Från presentationen av En ny flickvän (2014) regisserad av Francois Ozon.
.... Claire och Laura har varit bästa vänner sedan barnsben. Men Laura går bort i förtid och Claire har innan dess lovat henne att stå vid hennes mans och deras lilla dotters sida. Till sin stora förvåning finner Claire en dag en okänd, blond kvinna sitta med Lauras dotter i knät....
Det här är ett typiskt franskt drama med långsamt tempo men mycket känslor. Filmen handlar främst om David/Virginia (spelad av Romain Duris). Efter att hens fru Laura (Isild Le Besco) avlidit i cancer börjar David igen klä sig som kvinna ibland. Identifierar sig närmast som heterosexuell transvestit. Claire (Anaïs Demoustier) reagerar negativt först. Och vill inte berätta det för sin man Gilles (Raphaël Personnaz) eftersom hon tycker att det är "perverst" Så småningom blir det mer invecklat. Claire dras motvilligt till Davids kvinnliga alter ego Virginia. Men är tveksam om det handlar om vänskap eller kärlek. Duris och Demoustier spelar båda väl.
Filmen har tydligen fått svala recensioner i Sverige. Kritiken har bl.a. handlat om att den inte är tydligare med att visa transfobin i det omgivande samhället och svårigheten att vara ensamstående förälder. Men regissören Ozon fokuserar på de individuella relationerna, det här är ingen socialrealistisk film och den har inte någon ambition att vara en sådan heller. Visst blir rollfigurerna ibland något för stereotypa men miljöskildringarna utomhus är vackra. Musiken, komponerad av Philippe Rombi, skapar precis rätt stämning. Som ibland verkar vara inspirerad av Alfred Hitchcock, alltså inte skräck-scenerna utan den där ovissheten om något är som det ska eller om det blir en katastrof.
Det finns även några "homo-teman" i filmen även om de inte är centrala. Regissören Francois Ozon är tydligen själv öppet homosexuell men kommenterar sällan det offentligt med motiveringen "Om en filmregissör är homo eller hetero bryr sig de flesta inte om i Frankrike, däremot blir jag "gay" i USA"
Trailer (Youtube)
Filmen har tydligen fått svala recensioner i Sverige. Kritiken har bl.a. handlat om att den inte är tydligare med att visa transfobin i det omgivande samhället och svårigheten att vara ensamstående förälder. Men regissören Ozon fokuserar på de individuella relationerna, det här är ingen socialrealistisk film och den har inte någon ambition att vara en sådan heller. Visst blir rollfigurerna ibland något för stereotypa men miljöskildringarna utomhus är vackra. Musiken, komponerad av Philippe Rombi, skapar precis rätt stämning. Som ibland verkar vara inspirerad av Alfred Hitchcock, alltså inte skräck-scenerna utan den där ovissheten om något är som det ska eller om det blir en katastrof.
Det finns även några "homo-teman" i filmen även om de inte är centrala. Regissören Francois Ozon är tydligen själv öppet homosexuell men kommenterar sällan det offentligt med motiveringen "Om en filmregissör är homo eller hetero bryr sig de flesta inte om i Frankrike, däremot blir jag "gay" i USA"
Trailer (Youtube)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar