Margaret Thatcher och konservativa Tory var homofober.

Dagens Nyheter har idag en kulturartikel om filmen Järnladyn, som handlar om konservativa Margaret Thatcher (bilden) som var statsminister 1979-1990. Meryl Streep, som spelar Thatcher i filmen framför bl.a. följande i intervjun.

Hela det konservativa partiet var folk från Eton och Oxbridge, men Thatcher plockade in folk som stod utanför den snäva, sociala cirkeln, folk som kom från andra klasser. Hon hade judar och homosexuella i sitt kabinett.

Jag förstår ju att Meryl Streep fått en mer nyanserad bild av Margaret Thatcher. Hon var ett hatobjekt för vänstern i Sverige, Storbritannien och många andra länder. Men hon fick igång tillväxten i landet och delar av hennes kamp mot militanta fackföreningar var berättigad (brittiska fackföreningar var då ofta betydligt mer ansvarslösa än svenska fackföreningar någonsin varit). Men samtidigt var Thatcher känslokall inför människor som hade det svårt, något som Meryl Streep själv antyder. Det handlade om sjuka, hemlösa men även om arbetslösa.

Thatcher var för ökad arbetslöshet för att bekämpa fackföreningar.

Ibland framförs det i vulgärdebatten i Sverige att borgerliga partier medvetet vill öka arbetslösheten, något som inte är sant. Men konservativa Tory och Thatcher hade i början av 1980-talet som strategi att öka arbetslösheten (på kort sikt) för att minska inflationen och bekämpa fackföreningar (för att sedan minska arbetslösheten på lång sikt). Det var inga konspirationsteorier från den brittiska vänstern, Tory framförde den strategin officiellt. Vilket fick även Moderaterna (som då var betydligt mer nyliberala än idag) att, med rätta, förtydliga att ökad arbetslöshet aldrig får avvändas som medel för att nå mål inom den ekonomiska politiken.

Men främst blir intervjun med Streep felaktig när det hävdas att Thatcher skulle vara en tolerant människa. Tory och Thatcher var ansvariga för att 1988 förbjuda positiv information av homosexualitet i skolor och inom brittiska kommuner. Det hävdas att Thatcher själv var engagerad för den absurda policyn. (Litauen försökte samma sak häromåret men dessbättre orsakade tryck från EU att det inte blev lag). Tory blockerade också alla andra reformer för bögar och lesbiska. Bland annat behölls förbudet för homosexuella att jobba inom försvaret (togs bort först av socialdemokratiska Labourregeringen i slutet av 199o-talet) och behöll en sexualbrottslag där åldersgränsen var 21 år (sic!) för manliga samkönade par medan den var 16 år för övriga par (åldersgränsen för homorelationer sänktes först i mitten av 1990-talet till 18 år när det var Toryregering och partiet var oense om reformen och blev sedan helt likställd när det var en Labourregering).

Socialdemokratiska Labour betedde sig fegt.

Man kan givetvis hävda att Thatcher bara vara en del av den konservatism som blev populär i USA och Storbritannien på 1980-talet. Men dåvarande president Ronald Reagan (med sitt ursprung i den liberala Holywoodmiljön där många vara smyghomosexuella vilket han väl visste om) i USA försämrade aldrig homosexuellas rättigheter trots att den kristna högern, som han samarbetade med, ville det. Thatcher och Tory var närmast unika på 1980-talet i Västeuropa genom att försämra den juridiska situationen för bögar och lesbiska.

Tyvärr betedde sig socialdemokratiska Labour fegt på 1980-talet. Trots att de i övrigt var "radikala", partiets ekonomiska politik var närmast vänsterextrem, så ville de inte jobba för att avskaffa de homofoba lagarna. Bara de brittiska liberalerna gjorde det vilket hedrar dem. På 1990-talet gjorde dock Labour en helomvändning och förvandlade som regeringsparti landet till att bli ett av de HBT-vänligaste i Europa.

Thatcher var givetvis, som de flesta andra politiker, någon med både positiva och negativa sidor. Men homofobin var definitivt bland hennes dåliga sidor. För den som vill få en nyanserad bild av Storbritannien på 1980-talet med Tory i regeringen rekommenderar jag boken Skönhetens linje som jag recenserat här.

Idag är dessbättre alla de tre största partierna i Storbritannien, konservativa Tory, socialdemokratiska Labour och liberala Liberal democrats, tydligt HBT-vänliga.

Uppdatering 1.

I en bloggpost från igår kritiserade jag kd:s arbetsgrupp för att lämna ett förslag till familjepolitiskt program som i princip helt struntar i jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige. 2012. Det är sanslöst. Och oansvarigt. Tydligen har även kd:s eget kvinnoförbund reagerat.

Förslaget att avskaffa dagens öronmärkta månader i föräldraförsäkringen får underkänt av Kristdemokraternas eget kvinnoförbund. De så kallade pappamånaderna är viktiga för jämställdheten, anser KD-kvinnorna.

- Vi vill inte att kvinnor ska hamna efter lönemässigt. I dag stannar kvinnorna hemma längre, och tappar därmed i lönekarriären. Dessutom behöver barnen båda sina föräldrar, motiverar kvinnoförbundets ordförande Maria Fälth....

Riksdagsledamoten Désirée Pethrus, tidigare ordförande för KD:s kvinnoförbund, poängterar att frågan om jämställdhet lyfts fram i partiets principprogram. ”Jämställdhet börjar redan i hemmet och barnet lär sig tidigt av föräldrarnas roller”, står det bland annat.

Emma Henricsson från kd-familjearbetsgruppen bemöter kritiken. Det börjar bli ett mönster inom familjepolitiken oavsett om det handlar om en könsneutral äktenskapslag, homoadoptioner, inseminationer för lesbiska kvinnor på kliniker, rätten för transsexuella att slippa tvångssteriliseringar eller att bidragssystemet för vård av barn ska strunta i jämställdhetsaspekten. Sex av riksdagspartierna och närmare hälften av kd är på ena sidan. Sverigedemokraterna och drygt hälften av kd på den andra. Det vore mig fjärran att använda "guilt by association". Ett förslag måste inte vara fel för att sd stödjer det. Men borde inte det här mönstret bli en varningsklocka för de kd-politiker som trots allt är resonerande och sansade?