Omprövar m sin politik för HBT-flyktingar?

Det har ju varit mycket HBT-relaterade nyheter i media senaste dagarna. Jag har själv också haft en del att göra med min senaste HBT-rapport. Det har gjort att en del nyheter har fått vänta några dagar innan jag kommenterat dem. En av dem är den rapport om situationen för HBT-asylsökande som RFSL och Aino Gröndahl, juridikstudent vid Uppsala universitet, gjort.

RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund och Aino Gröndahl hade en debattartikel i Aftonbladet i onsdags om det här. Från artikeln.

I studien ”Asylprövningen vid flyktingskap på grund av sexuell läggning” av juriststudenten Aino Gröndahl från Uppsala universitet har 70 fall från migrationsdomstolarna, tillsammans med avslagsbesluten från Migrationsverket, granskats. Inte i något av fallen har asylsökandens sexuella läggning i sig varit tillräcklig för att föranleda flyktingstatus, även då samkönade sexuella handlingar varit kriminaliserade i ursprungslandet. Det förekommer till och med att personer skickas tillbaka till ett land där kriminalisering förekommer med motiveringen att de kan söka myndigheternas hjälp från förföljelse. Detta är orimligt: hur kan samma myndigheter som enligt landets lagstiftning är skyldiga att vidta åtgärder mot personen på grund av dennes sexuella läggning, samtidigt vara de som ska kunna stå för skyddet mot förföljelsen?

Homoflyktingar var en icke-fråga fram till 1970-talet.

Westerlund och Gröndahl pekar själva på det som kanske är det främsta problemet med nuvarande utlänningslag (2006) när det gäller de som söker asyl p.g.a. sin sexuella läggning. Att dess förarbeten (resonemang som inte finns med i själva lagen men som är en del av den politiska behandlingen när riksdagen skulle anta den ) är motsägelsefulla. Men mer om det senare. Först kan det vara på plats att göra en viss historiebeskrivning.

Situationen för homosexuella (bisexuella och transpersoner var då inte med i någon politisk debatt) flyktingar var i princip en icke-fråga i Sverige fram till 1970-talet. Det lär dock ha funnits ett fåtal flyktingar som fått asyl i vissa länder i Västeuropa p.g.a. sin sexuella läggning bl.a. från dåvarande fascistdiktaturerna Spanien, Portugal och Grekland. Men då av "humanitära skäl".

Först 1980 uppmärksammades homoflyktingars situation i riksdagen. Vpk (nu Vänsterpartiet) tog då ställning för att de som söker asyl p.g.a. sin homosexualitet (man använde det ordet då, inte som idag sexuell läggning) ska kunna få asyl enligt Genevekonventionen. Den dåvarande borgerliga regeringen, med stöd av oppositionspartiet Socialdemokraterna, hävdade visserligen att den som blev allvarligt förföljd p.g.a. sin homosexualitet skulle kunna få uppehållstillstånd "av humanitära skäl" men att det vore fel om Sverige skapade en "egen definition" av konventionsflyktingar när FN:s hade en annan tolkning. I praktiken var det synnerligen svårt för homosexuella asylsökande att få stanna.

S och m avgjorde flyktingpolitiken.

Det där skulle bli riksdagsmajoritetens policy i decennier. RFSL och andra kunde visa på groteska resonemang från migrationsmyndigheter (som att homosexuella egentligen har det ganska bra (sic!) i Iran) och vissa riksdagsledamöter från diverse partier var engagerade men inget hände. 1987 anslöt sig visserligen Folkpartiet till Vpk.s krav (och Miljöpartiet också när de blev riksdagsparti 1988) men vid varje omröstning var övriga partier emot att omdefiniera vilka som ska kunna bli betraktade som konventionsflyktingar. Först när en statlig utredning om flyktingpolitiken föreslog att de som blir förföljda p.g.a. sexuell läggning och kön ska kunna definieras som konventionsflyktingar anslöt sig Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna till åsikten 2002 och i sista stund, några veckor före omröstningen i riksdagen 2006, även Moderaterna  Äntligen hade alla riksdagspartier blivit ense om det. Men då var nästa fråga vilka krav som skulle ställas för att asylsökande som blivit förföljda p.g.a sin sexuella läggning skulle få stanna,

1994-2006 avgjorde i praktiken Socialdemokraterna och Moderaterna flyktingpolitiken. Det var inget formellt samarbete som det som Alliansen och Miljöpartiet har idag. Istället handlade det om att s-regeringen visste att i princip oavsett vilka skärpningar de gjorde inom flyktingpolitiken skulle de få stöd av m. När riksdagens utskott behandlade ärenden om flyktingpolitiken behövde inte ens m-politiker begära ordet och ge sitt stöd explicit, bara det att de inte hade några invändningar var en garanti för att s-regeringen visste att de hade majoritet för sin politik. Socialdemokraterna har gjort flera förbättringar inom HBT-politiken 1994-2006 bl.a. likställda lagar för adoptioner och inseminationer. Men regeringens flyktingpolitik, med stöd av Moderaterna, när det gäller homosexuella var faktiskt skamlig. Visst fick s-regeringen kritik även inom övriga delar av sin flyktingpolitik men just när det gäller homosexuella flyktingar var nog okänsligheten värst.

