Summering.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Sverigedemokratiske politikern Sten Andersson från Malmö har avlidit.

Min första reaktion när jag såg notisen i augusti i år var förvåning. Media hade inte skrivit något om att han var sjuk.

Sedan ledsnad. Faktiskt. Jag blev själv förvånad. Varför blir jag ledsen när en politiker välkänd för sin främlingsfientliga retorik dör? Någon som jag själv haft tuffa debatter med på insändarsidorna i Malmötidningar.

Kanske för att Sten Andersson följt Malmöpolitiken i decennier. Han var 2006 den politiker som fick näst mest personkryss i Malmö (bara Ilmar Reepalu (s) fick fler kryss). Av samma orsak hade jag nog blivit ledsen en stund om Ilmar Reepalu hade avlidit. Visst är det så att välkända politiker från vår egen hemort har vi en viss relation till, oavsett om vi sympatiserar med deras åsikter eller inte? Oavsett om vi träffat dem eller inte.

Nu träffade jag Sten Andersson när vi båda var kommunfullmäktigeledamöter 2002-2006 i Malmö. Jag för Folkpartiet och han för Sverigedemokraterna. Sedan dess har jag lämnat partipolitiken och är idag inte med i något parti.

Jag talade sällan med Sten Andersson informellt. Han var, som Ilmar Reepalu, ganska svår att nå nära. Men jag hade debatter med Sten Andersson i talarstolen. Tyvärr för få eftersom han ofta var frånvarande. Varför? Därför att han hade en sjuk fru som han ägnade mycket tid åt hennes sista år innan hon dog.

Och kanske det är någonstans där jag blir ledsen. För att jag sett andra sidor av Sten Andersson. Visst var han främlingsfientlig. Men det hade varit hur enkelt som helst för honom att låta vårdpersonal fixa att hans fru fick det drägligt. Då skulle han ofta kunna vara i talarstolen och det hade gynnat både honom själv och Sverigedemokraterna. Men jag har sällan sett någon så oegennyttigt delvis offrat sin egen politiska karriär för sin partners skull.

Visst är det intressant det där med politiker.

Mars 1986. Sveriges statsminister Olof Palme hade blivit mördad natten till lördagen. Jag gjorde lumpen på A3 utanför Kristianstad. Vi skulle hålla en tyst minut på måndagen efteråt. Regementschefen skriker "Givakt". Ni som gjort värnplikten vet vad det är. Och det blir tyst. Så tyst att man hade nästan kunnat höra ett löv falla trots att vi var hundratals värnpliktiga på kaserngården. Efteråt sa majoren, regementschefen, stolt. "Jag vill säga att ni aldrig har varit så stilla och tysta vid någon givakt som ni var nu".

Inte berodde det på att de flesta i lumpen var sossar eller gillade Olof Palme. De flesta i Skåne hade borgerliga sympatier eller var ointresserade av politik. Men instinktivt visste alla att det här var något viktigt.

Hur summerar man någons liv? Kan vi det? Hur förmätet vore det inte om jag i augusti i år skulle skrivit en bloggpost och placerat plus och minus för Sten Andersson.

I en rättegång försöker personer få fram vad som hänt vid en viss händelse. Inte ens då blir det tydligt. Då tillämpar man principen att hellre fria än fälla. Och kanske vi ibland ska göra det som människor också.

När jag möter "besvärliga" människor vid Värnhemstorget (nära där jag bor) brukar jag konstatera följande. Jag försöker föreställa mig vederbörande som en 10-åring. Inget barn drömmer om att en dag bli a-lagare på en parkbänk. Vad som hänt från att det varit en relativt oskyldig 10-åring till att bli en alkohol- eller drogmissbrukare det vet inte vi andra. Förmodligen en del hemska saker. Vilken rätt har vi då att döma?

Vi ska snart summera 2010. Men vilken rätt har vi att summera någon annan? Oavsett om det handlar om Sten Andersson, Olof Palme, någon hemlös eller vem som helst. Vi kan kritisera beteenden. Det har vi rätt att göra. Men vi har sällan kunskap nog att summera någon annan. Då kanske vi hellre ska fria än fälla.

För när vi accepterar andras otillräcklighet kanske vi även accepterar vår egen otillräcklighet.

Jag önskar mina bloggbesökare Gott Nytt År och en trevlig helg.