fredag 10 december 2010

HBT-kultur. Idrottens kön - Jesper Andreasson. Kom igen, gubbar - Jesper Fundberg.

Redan i början av den här veckan hade jag planerat att idag, fredag, publicera en recension av två böcker jag läst nu i december. Inte visste jag då hur aktuella de skulle bli idag när Riksidrottsförbundet återigen avslöjat sitt ointresse att på allvar jobba emot diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet. Se min förra bloggpost.

Orsaken till att jag recenserar de två böckerna samtidigt är för att de behandlar samma tema. Jesper Fundberg är idag forskare vid Malmö högskola. Hans bok Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter skrev han och publicerade 2003 när han var lärare och forskare på Etnologiska institutionen vid Stockholms universitet. Först ska det sägas att han följde ett pojkfotbollslag i åldrarna 11-14 år i mitten av 1990-talet. Mycket har hänt i samhället generellt sedan dess och definitivt när det gäller attityder till homosexuella och bisexuella.

Men trots det vet jag givetvis att det här problemet ännu är aktuellt. Fundberg skriver på sid 184 om fotbollskillarna han följt.
Utmärkande för deras sätt att beskriva sig själva var just att berätta om vilka de inte uppfattade sig tillhöra. Historierna och skämten, gesterna och uttrycksätten kring att framställa bögen, kärringen och invandraren varierade men de tre kategorierna återkom ständigt. Ett sätt att framträda som subjekt är att framställa andra som objekt.
Att både killarna och lagets tränare tycker sig tillhöra normen (även om de givetvis inte använder det ordet) blir avslöjande tydligt när de ombeds att definiera vem de är.

Från sid 184.
I en intervju med ledaren Mats ber jag honom berätta om sig själv

Mats: Hur menar du? Berätta om mig...?
Jesper: Ja...
Mats: Inte mycket att orda om...(skrattar). Vet inte. Jag är 42 år och arbetslös för tillfället. Jag har haft en massa olika jobb, bland annat som idrottslärare. Ja. Vad mer?
Mats ser sig runt i köket hemma hos honom där vi sitter. Ser ut som han väntar på att jag ska ställa en fråga. Men jag avvaktar.
Mats: Har du frågat de andra också? Bosse...? Vad fan svarade han på det?
Mats skrattar lite till. Sedan reser han sig.
Mats: Vill du ha kaffe?
Mats går mot diskbänken och börjar hälla upp vatten i en kaffekokare....

När jag vill veta hur dessa pojkar och män ser på sig själva och frågar dem om det så tycks det som om frågan aldrig ställts till dem tidigare. Frågan har varken ställts av någon utifrån eller av dem själva. Svaren ligger långt ifrån de välartikulerade livshistoriska berättelser som ligger till grund för studier om till exempel migration, social rörlighet och homosexualitet.
Jesper Andreasson skrev 2007 avhandlingen Idrottens kön. Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Han granskar dels herrlaget Kula HF som spelar handboll, dels damlaget Solby IK som spelar fotboll.

Det blir tydligt att lagen är olika men att de också har mycket gemensamt. Killarna i Kula HF har ofta en attityd att kvinnor inte kan fungera som lag eftersom de inte är "raka som män är" och "skvallrar". Men faktum är att tjejerna i Solby IK också försöker distansera sig från "tjejer som snackar skit bakom ryggen". "Sådana är inte vi" är budskapet. Och ofta är det samma egenskaper som hyllas bland de manliga och kvinnliga personer som blir intervjuade. Att offra sig för lagets skull, att tåla smärta, att inte vara fåfäng etc.

Men när det gäller sexualitet blir det en tydlig skillnad. I damfotbollen är lesbiska spelare vanliga. Det har blivit så vanligt att heterosexuella kvinnliga spelare berättar att de "är trötta på att behöva förklara att de inte är lesbiska". I någon mening klandrar jag dem inte. Det är ibland en heteronormativ atittyd men måste inte vara det. Det handlar också om att de ska slippa definiera sin sexualitet när de vill fokusera på sina idrottsprestationer.

Inom manlig lagsport är situationen annorlunda. Där är homosexualitet inte bara tabu utan något som det ofta raljeras med. Attityden är att alla spelare är heterosexuella tills de sagt något annat. Och det är som bekant sällan manliga fotbollsspelare säger något annat till sina lagkompisar även om de egentligen är homo eller bi.

Ofta har killarna i handbollslaget en dubbel attityd. De flesta förklarar att de egentligen respekterar bögar. Men en del lägger till att de har svårt för fjolliga killar. Och problemet är att de ofta kopplar ihop de två sakerna. Trots att sexuell läggning och könsidentitet är olika saker.

Det blir tydligt att många av killarna egentligen är osäkra. Och försöker kompensera det genom att anpassa sig till gruppnormen. Visst ger det för dem en del vinster i form av acceptans av de andra i laget. Men det gör det också svårt för dem att visa andra sidor av sig.

"Om jag har något personligt problem berättar jag inte det i omklädningsrummet" är en vanlig kommentar. Nej, ärliga känslor ska hållas utanför den grabbiga stämningen. När man läser de här två böckerna är det enkelt att konstatera att de i någon mening är tragiska. 2010 är det lättare att komma ut som bög i Kristdemokraterna än i ett fotbollslag. Det säger något.

Men att böckerna just därför är viktiga. Jag rekommenderar dem.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar