fredag 20 augusti 2010

Naivt.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Pojken är skräckslagen. Han är nog bara 10 år. Instängd tillsammans med några vänner och släktingar i ett "hemligt rum" i ett hus i Algeriet 1962. Franska armén är på andra sidan väggen och hotar att bomba bort hela huset om de inte lämnar sitt gömställe. De har en minut på sig.

Utanför huset har hundratals människor samlats. De vill att fransmännen, kolonisatörerna, lämnar de som gömt sig ifred. Även lämnar deras land. De vuxna inne i det "hemliga rummet" viskar till pojken att om han vill lämna huset själv får han göra det. Han skakar på huvudet, han stannar hos dem.

När fransmännen placerar ut sprängmedlet blir det helt tyst runt byggnaden. De som samlats vet att nu är det inte tid för debatter. De placerar sig på knä och ber. För pojken och de andra inne i huset.

Scenen är hämtad från filmen Slaget om Algeriet (La battaglia di Algeri) från 1966. Italien och Algeriet gjorde en film som var så ärlig om brutaliteten hos de franska kolonisatörerna att den blev förbjuden att visas i Frankrike i fem år. Visserligen är det en propagandafilm, den berättar inte att ansvariga politiker i Algeriet även efter självständigheten kränkte mänskliga rättigheter och sa nej till demokrati. Men det är inte någon enkel krigsromantik. Den visar även hur kriget drabbade civila fransmän som bodde i Algeriet. Som dog i bombattentat mot regimen.

Kampen mot kolonialismen var en orsak till att jag blev politiskt intresserad 1979, som 13-åring. Idag kan det tyckas vara en självklarhet att ogilla kolonialism och det var det nog även då. I Sverige. Men så sent som 1975 hade Portugal bedrivit flera krig i Afrika för att behålla sina kolonier som de dock måste lämna det året.

Jag var på ett möte med HBT-liberaler 2004. När jag ännu var engagerad i den föreningen. Idag har jag lämnat partipolitiken. Inbjuden gäst var då Cecilia Wikström som jobbat som präst i Svenska kyrkan, sedan blev riksdagsledamot och nu är ledamot i EU-parlamentet för Folkpartiet.

Det var en ovanlig situation. Vi i föreningen HBT-liberaler var vana vid att bjuda in gäster som var välvilliga men ganska försiktiga när det gäller att kombinera HBT-rättigheter med kristnas religionsfrihet. Cecilia Wikström var annorlunda. Hon vägrade kompromissa. När någon i rummet frågade om hon inte kunde respektera att vissa tolkar Bibeln bokstavligt och är emot homorelationer svarade hon nej.

"En präst har två uppgifter. Att ge tröst och att ge hopp. Inget annat", svarade hon. Jag ska förtydliga att jag är kritisk emot Cecilia Wikström när det gäller vissa delar av politiken. Men att kalla syftet med en prästs jobb för att ge tröst och hopp är fascinerande. Kanske för att det är så förenklat. Många konservativa skulle nog kalla det för naivt.

Men visst vore det intressant. Om syftet med Bibeln har två syften, att ge människor tröst och hopp. Eller Koranen för den delen. De två böckerna är från samma kultur och har till 80 % samma värderingar. Att alla de där citaten i de två böckerna bara är medel. Men att målet är tröst och hopp. Att det är fascinerande kan även jag konstatera som inte identifierar mig med någon religion.

Visst vore det naivt. Och jag kan också konstatera att när jag som 13-åring började konstatera hur orättvis världen är var jag naiv. Jag blev förbannad att många människor inte hade mat för dagen medan andra levde i lyx. Att vissa länder ansåg sig ha rätt att ockupera och göra andra länder till kolonier. Det stred mot min värdering om att alla människor har samma värde. En värdering som jag har behållt i alla år.

Det som var naivt var att jag inte redan då tydligare kunde konstatera att vissa regimer använde och använder kolonialismen för att ursäkta att de själva förtrycker sina medborgare. Som en ursäkt för att kränka mänskliga rättigheter, bland dem HBT-rättigheter. Typ svarta diktatorer i Afrika. Sådant som jag vet idag.

Jag får väl erkänna att jag blivit något mer cynisk de senaste åren, även när det gäller annat än politiken. Kanske lika cynisk som de flesta andra människor. Men trots det är det något inom mig som är vad man skulle kalla naivt.

Jag var på ett möte i måndags med temat "filosofi". Något vi debatterade var godhet och ondska. Jag hävdar att ingen människa är helt god eller helt ond. Även Hitler och Stalin var ibland goda. Trots det vidriga de var ansvariga för. Det blev en spännande debatt.

Jag konstaterar att jag kanske är naiv ännu, trots att jag blivit mer cynisk de senaste åren. Att det kanske var naivt av de där muslimerna som bad för pojken som var rädd. Han skulle ju dö. Att det kanske var naivt att någon fått för sig att en präst bara ska ge tröst och hopp. När det är flera citat i Bibeln som kristna kan debattera.

Kanske cynikerna behövs. Kanske de är viktiga ibland. Men det var naiva människor som fick för sig att det var möjligt att fredligt störta kommunistdiktaturerna i Östeuropa. Eller apartheidsystemet i Sydafrika.

Ibland lyckas det inte. Ibland måste en ung pojke dö. I ett hemligt rum i Algeriet.

Men det är vi som ibland är naiva som förändrar världen. Inte cynikerna.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

1 kommentar:

  1. Tack Bengt! Mycket bra skrivet! Tänker pä vad någon annan har sagt om kyrkans viktigaste uppgifter, att hjälpa människor att orka leva och våga dö.

    Och det är sanmerligen inte cynikerna som förändrar världen.

    Tack!

    SvaraRadera