Heteronorm. Homonorm. Mångfald.

Svenska Dagbladet har idag en artikel om Mikael Modigh, som kallar sig själv feminin bög. Det som möjligen kan förvåna en del är när han säger att de värsta fördomarna han mött har varit inom HBT-världen.

Från artikeln.

Han säger sig visserligen inte blivit utsatt för den sortens diskriminering så att han skulle behöva ta till den nya lagen, men samtidigt är han djupt irriterad över de fördomar som finns, framförallt i gaykretsar. Mikael anser att de är fixerade vid utseende och yta.

– Följer man inte mode och alla nycker, anses man ganska gammalmodig och torr där.

I den vanliga världen konstaterar de bara vem han är, menar han, så är det bra med det. Bland vissa bögar tycks utseendet betyda allt och han upplever också att det finns en tydlig hierarki bland andra homosexuella män. Högst upp står de så kallade straight acting – de bögar som inte vill identifiera sig med den traditionella, kanske standardiserade bilden av homosexuella.

– Efter det kommer de som vågar visa hur de är. Sedan ytterligare lite längre ner kommer de feminina bögar som jag tillhör.

Vad är det du får kastat över dig?

– De undrar över min feminina utstrålning, varför jag inte byter kön. Jag har till och med varit på dejt, där jag fick höra: jag kan väl inte ha en pojkvän som ser ut som du.

Mycket fokus i samhället de senaste 10 åren har, med rätta, varit på heterosexuellas fördomar. Men det vore ju närmast löjligt att låtsas som att bara för att folk själv tillhör en minoritet så blir man helt tolerant mot andra minoriteter. Det där är en myt.

Tvärtom kan folk som ofta själva haft det tufft bli tuffa mot andra. Ett annat vanligt fenomen är att människor i diskriminerade minoriteter försöker hitta någon annan minoritet som de i alla fall kan känna sig bättre än. Det är många som har fördomar även bland HBT-människor, invandrare, judar, muslimer, funktionshindrade etc.

Det här betyder inte att man bör jämställa effekterna av fördomarna. För man måste också bedöma vilka som har makt och gynnas av strukturerna i samhället. Om etniskt svenska heterosexuella män ofta avgör vilka som får jobb, bostad och andra viktiga saker för människor så får ju fördomar bland den gruppen värre effekter än om en transperson eller en kurd som är marginaliserad i samhället har fördomar.

Men det är viktigt att vi alla granskar vilka attityder vi har. Ingen är fördomsfri. Och precis som vi har en heteronorm så har vi en homonorm, eller rättare sagt flera homonormer.

Några exempel.

En tjej besökte ett dansställe för lesbiska kvinnor. Hon hade kjol och var sminkad, direkt blev hon ifrågasatt varför hon "som var hetero" var på ett ställe för lesbiska. Trots att hon själv var lesbisk.

Ett annat exempel är när några bögar skulle besöka ett gayställe men hade svårt att bli insläppta eftersom "det här är ett gayställe". Problemet var att de inte hade några "bögiga" kläder och frisyrer och därför gissade entrévakten att de måste vara hetero.

Nu ska jag i ärlighetens namn förklara att de här båda exemplen är från 1990-talet. Det har blivit mer mångfald av stilar även inom gayrörelsen de senaste 10 åren.

Själv så blev "homonormen" bland vissa bögar i Stockholm tydlig när jag besökte Stockholm 1998. Det var premiär för min del på homoställena där. När jag var på vissa av dem så konstaterade jag att nästan alla killarna hade t-shirt och jeans. Och ofta samma frisyrer också.

Jag själv hade kostym och slips. När jag besökte det första gaystället i Stockholm så blev det mycket tydligt att jag nästan provocerade en del genom att vara så annorlunda än de andra. Jag vet att bland ca 400 bögar var vi två som hade slips. Inget problem för mig i sig att klä mig annorlunda än de flesta i min omgivning. Men många nästan demonstrativt tittade bort när jag var i närheten av dem typ "du sak inte gissa du är något för du har en kostym". En annan dag hade jag t-shirt och vanliga byxor. Då blev intresset ett helt annat och folk blev mer intresserade av att prata med mig.

Själv konstaterade jag hur normer kan påverka även homosexuella.

Det kan man ibland se ännu idag (även om det blivit bättre) när ett 10-tal vänner besöker en gayfestival och de har nästan identisk stil allihopa. Likadant som på många heteroställen.

Var det inte mångfald vi HBT-personer jobbade för?