Jimmie Åkesson (sd) och Rocky.

Igår var jag på ett möte som förändrade mina värderingar något. Det är sällan det annars händer.

En demonstration "emot rasism och Sverigedemokraterna". På Möllevångstorget i Malmö. Jag gick dit med blandade känslor. Jag är principiellt negativ till att demonstrera emot ett visst parti. Strax efter ett riksdagsval blir det extra problematiskt. Det är som om man inte accepterar hur folk i ett demokratiskt val röstat. Däremot har jag inte några som helst problem med att demonstrera emot rasism givetvis. Men jag besökte mötet om inte annat för att se vad det var för människor där.

Innan jag beskriver hur mina värderingar förändrats vill jag vi besöker Sverige 1909. Det är storstrejk i Sverige. Den första någonsin i Sverige. Konflikten handlar bl.a. om arbetarnas löner. Socialdemokraterna argumenterar för de strejkande arbetarna. Högern för "arbetsfred" och emot strejkerna och för arbetsgivarsidan.

För liberalerna blir situationen inte enkel. Man är för strejkrätten men är emot strejker som metod att förbättra arbetares situation och menar att uteblivet arbete bara försämrar samhällsekonomin och därmed ekonomin för alla grupper. Liberalerna jobbar istället för allmän och lika rösträtt, bra utbildning även för arbetarbarn och tillväxt i ekonomin för att förbättra arbetares situation. Men samtidigt ser man de sociala orättvisorna i samhället. Vissa vänsterliberaler vill man ska solidarisera sig med de strejkande och vissa högerliberaler med arbetsgivarsidan men partiet beslutar sig för att vara neutralt i konflikten.

I början av konflikten strejkar LO-arbetare på många tidningar. Att man oftast väljer högertidningar (som därmed inte kan nå ut till folk med argument emot strejken) medan man låter arbetare på socialdemokratiska tidningar vara kvar (och låta de tidningarna sprida sin version av konflikten) får många liberaler som tidigare tvekat att börja fördöma konflikten. Den är ett hot mot yttrandefriheten. Det håller på att bli en hyfsad borgerlig enighet om att konflikten är destruktiv. Arbetsgivarna håller på att vinna "propagandakriget" i samhället.

De strejkande arbetarnas ekonomi är mycket svår när de tvingas vara utan lön. I den situationen väljer också många arbetsgivare att vräka arbetarna från deras bostäder. På många bruksorter är arbetsgivarna ofta också hyresvärdar för de bostäder som arbetarna hyr. Och 1909 är det inte någon som helst lag som skyddar hyresgäster från att bli vräkta. På många orter kan man se flyttlass med arbetare som blivit vräkta och inte har någon bostad. Syftet är att straffa och förödmjuka dem för att de strejkat.

Men det här får också opinionen i samhället att svänga. Många liberaler reagerar med avsky på vräkningarna (oavsett vad man tyckt om själva strejkerna). Visserligen förlorar arbetarna konflikten senare men erfarenheten från den kan vara en orsak till att även borgerliga partier sa ja till det skydd för hyresgäster som blev lagreglerat så småningom.

Vad är då poängen i den historien och vad har den med "demonstrationen emot sd" att göra? Jo, att folk ofta har en tendens att känna sympati för de som blir förföljda och får problem. Och att opinionen kan svänga ganska snabbt.

En tidning avslöjade att på en konferens med Sverigedemokraterna förra året berättade Jimmie Åkesson vilket favoritcitat han har som politiker Det är hämtat från filmen Rocky med Sylvester Stallone som boxare.

Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner.

Är det någon som på allvar tror att man kan vinna över sd och bekämpa främlingsfientlighet genom att skräna som en pöbel och använda våld mot deras lokalpolitiker?

Jag har själv de senaste åren talat med många sd-sympatisörer. Om invandring, muslimer och värderingar i samhället. Vi har givetvis varit oense om en del men de har ofta varit hyfsat resonabla. När jag sagt till dem att alla muslimer inte är likadana har de hållt med. Men sagt de vill rösta på sd "för att visa de etablerade partierna att de inte hanterat problemen med invandringen".

Aldrig trodde jag att jag skulle längta till mina samtal med sd-sympatisörer. Men det var nästan det jag gjorde när jag igår var på "mötet emot rasism och Sverigedemokraterna" igår kväll. Jag mötte hat, inte bara emot sd utan även emot Alliansen. Det var vänsterextremister som inte hade den förmåga att resonera som de sd-sympatisörer jag talat med haft.

Jag konstaterar att mina värderingar delvis förändrats efter mötet igår. Här på bloggen har jag ofta fokuserat på kritik emot främst kd och sd. Givetvis ska jag fortsätta kritisera deras HBT-negativa politik.

Men i syftet att vara partipolitiskt neutral här på bloggen har jag ofta undvikit att skriva för mycket kritik emot vänsterextrema grupper. Visst har jag fördömt när de med våld attackerat sd-möten. Men inte tillräckligt tydligt deras partier och föreningar i sig.

Efter mötet igår konstaterar jag att vänsterextrema grupper nog är ett större hot mot ett fungerande Malmö än vad Sverigedemokraterna är. Trots att jag inte gillar någon av dem.

Jag besökte ett "antirasistiskt" möte igår. Och mötte hat.

Aldrig att jag någonsin igen de närmaste fyra åren ska besöka någon demonstration emot Sverigedemokraterna igen. Det fick mig att nästan känna sympati med ett parti jag egentligen ogillar.

Uppdatering 1.

För mig har det varit viktigt att när den här bloggen varit ny (startade den maj 2009) att den inte ska vara partipolitisk. Jag glädjer mig åt att notera att bland de som följer min blogg är det folk både från Alliansen och Röd-Gröna.

Och min ambition är att den ska förbli icke-partipolitisk. Det är tillräckligt med andra bloggar för de som vill läsa att allt ont har sitt ursprung i Alliansen eller Röd-Gröna. Jag konstaterar att verkligheten är mer komplicerad än så.

Men jag kan väl avslöja, och det är väl egentligen inte någon hemlighet för de som följer min blogg, att jag kan hitta liberala delar inom flera partier. Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet givetvis men även Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och Kristdemokraterna även om de ännu har en dålig HBT-politik. Det betyder givetvis inte att alla de sex partierna är lika liberala. Vissa är det mer och andra mindre.

Däremot har jag svårt för Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, två partier som jag uppfattar som anti-liberala. Men jag respekterar givetvis deras rätt att argumentera för sin sak.

Nya artiklar om Sverigedemokraterna och situationen i riksdagen.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 SvD3 Sds1 Sds2 Sds3 Dagen1 Dagen2 Dagen3

Uppdatering 2.

Fler nya artiklar om Sverigedemokraterna.

DN1 DN2

Svenska Dagbladet skriver om att andelen kvinnor minskar i riksdagen. Det har bara hänt två gånger sedan vi fick en enkammarriksdag 1970. Dels 1991 bl.a. för att Ny demokrati då blev riksdagsparti och i år bl.a. för att Sverigedemokraterna hamnat i samma parlamentariska församling. Båda partierna med extrem mansdominans bland sina ledamöter. I den nya riksdagen är ca 55 % män och ca 45 % kvinnor.

Men även HBT-rörelsen har orsak att vara självkritisk som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Tack var att Maria Ferm från Miljöpartiet blev personkryssad blir könsfördelningen något jämnare men trots det är det 10 män (77 %) och 3 kvinnor (23 %).

Intressant är att Moderaterna ökat sin andel kvinnor till 46 % utan varvade listor. Som engagerad för jämställdhet men emot kvotering som metod gillar jag det.

Kanske kan börsbolagen, som ofta har mycket dålig könsfördelning, inspireras av Moderaterna. Kan det partiet, som fram till för några år sedan nästan helt struntade i jämställdhet och inte erkände några patriarkala strukturer, bli bättre borde även konservativa börsbolag kunna förändra sig.