En m-sd-kd-regering vore en katastrof för HBTQ-politiken.

I TV-programmet Agenda igår framförde Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson (bilden) att han hoppas att efter riksdagsvalet ska Moderaterna, Kristdemokraterna och sd bilda en politisk majoritet. Låt oss då granska vad det skulle få betydelse för HBTQ-politiken med en m-sd-kd-regering. Först vill jag dock förtydliga några saker.

1. Jag är för att övriga riksdagspartier ska kunna ha informella samtal med sd-politiker. 

Den nuvarande attityden att behandla sd som pestsmittade har bara gynnat det främlingsfientliga och HBTQ-negativa partiet. De bör behandlas korrekt och vara representerade i breda utredningar. Givetvis ska partier kunna samarbeta med sd i riksdagens utskott om man är politiskt nära varann. Däremot ska Alliansen inte låta sd bli en del av en borgerlig regering eller ha det som formellt stödparti och förhandla om budgetförslag.

Om det blir en borgerlig regering 2018 ska sd aldrig få avgörande påverkan på HBTQ-politiken, jämställdhetspolitiken, att Sverige ska söka internationella samarbeten via bl.a. EU och att internationalism är bättre än inskränkt nationalism. En borgerlig regering ska hellre avgå än kompromissa bort sig där med sd. Om sd inte accepterar det är det deras problem. En del har missuppfattat vad sd:s främsta mål är. Det är inte att antalet invandrare ska vara så få som möjligt - det är bara ett medel för sd. Målet är den "nationella enheten" där folk som avviker från normen visserligen ska "accepteras" men helst ägna sig åt det privat.  "Bögar, flator och transpersoner är ok om de bara är diskreta och inte tror sig vara riktigt likvärdiga med andra" är sd:s attityd.  En vision som borde vara främmande för Alliansen.

2. Det blir säkert inte en m-sd-kd-regering efter valet.

T.o.m Jimmie Åkesson verkar fatta det. Skulle sd däremot bli ett stödparti som främlingsfientliga Dansk folkeparti är i Danmark till regeringspartiet högerliberala Venstre förlorar sd rollen att ha "veto" inför varje ny HBTQ-reform men kommer givetvis att ha avgörande påverkan indirekt. Regeringen har en viss frihet - men det finns en gräns.

Jag granskar regelbundet Sveriges största partier om dess attityder till HBT-reformer och ger dem poäng efter hur HBT-vänliga de är. Partierna får då följande poäng 2016. (Maxpoäng 24)

Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Piratpartiet 24p
Liberalerna 23p
Socialdemokraterna, Centerpartiet 21p
Moderaterna 20p
Kristdemokraterna 16p
Sverigedemokraterna 2p

Man måste inte vara Einstein för att fatta att om sd skulle få avgörande politisk påverkan (som formellt stödparti) inom HBTQ-politiken hade det varit negativt. Och än tydligare blir det om Åkesson hade fått som han vill - att Alliansens två mest HBTQ-vänliga partier, Liberalerna och Centerpartiet, kopplas bort.

Närmast reform-stopp med en m-kd-regering med sd som stödparti.

En m-kd-regering med sd som stödparti skulle säkert aldrig försämra HBTQ-politiken - m hade inte accepterat det. Men ett resultat hade förmodligen blivit närmast reformstopp inom HBTQ-området. M, sd och kd är bara ense om en ny reform inom HBTQ-politiken. Att ogifta olikkönade sambopar enklare bör få faderskap fastställt (en queer-reform). Det är magert. Säkert hade sd-m-kd kunnat enas om att utvärdera lagarna emot hatbrott och diskriminering men det finns risk för att det inte skulle bli mer än så.

Kanske de HBTQ-personer som sympatiserar med sd är nöjda med det. "Det blir i alla fall ingen försämring" (det ironiska är att de då är tacksamma att sd:s förslag till försämringar inte blir verklighet). Men har man självrespekt som HBTQ-person bör man faktiskt ställa högre krav än så. Att våra rättigheter handlar om mänskliga rättigheter. Att politiker ska jobba inrikes och internationellt för att stärka våra rättigheter.

Uppdatering 1.

Om HBTQ-vänliga m-politiker lämnar partiet i protest blir det en trippel-effekt.

Jag vill förtydliga att m och kd inte tagit ställning för sd som formellt stödparti till en borgerlig regering (Danmarksalternativet). Tror inte heller att det blir så efter 2018 (det är för övrigt inte säkert om kd blir kvar i riksdagen) men det är inte heller helt uteslutet om det blir en komplicerad parlamentarisk situation. I synnerhet om m, sd och kd skulle få egen majoritet i riksdagen. De fyra Allianspartierna är dock idag tydliga att de vill bilda regering tillsammans.

Mitt syfte med den här bloggposten är att redovisa vilka konsekvenser olika alternativ skulle få enligt min bedömning när det gäller HBTQ-politiken. Även om debatten i nuvarande situation är teoretisk.

Det jag framfört är att Åkessons alternativ skulle få en dubbel-effekt för HBTQ-politiken. Både att sd tillkommer i majoriteten och att de två mest HBTQ-vänliga borgerliga partierna försvinner från en eventuell ny borgerlig regering. Men det finns även en tredje aspekt. Vad som skulle hända inom Moderaterna om partiet emot förmodan bildar regering med kd och har sd som formellt stödparti efter valet 2018.  En del av de mest HBTQ-vänliga m-politikerna hade säkert lämnat m för c eller l i en sådan situation.

Det hade alltså blivit en negativ trippel-effekt för HBTQ-politiken. Och det skulle givetvis inte bekymra sd.