Jag kallar aldrig muslimer och sd-sympatisörer för råttor.

Jag har aldrig blivit hotad (ta i trä) av högerextremister, vänsterextremister och islamister därför att jag publicerat bloggposter och fått med debattartiklar och insändare i tidningarna. Det där s.k. näthatet från sd-sympatisörer har jag inte noterat personligen. Det värsta som hänt är att jag blivit kallad kultur-marxist, men det är bisarrt, inte nät-hat. Det vissa kallar nät-hat är egentligen att andra bemöter dem lika hårt som de bemöter andra.

Nu fattar jag att kända debattörer är i en annan situation. Bengt Held är inte känd för de flesta svenskar. Det är säkert den främsta orsaken till frånvaron av hot efter mina publiceringar. Men också att jag är nyanserad för det mesta.

Kallar aldrig muslimer och sd-sympatisörer för råttor.

1. Jag kallar aldrig muslimer för råttor.

2. Jag kallar aldrig sd-sympatisörer för råttor.

Trots att jag ofta i sak är skarpt kritisk emot både sd och muslimska samfund. Jag hävdar verkligen inte att någon förtjänar hot efter att ha publicerat saker även om det är onyanserat och verbalt hatiskt. Varken sd-sympatisörer och anti-rasister.

Råttor startar inte krig.

Men ett råd till folk från alla kanter är att sansa sig ibland i den politiska invandrings-debatten. Polariseringen är extrem för att vara i det annars konsensus-inriktade Sverige. Invandring och integration är idag det främsta området politiskt som svenska folket vill politiker ska hantera och fixa. Det är ok att ha tuffa debatter. Men sprider du hat generellt emot grupper, må det vara muslimer eller sd-sympatisörer, blir det starka reaktioner. Men det får givetvis sedan aldrig hamna i hot och trakasserier. 

Det är sedan absurt att råttor ännu används som metafor för någon med dåliga egenskaper. Fakta är att råttor aldrig inrättat tortyr-kammare, startat krig där miljontals andra blivit dödade etc. Djur kan vara hänsynslösa och strunta i andras lidande. Det är deras instinkt. Men bara människor använder tortyr som medel.

Så när du är riktigt arg på någon grupp kanske du borde hojta "jävla människor" istället för "jävla råttor".


Uppdatering 1.

Kvinnor och människor med invandrarursprung bli oftare hatade.

Någon har idag kommenterat att jag kanske inte blivit nät-hatad av den s.k. sd-svansen eftersom jag är etniskt svensk man. Nu är jag även tydlig med att jag är bög. Jag är verkligen inte någon "Svensson". Trots det finns det givetvis en viss poäng där. Ofta blir kvinnor, det kvittar om de är sd-sympatisörer eller anti-rasister, drabbade av sexualiserat nät-hat. Det är helt oacceptabelt och jag har själv markerat emot det i social media. Sällan kallas politiska motståndare i social media för "jävla kuk", däremot en del "jävla fitta".

Om du inte kallar män för kukar bör du inte kalla kvinnor för fittor.

Jag konfronterade en man på Facebook varför han kallade en vänsterskribent (som gjort en korkad kommentar, den var verkligen obegåvad) "jävla hora" dels genom att fråga om han föraktar sexsäljare, dels om han skulle kalla kalla en man som gjort en kommentar för jävla hora. Han började svamla om att han var så arg. Jag förklarade att vänsterkvinnan gjort en korkad kommentar, han får vara arg om det, men hon ska inte straffas extra för att hon är kvinna genom sexuella kommentarer.. Hade det varit en man hade han kallat honom idiot, och då bör han gör detsamma emot en kvinna.

Även folk med invandrarursprung, det kvittar om de är för en restriktiv eller generös migrationspolitik, riskerar oftare än andra bli kallade för hatiska epitet. Även det är helt oacceptabelt. Men notera igen att kommer från båda sidorna i debatten.

Två fel gör inte ett rätt. Hyfsa debatten!

Har svenska museer blivit propaganda-megafoner för HBTQ-rättigheter?

Svenska dagbladets Ola Wong (bilden) har idag en artikel om att svenska museer nu ofta enligt honom förvandlas till propaganda-redskap för mångkultur, feminism och HBTQ-hyllningar.

Det är tråkigt att den här debatten ofta blir polariserande.

1. Å ena sidan finns det de som försöker göra om museer till några propaganda-megafoner för i och för sig vällovliga mål som kampen emot intolerans.

Men givetvis ska historien inte skrivas om för att passa de värderingar som råder idag. Det är i bästa fall fånigt, i värsta fall riskerar det att dölja att många grupper historiskt blivit diskriminerade i olika samhällen.

2. Å andra sidan finns det de som fått för sig att museer alltid tidigare haft som mål att beskriva verkligheten objektivt, innan "PK-människor" började styra vissa verksamheter.

Men museer och statlig kultur har i princip alltid varit en del av maktutövande, det är inget som startats först med nuvarande identitets-politik. Tror ni på allvar att museer som i början av 1900-talet berättade om den rasbiologiska forskningen gjorde det bara för att de var ivriga att vara sakliga och opartiska?

Etablerad kultur har i 1000 år, förmodligen ännu längre, fokuserat på överklass, män, heterosexuella och den etniska grupp som varit störst i ett land. Givetvis speglar det delvis de som haft makten, och man ska inte skriva om historien. Däremot ska man inte heller låtsas som det inte är ett problem att kvinnor, HBTQ-personer, etniska minoritetspersoner, bönder och arbetare sällan fått sin rättmätiga plats i historiska berättelser. Det är bra om statliga museer gör tema-utställningar om HBTQ-personer, samer, romer, kvinnor etc.

Kulturens roll är inte att indoktrinera människor.

Jag är själv HBTQ-person och för mig betyder det där en bekräftelse. Även vi finns i historieberättelserna. Däremot ska syftet med sådana utställningar visa på den bredd av olika grupper som verkat i Sverige, inte att ta ställning emot Sverigedemokraterna eller indoktrinera människor att bli toleranta. Vuxna människor får själva dra sina slutsatser efter att ha besökt tema-utställningar om diskriminerade grupper. Däremot är det givetvis inget fel om lärare tar en debatt om allas lika värde som en uppföljning efter att klassen besökt en sådan utställning.

Kultur som har som främsta mål att sprida propaganda gör det ofta på det konstnärliga värdets bekostnad. Det är när verken vi möter är något otydliga och ger oss fler frågor än svar som vi människor får möjlighet att reflektera om allas lika rätt och värde.

Sd ska tydligen kandidera till nästa val i Ryssland.

Idag avslöjas att en sd-anställd verkar gilla ryske halv-despoten Vladimir Putin ovanligt mycket. Alltså typ så mycket att det möjligen finns porträtt av den ryske ledaren i hans hem. Han är den andra personen i sd-kansliet som avslöjats föredra Moskva före det "dekadenta" New York där HBTQ-personer dansar runt. Precis som att de tror de är något. Mannen har också bidragit till en film-produktion om nazistiska Svenskarnas parti som lades ner eftersom valresultatet 2014 visade att det bara finns ca 3000 riktiga svenskar i Sverige. Katastrof för partiet.

Efter de här avslöjanden fattar man varför Sverigedemokraterna vägrar stödja Alliansen att tillsätta en utredning om att Sverige ska bli med i NATO. Trots att sd-sympatisörer idag är procentuellt lika NATO-vänliga som Liberalernas sympatisörer.  Det här har orsakat turbulens. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt är besviken. Som tidigare New York-bo riskerar han nu plötsligt bli betraktad som att vara supporter till Demokraterna i det främsta kapitalistiska landet. Alltså i jämförelse med sd.

Ekeroth har startat siten Av-västligfierat.

Men Putin har lovat komma till sd:s hjälp. Partiet Ryssdemokraterna är registrerat officiellt. Det har ingen koppling som helst till sd, förutom att Kent Ekeroth bara råkar driva den nya siten Av-västligfierat i Sankt Petersburg.

Putin har lovat att Ryss-demokraterna med Jimmie Putilov som ordförande ska få minst 5 % i nästa parlamentsval. Han har gett direktiv till landets val-kommission om det.

Varning till allergiker. Den här fb-posten innehåller spår av satir.

Bekämpa brottsligheten, bekämpa brottslighetens orsaker.

Häromdagen kommenterade jag här på bloggen att alla som hotat och trakasserat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Efteråt kom jag på att det inte är riktigt sant, det fanns en blond man som verkade vara narkotika-missbrukare som hotade mig för några år sedan. Övriga som gjort det senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Någon på Facebook likade min kommentar men påpekade också att utanförskap och segregation ofta är en förklaring till kriminalitet. Och det är är sant.

Det finns både sociala och ibland kulturella förklaringar (däremot finns det ingen kriminell gen inom någon folkgrupp) till brottslighet. Men det är också viktigt att förtydliga att det är en del-förklaring, inte en ursäkt. Varje människa har ett individuellt ansvar, de allra flesta som har det tufft ekonomiskt och socialt som unga begår aldrig några brott. En del begår hemska saker utan att haft det tufft.

Fler poliser räcker inte.

Däremot visar all forskning att den sociala faktorn har betydelse. Svensk debatt har nu fokuserat på att polisen ofta inte klarar sitt uppdrag. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet har blivit för fler poliser som är närvarande i utanförskapsområden. Och det är rätt.  Ligisterna i invandrartäta förorter måste bekämpas tydligare och hårdare än hittills.

Men vi kan fixa hur många tusen extra poliser som helst och det blir bara en fungerande åtgärd tillfälligt om vi inte också jobbar för att få bort det som främjar kriminalitet. Utanförskap, hopplöshet, arbetslöshet och dåliga skolresultat. All forskning visar att människor med benägenhet att begå brott oftare gör det när omständigheterna är sådana.

Attityden till brott är delvis annorlunda i USA än i Västeuropa.

När en människa begår brott i USA betraktas det som ett individuellt misslyckande, i Västeuropa betraktas det också som ett samhälleligt misslyckande. USA-högern och främlingsfientliga partier i Västeuropa har en tendens att nonchalera det brottsförebyggande arbetet. Delar av vänstern i Västeuropa negligerar individens ansvar. Men dåvarande brittiske statsministern och HBTQ-vänlige högersossen Tony Blair (som hamnat i trubbel efter senare granskning av Storbritanniens beslut att invadera Irak 2003, men det är en annan debatt) skaffade en slogan i slutet av 1990-talet som inspirerat många. Ungefär på svenska.

"Bekämpa brottsligheten, bekämpa brottslighetens orsaker."

Inte antingen eller. Utan både och.

HBTQ-kultur. Att raka en zebra - Håkan Lindgren.

Från presentationen av Att raka en zebra (2015) av Håkan Lindgren.

..... Victors värld rasar när hans flickvän lämnar honom efter nästan tjugo år tillsammans. När han kokande av svartsjuka spionerar på henne hamnar han oväntat i en ny relation, så långt ifrån hans tidigare verklighet att han bara vill springa. Jacob går från förhållande till förhållande, i ständig jakt på den stora kärleken. Har han äntligen hittat den? Men hans drömprins ställer ultimatum om att skaffa barn för att de ska flytta ihop. Jacob säger att han blivit vaccinerad mot barn, men prinsen ger inte upp. Hur långt är han beredd att gå? En dag får Jacob ett samtal som talar om att hans bästa vän och hans fru blivit mördade. När han får veta att de i sitt testamente önskar att Jacob ska ta hand om deras tvåårige son blir allting riktigt komplicerat … Att raka en zebra är en relationsthriller, ett drama där känslorna till en början kan tyckas klassiska, men som utvecklas till besatthet....

Alla har vi väl ibland fått presenter och julklappar där paketen varit vackra men där innehållet varit sämre än våra förväntningar. Att kalla Att raka en zebra för en thriller är ungefär som att hänvisa till f.d. statsministern Carl Bildt som en bra sångare (han har faktiskt sjungit inför media på 1980-talet, men hellre än bra). Den här boken är inte spännande. "Thriller-delen" borde plockats bort direkt, i synnerhet som att det blir en annan bok den sista fjärdedelen. Personporträtten är sällan trovärdiga. Det finns många upprepningar av teman, hälften av den här boken kunde reducerats bort utan påverkan på innehållet.

Ibland är hanteringen av svenska språket mästerlig.

Trots det ska öppet homosexuelle författaren Håkan Lindgren inte avfärdas. För när det gäller hantering av svenska språket är han bra - ibland mästerlig - trots att han sedan länge bor i Frankrike. Miljöskildringarna av Paris kanske inte är perfekta litterärt men de ger en känsla att man är i staden. Bäst är han i detaljerna - de där sakerna som vi människor känner igen. Saker i vardagen som vi gillar och ogillar.

Men det är som om Att raka en zebra är ett projekt som inte riktigt vet sin inriktning. Trots att Lindgren är lika duktig på svenska språket som Jonas Gardell. Inramningen. Men bra form måste följas av bra innehåll inom litteraturen. Precis som ett vackert present-paket förtjänar ett fint innehåll.

Alla som hotat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung.

Jag har idag blivit hotad med misshandel av en man med invandrarursprung på min egen gård. De drygt 20 år sedan jag flyttade hit har jag aldrig varit med om något liknande i mitt bostadsområde där jag alltid känt mig trygg. Där folk sedan decennier varit från hela Europa utan några problem. Mannen verkade vara i 30-årsåldern med arabiskt-latinamerikanskt ursprung och klädd i röd t-shirt. Samtliga av de de som trakasserat eller hotat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Jag drar verkligen inte invandrare över en kam, men vi har ett problem där.


Uppdatering 1.

Jag är anti-rasist och skulle aldrig få för mig att rösta på sd men det är just sådana här erfarenheter som får många att göra det. Om inte övriga partier tar itu med det här så låter de sd ensamma få monopol på att kritisera det här problemet.

Uppdatering 2.

Snyft-reportagen om ensamkommande unga män (inte barn) är patetiska.

Det intressanta är att media nu har snyft-reportage om att killar, för barn är de inte, tydligen inte har några verkliga asylskäl. Då hade de givetvis fått stanna även om de definieras som 18+. Utan att massor av ungdomar fått asyl senaste åren trots att de ljugit om sin ålder och hävdat de är yngre än 18 år.

Givetvis ska alla invandrare inte dras över en kam för vad vissa gör, men efter hotet om misshandel idag blir jag än mer säker på att jag gjort rätt bedömning att ta ställning för en mycket restriktiv flyktingpolitik närmaste 10 åren. Sverige har tillräckligt med ligister, utan att sådana även ska importeras.

Utmattningsdepression.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....

Jag mår bättre än någonsin sedan den där sommardagen 2004 när allt, precis allt, förändrades.

När jag fick en utmattningsdepression. 

Det förrädiska var att jag mådde bra t.o.m månaderna före sommaren. Min arbetsvecka var ofta 60 timmar med jobb och politiska uppdrag. Jag som tidigare inte tjänat mycket hade senaste åren blivit höginkomsttagare och hade mer pengar än jag hann göra av med. Det var nästan ingen helg våren 2004 där jag bara stannade hemma och tog det lugnt.  En helg var jag i Oslo, en annan i Göteborg, en tredje i Stockholm. Folk berömde mig för att jag var en sådan duktig försäljare på jobbet (där lönesystemet var främst provisionsbaserat och jag var en av de skickligaste). "Du är en sådan bra debattör" var en vanlig kommentar.

Viktigt människor ger sig plats att återhämta sig.

Visst kom det varningssignaler den där våren. Jag började bekymra mig ibland för saker som jag inte brytt mig om förut. Men jag avfärdade det. Förstod inte att det jag då hade behövt hade varit att vara hemma och tagit det lugnt. Trots att när jag sommaren 2003 reste runt i Norrland hittade en viss balans. Det händer inte mycket i Norrland (jämfört med södra delarna av landet) och det kan precis vara det som behövs för stressade storstadsbor som riskerar få en utmattningsdepression.

Mitt råd till er som är situationen som jag var i 2004 är att lyssna på varningssignalerna. Även om folk runt dig hävdar du är så bra (det är smickrande få beröm och nya uppdrag i partier och andra organisationer). Ge dig plats att återhämta dig. Stäng av ljudet från mobilen ibland (om det är något extremt viktigt lär du få ett sms). Kolla inte senaste mailen varje timme.  Avsätt vissa helger till att du bara ska vara hemma och ta det lugnt. Göra något praktiskt i din bostad, slö-kolla på TV eller läsa skönlitteratur.

Depressioner är en folksjukdom.

Känner du akut av en utmattningsdepression så kan bästa metoden till sist vara att sjukskriva dig. Jag borde  gjort det någon vecka hösten 2004 - då hade situationen kanske blivit annorlunda så småningom. Men jag vet inte - och det lönar sig inte att ångra sig. Det viktiga för människor som håller igång och har utmattningssymptom är dock att sjukskrivningen blir kortvarig, max någon vecka om det är möjligt. och att det finns en tydlig plan för att återgå till jobbet.

Just psykiska problem och depressioner är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Det är ett folkhälsoproblem. Vi måste lämna situationen där vi ännu inte talar öppet om psykiska problem. Det är inte mer skamligt att ha psykiska problem än fysiska problem. Ingen människa är för övrigt 100 % psykiskt frisk - eller 100 % fysiskt frisk.

Alliansen och Röd-gröna har ofta låst sig i debatter om sjukskvirningar.

Ett annat problem är att "arbetslinjen" ofta ställs emot "det är synd om sjukskrivna och sjukpensionärer". Alliansen och Röd-gröna har ofta låst sig vid sina positioner. Som om det inte finns en grå-skala. Där fokus bör vara att ge möjlighet till människor att närma sig den reguljära arbetsmarknaden. Men där ideellt arbete, lönebidrags-anställningar och praktikplatser också värderas.

Jag vet att det kommer dystra stunder igen men jag gläds åt att jag mår hyfsat bra idag. Den glädjen tar jag med mig även i de dystra stunderna - och det värmer.

Och jag kommer tillbaka - det har jag alltid gjort. ;-)

Bisarrt när sd-folk kallar mig vänster och kultur-marxist.

Jag har inga problem att acceptera fb-vänner även från sd och v, två partier som jag betraktar som direkt anti-liberala. Om de verkar ha en hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Men ibland gör man en felbedömning. En fb-vän verkade till en början vara icke-extrem. Men så kallade han i en fb-post Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att vara kommunistpartier. Jag förklarade att varken v eller mp idag är officiella kommunistpartier även om v tyvärr accepterar kommunister och diktatur-supportrar bland sina politiker. Men att kalla mp för kommunistparti blir direkt fånigt. De är ibland naiva men kommunister är de inte.

Och direkt kom anklagelsen "du är alltså själv vänster". Jag förklarade att jag försvarat sd emot anklagelser att vara fascister och försvarar v och mp från att anklagas vara kommunister, Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt är inte kommunist, sedan kan folk kritisera honom för andra saker givetvis. Försökte övertala min fb-vän att bara för att man försvarar ett parti emot orättvisa epitet betyder det inte man försvarar partiets politik.

Till sist avbröt jag fb-vänskapen med sd-sympatisören. Han vägrade förklara varför han kallade mig vänster. Jag hade givetvis inte publicerat det här om det bara handlat om honom. Men en del, inte alla, sd-folk verkar betrakta varje kritik emot sd:s politiska analyser för att vara "vänster".

1. Jag är hardcore-antikommunist.

Och har varit det sedan jag som 12-åring blev politiskt medveten 1978 och betraktade de vidriga diktaturerna i östra Europa. Ännu idag förslavar kommunistregimer människor i flera länder bl.a. Kuba, Nordkorea och Kina (även om det senare landet är "kapitalist-kommunistiskt") befolkningen.

2. Jag vill att Sverige ska bli medlem i NATO.

Men trots det betraktas jag tydligen av en del som "kultur-marxist" bara av orsakerna att jag meddelar att mp inte är ett kommunistparti samt kritiserar sd.

Med sådana f.d. fb-vänner behöver man inga fiender. Enligt delar av sd-folket är tydligen alla till vänster om Moderaternas högerfalang marxister.

Bisarrt är bara förnamnet.


Uppdatering 1.

Liberalism, konservatism och socialism.

Om någon kallar mig för att vara en del av en liberal vänster blir jag inte förolämpad av det. Även om jag definierar mig som varken höger eller vänster utan i den politiska mitten. När liberalismen började få genomslag i Västeuropa i slutet av 1800-talet betraktades den som en vänsterrörelse. Det  i förhållande till de konservativa som hade makten i samhällen där bara välbeställda män hade rösträtt. Men i mitten av 1900-talet blev vänster beteckningen för socialism, liberalismen var inte inkluderad. Den gamla främsta konflikt-linjen liberalism-konservatism hade då ersatts av liberalism-socialism. Paradoxalt är det många länder (Polen, Ungern, Italien etc) där den politiska fighten (igen) främst definieras av en konservativ högerpopulism och en liberal mitten (som även inkluderar högersossar).

Att vara för allas lika rätt och värde är givetvis inte kultur-marxistiskt. Tvärtom. I marxistiskt styrda diktaturer har privilegiesamhället och diskriminerande strukturer ofta varit värre än i kapitalistiska demokratier.

Alliansen bör inte ha sd som formellt stödparti.

Sedan vidhåller jag att sd ska behandlas korrekt och inte betraktas som pest-smittade, det bara gynnar partiet som blir "outsidern" utanför "etablissemanget".  Den strategi som övriga partier hittills har tillämpat har inte fungerat utan bara gett sd ökat stöd. Övriga partier bör kunna ha informella samtal med sd inom områden där de är politiskt nära varann. Nuvarande berörings-skräck betraktar de flesta svenskar, med rätta, som fånig. Sedan är det viktigt att Alliansen är tydliga med att något formellt samarbete (som danska högerliberala regeringen har med dansk folkeparti) med sd inte är aktuellt efter valet 2018. Inga gemensamma debattartiklar, presskonferenser, budgetförhandlingar, inga förhandlingar i övrigt med sd förutom i riksdagens utskott om partierna är politiskt nära varann
. .

HBTQ-kultur. Ett transfeministiskt manifest - Maria Ramnehill.

Från presentationen av Ett transfeministiskt manifest (2016) av Maria Ramnehill.

.... Livet som transtjej i det här samhället är i bästa fall att vara ett skämt. Du kan räkna med att bli ifrågasatt av vården och rättsväsendet och trakasserad av snubbgäng. I värsta fallblir du misshandlad och våldtagen. Samtidigt skildras du i populärkulturen som sjuk eller som en bedragare. En sak är säker: du betraktas aldrig som en riktig kvinna.Ett transfeministiskt manifest är en uppgörelse med föraktet för transkvinnor....

Min första reaktion var att inte recensera den här boken. Första halvan handlar i princip om hur hemskt det är att vara trans-kvinna. Det blir närmast en tävling om vilken grupp det är mest synd om. Marias berättelse är ofta gnällig och utan nyanser. Det framför jag även om jag mer än de flesta vet hur svårt många transpersoner har det och att jag givetvis förstår att det hon varit med om har påverkat henne. Det stigma som finns inte "bara" för transpersoner utan som även homosexuella cis-personer och andra minoritetsgrupper varit med om. Men att framföra det skulle kännas som närmast ett personangrepp. Att förklara att hon trots sin gnällighet har vissa poänger och framför något viktigt, transpersoners ofta svåra situation, hade nog en del betraktat som nedlåtande.

Men när man kommer till andra delen av boken, när Ramnehill blir mer fokuserad på vården för personer som vill byta juridiskt kön, blir det betydligt bättre litterärt. Visst finns det även där vissa fraser som upprepas flera gånger (den som är korrektur-ansvarig har inte gjort sitt jobb)  men hennes berättigade vrede emot det cis-normativa samhället omvandlas till något konstruktivt.

Nytt perspektiv att könsidentitet formas i möten med andra.

Det blir tydligt att Maria Ramnehill är begåvad. Jag har i decennier följt det som vi idag kallar HBTQ-debatten och det är sällan något perspektiv är nytt för mig. Men Ramnehills tes om att könsidentitet formas först i möten med andra är intressant.  Det är något som de flesta av oss nog inte konstaterat - i alla fall inte explicit. När queer-rörelsen i början av 1990-talet ville börja granska det som senare skulle kallas heteronormen istället för HBTQ-personers utanförskap var det ett perspektivskifte som fick betydelse.

Ramnehill hänvisar just till Queermanifestet från 1990 i källförteckningen och det är tydligt att hon hämtat inspiration därifrån. Nu når hon inte samma litterära nivå men jämförelsen är delvis orättvis. Queermanifestet var en kollektiv process av många som väl kände till hur media fungerade i New York. Det här är en bok av en individ som gör debut som författare. Ramnehill förklarar att hon vill att fler transpersoner bör få möjlighet att skriva reportage hos etablerad media istället för att bara bli intervjuade. Och jag håller med. Risken är att transpersoner bara blir objektifierade annars hur välvillig än cis-journalisten är.

Till sist valde jag att lämna en recension. Den här boken är för bra för att inte tipsas om.

HBTQ-kultur. Holding the man.

Från presentationen av filmen Holding the man (2015) regisserad av Neil Armfield.

.... Holding the man is a love story set in the 70’s and 80’s, about a bright catholic boy who falls in love with the captain of the school’s football team… and gets him for the roller coaster that is life! Based on Timothy Conigrave’s acclaimed memoir....

En del i Sverige har kallat den här filmen för Australiens "Torka aldrig tårar". Men den svenska TV-serien (baserad på böcker av Jonas Gardell) var mästerlig. När jag framför att Holding the man inte håller samma nivå är det egentligen ingen allvarlig kritik. Men det finns problem. Ibland blir det väl dramatiserat och inte trovärdigt. Som att två bögar på 1970-talet alltid snabbt hittade de perfekta kommentarerna i möten med homofober i sin omgivning. Ibland blir det även för sentimentalt.

Det handlar om att Timothy Conigrave (spelad av Ryan Corr) och John Caleo (skådisen Craig Stott som definierar sig som queer) möttes på 1970-talet och trots problem och konflikter höll ihop i decennier. Tills de båda på 1990-talet avled av aids-relaterade komplikationer. Corr och Stott spelar sina roller mycket bra, de förmedlar tillgivenheten och kärleken även i de tuffaste stunderna. Och precis som i Torka aldrig tårar ska den som avlidit i aids "heterosexualiseras". Hans älskade blir "en vän". "Han hade cancer". Visst blir man upprörd då.

Starkaste scenen är när Caleo får vara en åtråvärd partner trots sin sjukdom.

Men främst är den här filmen sorglig så småningom. Den starkaste scenen är kanske när John Caleo tillfälligt får lämna sjukhuset. Han har slangar i näsan, är mager och har rakad skalle men får ett sexuellt möte med sin älskade. Även om det "bara" handlar om att de berör varandras könsorgan och smeker varandras kroppar förmedlas att han för en stund inte främst är döende och sjuk utan åtråvärd för den man han älskat i decennier. Scenen där han dör är svår. Jag gråter nästan aldrig till filmer men det var nära jag gjorde det.

Visst hade filmen ibland kunnat varit mer nyanserad och mindre dramatiserad. Men den har fått betydelse i Australien eftersom många av de inblandade är välkända där.

Trailer (Youtube)

Oacceptabelt att s, mp och v vill halvera statsbidragen emot hiv-spridning.

S-mp-regeringen med stöd av v vill halvera (sic!) statsbidragen för att bekämpa spridning av hiv 2017-2020. Från ca 145 till ca 75 miljoner om året. Det är ett betydande svek emot hiv-positiva och folk som jobbar för att minska spridningen av sjukdomen. Det är ett dråpslag emot hiv-preventivt arbete och drabbar storstadsregionerna och i synnerhet Stockholms läns landsting extra hårt. Att Vänsterpartiet och dess öppet homosexuelle gruppledare i riksdagen, Hans Linde (bilden), accepterat det är en gåta. Från s-mp-regeringens (förhandlad med v) budgetförslag för 2017. Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. 

.... Grunden för det fortsatta arbetet bör enligt regeringen vara det författningsreglerade ansvar som landsting och kommuner har för att förebygga smittspridning och stödja de smittade och deras anhöriga. Omfattningen och inriktningen på de statliga insatserna inom området bör därför omprövas. Fokus för det statliga åtagandet inom området bör fortsättningsvis främst avgränsas till insatser för att stödja ideella organisationer på nationell, lokal och regional nivå....

Det där är verkligen ett bra exempel på när politiker försöker byråkratisera språket för att dölja en kraftig nerskärning av statsbidrag. Det låter förrädiskt enkelt och okomplicerat. Landsting och regioner får ökat ansvar. Det drabbar inte ideella organisationer. Men det finns betydande problem. Liberalerna i Stockholms läns landsting, region Västra Götaland och region Skåne kritiserar, med rätta, regeringens drastiska nerskärningar. Förhoppningsvis ansluter sig fler partier till protesterna.

1. Det är inte så att hiv-spridningen är jämnt fördelad över Sverige.

Bland hiv-positiva i Sverige bor drygt hälften i Stockholms läns landsting, tillsammans med övriga två storstadsregionerna handlar det om närmare 70 %. Bland de som konstaterades som smittade 2015 var nivån ungefär densamma i de tre storstadsregionerna, Stockholms läns landsting andel var ca 40 %. Vi kan alltså konstatera att orsaken till att andelen minskat något där beror på att spridningen av hiv proportionellt blivit vanligare i Västra Götaland och Skåne.

Att ta bort de direkta statsbidragen drabbar alltså storstadsregionerna extra hårt. Någon kanske hävdar att Stockholmsområdet har en skattekraft som är klart högre än övriga Sverige och de utan problem klarar ökade kostnader. Men med de skatteutjämningsbidrag (att pengar fördelas till andra områden) som finns försvinner i princip den effekten för Stockholms läns landsting. Att ha ett skatteutjämningsbidrag är självklart i ett Sverige som ska hålla ihop (sedan kan vi diskutera hur långtgående det ska vara) men då måste också storstäderna kompenseras för att sociala problem är tydligare, bl.a. hiv-spridning.

2. Sedan kommer det fortsatt ges statsbidrag till ideella organisationer som Noaks ark.

Men eftersom jag är ideellt engagerad ibland i Noaks ark (som jobbar för hiv-positiva och emot hiv-spridning)  i Malmö vet jag att bidragen från Region Skåne är helt avgörande för att behålla en effektiv verksamhet. Varje år är det förhandlingar mellan Region Skåne och Noaks ark syd om hur mycket stöd som ska ges, det är en dragkamp om varje miljon. De nya reglerna lär inte förbättra Noaks arks förhandlingsposition för att uttrycka det milt.

S-mp-regeringen med stöd av v vill ge i uppdrag till myndigheter att följa "informationsplikten för hiv-positiva".

.... Det är inte tillräckligt känt hur den nya kunskapen om smittsamhet vid behandlad hivinfektion tillämpas inom hälso- och sjukvården. Åtgärder behöver vidtas för att säkerställa att smittade inte åläggs betungande och stigmatiserande förhållningsregler på grund av begränsad spridning av tillgänglig kunskap inom vården. Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att följa upp hur ny kunskap tillämpas i hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdens samlade insatser som rör smittöverföring av hivinfektion ska beaktas och vidare ska även t.ex. in vitro fertilisering för personer med hivinfektion och informationsplikten ingå i uppdraget....

Före riksdagsvalet lovade s, mp och v att om de fick makten skulle det startas en utredning om informationsplikten för hiv-positiva skulle avskaffas, samtliga tre partier var för den inriktningen. Även Liberalerna har principiellt tagit ställning för att informationsplikten bör tas bort vilket betyder att det finns en majoritet i riksdagen för reformen. Nu vill s, mp och v att några "berörda myndigheter" ska granska hur "ny kunskap tillämpas". Det är visserligen bättre än ingenting men det borde givetvis startats en separat utredning utan koppling till myndigheter.


Uppdatering 1.

Bättre för partier att ändra sig än hålla kvar vid något som blev fel.

Män som har sex med män utgör en betydande andel av de som nysmittas i Sverige även om antalet minskat något per år. Generellt är det främst människor med invandrarursprung som idag konstateras vara hiv-smittade i Sverige. Det är alltså två grupper som riskerar strukturell diskriminering i Sverige som nu drabbas av s-mp-v-politiken.

S, mp och v kan när socialutskottet behandlar det här senare i höst göra en justering så att bidragen emot hiv-spridning behålls på nuvarande nivå. Det är ingen skam att partier ändrar sig efter berättigad kritik. Tvärtom ger det mer respekt än när politiker håller fast vid något som blev fel.

Sd och kd accepterar regeringens trans-vänliga förslag till ny namnlag.

I maj avslöjade jag att s-mp-regeringen lämnat ett oväntat radikalt förslag till ny namnlag (den gamla ännu gällande är från 1982) när det gäller könsneutralitet. Från bloggposten.

.... När det gäller barn yngre än 12 år lär det i praxis alltså bli en avvägning mellan hur "obehag" ska tolkas (om vårdnadshavare låter en pojke heta Lena och en flicka Lars och eventuella negativa reaktioner i ett samhälle som ännu är tydligt heteronormativt) och signalen från regeringen att barn generellt bör få ges könskonträra namn. Något jag själv tycker är en vettig kompromiss. Om en domstol är osäker hur en lag ska tolkas är det möjligt för den att granska s.k. förarbeten till den (bl.a. regeringens proposition och riksdagens utskottsbetänkande)....

Om man granskar Alliansens och Sverigedemokraternas s.k. följdmotioner (oppositionspartier har möjlighet att lämna sådana efter ett regeringsförslag) är det enkelt att konstatera att regeringens förslag till ny frihetligare namnlag i allt väsentligt får stöd av en enig riksdag. Kritiken från Alliansen och Sverigedemokraterna handlar om några detaljer.

Förvånande sd accepterar ökad möjlighet till könskonträra namn för barn yngre än 12 år.

Samtliga riksdagspartier har sedan tidigare förklarat att de är positiva till en könsneutral namnlag för vuxna. När det gäller 12-17-åringar har sju partier, även sd, accepterat det. Bara kd kommenterade att de inte tagit ställning till den reformen. Kd blir dock för den nu. Med den nya namnlagen ges möjlighet till könskonträra namn även för barn yngre än 12 år - om det inte bedöms orsaka "obehag" för barnet. Och mitt tips är praxis så småningom kommer bli mer tillåtande för den gruppen när kunskapen om unga transpersoner ökar och konservativa könsroller får minskad betydelse.

Det är något förvånande att sd accepterar den delen av regeringens förslag.  Antingen är det så att partiet mognat när det gäller den här typen av reformer eller att sd bedömer att de taktiskt inte tjänar något som parti att motsätta sig ökad frihet för unga transpersoner. Kanske en kombination av de två sakerna.

Uppdatering 1. 

Den nya lagen föreslås träda i kraft 1 juli 2017. Riksdagens civilutskott ska lämna ifrån sig ett betänkande (rapport) om den nya namnlagen 27 oktober. Datum för beslut i riksdagen är ännu inte fastställt men det blir förmodligen i slutet av november eller i december.

Uppdatering 2.

Vänsterpartiet är oppositionsparti utanför budgetförhandlingarna och har haft möjlighet att lämna en följdmotion men inte gjort det vilket betyder att de är nöjda med regeringens proposition i sin helhet. Eftersom Alliansen och Sverigedemokraterna inte har någon gemensam kritik emot detaljer lär propositionen röstas igenom utan förändringar.

Uppdatering 3.

För 10 år sedan hånades fi för att vara positiva till en könsneutral namnlag - idag är t.o.m sd för reformen.

När Feministiskt initiativ för drygt 10 år sedan som första svenska parti ville att namnlagen skulle bli könsneutral (främst för vuxna) hånades de för att vara extremister. Det finns en del förslag från Feministiskt initiativ som är extrema på riktigt. Men när det gäller partiets förslag om en könsneutral namnlag för vuxna var det de som hånade som var de verkliga extremisterna. Även om förslaget var nytt och kanske lätt provocerande för en del borde debatten varit mer nyanserad 2006. I synnerhet som Storbritannien, Irland och Belgien redan hade könsneutral namnlag då. Några år senare tog Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet (idag l) ställning för könsneutral namnlag för vuxna.

Idag accepterar t.o.m Sverigedemokraterna att även små barn ibland ska kunna få namn som är könskonträra (typiska namn för motsatta biologiska könet). Det visar hur radikalt debatten svängt senaste 10 åren.

Alliansen oense om jämställdhetsmyndighet.

För en vecka sedan publicerade jag en bloggpost om att jag är tveksam till s-mp-regeringens plan att Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet 2018. Efter att ha googlat om riksdagspartiernas åsikter konstaterar jag att s-mp-regeringen får stöd av Vänsterpartiet och Liberalerna. Det visste jag dock redan. Däremot trodde jag att Centerpartiet och kanske också Moderaterna skulle vara positiva till förslaget vilket de inte är. Som väntat är även Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna emot.

Att Alliansen är oense om reformen är inte dramatiskt i sig. Skulle de alltid tycka likadant hade de kunnat varit ett parti och inte fyra. Men det här tydliggör igen att kontroversen om en jämställdhetsmyndighet inte främst handlar om ett parti betraktar bekämpande av patriarkala strukturer som viktigt (det gör även m och c) utan om en ny myndighet är en bra metod. Förslaget om en jämställdhetsmyndighet kommer dock gå igenom i riksdagen med stöd från l. Och det finns säkert en del borgerliga sympatisörer som är positiva till reformen precis som det som finns röd-gröna sympatisörer som är emot. Jag förstår att l vill profilera sig som det borgerliga jämställdhetspartiet men en ny myndighet är verkligen inte självklar som metod.

Reformen orsakar säkert intern debatt i flera riksdagspartier.

Själv har jag oftast inga problem att vara tydlig. Är för att vårdnadsbidraget avskaffats, att en tredje öronmärkt månad införts i föräldraförsäkringen och att hedersrelaterat våld ska bekämpas tydligt. Är emot att staten ska besluta om könskvotering i bolagsstyrelser. Men när det gäller inrättande av en jämställdhetsmyndighet är jag genuint tveksam. Det finns bra argument både för och emot, vilket jag redovisade i den tidigare bloggposten.

När det närmar sig ett riksdagsbeslut om reformen tror jag att den ambivalensen också blir tydlig internt i s, m, c och l.

HBTQ-rättigheter med för andra året i s-mp-regeringens budgetförslag.

S-mp-regeringen och socialdemokratiske finansministern Magdalena Andersson (bilden) lämnade igår ett budgetförslag för 2017 till riksdagen. Åtgärderna är förhandlade ihop med Vänsterpartiet. Som vanligt är det utgiftsområde 13, Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, som främst har relevans för HBTQ-politiken. 2015 var för första gången HBTQ-rättigheter inkluderade i en svensk regerings "huvudbudgetförslag". Positivt är att s-mp-regeringen har med det även i år.

.... Regeringen anser att varje person oavsett kön, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck ska respekteras för den hen är och åtnjuta samhällets skydd. Regeringen har genomfört en rad insatser inom ramen för den nationella strategin för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Regeringen utvecklar och förlänger insatserna samt tillför mer resurser i syfte att stärka arbetet för hbtq-personers situation i Sverige....

Men det som främst måste till från nuvarande regering är att leverera i praktisk politik framåt. Dokumenten anger en inriktning. Nu måste fler konkreta förslag lämnas. Före riksdagsvalet 2014 lovade både s och mp att - om de blev regeringspartier - tillsätta utredningar om att införa ett tredje juridiskt kön, att barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare, att införa en könsneutral föräldraskapspresumtion vid inseminationer på kliniker samt att avskaffa informationsplikten för hiv-positiva. Regeringen har inte ens signalerat att de ska tillsätta sådana utredningar före riksdagsvalet 2018. Det är inte acceptabelt.

Fler transkvinnor än transmän anmäler diskriminering. 

.... Av anmälningarna till DO gjordes 47 procent av kvinnor och 51 procent av män. Fördelningen mellan kvinnor och män skiljer sig dock mellan vissa diskrimineringsgrunder och missgynnande i samband med föräldraledighet. Under 2015 var det betydligt fler kvinnor än män som anmälde missgynnande i samband med föräldraledighet. När det gäller diskrimineringsgrunderna kön, könsidentitet eller könsuttryck samt funktionsnedsättning var det också fler kvinnor än män som anmälde. Däremot var det fler män än kvinnor som anmälde diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och ålder....

Tydligen var det relativt jämn könsfördelning när det gäller sexuell läggning medan det alltså var vanligare att transkvinnor än transmän anmälde. Värt att notera är att siffrorna för män respektive kvinnor har avrundats uppåt till hela procenttal. Andelen "övriga" var nästan 3 % 2015. Samma tendens blir det om man granskar de ärenden som DO beslutade driva vidare. Ca 5 % tillhörde transpersoner (drygt 2 %) eller "ej definierade" (nästan 3 %). Det är ett tecken på att fler transpersoner verkar anmäla. Att konstatera transpersoners andel av befolkningen blir närmast spekulativt, delvis eftersom det handlar om hur trans definieras. Men en vanlig gissning är ca 2 %.

Tillfälliga projekt emot HBTQ-fientlighet och rasism.

Bland samtliga anmälningar driver DO vidare ca 12 % av ärendena. Säkert är vi många som reagerar över den låga siffran. Men det handlar dels om att DO främst driver ärenden som betraktas som principiellt viktiga, dels att det ofta är svårt att få fram bevis för att diskriminering hänt. Men det är viktigt att människor som känner sig allvarligt diskriminerade anmäler även om det inte leder till en rättsprocess, det gör att DO får mer information för att vidta nya åtgärder. Bland de ärenden DO driver till domstol är andelen fällande domar ca 80 %.

Regeringen vill att anslaget till DO ska följa pris-och löneökningar närmaste åren. När det gäller Åtgärder emot diskriminering, rasism m.m. föreslår regeringen att anslaget ökar med ca 8 miljoner till 63 miljoner nästa år för att därefter minska något. Det handlar bl.a. om tillfälliga satsningar emot HBTQ-fientlighet och rasism.

En m-sd-kd-regering vore en katastrof för HBTQ-politiken.

I TV-programmet Agenda igår framförde Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson (bilden) att han hoppas att efter riksdagsvalet ska Moderaterna, Kristdemokraterna och sd bilda en politisk majoritet. Låt oss då granska vad det skulle få betydelse för HBTQ-politiken med en m-sd-kd-regering. Först vill jag dock förtydliga några saker.

1. Jag är för att övriga riksdagspartier ska kunna ha informella samtal med sd-politiker. 

Den nuvarande attityden att behandla sd som pestsmittade har bara gynnat det främlingsfientliga och HBTQ-negativa partiet. De bör behandlas korrekt och vara representerade i breda utredningar. Givetvis ska partier kunna samarbeta med sd i riksdagens utskott om man är politiskt nära varann. Däremot ska Alliansen inte låta sd bli en del av en borgerlig regering eller ha det som formellt stödparti och förhandla om budgetförslag.

Om det blir en borgerlig regering 2018 ska sd aldrig få avgörande påverkan på HBTQ-politiken, jämställdhetspolitiken, att Sverige ska söka internationella samarbeten via bl.a. EU och att internationalism är bättre än inskränkt nationalism. En borgerlig regering ska hellre avgå än kompromissa bort sig där med sd. Om sd inte accepterar det är det deras problem. En del har missuppfattat vad sd:s främsta mål är. Det är inte att antalet invandrare ska vara så få som möjligt - det är bara ett medel för sd. Målet är den "nationella enheten" där folk som avviker från normen visserligen ska "accepteras" men helst ägna sig åt det privat.  "Bögar, flator och transpersoner är ok om de bara är diskreta och inte tror sig vara riktigt likvärdiga med andra" är sd:s attityd.  En vision som borde vara främmande för Alliansen.

2. Det blir säkert inte en m-sd-kd-regering efter valet.

T.o.m Jimmie Åkesson verkar fatta det. Skulle sd däremot bli ett stödparti som främlingsfientliga Dansk folkeparti är i Danmark till regeringspartiet högerliberala Venstre förlorar sd rollen att ha "veto" inför varje ny HBTQ-reform men kommer givetvis att ha avgörande påverkan indirekt. Regeringen har en viss frihet - men det finns en gräns.

Jag granskar regelbundet Sveriges största partier om dess attityder till HBT-reformer och ger dem poäng efter hur HBT-vänliga de är. Partierna får då följande poäng 2016. (Maxpoäng 24)

Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Piratpartiet 24p
Liberalerna 23p
Socialdemokraterna, Centerpartiet 21p
Moderaterna 20p
Kristdemokraterna 16p
Sverigedemokraterna 2p

Man måste inte vara Einstein för att fatta att om sd skulle få avgörande politisk påverkan (som formellt stödparti) inom HBTQ-politiken hade det varit negativt. Och än tydligare blir det om Åkesson hade fått som han vill - att Alliansens två mest HBTQ-vänliga partier, Liberalerna och Centerpartiet, kopplas bort.

Närmast reform-stopp med en m-kd-regering med sd som stödparti.

En m-kd-regering med sd som stödparti skulle säkert aldrig försämra HBTQ-politiken - m hade inte accepterat det. Men ett resultat hade förmodligen blivit närmast reformstopp inom HBTQ-området. M, sd och kd är bara ense om en ny reform inom HBTQ-politiken. Att ogifta olikkönade sambopar enklare bör få faderskap fastställt (en queer-reform). Det är magert. Säkert hade sd-m-kd kunnat enas om att utvärdera lagarna emot hatbrott och diskriminering men det finns risk för att det inte skulle bli mer än så.

Kanske de HBTQ-personer som sympatiserar med sd är nöjda med det. "Det blir i alla fall ingen försämring" (det ironiska är att de då är tacksamma att sd:s förslag till försämringar inte blir verklighet). Men har man självrespekt som HBTQ-person bör man faktiskt ställa högre krav än så. Att våra rättigheter handlar om mänskliga rättigheter. Att politiker ska jobba inrikes och internationellt för att stärka våra rättigheter.

Uppdatering 1.

Om HBTQ-vänliga m-politiker lämnar partiet i protest blir det en trippel-effekt.

Jag vill förtydliga att m och kd inte tagit ställning för sd som formellt stödparti till en borgerlig regering (Danmarksalternativet). Tror inte heller att det blir så efter 2018 (det är för övrigt inte säkert om kd blir kvar i riksdagen) men det är inte heller helt uteslutet om det blir en komplicerad parlamentarisk situation. I synnerhet om m, sd och kd skulle få egen majoritet i riksdagen. De fyra Allianspartierna är dock idag tydliga att de vill bilda regering tillsammans.

Mitt syfte med den här bloggposten är att redovisa vilka konsekvenser olika alternativ skulle få enligt min bedömning när det gäller HBTQ-politiken. Även om debatten i nuvarande situation är teoretisk.

Det jag framfört är att Åkessons alternativ skulle få en dubbel-effekt för HBTQ-politiken. Både att sd tillkommer i majoriteten och att de två mest HBTQ-vänliga borgerliga partierna försvinner från en eventuell ny borgerlig regering. Men det finns även en tredje aspekt. Vad som skulle hända inom Moderaterna om partiet emot förmodan bildar regering med kd och har sd som formellt stödparti efter valet 2018.  En del av de mest HBTQ-vänliga m-politikerna hade säkert lämnat m för c eller l i en sådan situation.

Det hade alltså blivit en negativ trippel-effekt för HBTQ-politiken. Och det skulle givetvis inte bekymra sd.

HBTQ-kultur. En ny flickvän.

Från presentationen av En ny flickvän (2014) regisserad av Francois Ozon.

.... Claire och Laura har varit bästa vänner sedan barnsben. Men Laura går bort i förtid och Claire har innan dess lovat henne att stå vid hennes mans och deras lilla dotters sida. Till sin stora förvåning finner Claire en dag en okänd, blond kvinna sitta med Lauras dotter i knät....

Det här är ett typiskt franskt drama med långsamt tempo men mycket känslor. Filmen handlar främst om David/Virginia (spelad av Romain Duris). Efter att hens fru Laura (Isild Le Besco) avlidit i cancer börjar David igen klä sig som kvinna ibland. Identifierar sig närmast som heterosexuell transvestit. Claire (Anaïs Demoustier) reagerar negativt först. Och vill inte berätta det för sin man Gilles (Raphaël Personnaz) eftersom hon tycker att det är "perverst" Så småningom blir det mer invecklat. Claire dras motvilligt till Davids kvinnliga alter ego Virginia. Men är tveksam om det handlar om vänskap eller kärlek. Duris och Demoustier spelar båda väl.

Filmen har tydligen fått svala recensioner i Sverige. Kritiken har bl.a. handlat om att den inte är tydligare med att visa transfobin i det omgivande samhället och svårigheten att vara ensamstående förälder. Men regissören Ozon fokuserar på de individuella relationerna, det här är ingen socialrealistisk film och den har inte någon ambition att vara en sådan heller. Visst blir rollfigurerna ibland något för stereotypa men miljöskildringarna utomhus är vackra. Musiken, komponerad av Philippe Rombi, skapar precis rätt stämning. Som ibland verkar vara inspirerad av Alfred Hitchcock, alltså inte skräck-scenerna utan den där ovissheten om något är som det ska eller om det blir en katastrof.   

Det finns även några "homo-teman" i filmen även om de inte är centrala. Regissören Francois Ozon är tydligen själv öppet homosexuell men kommenterar sällan det offentligt med motiveringen "Om en filmregissör är homo eller hetero bryr sig de flesta inte om i Frankrike, däremot blir jag "gay" i USA"

Trailer (Youtube)

Tveksamt om ny myndighet är bästa metoden främja jämställdhet.

Socialdemokratiska jämställdhetsministern Åsa Regnér (bilden) meddelar idag att s-mp-regeringen vill inrätta en jämställdhetsmyndighet. Något som en utredning rekommenderade 2015. Jag är tveksam till om en ny myndighet verkligen är bästa metoden att främja jämställdhet.

Först vill jag förtydliga att jämställdhetspolitiken är viktig. Män, kvinnor och transpersoner ska ha samma möjligheter. Inte bara i teorin utan även i praktiken. Relativt jämställda länder är generellt mer HBTQ-vänliga än ojämställda. Att Sverige är bland de som nått längst inom området betyder främst att situationen är mindre dålig här.

Kritik emot tillfälliga jämställdhetsprojekt.

Sedan bör metoderna för att främja jämställdhet diskuteras. Jämställdhetsutredningen konstaterar att många bra initiativ gjordes av förra borgerliga regeringen men att det ibland inte fick långsiktiga effekter. Det hänvisas till att det ofta varit tillfälliga projekt men även att det inte finns någon myndighet som har ett samlat ansvar för området. Det är ett argument för att inrätta en jämställdhetsmyndighet.

Dock finns också alternativ. Att dels inrätta en jämställdhetsenhet inom statsrådsberedningen, alltså det departement som statsminister Stefan Löfven (s) leder, dels att Diskrimineringsombudsmannen (DO) blir den myndighet har ett samlat ansvar för jämställdhetsarbetet. Det hade  blivit billigare för svenska skattebetalare än att inrätta en helt ny myndighet. Givetvis finns det också fördelar med en egen myndighet eftersom DO:s främsta roll är att hantera individ-ärenden.

Inte illvilja från politiker.

Problemet är att när svenska politiska partier vill visa sitt engagemang för något hamnar det lätt i att föreslå inrättande av en ny myndighet. "Äntligen gör vi något konkret". De som motsätter sig den nya myndigheten riskerar att bli betraktade som ointresserade av vad den ska ägna sig åt. Men debatten om mål och metoder är olika saker. Mycket sällan avskaffas myndigheter även om de fått minskad betydelse än tidigare. Myndighetschefer har intresse av att fler, inte färre,  blir anställda eftersom det ökar prestigen.

Det handlar inte om illvilja från politiker eller att de medvetet vill slösa med skattepengar. Det finns för övrigt nästan alltid något argument för varje myndighet men ibland är nyttan kanske inte proportionell gentemot kostnaden. Den här debatten är givetvis principiell och handlar inte bara om en ny jämställdhetsmyndighet.

För varje ny myndighet bör en annan avskaffas.

Men det finns en alternativ-kostnad för att använda ett begrepp från ekonomer. Och det gäller både utgiftsökningar och skattesänkningar. Om krog-momsen sänks (en reform som visade sig ge få jobb i relation till minskade skatteintäkter för staten) blir det mindre utrymme för andra skattesänkningar. Om Sverige får fler och fler myndigheter blir det mindre utrymme för att öka statsbidragen till välfärdssektorn.

Sverige får säkert en ny jämställdhetsmyndighet 2018. Förmodligen blir det brett stöd i riksdagen. Kanske det blir bra. Men sedan bör regering och riksdag införa en princip om att för varje ny myndighet som inrättas ska minst en annan avskaffas. Alternativt att verksamheter som delvis sysslar med samma sak som den nya myndigheten ska ägna sig åt försvinner.

Det handlar om att ta ansvar för svenska skattebetalares pengar.

S-mp-regeringen förtjänar skarp kritik för senfärdighet om viktig transreform.

13 september presenterade s-mp-regeringen förteckningen över vilka propositioner (regeringsförslag) och skrivelser den planerar lämna fram till mitten av januari 2017. Resultatet är synnerligen magert när det gäller HBTQ-rättigheter. Det finns ingenting (!) som har direkt koppling till HBT-rättigheter

I början av året meddelade regeringen att den planerade lämna propositionen "Modernare adoptionsregler" i september. Nu signalerar den att det blir kraftigt fördröjt och väntas lämnas till riksdagen först i början av 2017. Förmodligen handlar det om att tillåta även sambopar (olik- och samkönade) att gemensamt få bli prövade som adoptivföräldrar, idag är det bara möjligt för gifta par och ensamstående. En reform som bör betecknas som "queer". I övrigt finns det två skrivelser där HBTQ-rättigheter förhoppningsvis blir en del.

....Justitiedepartementet.... Modernare adoptionsregler Januari... Utrikesdepartementet.... Skrivelse: Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer December....  Kulturdepartementet.... Skrivelse: Regeringens strategi för det nationella arbetet för mänskliga rättigheter 7 oktober...

Proposition om stärkt juridiskt skydd för transpersoner bör lämnas så tidigt som möjligt 2017.

Förra sommaren hade HBTQ-ansvariga miljöpartistiska ministern Alice Bah Kuhnke (bilden) tillsammans med justitieminister Morgan Johansson (s) och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (s) en debattartikel i Dagens nyheter om HBTQ-politiken. Från den.

.... Regeringen kommer under 2017 att lämna en proposition till riksdagen om att inkludera transpersoner i brottet hets mot folkgrupp och hatbrottslagstiftningen i övrigt, så att transpersoner äntligen får ett fullgott skydd i lagen. Sexuell läggning omfattas sedan tidigare av hets mot folkgrupp....

När det gäller grundlagsförändringar krävs det två riksdagsbeslut med val emellan. Utredningen föreslog dock att förutom ändring av lagen om hets emot folkgrupp bör reformerna införas 1 juli 2017. Regeringen bör alltså lämna en proposition i de delarna så tidigt som möjligt nästa år.

S-mp-regeringen förtjänar skarp kritik för sin senfärdighet.

En utredning tillsattes av förra borgerliga regeringen om nuvarande 18-årsgränsen för juridiska könsbyten ska behållas, sänkas eller avskaffas. Den lämnade förslag  januari 2015 och sista remissdag var 31 augusti. Vi kunde konstatera att ingen av remissinstanserna var emot att sänka åldersgränsen för juridiska könsbyten. Men trots att s-mp-regeringen i drygt ett år haft möjlighet att "bereda" ett lagförslag har inget hänt, den signalerar inte ens att det blir en proposition i slutet av det här året.

Senfärdigheten är oacceptabel. För det förtjänar s-mp-regeringen skarp kritik. Förlorarna är unga transpersoner som redan är i en svår situation. I synnerhet ska HBTQ-ansvariga ministern Alice Bah Kuhnke och hennes parti, mp, kritiseras. Före riksdagsvalet 2014 drev Miljöpartiet tydligt att åldersgränsen för juridiska könsbyten bör sänkas, något som även Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna är principiellt positiva till. Vänsterpartiet vill avskaffa åldersgränsen helt. Det finns alltså en tydlig blocköverskridande majoritet i riksdagen för reformen om regeringen lämnar en proposition med den inriktningen.

Moderaterna och Kristdemokraterna tvekar ännu om reformen medan Sverigedemokraterna är för att behålla nuvarande 18-årsgräns. Det är dock alltså värt att konstatera att sd inte har något som helst stöd för den policyn från någon remissinstans.

HBTQ-rättigheter med för tredje året i rad i regeringsförklaringen.

Från regeringsförklaringen som statsminister Stefan Löfven (s) presenterade för riksdagen 13 september

....Hedersvåld bekämpas.... Stödet till föreningslivet höjs, samtidigt som kraven på arbete mot rasism och för demokratiska värderingar och jämställdhet skärps. Det ska vara tryggt i Sverige. Ingen ska behöva utsättas för hat eller hot på grund av sin tro, sitt kön, sin hudfärg, sin kärlek, sin identitet eller sin funktionsnedsättning. En plan mot hatbrott och rasism presenteras.... Hbtq-personers rättigheter är fortsatt prioriterat. En översyn görs för att anpassa föräldraförsäkringen till stjärnfamiljer och ett modernt arbetsliv....

Jag välkomnar att s-mp-regeringen för första gången har med den viktiga kampen emot hedersvåld i en regeringsförklaring, tyvärr har det saknats tidigare. Det är positivt att regeringen planerar att skärpa kraven om demokratiska värderingar för att föreningar ska få ska skattepengar. Dock är det viktigt att ett sådant regelverk explicit och tydligt inkluderar kampen emot homo- bi- och trans-fientlighet. Detsamma gäller för den planerade nationella handlingsplanen emot rasism och hatbrott.

2006 var dåvarande borgerliga svenska regeringen först i världen att ha med HBT-rättigheter i en regeringsförklaring. Sedan dröjde det till 2010 innan Alliansregeringen hade med något, dock inte "könsidentitet" men däremot "sexuell läggning". Efter att s-mp-regeringen tillträdde 2014 hade den rekord-mycket om HBTQ-rättigheter i sin regeringsförklaring och det här är tredje året i rad det finns kommentarer om det. 

Nästan bara Birgitta Ohlsson gav mig beröm bland partistyrelsledamöterna.

Först vill jag förtydliga att jag lämnade Folkpartiet (idag Liberalerna) 2007. Sedan dess är jag inte medlem i något parti även om jag ännu har socialliberala värderingar. Här på bloggen granskar jag l lika kritiskt som andra partier.

Men 2002-2006 var jag bl.a. ledamot för fp i kommunfullmäktige i Malmö och regionfullmäktige i Skåne, integrationspolitisk talesperson för partiet i Malmö, ledamot i stadens arbetsmarknads- och integrationsberedning, gruppledare för fp i Rosengårds stadsdelsnämnd och med i partiets integrationsråd på central nivå. Då var partiet Sveriges tredje största.

Fokus i svensk media har idag hamnat på en konflikt inom Liberalerna som förmodligen till sist handlar om nuvarande ordföranden Jan Björklund ska leda partiet 2018 eller riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Det finns många aspekter av konflikten i partiet som jag inte ska kommentera, delvis för att jag inte följer den interna debatten idag eftersom jag inte är medlem i l. Har för övrigt inte avgjort vilket parti jag ska rösta på 2018.

Två partistyrelseledamöter gav mig beröm.

Istället ska jag fokusera på vilka reaktionerna blev från partistyrelsen när jag ibland nådde ut i riksmedia (främst om HBT-politik) 2002-2006 och det kommenterades att jag var fp-politiker. Dåvarande partiledaren Lars Leijonborg, partisekreteraren Johan Jakobsson och partistyrelseledamoten Jan Björklund brydde sig aldrig om att kommentera "bra det där". De enda som gav mig beröm var främst Birgitta Ohlsson men även Erik Ullenhag från dåvarande partistyrelsen.

Någon kanske invänder att Ohlsson och Ullenhag var (och är) betydligt mer engagerade för HBTQ-rättigheter än de tre övriga. Det är sant och har säkert spelat en roll. Men jag var tydlig med att jag var för språkkrav för medborgarskap, något som både Ohlsson och Ullenhag var negativa till. De var för kvotering av föräldraförsäkringen, jag var emot (där har jag dock ändrat mig delvis senare).

Oense om flyktingpolitiken.

Även idag är jag och Birgitta Ohlsson oense om flera saker, har tagit ställning för en restriktiv flyktingpolitik närmaste åren. Jag är för att Sverigedemokraterna inte bör stängas ute om övriga riksdagspartier blir inbjudna till dialog - för att minska deras roll som "outsidern".

Men det är inte förvånande att så många idag förklarar att de gillar Birgitta Ohlsson som politiker. 

Jag minns jag mötte henne i samband med Stockholm Pride 2003. "Hej, vilken bra artikel du hade i Dagens nyheter" var det första hon kommenterade innan vi gav varann en kram.

Stockholm prides styrelses gullande med kd är delvis fel.

Det känns något udda att som liberal kritisera Stockholm prides ordförande Christian Valtersson (bilden)  från vänster men någon gång ska vara första gången. :-). Från en artikel i Uppsala tidning i slutet av juli.

.... Statsminister Stefan Löfven och Kristdemokraternas Ebba Bush Thor har meddelat att de kommer att gå i paraden. Det blir första gången en partiledare för Kristdemokraterna deltar. Hon är välkommen. Hon har ändrat KD:s politik när det gäller homoadoptioner och homoäktenskap, vilket vi välkomnar. Visst har partiet mer att göra, men de har anpassat sig så pass mycket att vi absolut tycker att vi kan välkomna dem, säger Christian Valtersson, ordförande Stockholm Pride...

När det gäller slutsatsen är jag rörande överens med Christian Valtersson. Kd har förändrat sig betydligt senaste åren inom HBTQ-politiken (om än inte tillräckligt ännu) och bör nu utan problem platsa i Pride-evenemang. Och ingen kan anklaga Valtersson att av politiska orsaker gulla med kd. Han var fram till nyligen mp-anställd i regeringskansliet men valde att lämna sitt jobb tidigare där. Däremot tror jag att Valtersson och Stockholms prides styrelse i övrigt känner sig pressade (från vänster) att förklara varför de tillåter kd vara med i Prideparaden. Så pressade att det ibland inte blir riktigt sant.

Kristdemokraterna är inte för nuvarande könsneutrala äktenskapslag officiellt.

Låt mig därför citera mig själv från hösten 2015.

"Partiets förslag till nya formuleringar.

Samhället ska framhålla en medveten vilja till stabil familjegemenskap. Det markeras bäst genom en civilrättslig giftermålsbalk som gäller för både olikkönade och samkönade par och som erbjuder den tryggaste juridiska formen för samlevnad. Det är staten som ska ansvara för det juridiska giftermålet. Äktenskapet, som traditionellt sett förbehållits en relation mellan en man och en kvinna, ingås vid vigselgudstjänst eller andra betydelsefulla ceremonier och är en fråga för religiösa samfund, andra sammanslutningar och för parterna själva. Giftermål får endast ingås med de två blivande makarnas fria och fulla samtycke. Familjen består i de flesta fall av mamma, pappa och barn men i vårt samhälle finns andra familjebildningar som ska ha samma respekt och stöd.

Som liberal hävdar jag att det inte är politikers roll att "framhålla stabil familjegemenskap". För vårdnadshavare som vill hålla ihop för för deras egen och deras minderåriga barns skull är det viktigt det offentliga erbjuder stöd. Men generellt ska det offentliga vara neutralt inför att individer är olika. Formuleringarna i förslaget till nytt stycke avslöjar att kd ännu delvis bedriver ett dubbel-spel.

I media låtsas partiordföranden Ebba Busch Thor att partiet vill införa en civilrättslig lag (att bara borgerliga vigslar ska vara juridiskt giltiga) och att homopar minsann ska kunna få ingå äktenskap borgerligt. Ledande politiker i kd vet att man 2015 inte vinner röster på att offentligt hävda att homopar inte är värda att ingå äktenskap.

Men här visar partistyrelsen att de ännu egentligen tycker att äktenskap bör vara reserverat för en man och en kvinna, annars hade de inte behövt ha med formuleringen om vad som är traditionellt. Varför ska kd i sitt principprogram ha antydningar (rekommendationer) till samfunden om det? Det är är alltså från ett parti som ofta argumenterar för "politikens begränsningar".

Jag kan ju ge fler tips till kd-politiker som vill ge indirekta "råd" till samfunden om vad som är "traditionellt"

Traditionellt har bara män fått bli präster, traditionellt har alkoholfritt vin inte accepterats vid nattvarden, traditionellt har kristna samfund varit anti-judiska etc. Men det kanske kommer med i nästa revidering av principprogrammet."

RFSL och Stockholm prides styrelse kan påverka kd.

Valtersson kan givetvis hänvisa till att det bara är semantik. Men begrepp har betydelse. RFSL och Stockholms prides styrelse bör helt enkelt, samtidigt som de välkomnar en dialog med kd, kräva att partiet faktiskt lämnar sunkiga formuleringar som att äktenskapet "traditionellt är till för en man och en kvinna" och ställer sig reservationslöst bakom nuvarande jämlika äktenskapslag.

Att hävda att kd redan är i mål där bara minskar det berättigade förändringstrycket emot partiet. Men om några veckor startar den allmänna motionstiden till riksdagen. RFSL och Stockholm prides styrelse har nu genom sina kontakter med kd ett gyllene tillfälle att få kd-poliiker att via en motion tydliggöra att de ställer sig bakom nuvarande könsneutrala äktenskapslag.

Jag trodde aldrig att det skulle hända att jag kritiserade Stockholm prides styrelse från vänster men härmed är det gjort.

HBTQ-kultur. Du, bara - Anna Ahlund.

Från förlagets presentation av Du, bara (2016) av författaren Anna Ahlund.

"Frank, det här är min lillebror John." Han tittar upp och ser på mig. Jag håller andan. Hans ögon är elektriska. Svarta som ett natthav där blixten slagit ner. Utan att släppa mig med blicken reser han sig upp, ler och sträcker fram handen. Jag tar två steg fram och fångar den. Hans handflata är sval. "Hej John." Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker. Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex. Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Eftersom en del av er kommer tolka den här recensionen som en dissning av boken vill jag förtydliga följande. När jag granskar filmer, böcker, konstutställningar etc. med HBTQ-tema gör jag alltid en preliminär bedömning på en skala från 1 till 5. Är regissören, författaren känd för en svensk publik generellt (som typ Jonas Gardell) ska hen tåla en total dissning. För övriga recenserar jag bara produkter som hamnar på betyg 3 till 5. Har filmen, boken etc. inte getts ut i Sverige officiellt höjer jag ribban till 3,5 eller högre i betyg. Att sparka på relativt okända kulturmänniskor är möjligen roligt men enligt mig tillför det sällan något. Det händer relativt ofta (kanske 25 % av det jag granskar, och då har jag redan gjort en urvalsprocess där jag sorterat bort en del att inte ens granska) att jag avstår från en recension av den orsaken. Jag vill att mina bloggbesökare ska hitta tips om sådant som är mediokert eller bättre.

Medioker litterärt men betydligt bättre sista 40 sidorna.

Anna Ahlunds bok är just medioker litterärt. Här finns tafflig mjukporr. Det är kukar och fittor (skildringar både av heterosex och manlig homosex) men det explicita blir ibland närmast osexigt även om det är är intressant att den utmanar den vanliga tesen att en bok som vänder sig till ungdomar inte ska vara för "porrig". Det finns en ovana att i berättelsen blanda ihop vad personerna kommenterar med vad vad de gör, att någon fixar till något, som snarast försämrar än tillför något. Boken är också något för romantiserad enligt mig, men här gillar folk olika saker. Och granskar man Ahlunds "tack-kommentarer" sist i boken blir det tydligt att hon är romantiker på allvar. Det är inte något spekulativt. Men det fascinerande är att jag aldrig fick för mig att lämna boken ifrån mig efter 30-40 sidor (det händer ibland om än sällan) utan jag bara måste veta hur det skulle gå för John och hans utveckling som människa. Det finns ett driv i berättelsen bortom taffligheten ibland.

Ironiskt nog blir Du, bara betydligt bättre litterärt de sista 40 sidorna. Även där är det något för "romantiskt" men de språkliga bitarna faller på plats. Ahlund visar att hon utvecklats i själva processen att författa boken.

Till sist blev det en svag trea i betyg, därav den här recensionen.