Marcus Birro sprider förvirrade resonemang om Stockholm Pride.

Förra sommaren skrev författaren och debattören Marcus Birro följande på sin blogg.

Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Resonemanget är både absurt och otrevligt. Som om det vore antalet i en grupp som skulle avgöra dess mänskliga rättigheter. Faktum är ju att det kan vara extra viktigt för små minoriteter att synas i media och få stöd av politiker. De grupper som är många i antal klarar ofta själva av att lobba mot politiker.

Det senaste från Birro är att han attackerat Stockholm Pride. Det började med att han twittrade om hur modig Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund är som vägrade besöka debatten vid Stockholm Pride i år. Hur nu det kan vara något modigt att vägra möta andra partiledare i en debatt.

F.d. dragartisten Richard Engfors skriver på sin blogg om en del av det Birro twittrat om.

PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.

I själva verket finns det få utsatta grupper som blir så omhuldade,omskrivna, debatterade, älskade och värnade som gayrörelsen med sällskap.

I en annan bloggpost bemöter Richard Engfors Birros förvirrade resonemang.

Birro har bloggat vidare om sina åsikter kring Pride-festivalen. Jag säger inte att han har fel i allt han skriver. Den finns ingen som kan påstå att Pride inte är en maktfaktor. Men är det något fel med det? Under väldigt många år har vår rörelse slitit för att komma dit vi är idag. Till en punkt där samhället måste lyssna. Det finns fortfarande alldeles för många som förtrycks på grund av sin sexuella läggning. När det finns människor som förföljs, trakasseras, misshandlas och mördas på grund av sin sexuella läggning är det inte okej att uttrycka sig som Birro gör.

Jag tycker att det är riktigt jävla dumt att jämföra vilka människor det är mest synd om. Det finns många utsatta grupper i dagens Sverige. Jag tycker inte att det är ett problem att gayvärlden varit framgångsrik i vår kamp. Det är däremot tråkigt att andra grupper inte fått lika stor uppmärksamhet för sin situation....

Birro föreslår att Pride skulle kunna se över sin maktposition och bredda tågen. Hur då? Alla de grupper han refererar till finns ju redan representerade. Det finns homo, bi och transsexuella som är invandrare, sjukskrivna och ensamstående och allt annat han radat upp. Pride handlar om sexuell läggning. Om kärlek. Rätten att älska den man vill.

Givetvis ska ansvariga för Stockholm Pride och RFSL granskas som alla andra. Jag har själv flera gånger här på bloggen framfört både beröm och kritik mot dem. Men mycket av kritiken mot dem framförs av människor som inte vet något om HBT-festivaler, aldrig besökt någon utan bara sett några minuter av Prideparaden på TV.

Som vanligt försöker Birro göra sig till offer. Han tycker han har all rätt att få säga hur provocerande och raljerande saker som helst om andra. Men om någon bemöter honom med samma typ av retorik då tycker Birro synd om sig själv. Ja, ibland räcker det tydligen att någon säger emot honom för att han ska känna sig som ett offer.

Man kunde kanske avfärda Birro som någon som bara är ute efter att hamna i debatter för dess egen skull. Det är möjligt det är så givetvis. Men att jag skriver den här bloggposten är för att det inte bara är Birro som framför den här typen av argument.

När folk som ogillar HBT-rättigheter inte har några sakargument kvar blir det ibland kommentarer som följande. "Är det inte viktigare att jobba för de svältande barnen i Afrika, hemlösa, narkomaner etc". Den första frågan man ska ställa till dem är vad de själva gör för de här grupperna. Ofta ingenting.

Men det som är viktigt att konstatera är att mänskliga rättigheter inte är något nollsummespel. Där andra grupper får det sämre om en grupp för det bättre. Visst har vi alla begränsat med tid och måste prioritera. Men om man jobbar för någon typ av mänskliga rättigheter gynnar det principen om allas lika värde generellt. Ofta kan det få spridningseffekter till andra delar av samhället och kan inspirera andra.

Det är också viktigt att konstatera att de länder som är demokratier, har fri press, försöker jobba för jämställdhet, HBT-rättigheter, etniska minoriteters rättigheter etc. också är de som mer sällan än andra drabbas av svält och fattigdom.

Sydkorea är ett bra exempel. Landet är definitivt inte perfekt när det gäller mänskliga rättigheter. Men kontrasten är betydande emot grannen och diktaturen Nordkorea. För 50 år sedan var Nordkorea och Sydkorea lika fattiga. Idag är Nordkorea ett av de länder i världen med de allvarligaste problemen med svält. Sydkorea har däremot 2010 en levnadsstandard ungefär på Portugals nivå. Bara en sådan sak som att ett land har en fri press som kan slå larm om att svält hotar är viktig.

Arbete för HBT-rättigheter och andra mänskliga rättigheter gynnar även de svältande barnen i Afrika.