"Köp dig lycklig".

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Första delen kallade jag Hopp, andra delen Besinning, tredje delen Dömande, fjärde delen Mörker.

Det här är femte delen, "Köp dig lycklig".


Jag var utanför ett av Malmös största affärscentra, Mobilia, för ca 10 år sedan. Hade varit en runda och kollat några butiker. På väggen utanför hade någon klottrat "Köp dig lycklig". Vanligtvis brukar jag starkt ogilla klotter, men nu hade jag blandade känslor. För är det inte så att vissa människor fått för sig att man kan köpa sig lycklig? Att man kan bota ångest och tristess genom att shoppa?

Trots att det var olagligt att klottra så var det en del av mig som menade att det var rätt att besökarna av affärscentrat fick läsa det där.

"Hög standard" var en låt av Peps Persson på 1970-talet. Det var en uppgörelse med den filosofi som varit förhärskande i det svenska folkhemmet, bara folk fick bättre löner så ekulle det fixa sig. Men blev alla lyckliga? Många som flyttade från landsbygden till storstäderna blev tvärtom rotlösa och ensamma. Man flyttade till områden där lägenheterna hade mycket högre standard än där de bott tidigare, men där det ofta saknades trivsel, grönska, arenor för att möta andra människor. Ingen gemenskap.

Ni som är unga kanske inte känner till att Centerpartiet från början av 1960-talet ökade sina opinionsiffror från ca 10-13 % så att de ca 10 år senare, 1972, hade nästan 30 % i opinionsmätningarna. Orsaken var att partiet hade ett helt nytt budskap, "livskvalité". Att allt inte är möjligt att värdera i pengar. Att all politik inte handlar om ekonomi utan om andra värden.

Idag är det där nog mainstream. Inget parti förnekar idag att det är andra viktiga värden i samhället än att höja BNP/invånare. De senaste årens miljödebatt är ett tecken på det.

Jag ska erkänna något som nog är provocerande för en del inom HBT-rörelsen. Trots att jag är liberal och HBT-engagerad är jag för någon typ av vårdnadsbidrag. Ni vet det där bidraget som kd brukar tala om.

Jag kritiserar ofta Kristdemokraterna här på bloggen men de har en poäng i att det vore bra om föräldrar och barn fick mer tid med varann. Sedan har tyvärr kd en snäv familjedefinition och de är inte heller så engagerade för jämställdhet. Det gör att det kan vara problematiskt att som liberal (eller för den som är socialist) att säga att man gillar vårdnadsbidrag.

Istället kan man ju kalla det "mer tid för barnen-bidrag". För det viktiga är inte vilket ord man använder utan vad man menar. Nog är det absurt att en av de grupper i samhället som jobbar flest timmar i veckan är småbarnspappor? Hur kan de bortdefiniera sig som viktiga för sina barn? Är det bra för deras söner och döttrar att de är borta så mycket? Vilken kontakt får de med sina barn?

Många småbarnsföräldrar jobbar mycket och får dåligt samvete för det. De försöker kompensera det med att ge barnen dyra leksaker, dyra kläder etc. Och för att få råd med det måste de ibland jobba ännu mer.

Men till er småbarnsföräldrar (homo, hetero eller annat) som läser det här. Det era barn behöver mest är inte flera leksaker, kläder eller annat materiellt. Det de behöver mest är mer tid med er. Omsorg, trygghet etc. Inget dagis, hur väl det än fungerar (och dagis är bra för många barn), kan ersätta tiden med de som har ansvar för barnen hemma. Det kan vara biologiska föräldrar, det kan vara andra vårdnadshavare eller folk i barnens närhet.

Konservativt budskap? Nej, definitivt inte. Det är ett medmänskligt budskap. Jag är starkt engagerad för jämställdhet och för ett samhälle där både män och kvinnor har möjlighet att förvärvsarbeta. Jag vänder mig emot en del kd-politikers intresse av att bevara stela könsroller som inskränker människors frihet.

Men nog blir det besynnserligt om allt fokus blir på att höja BNP och där de småbarnsföräldrar som båda vill minska sin arbetstid nästan blir några svikare som inte tillför tillräckligt till samhället. Som om lönearbete vore allt av värde i ett samhälle. När de tvärtom har ett engagemang för sina barn. De borde istället ha en eloge för det.

Att alla har det bra materiellt är viktigt. Fattigdom och socialt elände är förfärligt. Men det är även viktigt att konstatera att det inte är möjligt att "köpa sig lycklig".

Det gäller för barn. Och det gäller för oss vuxna.