HBTQ-kultur. Du, bara - Anna Ahlund.

Från förlagets presentation av Du, bara (2016) av författaren Anna Ahlund.

"Frank, det här är min lillebror John." Han tittar upp och ser på mig. Jag håller andan. Hans ögon är elektriska. Svarta som ett natthav där blixten slagit ner. Utan att släppa mig med blicken reser han sig upp, ler och sträcker fram handen. Jag tar två steg fram och fångar den. Hans handflata är sval. "Hej John." Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker. Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex. Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Eftersom en del av er kommer tolka den här recensionen som en dissning av boken vill jag förtydliga följande. När jag granskar filmer, böcker, konstutställningar etc. med HBTQ-tema gör jag alltid en preliminär bedömning på en skala från 1 till 5. Är regissören, författaren känd för en svensk publik generellt (som typ Jonas Gardell) ska hen tåla en total dissning. För övriga recenserar jag bara produkter som hamnar på betyg 3 till 5. Har filmen, boken etc. inte getts ut i Sverige officiellt höjer jag ribban till 3,5 eller högre i betyg. Att sparka på relativt okända kulturmänniskor är möjligen roligt men enligt mig tillför det sällan något. Det händer relativt ofta (kanske 25 % av det jag granskar, och då har jag redan gjort en urvalsprocess där jag sorterat bort en del att inte ens granska) att jag avstår från en recension av den orsaken. Jag vill att mina bloggbesökare ska hitta tips om sådant som är mediokert eller bättre.

Medioker litterärt men betydligt bättre sista 40 sidorna.

Anna Ahlunds bok är just medioker litterärt. Här finns tafflig mjukporr. Det är kukar och fittor (skildringar både av heterosex och manlig homosex) men det explicita blir ibland närmast osexigt även om det är är intressant att den utmanar den vanliga tesen att en bok som vänder sig till ungdomar inte ska vara för "porrig". Det finns en ovana att i berättelsen blanda ihop vad personerna kommenterar med vad vad de gör, att någon fixar till något, som snarast försämrar än tillför något. Boken är också något för romantiserad enligt mig, men här gillar folk olika saker. Och granskar man Ahlunds "tack-kommentarer" sist i boken blir det tydligt att hon är romantiker på allvar. Det är inte något spekulativt. Men det fascinerande är att jag aldrig fick för mig att lämna boken ifrån mig efter 30-40 sidor (det händer ibland om än sällan) utan jag bara måste veta hur det skulle gå för John och hans utveckling som människa. Det finns ett driv i berättelsen bortom taffligheten ibland.

Ironiskt nog blir Du, bara betydligt bättre litterärt de sista 40 sidorna. Även där är det något för "romantiskt" men de språkliga bitarna faller på plats. Ahlund visar att hon utvecklats i själva processen att författa boken.

Till sist blev det en svag trea i betyg, därav den här recensionen.