I flera år var det i praktiken Dagens Nyheter (sic!) som avgjorde vilka homosexuella flyktingar som skulle få stanna. DN publicerade artiklar med namn och bild på asylsökande från Iran (givetvis med de asylsökandes medgivande) för att få migrationsansvariga att konstatera att de nog skulle bli förföljda om de avvisades till sitt gamla hemland. Men tänk dig själv vilket dilemma det skulle vara för oss som är i HBT-gruppen, att säga ja till namn och bild i vårt nya lands största morgontidning att vi är något som är tabu i vårt gamla hemland. Och inte ens vara säkra då på att vi får stanna.

T.o.m. kd kritiserade s-regeringen för dess politik för HBT-flyktingar.

När den nya utlänningslagen skulle antas 2006 var fem riksdagspartier, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och faktiskt också Kristdemokraterna (första politiska området där de blev HBT-vänliga) ense om att man aldrig kan kräva att folk ska ha levt öppet som homosexuella eller bisexuella för att få stanna. De kritiserade just de som RFSL och Aino Gröndahl idag vänder sig emot. Att förarbetena faktiskt är motsägelsefulla. Men Socialdemokraterna och Moderaterna (de här två partierna som annars låtsas vara varandras främsta motståndare) vägrade lyssna på kritiken. Och utlänningslagen antogs. Den fick brett stöd eftersom även övriga riksdagspartiet betraktade det som mer rättssäkert än tidigare ordning för flyktingärenden.

Det finns tecken på att s har svängt sedan 2006. I flera år, senast i våras, har s lämnat kommentarer om HBT-flyktingar. Här är reservation 4 från riksdagens socialförsäkringsutskott och dess behandling av Migration och asylpolitik (s reserverar sig tillsammans med v, mp är inte med på någon reservation nu eftersom de tillsammans med de borgerliga partierna utgör majoriteten i riksdagen inom flyktingpolitiken) .

Trots att utlänningslagen är tydlig vad gäller flyktingstatus för den som förföljs på grund av kön eller sexuell läggning förekommer det fortfarande att handläggare hos Migrationsverket fattar avslagsbeslut som strider mot bl.a. lagstiftningens intentioner. Därför bör man utvärdera hur Migrationsverket klarar sitt uppdrag att ge asylsökande en rättssäker prövning i enlighet med lagstiftningen.

M har en nyckelroll när det gäller HBT-flyktingars situation.

Spontant tolkar jag det som att alla riksdagspartier 2012, förutom m och sd, är oroade över att det kanske är en för snäv tolkning av rätten att få asyl p.g.a. sexuell läggning och kön (biologiskt eller socialt). Främlingsfientliga Sverigedemokraterna kan vi lämna därhän. De vill ju göra det drastiskt svårare att få asyl överhuvudtaget vilket givetvis skulle drabba även HBT-asylsökande från bl.a. Iran och Irak. Men Moderaterna har här en nyckelposition.

Men det vore också fel att här försöka göra m till "bad guy". Sverige har redan Europas generösaste flyktingpolitik. Hur skulle det vara om andra länder tog sitt ansvar? Vi vet också att Sverige har flera utanförskapsområden, det gäller även i min hemstad Malmö. Att bara kräva att fler ska få asyl och sedan konstatera att integrationspolitiken inte fungerar, med sociala problem och kriminalitet som följd, är faktiskt ansvarslöst. Moderaterna är den där "besvärlige kompisen" i gänget som ställer frågor om vad det kostar (ekonomiskt och socialt)?

Deras attityd är också viktig i synnerhet som vi alltså har ett främlingsfientligt parti som gärna övertar den rollen med råge. Men trots det kan man konstatera att migrationsminister Tobias Billström (m) ibland varit oacceptabelt okänslig i sina kommentarer och ständigt gömmer sig bakom formaliteter. Att han inte kan debattera enskilda ärenden fattar nog alla men han får som politiker lov att debattera principerna för svensk flyktingpolitik. Absurt vore det annars.

Det verkar som att Socialdemokraterna äntligen omprövat sin tidigare hårda politik mot HBT-asylsökande. Kommer Moderaterna, deras tidigare inofficiella samarbetsparti inom flyktingpolitiken, att göra detsamma? Jag hoppas det.