Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
Första delen kallade jag Hopp, andra delen Besinning, tredje delen Dömande.
Det här är fjärde delen, Mörker.
Jag tittar på tavlan igen. En man som är korsfäst. Jesus? Det är något obehagligt med den. Förutom själva korsfästelsen.
Är på ett galleri nära köpcentret Triangeln i Malmö. De senaste två åren har jag börjat besöka gallerier vilket jag inte gjort förut. Ganska intressant. Den här utställningen hade väl varit rutin om det inte varit för den där tavlan.
Ska jag fråga galleriansvarige? Jo, jag gör det. "Den där tavlan måste väl vara religiöst inspirerad. En man med skägg som i sina händer har en man som är korsfäst. Den är vacker men också tragisk"
Den galleriansvarige mannen verkar intresserad av att någon besökare kontaktar honom. "Jo, den är intressant. Den där tavlan gjorde konstnären efter att hans son tagit sitt liv."
Jag tittar igen. Och nu blir det så tydligt, det obehagliga. För mannan som är "fadern" i bilden har en fruktansvärd ångest. Det syns på hans ögon. Och när jag fått veta varför konstnären gjorde tavlan så blir det ganska tydligt att det nog varit en bearbetning av sorgen.
Vem skulle inte fått en fruktanvärd ångest av att ens barn tagit sitt liv? Hur hanterar man en sådan situation?
Jag försöker låtsas som att det är en vanlig galleriutställning. Men det är inte möjligt att värja sig. Ögonen. Ångesten. Referensen till Gud som offrar sin son.
Det följer mig resten av kvällen när jag besöker andra evenemang.
Är det inte så att vi har den där svärtan inom oss alla? Att det kanske är en orsak till att man tycker sådana här saker är svåra att hantera. Andras sorg, andras bekymmer. Är det därför vi ofta tycker det är svårt att hantera andra människors sorg? Att vi ibland t.o.m undviker människor som sörjer eller mår dåligt av andra orsaker?
Att vi inte vet vad vi ska säga. Trots att det bästa vi kan göra kanske är att bara vara närvarande. För visst är det så att när vi haft egna bekymmer har vi inte förväntat oss perfekta kommentarer från våra vänner utan bara vanlig medmedmänsklighet. Närvaro.
Man brukar säga att alla människor har sin ryggsäck med besvikelser. Det är nog sant.
I Bibeln offrar Gud sin son. Om det är sant eller inte måste vi inte vara eniga om. Men det är en kulturreferens.
För den som gjorde tavlan på galleriet i Malmö var det mer konkret. Hans son hade tagit sitt liv. Återigen, hur hanterar man det?
Hur hanterar vi våra egna sorger?
Mörker.
Och sedan ljus?
Första delen kallade jag Hopp, andra delen Besinning, tredje delen Dömande.
Det här är fjärde delen, Mörker.
Jag tittar på tavlan igen. En man som är korsfäst. Jesus? Det är något obehagligt med den. Förutom själva korsfästelsen.
Är på ett galleri nära köpcentret Triangeln i Malmö. De senaste två åren har jag börjat besöka gallerier vilket jag inte gjort förut. Ganska intressant. Den här utställningen hade väl varit rutin om det inte varit för den där tavlan.
Ska jag fråga galleriansvarige? Jo, jag gör det. "Den där tavlan måste väl vara religiöst inspirerad. En man med skägg som i sina händer har en man som är korsfäst. Den är vacker men också tragisk"
Den galleriansvarige mannen verkar intresserad av att någon besökare kontaktar honom. "Jo, den är intressant. Den där tavlan gjorde konstnären efter att hans son tagit sitt liv."
Jag tittar igen. Och nu blir det så tydligt, det obehagliga. För mannan som är "fadern" i bilden har en fruktansvärd ångest. Det syns på hans ögon. Och när jag fått veta varför konstnären gjorde tavlan så blir det ganska tydligt att det nog varit en bearbetning av sorgen.
Vem skulle inte fått en fruktanvärd ångest av att ens barn tagit sitt liv? Hur hanterar man en sådan situation?
Jag försöker låtsas som att det är en vanlig galleriutställning. Men det är inte möjligt att värja sig. Ögonen. Ångesten. Referensen till Gud som offrar sin son.
Det följer mig resten av kvällen när jag besöker andra evenemang.
Är det inte så att vi har den där svärtan inom oss alla? Att det kanske är en orsak till att man tycker sådana här saker är svåra att hantera. Andras sorg, andras bekymmer. Är det därför vi ofta tycker det är svårt att hantera andra människors sorg? Att vi ibland t.o.m undviker människor som sörjer eller mår dåligt av andra orsaker?
Att vi inte vet vad vi ska säga. Trots att det bästa vi kan göra kanske är att bara vara närvarande. För visst är det så att när vi haft egna bekymmer har vi inte förväntat oss perfekta kommentarer från våra vänner utan bara vanlig medmedmänsklighet. Närvaro.
Man brukar säga att alla människor har sin ryggsäck med besvikelser. Det är nog sant.
I Bibeln offrar Gud sin son. Om det är sant eller inte måste vi inte vara eniga om. Men det är en kulturreferens.
För den som gjorde tavlan på galleriet i Malmö var det mer konkret. Hans son hade tagit sitt liv. Återigen, hur hanterar man det?
Hur hanterar vi våra egna sorger?
Mörker.
Och sedan ljus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar