Från presentationen av Ett transfeministiskt manifest (2016) av Maria Ramnehill.
.... Livet som transtjej i det här samhället är i bästa fall att vara ett skämt. Du kan räkna med att bli ifrågasatt av vården och rättsväsendet och trakasserad av snubbgäng. I värsta fallblir du misshandlad och våldtagen. Samtidigt skildras du i populärkulturen som sjuk eller som en bedragare. En sak är säker: du betraktas aldrig som en riktig kvinna.Ett transfeministiskt manifest är en uppgörelse med föraktet för transkvinnor....
Min första reaktion var att inte recensera den här boken. Första halvan handlar i princip om hur hemskt det är att vara trans-kvinna. Det blir närmast en tävling om vilken grupp det är mest synd om. Marias berättelse är ofta gnällig och utan nyanser. Det framför jag även om jag mer än de flesta vet hur svårt många transpersoner har det och att jag givetvis förstår att det hon varit med om har påverkat henne. Det stigma som finns inte "bara" för transpersoner utan som även homosexuella cis-personer och andra minoritetsgrupper varit med om. Men att framföra det skulle kännas som närmast ett personangrepp. Att förklara att hon trots sin gnällighet har vissa poänger och framför något viktigt, transpersoners ofta svåra situation, hade nog en del betraktat som nedlåtande.
Men när man kommer till andra delen av boken, när Ramnehill blir mer fokuserad på vården för personer som vill byta juridiskt kön, blir det betydligt bättre litterärt. Visst finns det även där vissa fraser som upprepas flera gånger (den som är korrektur-ansvarig har inte gjort sitt jobb) men hennes berättigade vrede emot det cis-normativa samhället omvandlas till något konstruktivt.
Nytt perspektiv att könsidentitet formas i möten med andra.
Det blir tydligt att Maria Ramnehill är begåvad. Jag har i decennier följt det som vi idag kallar HBTQ-debatten och det är sällan något perspektiv är nytt för mig. Men Ramnehills tes om att könsidentitet formas först i möten med andra är intressant. Det är något som de flesta av oss nog inte konstaterat - i alla fall inte explicit. När queer-rörelsen i början av 1990-talet ville börja granska det som senare skulle kallas heteronormen istället för HBTQ-personers utanförskap var det ett perspektivskifte som fick betydelse.
Ramnehill hänvisar just till Queermanifestet från 1990 i källförteckningen och det är tydligt att hon hämtat inspiration därifrån. Nu når hon inte samma litterära nivå men jämförelsen är delvis orättvis. Queermanifestet var en kollektiv process av många som väl kände till hur media fungerade i New York. Det här är en bok av en individ som gör debut som författare. Ramnehill förklarar att hon vill att fler transpersoner bör få möjlighet att skriva reportage hos etablerad media istället för att bara bli intervjuade. Och jag håller med. Risken är att transpersoner bara blir objektifierade annars hur välvillig än cis-journalisten är.
Till sist valde jag att lämna en recension. Den här boken är för bra för att inte tipsas om.
Men när man kommer till andra delen av boken, när Ramnehill blir mer fokuserad på vården för personer som vill byta juridiskt kön, blir det betydligt bättre litterärt. Visst finns det även där vissa fraser som upprepas flera gånger (den som är korrektur-ansvarig har inte gjort sitt jobb) men hennes berättigade vrede emot det cis-normativa samhället omvandlas till något konstruktivt.
Nytt perspektiv att könsidentitet formas i möten med andra.
Det blir tydligt att Maria Ramnehill är begåvad. Jag har i decennier följt det som vi idag kallar HBTQ-debatten och det är sällan något perspektiv är nytt för mig. Men Ramnehills tes om att könsidentitet formas först i möten med andra är intressant. Det är något som de flesta av oss nog inte konstaterat - i alla fall inte explicit. När queer-rörelsen i början av 1990-talet ville börja granska det som senare skulle kallas heteronormen istället för HBTQ-personers utanförskap var det ett perspektivskifte som fick betydelse.
Ramnehill hänvisar just till Queermanifestet från 1990 i källförteckningen och det är tydligt att hon hämtat inspiration därifrån. Nu når hon inte samma litterära nivå men jämförelsen är delvis orättvis. Queermanifestet var en kollektiv process av många som väl kände till hur media fungerade i New York. Det här är en bok av en individ som gör debut som författare. Ramnehill förklarar att hon vill att fler transpersoner bör få möjlighet att skriva reportage hos etablerad media istället för att bara bli intervjuade. Och jag håller med. Risken är att transpersoner bara blir objektifierade annars hur välvillig än cis-journalisten är.
Till sist valde jag att lämna en recension. Den här boken är för bra för att inte tipsas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar