Är informationsplikten positiv för hiv-negativa?

Idag är det som bekant World Aids Day. Förutom att sprida kunskap om sjukdomen hiv är mitt tips att mycket fokus i tal och vid evenemang kommer att handla om den s.k. informationsplikten.

Från RFSL:s hemsida.

Sedan den 1 november 1985 faller hivinfektion under smittskyddslagen. Det innebär att man garanteras gratis undersökning, vård och behandling, men också att vissa bestämmelser som innebär tvång och kontroll kan användas.

Den "nya" smittskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 2004 och gäller alla sjukdomar som är överförbara mellan människor och som kan utgöra ett hot mot hälsan. Den nya lagstiftningen innebär mindre justeringar jämfört med tidigare lagstiftning

Informationsplikten gäller för hiv likväl som alla de allmänfarliga sjukdomar som listas i smitsskyddslagen - dit hör bland annat gonorré, klamydia och syfilis. Det betyder att en person som är bärare av någon av de allmänfarliga sjukdomarna måste informera andra om man utsätter dem för smittorisk.

Är då informationsplikten när det gäller hiv vettig? Bl.a. RFSL och föreningar för hiv-positiva menar att det resulterar i en stigmatisering av hiv-positiva och att övriga personer riskerar att invaggas i en falsk trygghet. Att man tolkar utebliven information som att sexpartnern inte har hiv.

De fyra borgerliga partierna är i princip för nuvarande informationsplikt. Argumentet är att varje människa måste få veta sådant för att själv bedöma om vederbörande vill ha sex med någon som har hiv. Tidigare har det varit politisk enighet om den här policyn men ca 2003 bytte Miljöpartiet åsikt och blev för att avskaffa informationsplikten och häromåret följde Vänsterpartiet efter.

Socialdemokraterna har, tillsammans med Moderaterna, varit det riksdagsparti som från 1980-talet och framåt varit för den mest repressiva politiken när det gäller hiv men s är nu positiva till en utredning om att avskaffa informationsplikten.

När jag gör mina partirapporter brukar jag ha med tre alternativ, "Ja", "Möjligen" och "Nej". Skulle jag svara vad jag själv tycker om avskaffad informationsplikt skulle det bli "Möjligen".

Liberala Dagens Nyheter har idag på ledarplats en intressant artikel om problemet med nuvarande lag.

Det som skiljer homosexuella män från heterosexuella är snarare det faktum att de redan från mitten av 80-talet tvingats till en medvetenhet om hiv. Det är sannolikt betydligt fler homosexuella än heterosexuella män som sett sjukdomen i vänskapskretsen. Och frågan är om det finns någon grupp som är så väl insatt i smittvägar och riskbeteende som män som har sex med män.

Om inte kunskapen saknas, vad är det då som gör att så många som utsatt sig för risk, ändå lever vidare som om inget hänt? Under hivepidemins första skede fanns inga egna hälsovinster att hämta hem på ett test, men i dag kan en tidig eller sen diagnos vara skillnaden mellan liv och död. Så varför?

Ett tänkbart skäl kan vara smittskyddslagen och skyldigheten för den som känner till sin smitta att alltid vid sexuella kontakter, också säkra, upplysa om den. Tanken är god, men hur fungerar det i praktiken? Hur är det för en homosexuell lärare i en svensk småstad om han inför varje sexuell kontakt ska informera om sin sjukdom även om han ser till att skydda sin partner? Hur lång tid tar det innan han är brännmärkt – i skolan liksom i hela samhället – som hivpositiv? För det är ju inte så att de potentiella partners man berättar för – oavsett om det sedan blir något sex eller inte – har tystnadsplikt.

Kanske resonerar vissa att det är bättre att inte veta, att leva vidare som om den där veckan i San Francisco aldrig varit. Och kanske är en effekt av förnekelsen att man också struntar i att använda kondom.

Ett fullödigt sexliv är ingen mänsklig rättighet för hivpositiva. Att informationsplikten gör livet besvärligt för smittade är inget skäl att skrota den. Men om informationsplikten i praktiken medför att fler – inte färre – människor smittas så finns inget skäl att hålla fast vid den.

Det sägs sällan explicit men ibland tycker jag argumentet från en del är att informationsplikten gör det svårare för hiv-positiva att få ragg trots att de vill tillämpa säkrare sex. Man kan ha mänsklig sympati för att det är en svår situation men som Dagens Nyheter resonerar är det inte någon mänsklig rättighet att kunna få så många nya sexkontakter som möjligt.

Ett allvarligare problem är att lagen kan förvärra stigmatiseringen av hiv-positiva. Ännu är det mycket fördomar bland många människor. Men trots det kanske lagen vore acceptabel om den verkligen minskade smittspridningen. Men om den gör det vet vi inte.

Man ska inte överdriva argumentet att folk invaggas i falsk trygghet. För det första gissar jag att många, kanske de flesta, medborgare inte känner till lagen om informationsplikt. Sedan ska man väl inte utgå från att folk generellt är så dumma att de tror att vederbörande måste vara frisk om han eller hon inte berättar något om sin hiv-status, men visst är det nog en del människor som är så naiva.

Det är därför dags att den borgerliga regeringen startar en utvärdering av informationsplikten. Fungerar lagen inte bör den avskaffas.

Sverige är tillsammans med Norge de enda länderna i Västeuropa som har den här typen av lagar. Det är i sig inget argument för att avskaffa informationsplikten men det visar att det definitivt inte är givet att ett demokratiskt land ska ha en sådan lag.

RFSL skriver också om manifestationer idag i samband med World aids day bl.a. i Stockholm och Göteborg. Däremot saknas det av någon orsak motsvarande info om Malmö men det hittar du på avdelningens hemsida. Qx har en artikel om en välgörenhetsgala i Stockholm.