat. Något som inget vet om det är sant eller inte. Kristen, ateist etc. Värderingar.

Men det är också möjligt att förstå hur den kristne prästen (och människan) resonerar. Förberedelse. Det är inget fel i sig. Vi förbereder oss ofta för något.

Jag läste en intressant bok där man resonerade om vår noja för våra kroppar. Människor skäms för svett, urin, bajs, sperma, slidsekret och annat som kommer från kroppen. Men argumentet var att vi ska konstatera att det är ett tecken på att våra kroppar fungerar. Det är bara döda kroppar som inte svettas etc. Tecken på liv.

För något år sedan kollade jag en teaterföreställning. Scenariot började med att en man i 30-årsåldern i slips och kostym (men med smuts på kläderna och sårig) kastas in i rummet. Han frågar var han är. Han har varit med om en trafikolycka. Och är nu i dödens väntrum. Det är inte säkert att han klarar sig. Men han håller på att bli opererad. Den unge mannan blir förbannad. "Jag har flera viktiga möten de närmaste dagarna. Jag har inte tid att vara här." Personalen avslöjar att de inte kan göra något annat än att vänta på vad resultatet blir av operationen.

Jag ogillar folk som gläds åt att folk dör. Eller jägare som tycker det är kul att skjuta djur. Men var är vårt eget ansvar? Kanske är det de som är ärliga och vi andra låtsas vara bättre än vi egentligen är. Vi är alla del av ett system där Sverige exporterar vapen till diktaturer. Där vi dödar djur. Där vi måste försöka avgöra om abort, dödshjälp och annat är etiskt. Jag klandrar inte någon. Ingen kan ensam förändra ett system. Och det är inte enkelt ibland vad som är rätt eller fel.

Men trots det utmanar Vatikanen med sitt meddelande. Provocerar. För en gångs skull positivt.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.