Kritik mot Stockholm Pride i debattartikel.

Det menar i alla fall Mikael Antonsson i en debattartikel på HBT-siten QX. Om man ska sammanfatta hans budskap så blir det ungefär att många heterosexuella tolkar kritik mot heteronormen som en kritik mot heterosexualitet. Därför var årets Pridetema kontraproduktivt. Och att HBT-rörelsen blivit intolerant.

Det intressanta är givetvis att Antonsson själv är bög och att kritiken alltså är "inifrån" HBT-gruppen.

Hans debattartikel blir ibland svår att förhålla sig till. Han talar egentligen om flera olika aspekter och förändringar inom HBT-rörelsen. Ibland delar jag hans kritik, i annat menar jag han har fel. Eller tolkar saker för negativt.

Men det är bra i sig att den här debatten pågår inom HBT-rörelsen. Utan tillåtande av debatt och kritik internt så blir det ju inte trovärdigt att framföra kritik mot samhällets normer.

Några citat från Antonssons artikel och mina kommentarer.

Men innan kritiken så måste jag ge lovord till Pride-organisationen för att de hade en öppen/gratis del i Kungsträdgården i år. Det var mycket uppskattad av alla som var där. Oavsett sexuell läggning.

Nu har jag som jag tidigare skrivit inte besökt Stockholm Pride i år, men jag delar helt åsikten att det är viktigt med fler platser som är öppna för alla. Pridepark i all ära, det betyder mycket för festivalen, men det är ett problem att det kostar så mycket att besöka platsen. För en välbetald bög eller flata i Stockholms innerstad med en bostadsrätt i Gamla stan är det nog oftast inga problem, men för en fattig student eller en arbetslös däremot. Inte för att jag själv har någon patentlösning på problemet, Stockholm Pride måste ju få betalt för sina kostnader för artister etc.

Den allmänna uppfattningen hos heterosexuella när det gäller HBT-personer, är att vi är trevliga, roliga och väldigt ok, så länge vi inte raggar på dem. Spelar ingen roll om det är transor, bögar eller flator, alla är ok.

Här menar jag att Antonsson ger en för ljus och nästan något naiv tolkning av hur verkligheten är. Sanningen är att homofientlighet ännu är vanligt i samhället. Och det handlar inte alls om att man bara är emot raggningar, för det där är väl alla människor (oavsett sexuell läggning) emot, att folk ska ragga på någon som inte alls är intresserad. Attitydmätningar visar att det ännu är ca 20-25 % i Sverige som har negativa attityder till homosexuella och bisexuella. En minoritet javisst, men så många att det blir ett problem vilket orsakar diskriminering och i värsta fall hatbrott.

Var gick det fel någonstans? Hur kom det sig, att man har en hög med sura heterosexuella och en massa HBT-personer som bara känner sig obekväma under Pridens invigningsdag? Vart tog partystämningen vägen?

Här är en generell kommentar att vissa försöker undvika "konflikter". Jag vet givetvis inget om Antonsson som människa men många i Sverige försöker undvika oenighet, "vi ska ha trevligt". Det är nog en bra policy i många situationer, men ibland är konflikter rätt metod för att förändra samhället. D.v.s. att utmana vissa andra människor och grupper. Det är ju tack vare att bögar och lesbiska ofta tog konflikter på 1970- och 1980-talet, och var "jobbiga", som Antonsson idag kan leva i ett samhälle som ofta är ganska homovänligt. Men inte för alla. Inte för en del HBT-personer på landsbygden. Eller vissa bögar och lesbiska i förorterna. Och därför måste vi igen och igen framföra även kontroversiella budskap, för att rucka på värderingar.

Nej, det blir inte alltid någon "partystämning". Men en HBT-festival handlar om så mycket mer än om party även om det senare kan vara nog så trevligt.

Folk vet inte vad heteronormen är för något. Under priden så har det markerats hur fel det är med ”det där hetero”. Många heterosexuella uppfattade att talarna under invigningen attackerade de heterosexulla och deras livsstil. Det var nog inte tänkt så, men så uppfattades det på grund av bristande kunskap.

Här gör jag en annan tolkning. Jag har alltså inte varit där men jag har inte kunnat konstatera av artiklarna i media att någon på Stockholm Pride skulle ha "attackerat" heterosexuella som grupp. Visserligen är det sant att många inte vet vad heteronormen är för något och vilka problem den orsakar, men hur ska man kunna förändra det om man aldrig talar om det?

Vissa uttryck fick mig att starkt ifrågasätta om det är representativt för HBT-rörelsen. "Krossa heteronormen", som Lars-H citerar Niklas Järvklo (genusforskare) , är ett ytterst förlegat politiskt uttryck. Användandet av "krossa" är ett uttryck som de flesta har hört genom historien och inget av dem låter direkt trovärdiga. Uttryck som jag INTE skulle vilja förknippa med HBT-rörelsen.

Här däremot delar jag Antonssons kritik. Mycket av svensk HBT-rörelses formuleringar, principprogram för RFSL etc, har haft ett språk som annars bara partier och grupper längst ut på vänstersidan använt. "Krossa heteronormen" är ett typiskt sådant. Eller att homosexuella är "förtryckta". Visst är det mycket diskriminering men inte ens på 1980-talet hade jag velat använda ordet "förtryck" mot homosexuella, det menar jag är en förolämpning mot de som verkligen var förföljda och förtryckta i olika diktaturer.

Vad är din reaktion efter att ha läst Antonssons debattartikel. Har han rätt i sin kritik mot Stockholm Pride? Skriv en kommentar om du vill det.